Den alternativa världskartan: Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönikan 3 juni 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På väg till Stockholm, torsdag.

Att flyga är en rätt unik upplevelse för en skärmberoende person som mig. Det är ju i princip den enda återstående miljön som är internetlös. Telefonen berövas sin förmåga att leverera den där lilla digitala kicken i det mikrokosmos som är flygkabinen.

Här inne är det nästan som att tiden stått stilla, könsrollerna är tydliga, det är manliga piloter och kvinnliga flygvärdinnor, och en lite finare klass människor som får gå på först och sitta bekvämt på de främsta raderna. De lever i överflöd där framme medan vi i ekonomiklass få be snällt om ett glas vatten och absolut inte komma på tanken att använda den finare klassens toalett. Längst bak i planet, tack.

Vad gör man då utan skärm och sociala medier? Det kan vara rätt skönt att utlämna sig till internetlösheten en stund, det är som att sinnena förhöjs, jag sitter handfallen i kabinen och tittar på saker och tänker i långa, för en gångs skull, oavbrutna banor.

Jag kollar på de små tv-skärmarna i taket som visar hur snabbt vi flyger, och hur högt ovan jord vi är. Ser hur planet långsamt förflyttar sig, pixel för pixel, närmare slutdestinationen. Och höjden, elva kilometer, det är svindlande, lika högt ovanför jorden som havet är djupt på det djupaste stället.

Något annat djupt fascinerande är kartan på skärmen som visar vilka städer vi flyger över, den zoomar in på mikroperspektivet, typ landet man flyger över, och sen ut på makroperspektivet, typ Europa eller kanske världen. Vad jag aldrig begripit mig på är vem som väljer ut vilka städer som ska märkas ut på den här kartan. Det är en svårbegriplig logik, ett ordnat kaos.

Vi är någonstans ovanför Tyskland, kartan visar var Regensburg och Nürnberg ligger, men inte München. Sen zoomar den ut och visar vi befinner oss i förhållande till Amman, Helsingfors, Glasgow, och Casablanca, men inte Istanbul, London eller Berlin.

De för mig självklara städerna saknas. Är det en alternativ världskarta vi ser, eller är syftet att vi passagerare ska lära oss mer om geografi? I såna fall är jag positiv. Vid närmare eftertanke hade de där skärmarna kunnat användas till fler rent utbildande ändamål.

Mina tankar avbryts av ett sprak. Det är kaptenen som talar. Men ibland är ju det också det enda man hör. Även flygplanens högtalarsystem verkar vara en kvarleva från en svunnen tid.

Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondent
filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se