Pärlorna som föds av krig, kris och elände: Ivan Garcia, San José

Utrikeskrönika 22 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, onsdag.Det är mörkt nu.Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet. Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .Det är som livet nu.Hatet som föds, hatet som göds.Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.Oförsonligt, oförlåtande.Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister. Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen! Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.Deprimerande, mörkt.En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad. Krig är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är många.Men oförmågan att se de andras lidande är stor. ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.Johan-Mathias Sommarström, Tel Avivjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

22 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 21 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,när är man integrerad egentligen?Vad menar vi ens med ordet?Frågorna kom till mig i lördags, jag gick till delikatessbutiken och sa ”ich hätte gern ein glas Champagne?”Ja, gärna det, svarade servitören och sen direkt ”aber woher kommen Sie”, var kommer ni ifrån?Suck, jag vet jag har varit inne på det förut som korrespondent att jag ibland, i vardagssituationer som denna framförallt, helt enkelt inte gillar ”var kommer du ifrån-frågan”.- Jag bor på hörnet, svarade jag.- Jaja, men jag hör något i din accent. Är du holländare eller dansk kanske?- Tja, jag betalar skatt här i Berlin, men om det är viktigt här och nu så kommer jag från Sverige...Sen kom det väntade, välmenande leendet, och ”wunderbar” medan jag, trots vänligheten ändå kände mig lite utanför igen.Alltså, jag gillar mitt land, det är inte det, men ibland vill jag bara vara en i mängden, inte en representant för kollektiva idéer om ett annat land.Som på operan för några veckor sen, i pausen kom jag och en äldre herre i samspråk om föreställningen, han hörde förstås att jag inte har tyska som modersmål, jag bara väntade på ”var kommer du ifrån-frågan”, men, se, den kom inte.Kanske var det så att mannen faktiskt först och främst såg mig som en hyfsat operakunnig person.Jag kände mig iallafall helintegrerad.Nej, det är förstås inte synd om mig och jag ställer också den där ”var kommer du ifrån-frågan” ibland.Och integrationsfrågan är högaktuell här i Tyskland nu på ett mycket större plan, måste man till exempel omfatta hela den tyska minneskulturen för att vara integrerad, är en av debatterna.Hur ser man på de tyska medborgare som har de palestinska områdena i sina hjärtan istället för Israel och inte nödvändigtvis, likt den tyska förbundskanslerna med fler, först och främst håller med om att Israels säkerhet är tysk statsdefinition, ”Staatsräson”.Eller på de många tiotusentals tyskar, en solklar majoritet för övrigt, som på fotbollslandskampen för några dagar sen mellan Tyskland och Turkiet på Olympiastadion här i Berlin, som tokhejade på Turkiet och buade ut det det tyska hemmalaget efter noter varje gång de hade bollen och firade med den turkiska flaggan på Berlins gator som om Turkiet hade vunnit EM efter matchen som Turkiet vann.Är de tyskar som hejar högljutt och passionerat på Turkiet istället för Tyskland här i Berlin riktigt integrerade eller inte? Även den diskussionen förs nu.Denna krönika är ingen doktorsavhandling på temat integration, bara personliga tankar och reflektioner kring ett ämne som grundar sig lika mycket i varje person, som jag vid bardisken som inte alltid gillar ”var kommer du ifrån-frågan” som den grundar i den mycket större samhälleliga frågan: Vad måste vi i ett land vara överens om gäller för att vi ska prata om en lyckad integration.Som jag ser är vi på många håll långt ifrån att ha ett enhälligt svar på den frågan.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

