Krigen klibbar sig fast: Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 24 juni 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, fredag.

Det är midsommaraftons morgon.

Solen glittrar i Bosporen, på avstånd syns några mörka delfiner leka. De bryter graciöst vattenytan och betraktas av cirklande, skriande måsar. Tarva på fiskar.

I dag vill jag vara en sådan där delfin, som leker tillsynes bekymmerslöst i vattnet.

Vintern och våren har bestått av krig.

Alla dessa människor, förtvivlade, sörjande, utblottade och desperata.

Offer för en oprovocerad Rysk invasion i Europa, ett ryskt roffande av land som inte tillhör dom men som de till varje pris ska ha.

’Det är så hänsynslöst.

Nu har jag landat, funderat, fått det vi sett i Ukraina att liksom sjunka in.

De gråtande människospillrorna kryper innanför skinnet på mig. Deras förtvivlan är så bottenlös och jag kan inte hjälpa, ingen kan hjälpa.

Som 70-årige Kolja.

”Allt är fint” sa han med ironi drypande i rösten när han kom ut från den sönderbombade brädhög som var hans hus. Han grät sedan, floder. Han var en stolt man, stolt och bedrövad, sörjande, på samma gång.

Eller mannen som begravt sin hustru i trädgården.

Tillverkat ett enkelt träkors som märkte hennes krav.

Han var kärv först, ville inte prata. Men sedan kom tårarna där också.

Eller det äldre paret vars son, journalisten, förts bort av ryska soldater. Nu svävar de i ovisshet. ”Lever han”, ”Torteras han”, ”Var hålls han fången”.

De var rädda att de ska hinna dö innan sonen släpps. Om han fortfarande lever.

Jag tänkte skriva om något fint, något vackert. Som kvinnan som planterade blommor vid frontlinjen. ”Också i krig måste det finnas skönhet” sa hon när hon grävde för pioner. Hon sprudlade när hon fick höra att vi var svenskar. ”Mitt barnbarn flydde till Sverige, svenskarna var så snälla mot henne, hon har fått en cykel”

..Men det finns inte så mycket fint i krig, kanske viljan att hjälpa, men den har också brister när allt sätts på sin spets och det blir var man för sig själv.

Möten från de svårast utsatta smittar av sig, sätter sig som en hinna, eller tagg i själen. Där bor redan minnen från Jemen, Syrien, Irak och andra ställen där människor tvingas lida för att andra inte kan komma överens eller drabbats av plötsligt storhetsvansinne.

Nej, nu vill ja ta midsommar- som en delfin i Bosporen. Dyka upp och ner ur vattnet, få kallsupar till jag hostar. Fast lika graciös som Bosporens delfiner kommer jag aldrig att bli, liknar väl mer en valross. Men drömmen om delfinen kommer alltid att vara där, liksom drömmen om fred.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se