Det räcker nu, jag röstar nej: Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 28 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Någonstans i luften, måndag.

Det räcker nu.

Det gör verkligen det.

Vi vill inte mer, orkar inte, det är för mycket.

När vi stod där på nyårsafton för nio månader sedan och skålade in det nya året hade vi ju inte en aning om att årets modeord skulle bli social distansering, munskydd, hemmakontor, andravåg, karantän, PCR-test, superspridare och antikroppar.

Det känns som ett helt liv sedan, den där nyårsaftonen.

Det känns som det mest naiva jag gjort, hoppats på ett gott 2020.

Men nu lever vi här, i en ny tid, och hoppas att allt ska bli som förr igen. Men kommer det verkligen att bli det?

Är det inte så att vi under lång tid framöver kommer att fortsätta kämpa med fuktiga, tvivelaktigt luktande munskydd, att vi undviker folksamlingar för att inte bli smittade, slutar ta i hand, dränker händer i handsprit och att en hostande människa är den nya tidens pestsmittade – den man ser snett åt i butiken och gärna tar en omväg runt.

Förut hostade folk när de ville dölja en smygfis, men nu brakas det på där bak för att dölja en hostning.

Det här är den kanske mest dramatiska och omvälvande perioden i modern tid och jag är bara så innerligt trött på det.

Trött på den dagliga presskonferensen, trött på amatör-förståsigpåare med åsikter huggna i sten, trött på uppräkning av dödsfall, trött på tjatet om munskydd som alla ska diskutera ur alla tänkbara vinklar. Saknar folksamlingar, trängsel, konserter. Saknar att kunna stå nära.

Jag är så trött på corona och covid-19, måste alla tjata om det hela tiden, måste alla nämna det i sina krönikor och artiklar vareviga dag, måste alla ta bilder på sig själva i munskydd och hur ska jag på allvar kunna leva med mig själv när det nu också är mig jag kritiserar. Jag gör ju allt det här – hela tiden känns det som.

Det går ju inte att komma ifrån att det här är stort, världsomvälvande och att historia skrivs ur så många olika perspektiv för var dag.

Det lär inte radera mänskligheten, vår art tycks för seglivad för det, men det verkar kunna förändra våra vanor och vårt beteende för lång tid framöver.

Men jag undrar, när vi nu fokuserar så hårt på pandemin – finns det något annat vi missar?

När forskningen nu fokuserar på ett elakt virus och dess sjukdom vad hamnar då på efterkälken, vilken sjukdom blir så att säga av med sin forskning?

Och orkar vi bry oss lika mycket om omvärlden när vi har fullt sjå att hålla oss på coronasäkert avstånd från småhostande kunder i matbutiken.

Nej, jag är så trött på det här.

Orkar inte mer.

Men vet att vi måste hålla i.

Men om vi kan ordna en folkomröstning så vet jag hur jag kommer att rösta, NEJ till corona.

Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se