21 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 20 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev måndagOch vi är i Ukraina för att spela in Radiokorrespondenterna Ryssland eller borde ju kallas Radiokorrespondenterna Ukraina då.Det problemet gäller också mig själv, jag kallas för Rysslandskorrespondent, men när jag rapporterar från andra länder i bevakningsområdet som Ukraina, heter det inte Ukrainakorrespondent.Så på sätt och vis har media varit en del av det som är det stora problemet i dag, nämligen Moskva och Rysslands syn på sig själva som viktigast i imperiet, kronan på verket om man så vill. Om så det hette Sovjetunionen eller som idag när de självständiga länderna kallas för postsovjetiska eller forna sovjetiska.Moskva hade i många år flest utrikeskorrespondenter på plats, faktiskt fler än i något annat land. Det var en stolthet, som ryska UD gärna stoltserade med, tror sällan någon kontrollerade hur sant det var.Men jo det fanns korrespondenter i Moskva från länder, som inte var representerade i andra storstäder med många journalister ackrediterade. Forna band med det sovjetiska spelade roll för att arabstater, latinamerikanska länder eller afrikanska skulle tycka det var viktigt att ha reportrar på plats. Under många år var en man från Kuwait ordförande för den av ryska UD:s organiserade Foreign Press association - dvs utrikeskorrespondenternas klubb. Mannens fru var sekreterare i klubben och de samarbetade mycket bra med ryska UD när de organiserade gruppresor över hela Ryssland.Dessa gruppresor ledsagades av ett antal personer från ryska utrikesministeriet och de hade extrem koll på var reportrarna höll till . En gång i en oljestad valde några av utrikeskorrespondenterna att avvika från programmet och gick på restaurang istället för att äta middag med lokala potentater. Det skulle vi inte ha gjort. När maten knappt var uppäten ringde det till en av reportrarna och någon meddelade att taxin stod utanför och väntade. Han och ingen annan heller hade beställt någon taxi. Men ”taxin” var mycket påstridig och hävdade att alla i sällskapet omedelbart skulle åka tillbaka till hotellet.Under en period var det mycket svårt att åka till delrepubliken Tjetjenien utan att åka i organiserad tropp. Vi inkvarterades på ryska armébaser och våra guider, som sas komma från ryska utrikesministeriet kunde ibland senare dyka upp i helt andra sammanhang och inte alls som guider utan utsända från Kreml för att ”ge information” som det hette.Ukraina har alltid känts som en frisk fri fläkt när man kommer från den ryska hårt styrda verkligheten.Maria Persson Löfgren, Kiev maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

20 Marras 20233min

Utrikeskrönika 17 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, fredag. Argentina slutar aldrig att förvåna. På söndag är det val här och den libertarianske, motorsågsviftande, tantrasexutövande kändisekonomen Javier Milei kan bli landets nästa president. Ingenting är ju mer Argentina än tangon och tangon vore ingenting utan en bandonenon. Detta underliga instrument. Bandonenon. Det ser ut som ett dragspel, men en äkta bandoneonista skrattar åt jämförelsen. Det är väsensskilt! Dragspel och bandoneon är två helt olika grejer, sägs det. Två helt olika ligor. Dragspel är som att spela mittback i korpen -att spela bandoneon är som att göra bicicleta i en Champions League-final. Bandoneon ska tydligen vara ett av dom svåraste instrumenten man kan lära sig. Men frågan är då hur det här märkliga instrumentet hamnade här, i Argentina? Spåren leder till Tyskland. Det var där den uppfanns i mitten av 1800-talet, då för att spela kyrkomusik. Men, det verkade inte ha blivit någon succé där. Istället hamnade instrumentet på ett skepp över Atlanten. Någon av alla hundratusentals européer som sökte lyckan i Nya Världen måste ha plockat med sig en bandoneon från Europa. För plötsligt dök det tyska kyrkoinstrumentet upp i Buenos Aires. Men, i huvudstaden behövdes ingen kyrkomusik. Istället hamnade den någon helt annan stans: Inne i väntrummen i Buenos Aires bordeller. Bandoneonen hade hittat ett hem. I tangon. Men varför blev det en sån succé? Kanske för att instrumentet har något lite vemodigt över sig. Något melankoliskt. Kan det ha varit så att dom emigrerade italienarna som strök runt här i hamnen i La Boca hörde tonerna från bandoneonen å längtade hem? Det är nått med argentinare och bandoneoner. Bandoneonen är som en bultsax som kan klippa upp hänglåset till varje argentinares hjärta. En gång reste en bandoneon tillbaka över Atlanten. Tillbaka till en europeisk kyrka. Det var när den nederländske prinsen Willem-Alexander gifte sig med argentinskan Maxima från Buenos Aires. Under vigseln hade Maxima såklart anlitat en bandoneonspelare som spelade musik från hennes hemland. Ljudet från bandoneonen ekade i den gigantiska kyrkan. Prins Willem-Alexander satt där i sin medaljbeklädda uniform och blonda välkammade hår och lyssnade artigt. Till synes helt oberörd: Han tänkte väl: ”Va kul! Ett dragspel!”Men bredvid honom satt den blivande drottningen från Buenos Aires. Å hon var någon helt annanstans. Helt tagen. Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka. Tyska kyrkor. Argentinska bordeller. Nederländska kungabröllop. Bandoneonen, precis som Argentina, slutar aldrig att förvåna. Love Lyssarides, Buenos Aires love.lyssarides@sverigesradio.se

