Det här kriget kan påverka mer än 11 september: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönikan 11 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag. Jag har blivit lurad.Av en taxichaufför. Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille. Nej, i Stockholm. Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter. – Det blir 589 kronor, sa taxichauffören. – Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort. Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.Jag gjorde ju bara som i Paris. Tog taxibilen som stod först i kön.Här skapar man bråk om man inte gör det. Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare. Men det är ju inte lätt för turister att veta. Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år. Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör. I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber. Det var extremt många, snabba och billiga. Misstänkt billiga, tyckte jag.Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte! Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb. När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram. – Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...Lurad blev jag dock aldrig... I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,där var det inte så ordnat med taxiriet...Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.Lite ovant, men lurad? Näpp...I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag. – Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller. Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer. Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom. Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom. – Nja, inte jättebråttom kanske. – Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom… Men hem kom jag ju, hel och ren. Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

11 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan onsdag 10 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Windhoek, onsdag.Pizzan framför mig ser mer ut som en tårta än en pizza. Det var längesen jag såg så mycket kött på en pizza. Stora, stekta köttbitar och en sås. Någon sorts gräddliknande sak. Jag är på en pizzeria i Namibia med en av landets mest kända klimataktivister.– Klimataktivister i din del av världen tjatar om veganism och kött, säger hon till mig och tar en stor tugga av köttpizzan. Här prioriteras andra saker. Hon har ägnat större delen av sin vakna tid den senaste tiden åt sin aktivism här i Namibia. Allt handlar om en enda sak: ett kanadensiskt oljeföretag som har fått en licens på att borra efter olja i nordvästra Namibia och Botswana. Företaget säger sig ha hittat enorma mängder olja under marken – på en plats som ligger nära det berömda UNESCO-världsarvet Okavango.Det är en unik plats. Det är ett av världens största inlandsfloddeltan – vilket betyder att vattnet, som kommer rinnandes från Angola, inte mynnar ut i något hav – utan istället rinner ut i Kalahariöknen. Det är hem till vilda elefanter, afrikanska vildhundar, flodhästar och krokodiler. Det sägs vara en av världens sista orörda vildmarker.Det sägs vara lite som platsen i öppningsscenen i Lejonkungen. Ni vet, den där alla djuren samlas runt den där klippan och tar emot Simba när han ska bli kung. Fast i verkligheten då utan sjungande lejon och istället nu alltså granne med en kanadensisk oljeborr.Oljeföretaget har lovat att borrandet inte ska påverka Okavangodeltat men klimataktivister och geologer här är skeptiska till företagets löften. Klimataktivisten med pizzan säger att hela projektet gör henne deprimerad. Borrandet riskerar att få stora miljökonsekvenser i regionen och i förlängningen för Okavango, eftersom att borrande nära floddeltat riskerar att förorena vattnet. Företaget har själva sagt att det kan röra sig om uppemot hundra miljarder fat olja som kan tas upp ur marken och eldas upp i atmosfären.Hon har anordnat demonstrationer, gått på möten, ifrågasatt företagets planer och försökt få världens blickar riktade mot projektet. Hon har betalat ett högt pris för det. Hon säger att hon vid flera tillfällen har blivit gripen, förlorat vänner, blivit censurerad och erbjuden mutor för att sluta.Klimataktivisten tar en till bit av köttpizzan och säger att hon aldrig någonsin kommer att sluta protestera mot oljeföretagets planer – oavsett vilka konsekvenser det innebär för henne. Klimatfrågan är för stor och akut. Det här är på liv och död, säger hon och gestikulerar med den namibiska köttpizzaslicen. Som namibisk klimataktivist kan man inte fokusera på enskilda personers veganism. Allt fokus måste vara på att hålla oljan kvar i marken.Love Lyssarides, P3-korrespondentlove.lyssarides@sverigesradio.se

