Jag kämpar med fish and chips: Daniel Alling, London

Utrikeskrönika 28 oktober 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, onsdag.

Att ta seden dit man kommer är en viktig princip för mig. När jag bor i ett nytt land som jag gör nu så försöker jag anpassa mig så gott och snabbt jag kan.

Således, jag säger nu lorry istället för truck, som jag förstås sade under USA-åren.

Pupils istället för students.

Matter istället för “madder”.

Jag återbrittifierar mitt uttal på engelska. Det går ganska bra, även om alla locals här förstås direkt hör att jag inte är britt bara på hur jag säger ordet “hello”.

Jag försöker komma ihåg “how are you” i alla sammanhang och provar så sakteliga att säga cheers istället för thanks även om det verkligen inte kommer naturligen ännu.

Vänsterkörningen sitter perfekt och jag säger inte längre “a small pint, please” på puben, utan “half a pint, please” som man ju säger om man vill ha en sådan. Även om den beställningen, också korrekt uttryckt, väcker en del förvånade miner.

Just det så viktiga ordet “please”, lika viktigt som tyskans “bitte”, börjar komma naturligt, till allas trevnad.

Men, jag måste bekänna, kära britter, att jag, fattig, syndig människa fortfarande måste kämpa lite med att gilla fish and chips.

Fish and chips, ni vet den brittiska nationalrätten som man kan få överallt här.

En sak jag verkligen gillar att göra här är att åka till kusten. I vilket väderstreck man än åker, förutom rakt norrut, från London är det inte särskilt långt dit, till någon mysig kuststad.

Och överallt där lockande skyltar om “the best traditional fish and chips”.

Jag vill inget hellre än att köpa en sån där papplåda med den enorma portionen med grovt skurna pommes frites, eller “chips” som det heter här och den jättestora friterade biten fisk, sätta mig på en bänk, titta ut över havet och låta mig så där väl smaka som lokalbefolkningen gör och känna mig fullständigt vanlig och integrerad.

Precis som jag lärde mig göra med tyskarnas, ändå rätt osannolika snabbmatsnationalrätt currywurst under åren i Tyskland.

Jag har till och med skapat mitt eget hemliga recept av currywurstsås. Å andra sidan serverades i Tyskland sockrade popcorn på biografen i Berlin jag oftast gick på. En smakchock som jag fortfarande inte hämtat mig ifrån riktigt.

Det är något med det där, i min smak, ofta alldeles för tjocka friteringslagret runt fisken och de ofta något för ljumma och för mjuka chipsen som det dessutom förväntas hällas vinäger på, som jag inte riktigt blivit god vän med.

Jag vet dock av erfarenhet att kvantitet, regelbundenhet och envishet, kan hjälpa i såna här lägen men att tänka bortom, som var min princip när jag lärde mig gilla kaffe i vuxen ålder, att tänka bortom den omedelbara beskheten och istället fokusera på den så goda eftersmaken, är nog dock inte knepet som hjälper för fish and chips. Detta sagt med all respekt för rätten.

Men kära britter, bear with me, ha tålamod, det finns visst hopp i fish and chips-avseendet. Det känner jag.

Men jag bävar inför den dagen jag kommer till Skottland igen och det till slut avslöjas att jag faktiskt också måste kämpa lite med whiskyn.

Daniel Alling, London
daniel.alling@sverigesradio.se