17 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 16 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag. Jag har fått en till till damlaget i min familj. Det är en katt, men hon beter sig överraskande likt en människa. Typ en 40+ kvinna med lite ostadigt humör, lättpåverkad av lågt blodsocker och inte sen att fräsa till när tålamodet tar slut. Ja, lite lik mig själv helt enkelt. Med två söner och en man har jag varit i minoritet länge, och vi är förvisso fortfarande bara två av fem, men ändå – jag känner att laget är starkare. För, även om de är mina favoritpersoner i världen, att leva med tre snubbar i olika åldrar tar på ens tålamod, då och då. Eventuellt känner jag en extra stor samhörighet med katten då vi har samma namn. För katten Sara kom till oss då hennes tidigare ägare gick bort – och man kan faktiskt inte döpa om en vuxen kattdam hur som helst. Inte bara för att den nya ägaren råkar heta samma sak. Du kan väl byta namn själv då om du är så rädd att någon idiot skulle blanda ihop oss – tänker jag att hon kanske skulle tänka. För katten Sara är ingen man kör med. Trots att hon är minst i kvarteret har hon satt sig i respekt mot de stora kattherrarna i grannhusen, och de lurviga, lejonlika systrarna några dörrar bort som för sin lite mobbaktiga stil informellt går under namnen Bill och Bull. Nu stryker de alla snabbt förbi vår dörr för att inte få lilla Sara efter sig med burrig svans. Hon har ett skrik som ett antal gånger fått mig att rusa ut i tron att jag ska hitta något lemlästat, knappt igenkännbart till katt utanför dörren. Men då har hon redan hunnit skrämma bort någon stackare och svassar tillbaka in, oberörd. Med just det här, vill jag betona, är vi inte så lika. Men med annat – desto mer. Vi har haft katter förut, men ingen med så tydliga preferenser vad gäller mat, och som så tydligt visar vad hon vill ha. När vi häller upp torrfoder vänder hon demonstrativt på klacken och lämnar köket, uppenbart förnärmad. När vi serverar köttbitar i gelé kommer hon fram som en ivrig gäst på bjudning. Och Saras sätt att anse att människomat och matbord också är för henne, får mig att tro att hon och hennes förra ägare nog faktiskt satt vid samma bord och åt middag ihop. Jag upplever mer och mer att Sara anser det ovärdigt att få sin mat serverad i skålar på golvet. Kan jag förebrå henne? Jag vet inte riktigt vad det här med att vi nu är två på damsidan i familjen kan innebära för fördelar. Vi har ändå till exempel bara ett badrum. Hade vi haft två skulle en damtoalett vara en given stridsfråga. Men när jag suckar lite över mansvärlden jag lever i, och jag ser Sara som för tillfället tröttnat på oss alla och rullat ihop sig till en boll, känner jag på något vis lite samförstånd, Sarorna emellan.Sara Heyman, Korrespondent för global hälsa.sara.heyman@sverigesradio.se

