Min gamle vän och jag: Firas Jonblat, Batloun

Utrikeskrönikan 5 augusti 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Batloun, fredag.

Under de senaste åren har min relation till en gammal vän blivit komplex – eller snarare mer komplex än det tidigare varit.

Vi har alltid haft ett konstigt förhållande – aldrig riktigt varit bekväma i varandras närvaro – men vi har ömsesidigt respekterat och accepterat att vi, för alltid, kommer att finnas i varandras liv. Vi har dock hållit ett hälsosamt avstånd – jag i Europa, och min gamle vän hos sig, i Mellanöstern.

Men vår relation har, som sagt, försämrats – först pandemin och dess konsekvenser, sedan en djup ekonomisk kris som fortsätter att bita fast i libanesernas vardag, och dessutom en enorm tragedi, då halva huvudstaden Beirut utplånades i samband med hamnexplosionen 2020. Och sist men inte minst, ett valresultat från tidigare i maj, där de som sedan 90-talet styrt min väns vardag och som hen länge klandrat för att sin egen utveckling har stannat av, verkar fortsätta styra tills, som det lyder, ”döden skiljer oss åt”.

Allt det här tär på en, och min gamle vän har tydligen sett bättre dagar.

Men, det är inte den direkta orsaken till varför vännen och jag har glidit isär. Det jag tror det hela bottnar i är att vi inte längre går i synk – vi har olika prioriteringar och mentalt ligger vi ljusår ifrån varandra.

Jag har, till exempel, slutat se min vän som ”motståndskraftig” när hen självmant väljer bort att sträva efter sina grundläggande rättigheter och istället insisterar att leva efter ohållbara halvlösningar på enorma problem – som utbredd korruption och stora brister på alla samhällsfunktioner.

Jag har också slutat förstå min väns argument om att livet alltid har varit så och att det inte är någon mening att ens försöka förändra. ”De har styrt i över 30 år och kommer att styra i all evighet. Varför kämpa emot?”

Även hens övertygelser har förändrats. När en programledare i direktsändning föreslår ”bagerier för libaneser och andra bagerier för ickelibaneser” som lösning på långa brödköer, nickar min gamle vän, som länge varit stolt över att vara öppen och inkluderande, instämmande med.

Åh, min gamle vän! Jag börjar få svårt att känna igen dig – för varje dag växer vi isär. Vi hade lovat att för alltid finnas i varandras liv, men jag börjar tro att du inte längre vill ha mig i ditt.

Och det skaver. Mycket.

Firas Jonblat, uppe i berget hos min gamle vän, Libanon.
firas.jonblat@sverigesradio.se