Insikter i en snustorr eukalyptusskog: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönikan 24 juni 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag.

Semestern hägrar och jag ser tillbaka på mitt första år som klimatkorrespondent.
En av de frågor jag vände och vred på när jag sökte jobbet var flyget. Jag som de senaste tio åren på vetenskapsradions miljöprogram bara flugit två gånger i tjänsten: till klimatmötet i Paris och till klimatmötet i Madrid fyra år senare. Med hela världen som bevakningsområde skulle jag förstås tvingas till andra vanor och det kändes inte helt bekvämt. Men för riktiga reportage måste förstås en reporter ut i verkligheten.

Till Danmark gick det att åka tåg. Jag skulle rapportera om planerna på grön vätgas men fick också höra hur torkan 2018 gjort marken så torr och hård på vissa ställen att vattenrören sprack. En oväntad effekt av en rekordtorr sommar, och ny kunskap för mig.

Till Finland gick det inte att åka färja som jag hoppats, de var inställda. Det enda som trafikerade rutten Stockholm - Helsingfors i februari var ett litet propellerplan. Just den sorten som ju ger minst koldioxidutsläpp, konstaterade jag och bokade biljett.

EU:s gröna huvudstad Lahtis var vintervit och kall och snön knarrade under skorna nere vid Vesijärvisjön.
Men plötsligt berättar en av bygdens söner om hur deppigt det var året innan då snön inte kom förrän i maj!
Lahtis roll som internationell vintersport-ort hotas nu när medeltemperaturen i staden redan stigit med två grader.

Min fjärde och senaste resa gick till Portugal. Minst fem reportage hade jag förberett för att flygresan skulle kännas värd sitt pris.
Men det blev något helt oplanerat som satte djupast avtryck.

Under ett spontant besök i de eldfängda Eukalyptusskogarna som brann med katastrofala följder 2017 - då över 60 personer dog - berättar en forskare om hur skogen utvecklats sedan dess och varför den på sina ställen nu utgör en ännu större brandrisk.

- Jag ser inte hur vi ska kunna lösa det här, säger skogsexperten Jouaquim och tittar mig rakt in i ögonen. Och jag känner vad han menar.
Det är som om de här områdena i Portugal bara går och väntar på nästa stora skogsbrand, och nästa, och nästa..

Snart kommer även du att kunna höra hans berättelse här i radion och det mötet hade aldrig kunnat ske digitalt. Känslan som Joaquim förmedlade kom först efter att vi tillbringat någon timme tillsammans i en snustorr eukalyptusskog.
Det var för att jag var där, just då, och inte framför en dataskärm i mitt eget kvarter.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se