Jag skulle göra succé som tryffelhund: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 28 januari 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris torsdag,

Jag tror att om jag vore ett djur, eller ja annat djur, skulle jag göra succé som tryffelhund. Jag har nämligen ett exceptionellt väl utvecklat luktsinne.

Vi är ett särskilt släkte alla vi som också tar in allt näsvägen.
Det kan bli rätt arbetsamt, framförallt eftersom jag tycker att frisk och gottdoftande luft blir allt mer sällsynt i takt med att mina år på jorden blir allt fler.

Det bästa jag vet är att stå vid en havsrand och ta ett djupt andetag. Jag behöver just inte så mycket mer än den där syrerika tångstänkta saltkryddade injektionen av liv i livet, hävdar jag.

Samma typ av tillfredsställelse infinner sig inte på cafe i Paris - på den tiden det fanns öppna sådana. Ett litet pris värt att betala för att få bo här möjligen, men jag har i alla fall lagt en hel del tid på att räkna ut när så få parisare som möjligt har rökpaus. Det är klockan 10 och 45 enligt min helt ovetenskapliga
undersökning. Precis efter förmiddagsciggen och just innan lunchen.
Då är chansen störst att undgå passiv rökning och MIN tid för tidning och cappuccino på uteservering infaller.

En löprunda i Paris med minimal avgasmarinad kräver också sitt snille. Färre åker till jobbet nu under pandemin men fler tar bilen. Det gäller att undvika både lunch- och eftermiddagsrusning och de bredaste boulevarderna. Smågator och parker gäller.

Parklöpningen är dock förknippad med andra bekymmer, nämligen: marijuana.

Under utemånaderna lägger sig ångorna tunga kvällstid över min bästa park.
Oklart om de påverkar min fysiska kapacitet, jag har inte riktigt vågat djupandas
genom den tätaste dimman, men inte är det havsdoftlycka som infinner sig. Inte.

Marijuana är för övrigt tydligen inte alls lika tabu på jobbet här som i Sverige.
Den där killen som helt öppet rökte en joint iförd franska postens uniform till exempel, han kändes inte som att han var på helt rätt plats.

Å andra sidan har jag nu kanske fått en delförklaring till varför den franska posten fungerar mindre bra. Jag menar trasiga paket och paket som försvinner kanske man kan förklara med stress och dåliga rutiner, men den tjänsteman som bara lämnade ett paket på gatan utanför vår port, den är det lättare att förstå nu.
Den var kanske helt enkelt hög.

En annan kulturkrock präglar mina helgmorgnar. Grannen brassar då gärna delikatesser i vitlök. På det har jag synpunkter, men hur formulerar man klagomål på att det stinker vitlök i Frankrike?

Mina aktiva sinnesceller i snoken är nu inte bara förknippade med bekymmer här i Paris.

Ta till exempel tunnelbanan, Metron, som luktar på sitt alldeles speciellt sätt,
år efter år stadig och trygg som en granithäll samtidigt som så mycket annat i det franska samhället vacklar.

För varje gång som jag trippar fram längs de vitkaklade cylinderformade väggarna
där nere under jord, och omsluts av den där speciella doften,så öppnar sig en värld av minnen.

Som utan min ofrivilliga nästalang, skulle ha fallit i svart glömska.

Tack näsan!

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sr.se