Hubertus Hittar ett hus

Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När jag hade gjort bort mig i direktsändning och skämdes sa Anna Rydgren, som spelade Katarina: släpp och gå vidare. Jag var ganska gammal när jag första gången kom på att ingen vet vad jag tänker.

Ibland känner jag mig tom innan jag börjar, men om jag ger det tid öppnas det en lucka i rumtiden framför mig, och där ligger något färdigpaketerat och klart. Det är skillnad på att hitta på något på ytan och när det känns sant på riktigt. När Harriet var bebis föddes en känsla av generationer och släktled. Jag tycker att släktträd är spännande. Det är som en byggnadsställning, en struktur där människoöden vilar, och tanken att ett släktdrag kan vandra genom århundradena. Jag vet att det inte riktigt är så, men det känns som att min förfader Hubertus Puderpungs släktlinje går rakt ner till mig. När jag pratade med ChatGPT om min släkt, och om att jag är släkt med Vasaätten i rakt nedstigande led, tänkte jag på att många av männen där mådde dokumenterat dåligt. Undrar om det kan förklara varför så många i min egen släkt har lidit av psykisk ohälsa. Då sa ChatGPT ganska bryskt att praktiskt taget alla svenskar delar något med dem. Häromdagen satt jag på Odenplan utanför Gustav Vasas kyrka och tänkte på generationer, och på att den här platsen inte är evig. Jag försökte tänka mig århundraden tillbaka med hjälp av en språkmodell.

Hubertus Puderpungs urfader var Alfhardt Puderpung, som tog namnet av uppenbara orsaker. Vi behöver inte gå in närmare på det. När jag och en kompis var i London 1992 sa han att han kunde London som sin egen ficka, men det visade sig att han bara hittade på. Hubertus Puderpung är gårdfarihandlare på 1700-talet. Han går från gård till gård med kannor, tenn, skedar och koppardon. Han bär sina tennstop med lock i ett pannband, ett vid varje öra, så han skramlar för varje steg. Det skrämmer bort giftiga sälar, armodsormar och förlupna munkar.

Hubertus kommer till en gård som idag skulle kallas fäbod. Förr i tiden, när man släppte ut djuren på grönbete en bra bit från byn, var vallflickan eller vallpojken borta i flera månader från sin familj och hade koll på djuren. Vilken utsatt och ensam känsla det måste ha varit, helt själv med tretton fjällkor. På kvällarna blir det mörkt, och då blir det mörkt på riktigt. Jag tänker också på Ingemar Ingemarsson, som bygger en såg vid forsen, flera mil ut i skogen, och bor i en koja hela sommaren medan det då och då kommer någon med ny mat.

En gång kommer Hubertus till en gård där ingen öppnar när han knackar. Han är så kissnödig att han testar att öppna dörren, men han är också så blyg att han inte kan kissa i skogen. Dörren är reglad inifrån, och ur mörkret hörs en grälsjuk, ihålig röst som skriker att han ska försvinna. Hubertus svarar att han kan erbjuda ett riktigt kraftfullt famntag. Dörren öppnas, Hubertus rusar in och kropparna famnar varandra. Han stannar i flera år, men får aldrig se vem han bor med. Han hör bara rösten, som säger att den är blyg, och Hubertus blir kär. Han glömmer bort att han behöver kissa i flera år. När han en dag kommer på det öppnar han ytterdörren för att gå på dass. Ljuset faller in som en kniv, och då ser han att det är Alfhardt Puderpung, hans urgamla förfader, med ett radioansikte efter att ha levt i beckmörker. Den som vill bli 300 eller 400 år måste leva i kyla och mörker, precis som grönlandsvalarna. “Titta inte på mig”, väser Alfhardt, och sedan blir han till damm och skingras för vinden. Hubertus sörjer i exakt 25 sekunder.

Hubertus får aldrig några barn, och släkten dör ut. Huset de bodde i ligger där Gustav Vasas kyrka står i dag, vid Odenplan.

Sov gott, Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.