Jag är van att skämmas: Sofia Sofroniadou, Aten

Utrikeskrönika 16 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Som journalist är jag van att skämmas.

Det låter kanske lite konstigt, taget ur sitt sammanhang, men jag har inget bättre ord för den känsla som då och då uppstår när jag träffar utsatta människor. Oavsett vilken del av världen jag än är i, Sverige eller som nyligen, Moria på Lesbos i Grekland.

Jag är privilegierad, det är den bästa förklaringen jag kan ge. Som svensk har jag fötts rakt in i världens vip-rum och det har alltid varit självklart att jag kunnat studera, resa , arbeta, klä mig hur jag vill och kunnat uttrycka mina tankar, känslor och åsikter fritt och utan rädsla.

Jag är stolt över att kunna välja och vraka på livets buffébord, men så ibland kommer den där känslan av skam.

När jag som nyligen – hals över huvud – bokat in mig på första bästa flyg till Lesbos för att rapportera om den fruktansvärda brand som ödelagt Greklands största flyktingläger Moria och tagit in på det mest prisvärda hotell jag kunnat hitta i sista minut så vaknar jag upp med den där känslan. Den finns överallt. som krydda till den fantastiska frukostbuffén som jag får äta intill den palatsliknande hotellbyggnaden vid poolområdet, bara tio minuters bilväg bort från vägen där tusentals flyktingar och migranter nu tvingas sova efter att ha förlorat det lilla de hade i branden... jag skäms.

När jag häromdagen gick runt i Morialägret efter den första branden och såg det tusental människor som försökte rädda det som räddas kunde ur lägret och en man bar ut en liten hundvalp i famnen genom pyrande askhögar och bråte kom känslan igen. Skam!

Eller som när jag pratade med Giorgios, företagare i byn Panagioúda, bara någon kilometer ifrån Morialägret där kravallpolis satt upp vägblockader. Jag frågade varför han tror att människor här på ön har tröttnat på flyktingsituationen så påminner han mig om 2015, när man pratade om att ge Nobels fredspris till Lesbosborna för att de osjälviskt tog det lilla de hade efter tio år av nationell ekonomisk kris och gav till flyktingarna som kom med den första vågen.

Nu visar utländska medier endast Lesbosborna som rasister – man bryr sig inte längre om varför bilden ändrats, om deras rädsla och frustration, säger Giorgios.

Samma sak hör jag av många andra, de säger att den grekiska regeringen lämnat öarna närmast Turkiet att själva lösa flyktingfrågan, och att Europa vänt Grekland ryggen. Jag minns när en volontär visade mig grekiska myndigheters korrespondens med övriga EU-länder, en vädjan om att emotta några av de tusentals ensamkommande barn som då befann sig i Grekland.

De fick inte ett svar på två år. Jag behöver inte säga hur jag kände... ni fattar.

Så när jag är på Lesbos för att rapportera och går runt i Morialägret för att prata med människorna som evakueras när plötsligt en andra brand bryter ut, känns det skönt att själv bli lite drabbad. Att brandröken fyller mina ögon så att jag kan låta tårarna falla.

Sofia Sofroniadou, Aten
utrikes@sverigesradio.se