16 Marras 20233min

Utrikeskrönikan 15 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London onsdagUseless fuckpigs, morons, cunts. Är det ett utdrag ur ett lexikon för fula ord? Ja, det går säkert att slå upp glosorna där, men i det här fallet är smädelserna direkt hämtade från utfrågningarna i den stora covidutredningen häromveckan.Utfrågare Hugo Keith, stjärnjurist med titeln King's counsel läste högt ur interna meddelanden som den tidigare premiärministern Boris Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings skickat under covid-krisen. Som beskrivningar av kollegor i regeringskanslietKan du med det här språket ha bidragit till en bristande effektivitet bland ministrarna frågade King's counsel en smula sarkastiskt?Nej, jag gav uttryck för en vitt spridd uppfattning bland kompetenta personer om hur dåligt många av de ansvariga hanterade krisen, löd svaret från Cummings.De offentliga utfrågningarna i covidutredningen - en sorts statlig utredning som ska ge svar på frågan vad som finns att lära inför framtiden - har varit en fest för både oppositionen och de brittiska medierna, när regeringens agerande hamnat under lupp.En uppgift förtäljer att Boris Johnson, efter att ha tittat på en Youtube- film där någon påstått att man kan bota covid genom att blåsa med en hårtork i nästan, frågade sina vetenskapliga experter om de trodde att det kunde ligga något i den rekommendationen.Johnson tvingades sedermera avgå när efter att festerna i regeringskansliet blivit kända. Fester som hölls under covid-nedstängningen och som bröt mot både regler och restriktioner. Och som Johnson dessutom ljög om när sanningen var på väg att komma fram.Enligt Cummings, gick Boris Johnson under smeknamnet the Trolley, kundvagnen. Eftersom han likt en kundvagn i snabbköpsbutiken hade en fenomenal förmåga att svänga snabbt och utan minsta föraning byta riktning. I interna meddelanden användes bilder på kundvagnar som en symbol för premiärministern.Smäda gärna Johnson, men dra inte kundvagnen i smutsen, manade en krönikör i tidningen the Guardian efteråt. En utmärkt uppfinning från 1937, som gjort livet lättare för många och som står sig än idag. Hur vågar någon jämföra kundvagnen med Boris Johnson?Dagens premiärminister Rishi Sunak, gör sitt bästa för att distansera sig från den här tiden, nu har han ruskat om rejält i regeringen och till och med kallat in David Cameron, premiärministern från åren före Brexit. Men det var också Cameron som utlyste folkomröstningen som inledde allt det påföljande kaoset. Och Sunak var finansminister i Boris Johnsons regering.Före jul väntas både Sunak och Johnson kallas till covidutfrågningen. Oppositionen och medierna väntar med spänning.PM London

15 Marras 20232min

Utrikeskrönika 14 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Det har snart gått 30 år sedan bröderna Gallagher i Oasis spelade in den här låten: Supersonic – en av deras bästa om ni frågar ett gammalt popsnöre som jag.Jag har haft den låten och många andra från Oasis i tankarna den senaste tiden och det är på grund av mitt arbete faktiskt.För den allt frostigare relationen mellan EU:s ledare: kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel, har allt mer kommit att likna relationen mellan Liam och Noel Gallagher.Att bröderna inte drog jämt är en underdrift. Eller för att citera Noel: ”jag gillade min mamma fram till den dagen då hon födde Liam”.När det var som värst kunde bröderna inte ens vistas på samma plan eller samma turnébuss. De reste separat och träffades i princip bara på spelningar.Ungefär som Michel och von der Leyen som i princip bara träffas på gemensamma presskonferenser efter EU:s toppmöten.När ledarduon nyligen besökte USA:s president Joe Biden i Washington kunde de inte ens vara i samma rum samtidigt. Michel träffade Biden i ovala rummet medan von der Leyen fick sin pratstund med presidenten ute i trädgården.Dessa träffar föregicks inte av någon gemensam avstämning för att ledarna skulle kunna samordna sig och visa enad EU-front i samtalen med Biden.Nä, EU:s båda ledare pratar sällan med varandra, tvärtom sägs det att de snarare undanhåller information från den andre.No ones gonna tell you what I'm on aboutSå det finns en del likheter mellan Liam och Noel och Michel och von der Leyen, tycker jag. Men också en väsentlig skillnad.För oavsett hur mycket bröderna Gallagher bråkade hade de en förmåga att samarbeta när det väl gällde. När det gällde musiken.Låten vi hörde i början, Supersonic, rev Noel ihop medan de andra i bandet tog en paus under en inspelning av en annan låt i en studio i Liverpool i december -93. När de andra kom tillbaka efter pausen spelade de in musiken och Liam satte därefter sången på första tagningen.Bröderna var helt enkelt otroligt synkade, rent musikaliskt.Detsamma kan inte sägas om EU:s ledare. De är inte synkade, inte musikaliskt så vitt jag vet men inte heller politiskt.Det har bland annat blivit tydligt under konflikten mellan Israel och Hamas. Medan Michel har sagt att Israels blockad av Gaza är ett brott mot internationell rätt har von der Leyen mer betonat Israels rätt att försvara sig, bland annat under en resa till Israel dit hon åkte utan Michel och utan att stämma av med honom före.Denna brist på samordning och dialog hjälper knappast ett EU som har som ambition att stärka sin roll i världspolitiken.Om ni skulle tillåta en simpel korrespondent att få ge ett litet tips skulle nog det bästa för von der Leyen och Michel och EU i stort vara om de släppte sina gamla meningsskiljaktigheter och började samarbeta. Michel och von der Leyen, borde helt enkelt lyssna på Oasis.Don't look back in angerAndreas Liljeheden, ett popsnöre, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

