Bil vs flyg i Nepal: Naila Saleem, Pokhara

Utrikeskrönika 16 mars 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pokhara, torsdag.

Är det kanske dags att vi pratar om alla mina män? Nu tänker jag inte på högersvepare i dejtingapparnas värld. Inte heller på utkomsten av den kontaktannons jag försökte mig på här i en tidigare krönika i höstas när jag fått rådet att försöka lösa mitt indiska visumproblem genom att gifta mig med en indier.

Nej, jag tänker på mina manliga kollegor. För i länderna där jag arbetar, är i princip alla chaufförer män. De flesta lokala journalister som jag samarbetar med likaså – men jag har till min stora glädje lyckats hitta några kvinnliga fixare som den här yrkeskategorin kallas. Inte samma tur när det kommer till chaufförer.

Och just chaufförer är en ständig källa till huvudbry. Av någon slags trist, gammal tradition är de lågt rankande i kast- och klasshierarkierna. Så att svara ärligt på hur pass trötta de egentligen är efter en krävande resa verkar de ha svårt för.

Det går bra! Jag mår fint, madam, får jag jämt höra. Den positiva attityden uppskattas men den allra största säkerhetsrisken på mina resor är faktiskt trafiken så jag önskar mer ärlighet. Så att vi tar den där te-pausen eller lilla tuppluren vid vägkanten istället för att nästan krocka. För nästan krocka gör vi på då och då på mina resor.

Jag har försökt mig på peppande samtal: om du är trött, hungrig, törstig, toanödig så kör bara till ett ställe där önskemålen kan lösas! Visst lyder svaret. Men det händer i princip inte. Så jag har blivit en slags mamma åt de här karlarna. Skulle det smaka med lite nötter kanske? En bit choklad? Vad sägs om en te-paus? Du ser trött ut! Eller nu vill jag sträcka på benen så stanna, oavsett sanningshalten i det påståendet.

Häromdagen körde vi från Nepals huvudstad Kathmandu till turistmeckat Pokhara. Härifrån kan man vandra i undersköna bergsmassiv med toppar på 8 000 meter. Det är precis så vackert som det låter. Men vägen hit? Den vill jag helst glömma. Särskilt som jag måsta ta samma rutt tillbaka. Jag blev nämligen så skraj efter flygplanskraschen här i Pokhara i januari då samtliga 72 ombord omkom, att jag inte vågade flyga inrikes. Jag har lärt mig mer sedan det beslutet fattades och kommer nog att flyga nästa gång. Bidragande till den insikten är de tio timmar det tog att köra de 20 milen hit. Chauffören var exemplarisk och rolig när han sa, ja det tar ju tid för jag hade ju fått besked om att köra långsamt så att du känner dig trygg.

Resan hade präglats av galna möten i en hastighet som kanske inte var så hög men tillräcklig för att innebära en färd nerför en ravin om man krockade, eller jordskred som inte åtgärdats fast att de inträffade för flera år sedan eller stora hål i vägbanan som inga däck klarar om man inte krypkör fram.

Vägen mellan Kathmandu och Pokhara är sämre än många av vägarna jag åkt på i Afghanistan och då kan det här landets politiker inte skylla på ett långt krig. Den var sämre än nästan allt jag åkt på hittills när jag tänker efter. Varför protesterar ni inte högljutt eller gör revolution utbrast jag när vi var inne på timme nio.

Vi är ju vana vid att detta, sa mitt resesällskap. Och våra politiker byts ständigt ut och är mer intresserade av maktspel än av att åstadkomma förändring – lyder ett återkommande svar.

Jag hade trots allt tur för chauffören tackade glatt ja till te- och rökpauserna.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se