Avgörande tillfälligheter: Marie Nilsson Boij, Paris

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, fredag.

Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.

Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.

Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlov
så frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.

Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll
eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch,
och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.

Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.

Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever.

Jo, den ville min dotter också se.

Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter,
men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.

Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns.
Jag bokade.

Vi blev sena, som vanligt.

– Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.

När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.

Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.

Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare,
kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret.
Som en dröm för en journalist.

Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant
och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad,
att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.

Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage.

Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.

Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna
hade jag inte fått nys om just den filmen.

Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då.

Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller.

Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen.

Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare.

Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.

Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.

Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering,
ibland är det tillfälligheterna som gör det.

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se