14 Marras 20233min

Utrikeskrönika 13 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Thimphu, måndag.Thimphu, var ligger det undrar ni kanske? Det är Bhutans huvudstad. Fast här säger man inte Bhutan utan Druk-Yul som betyder Åskdrakens land. Oavsett namn så är det lilla bergslandet inklämt mellan Indien i söder och Kina i norr.Med den södra grannen har man varma relationer, inte minst ekonomiskt. Med jätten i norr är det frostigare på grund av en gränskonflikt. Därför är det i stort sett bara flyttfåglar som korsar den norra gränsen. Tranorna från Tibet har precis börjat komma till sina vinternästen här.Bhutan är kanske mest känt som turistdestination för de som har pengar. Besökare måste nämligen betala en daglig skatt för att ens få vara här. Pengarna går enligt turistchefen, som jag träffade häromdagen, till att utveckla landets utbildningssystem och till att hålla turistattraktioner i skick.Vad finns det då att se? Buddhistiska kloster, uråldriga borgar, vilda djur och kanske världens vackraste natur. Bhutan benämns ibland som Shangri-La, ett slags paradis på jorden. Under min resa österut i landet är det lätt att förstå varför. Vi åker genom barrskogar som övergår i lövskog. Sen kommer kaktusarna och lite längre bort rhododendronskogarna som förstås inte blommar, men ändå. Vägarna slingrar sig längs bergsväggarna.Jag åker österut för att ta reda på mer om hur landets skogar sköts. Hela 70 procent av Bhutan är täckt av skog, stora delar är nationalpark som inte får röras. Skogen är på sina ställen så tät att vissa experter varnar för att strategin att lämna naturen i fred har gått för långt. Träden får inte tillräckligt med ljus och näring där de står och trängs anser en del forskare.Tack vare den enorma skogsarealen har Bhutan inte bara uppnått nollutsläpp av koldioxidgaser. Landet ligger till och med på minus. Men drabbas likväl av klimatförändringar som smältande glaciärer, torka och regn när de inte ska komma.I Bhutan får tillväxt inte ske på miljöns bekostnad, utan en sund omgivning ingen lycka, lyder det mantra som gjort Bhutan så känt. Ett exempel på det är ansträngningarna att upprätthålla våtmarker och skapa en balans mellan turism och lugn i Phobjikhadalen som är ett av tranornas vinternästen. I lördags var det festival i dalens kloster. Finklädda bybor med picknickkorgar begav sig uppför berget för att bevittna dans- och musikuppträdanden och hälsa den sällsynta svarthalsade tranan välkommen. Stämningen var på topp och trängseln stor inne på klostergården.Vad är det bästa med den här festivalen frågade jag några besökare. Barnens dans tyckte någon. En liten kille svarade däremot blixtsnabbt; att jag ska få köpa leksaker och sprang sedan ner till marknadsståndens plastiga krimskrams.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

13 Marras 20233min