Terrorn i Dnipro: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.

Till vänster om Anastasia – en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.

En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.

Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.

Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.

Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.

Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.

Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.

Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.

I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.

Detta är terrorn som talar – det finns inget annat ord – just nu.

Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.

Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent