Mitt midsommarfirande: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönika 23 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag.

Redaktören uttrycker ett önskemål inför den här krönikan.

"Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av ett fint, härligt midsommar-minne - som får folk på bra humör och ger dem lite längtan till det fina som nu kommer, när allt prunkar och växer å e så häääärligt?"

"Inga problem, svarar jag utan att tänka"

Sekunden senare vaknar jag upp ur min välvillighet - och får lite panik.

För, slår det mig, mitt förhållande till midsommarfirande skiljer sig nog en aningens från redaktörens.

För liksom julfirandet, var även midsommaren något av ett mysterium i min ungdom. Eller snarare - ett mysterium i mina föräldrars liv.

Deras mysterium blev till en början även mitt.

Dom invandrade från sydligare breddgrader, hade självklart inte en aning om vad som varje år i slutet av juni pågick på dansbanor, fotbollsplaner, i stugbyar och skärgårdar.

Så, inget midsommarfirande i min barndom.

Först i tonåren blev jag själv en del av midsommarsekten, dock utan att helhjärtat falla för vare sig skuttande grodor eller prästers kråkor.

Midsommarfirandet definierar, tycker jag, mer än mycket annat svensken och det svenska.

För ett antal år sedan kläckte ett parti idén om att man skulle ha ett språktest för ickesvenskar som stod på kö för att bli omstöpta till riktiga svenskar.

Att det här partiet missade det ultimata testet för svenskhet, det förvånar mig.

För tänk om varje invandrad man och kvinna som vill bli medlemmar i svenskklubben istället skulle ställas inför är ett rejält midsommar-test.

Fällorna i ett sånt test skulle vara många.

Ett delmoment - ett bord överbelamrat med svensk klassisk midsommarmat; sill, potatis, gräddil med gräslök, knäckebröd å västerbottenpaj, jordgubbar, svenka jordgubbar, rabarberpaj, och NUBBE!

Men också en lömskt placerad cevap, eller ett kebaspett, mitt bland senapssillen å varmrökta laxen - en försåtligt placerad mina.

För ingen normal människa skulle välja en sirlig bit sill, inmosad i tonvis med lök i någon form av sockersyrlig brygd, istället för en välkryddad, grillad cevap.

Jo, förutom en svensk då.

Ett annat test - hoppa som en groda runt en stor fallos...

Därefter sjunga å lajva prästakråkan som rumlar ner i ett dike - förmodligen på grund av abnorma intag av nubbe...

Agnarna skulle definitivt sållas från vetet.

Nå, vad är då min spaning?

Jo, för att uppskatta midsommar-firandets fröjder till fullo måste man - hävdar jag - definitivt vara svensk sedan generationer tillbaka.

Å jag själv då, född i Småland, uppvuxen i Skåne - som till slut lyckades komma ett steg längre än mina från Jugoslavien invandrade föräldrar.

Hur gör jag?

Jodå, jag börjar med löksillen - som jag för övrigt älskar - sveper den med en sljivovica och avslutar kalaset med en cevapcici, serverad på bosniskt vis i nybakat pitabröd.

Milan Djelevic, som önskar er alla en glad midsommar!
milan.djelevic@sverigesradio.se