Jag lämnar in mitt pass och ber en stilla bön: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 22 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, onsdag.

GPS: sväng nu till höger.

Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.

Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.

Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.

GPS: resmålet ligger på höger sida.

Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.

Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?

I en skum lagerlokal?

Mitt ute i ingenstans?

Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.

Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.

För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.

Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.

Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.

Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.

”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.

Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.

Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.

Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.

Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.

”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.

”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.

SUCK.

Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.

Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.

Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.

Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.

Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.

Washington DC och Natotoppmöte, here I come.

Andreas Liljeheden, Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se