Avkommunisering med problem: Johanna Melén, Stockholm

Utrikeskrönikan 26 februari, 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

I år har det gått 30 år sedan Sovjetunionen föll samman. I Ukraina, tre decennier senare, pågår fortfarande avkommuniseringen.

Det innebär bland annat att alla namn på gator, städer, byar och torg som bär minsta spår av ett sovjetiskt förflutet får nya namn, eller gamla - från tiden innan Sovjetunionen fanns.

Häromdagen, på plats i Kiev, träffade jag avkommuniseringsgeneralen själv, på Institutet för det nationella minnet, som stolt förkunnade att man hittills bytt ut runt 10 000 sovjetklingande benämningar.

Således har otaliga Lenin-, Kirov-, Gorkij- och Röda armébyar och gator fått nya namn.

Det har inte varit utan kontroverser. För samtidigt som man försöker radera ut arvet från Lenin har man tagit till sig namn från andra historiska personligheter som många ukrainare ser som frihetskämpar men som andra minns för deras antisemitism och samröre med nazisterna. Därför, säger regeringen nu, bör nya namn vara så neutrala och harmlösa som möjligt.

Så är det i Ukraina.

I grannlandet Belarus har mycket lite hänt på 30 år och inte undra på det med en president vars karriär inleddes som kolchosordförande och som regelbundet förkunnar nya femårsplaner.

I Rysslands huvudstad Moskva, där Sovjetunionen i praktiken dog de där augustidagarna 1991, inleddes igår en omröstning på webbplatsen Aktivnyj grazjdanin, Aktiv medborgare, om vem som åter bör stå staty på Lubjankatorget, utanför säkerhetspolisen FSB:s, tidigare KGB:s, högkvarter.

I augusti för i år 30 år sedan rev folket ner den dåvarande statyn, över den sovjetiska hemliga polisens fader, Feliks Dzjerzjinskij, allmänt kallad Järn-Feliks.
Moskvaborna som går in på webbplatsen Aktiv medborgare har två historiens män att välja mellan: Antingen Aleksandr Nevskij, krigarhjälten från 1200-talet, eller - ja just det - Feliks Dzjerzjinskij, Järn-Feliks.

Så kan det alltså komma sig att mannen som var med och skapade ett av de mest repressiva system 1900-talet såg, efter 30 år, kan trona där igen på Lubjankatorget i Moskva.

När jag nämnde det här för avkommuniseringsgeneralen i Kiev skakade han på huvudet och sa med närmast överdrivet medlidande i rösten att han tycker synd om sina medmänniskor i Ryssland och Belarus som inte kommit längre än så. Eller, än värre, som rent av är på väg bakåt i tiden igen.

Sen sa han att man trots allt har en hel del arbete kvar att göra i Ukraina också. För det räcker inte med att byta namn på gator och torg. Det svåraste, sa han, är att ta ur människorna det sovjetiska tankegodset som gnuggades in så noggrant att 30 år inte räcker långt.

Särskilt inte om man börjar bygga upp samma slags system igen, eller, för den delen, börjar återta gamla hjältar lika kontroversiella som de man tagit bort.

Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se