En galnings bittra gnäll: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 10 januari 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul måndag.

Det är tidigt på morgonen. Det är ju det ibland, typ en gång varje dygn. Vaknar, hör båtarnas grova bröl till tutor på Bosporen. Ett av alla Istanbuls ljud.

Kan inte somna om.

Skannar de vanliga husorganen för en Mellanösternkorrespondent men blir snabbt uttråkad, elände, elände och så lite mer elände. Klickar in mig på Instagram och får frälsning. Inser hur lyckliga alla människor är.

Här i Istanbul, i Bagdad, i Tel Aviv, Stockholm och Luleå.

Tänk alla lyckliga par som ivrigt delar det som ska se ut som glimtar av deras kärleksfulla vardagsliv. Ett vardagsliv som består av romantiska promenader i strandbryn, bubbliga drinkar på mysiga restauranger, handhållande i solnedgång, uppklädda välartade barn och kärlek, familjemys- massor av kärlek.

Alla är så kära.

Var är alla Norénförhållanden, var är bråken, dramatiken. Okej, man kanske inte lägger upp en selfie med stirrande ögon och rufsigt hår med texten ”har just bråkat med hustrun, hon förstår ju ingenting och jag förstår ännu mindre” - men visst hade det varit befriande.

Istället är det mys, sprakande brasor, resor och gemensamma aktiviteter.

Härligt. Härligt alltså.

Tänk vad bekantskapskretsen är lycklig och vad skönt att man får ta del av det. Krypa in i andra människors varma famn. Tills det anas en spricka, en krackelering.

Par X lägger inte längre ut några bilder tillsammans. De som var så kära, gjorde så mycket och betydde allt.

De har gått skilda vägar.

Hur kunde de, jag menar, de var ju så lyckliga- det kunde man ju se. De var ju de som betygade varandra mest kärlek av alla.

Nu är de istället lyckliga, på varsitt håll, över olika fantastiska maträtter de äter, sina vänner de äntligen fått kontakt med eller varför inte lite egen-tid.

Kanske de till och med går så långt att de låter meddela den i socialmedier ljummet intresserade bekantskapskretsen hur många poäng de skrapade ihop i helgens ”På Spåret.”

Intresseklubben antecknar och imponeras.

Det de undviker att berätta är alla terapitimmar, sömnlösa nätter av ångest och bottenlös sorg. Ångesten som kramar hjärtat som en boaorm stryper sitt byte. Pressar luften ur lungorna.

Men det kan man inte skriva på insta. Då kan någon tro att man är en galning. Fast man vill ju samtidigt också vara en galning. Fast rätt sorts galning. Tänker på alla bilder på vinterbadare. Men vad är det här.

Har det blivit lag på att visa hur stursk man minsann är i baddräkt och yllemössa. Arvet från vikingarna.

”Titta på mig, jag kan bada fast det är jättekallt och jag är jättemodig.”

Fast i själva verket är det nog bara jag som på min kammare blivit lite bitter, likt räven säger surt. Vad är att vinterbada i Bosporen liksom.

Nåja, jag får återgå till de där fartygens bröl i Bosporen - undrar om sjömännen tänker vinterbada när de når sitt mål i Svarta havet.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se