Pojken som fick mer chokladmjölk: Samuel Larsson, Košice

Utrikeskrönika 11 mars 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Košice fredag.

Den lille pojken går några gånger fram och tillbaka och tittar liksom under lugg på volontären i gul väst bakom disken. I handen håller han ett urdrucket plastglas.

Vill du ha mer? frågar volontären vänligt och pojken spricker upp i ett leende, dansar fram till disken och låter sig serveras kvällens andra rejäla glas med chokladmjölk. Han tar sitt glas och spurtar tillbaka till sina syskon en bit bort och hojtar glatt. De reser sig omedelbart upp och ger sig av för att söka samma lycka. De är snart tillbaka, de fick dessutom med sig varsin nutellamacka. Stämningen runt det lilla plastbordet är hög. Sockerstinna och uppspelta får man känslan av att syskontrion är ute på äventyr.

De är på ett hjälpcenter för ukrainska flyktingar i Košice, jag blev stående i ett hörn och betraktar scenen. Gränsstaden här i östra Slovakien har blivit en samlingspunkt för de tusentals som varje dag tar sig över gränsen och överallt finns flyktingfamiljer som nyss kommit, som är på väg vidare. Hjälpen finns här, liksom ödena, de tragiska berättelserna, minnena av avskeden, bomberna och flykten. Ofta bara något dygn eller några mil bort.

Här i Košice finns det gott om allvarliga miner, stressade vuxna som rotar i väskor, står i kö med dokument, som försöker hålla ihop sin flock och samtidigt kämpa med sina egna tårar, planera och vara stabila vuxna i en rasad tillvaro. Också dom som inte lyckas, som blir sittande och stirrar tomt framför sig eller förtvivlat gråter mot någon volontärs axel.

I ett rum intill de oboydrickande barnen ligger en hög leksaker på golvet. En flicka har byggt en bilbana av några böcker från sin mammas knä med ett litet gupp på slutet. Ständigt slås nya rekord i hur långt bilen kan hoppa. Mamman bläddrar oroligt i sin telefon, försöker nå någon som inte svarar. Barnen skrattar och stimmar.

Jag är inte barnpsykolog, men har sett samma scener på många andra platser där katastrofen slagit till. Vuxna som oroar sig, barn som fortsätter att leka. Inte för att de inte fattar att något allvarligt hänt, utan för att lek verkar hjälpa dem att hantera det svåra. Hur de ena stunden kan vara tagna av allvaret, men nästa sekund vara tillbaka i någon fantasivärld. Hur de går in och ut ur sin sorg och sin oro på ett sätt som vuxna verkar ha tappat förmågan till.

Ett stenkast bort är järnvägsstationens avgångshall packad med flyktingar på väg vidare. En tjej lutar sig mot en väska och spelar Minecraft på sin mobil. Hennes mamma stirrar oavbrutet på informationstavlan. Flickan har lyckats bygga en enhörning och vill visa, mamman är inte intresserad. Familjen måste på rätt tåg mot Prag.

Jag står i myllret och ser alla barnen och alla vuxna. Deras olika sätt att hantera krisen, deras olika sätt att ta ansvar för situationen. Och jag hoppas att de snart ska kunna mötas på samma nivå igen. Se varandra i ögonen, dricka chokladmjölk, bygga bilbanor eller spela Minecraft tillsammans. Få tillbaka sin vardag.

Samuel Larsson, Košice
samuel.larsson@sverigesradio.se