En plats i den colombianska huvudstaden: Ivan Garcia, Bogotá

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, onsdag.

Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.

Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.

De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.

Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.

Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez … Roberto Perez … Ivan Garcia …

Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.

Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?

Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.

De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.

Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?

Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.

Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.

När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.

Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.

Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.

Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.

Där blandas hemlängtan med en undran – när kommer vi att ha det så här i Sverige?

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se