10 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 9 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdagEn av mina amerikanska grannar har varit på semester i Europa. Hon visar mig bilder i mobilen på gröna böljande landskap, glittrande ljus på en julmarknad i Dublin. Vi har ju släktforskat, säger hon, och det ska nog gå att få dubbla medborgarskap. Vi har ju irländsk bakgrund i generationer bakåt.Min granne har aldrig tidigare funderat på att lämna USA eller ens flytta från Washington. Hon har bott i samma kvarter här i stan de senaste 25 åren, men nu vill hon ha en utväg säger hon. En plan B. Om Donald Trump vinner valet.Några dagar senare tar jag en kaffe med en politisk expert på en av Washingtons många tankesmedjor. Han är en tongivande debattör, bergfast konservativ, har alltid röstat republikanskt. Han är också öppet kritisk till Trump, och nu funderar han över sin framtid.Hur svårt är det egentligen att emigrera till Sverige, tror du? frågar han. Och när jag skrattar åt hans otippade fråga, så tittar han allvarligt på mig och säger: alltså, jag skojar inte. Jag behöver en reservplan. Jag är rätt säker på att mitt namn är på listan. Trumps lista är ett av de återkommande samtalsämnena just nu i Washington. Vilka namn står med? Finns det verkligen en konkret lista? Och vad kommer hända med de som står med om Trump vinner presidentvalet i november?Donald Trump har ända sen han förlorade valet 2020, namngett den ena efter den andra som han menar har svikit eller motarbetat honom. Det är tidigare medarbetare, politiska motståndare, men också tjänstemän, åklagare och domare. De senaste månaderna har han på sina kampanjmöten gång på gång sagt att om han blir president på nytt så kommer han att ge igen.Jag är er hämnd, er vedergällning, säger Trump på sina valmöten. När han fått frågor i intervjuer om vad han egentligen menar, så har han förklarat att planen är att rensa upp i justitiedepartementet och ge order om att motståndare utreds, åtalas. Det är inte mer än rätt, resonerar Trump, med tanke på den häxjakt han själv hävdar att han utsätts för.Trumps lista över upplevda fiender blir allt längre. Enligt Washington Post står Trumps förre justitieminister Bill Barr högt upp på listan, liksom förre stabschefen John Kelly och Trumps tidigare advokat Ty Cobb.På måndag drar primärvalssäsongen igång i USA. Väljarna ska utse partiernas presidentkandidater, och Iowa är den delstat som är först ut. Om opinionsmätningarna stämmer blir det jordskredsseger för Donald Trump.I huvudstan packar vissa sina väskor.Ginna Lindberg för P1 Morgon i Washington

9 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 8 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin måndag,”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.Så också i Berlin.Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.Så sant som det är sagt.Daniel Alling, Berlin.daniel.alling@sverigesradio.se

8 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 5 januari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagDet är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang i Belgrad, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.Hör deras ilskna rop,Lopovi, lopovi, lopoviTjuvar, tjuvar tjuvar.Milan Djelevic för P1 Morgon

5 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 4 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.När Golden Globe-galan drar igång på söndag så kanske en del är spända över att se hur det ska gå för de nominerade svenskarna. Alexander Skarsgård för sin roll i tv-serien Succession, och Ludwig Göransson för musiken till filmen Oppenheimer.Själv är jag nog mest intresserad av att se om prisgalans ägarbyte kommer att märkas även i tv-rutan.Golden Globes är en prisgala som de senaste åren kantats av skandaler. Mutanklagelser mot prisjuryn, interna motsättningar, anklagelser om sexuella närmanden från en tidigare tongivande medlem i juryn, och så det som till sist fick galan på fall – bristen på mångfald i den lilla klick av personer som under många år bestämde vem som skulle få priserna.Och när galan nu tagit steget fullt ut och förvandlat hela priset till ett vinstdrivande företag, så var det liksom helt i Golden Globes traditionella småmyglande anda att man sålde hela verksamheten till bland annat mannen som hade posten som Golden Globes vd. Även om man förnekat att försäljningen var någon form av insideraffär.På ett sätt är det kanske ärligare att göra Golden Globes till ett renodlat affärsprojekt. Då blir det också enklare att acceptera de nya priskategorier som finns med på årets gala. Som priset för bästa filmiska- och biljettförsäljningsprestation. Någonstans måste det ju finnas en kategori för Super Mario Brothers-filmen och Taylor Swifts konsertfilm, verkar man ha resonerat. För att ens kunna nomineras i kategorin måste filmen ha dragit in åtminstone 150 miljoner dollar i biljettintäkter. Den andra nya kategorin i år är till för årets ståuppare i en tv-produktion.Och visst, på något sätt måste prisgalorna förnya sig för att locka ny publik. Tittarsiffrorna minskar stadigt för den här typen av galasändningar, och en av de orsaker som brukar nämnas är det faktum att den stora breda biopubliken och filmprisernas nomineringsgrupper sällan gillar samma filmer. Ja, förutom kanske just i år, då ju både Barbie-filmen och Oppenheimer gick hem hos både kritiker och den stora publiken.Själv hoppas jag bara att Golden Globe-galan inte blir för tillrättalagd och strömlinjeformad. Det har ju just varit att ingen riktigt tagit den här galan på allvar, som gjort att den ibland blivit väldigt rolig tv. Många gånger eftersom de nominerade hunnit dricka lite för mycket innan de kommit upp på scen. Och förra årets värd, Jerrod Carmichael, slog någon form av rekord i ärlighet när han under fjolårets tv-sända gala i en monolog slog fast att han fått jobbet för att han var svart, eftersom Golden Globes behövde bättra på sin mångfaldsprofil.Kommer den nya, vinstdrivande, Golden Globe-galan att ha råd med den typen av ärlighet?Roger Wilson, USA-korrespondent.

4 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 3 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Montpellier, onsdagDet finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.marie-louise.kristola@sverigesradio.se

3 Tammi 20243min

Utrikeskrönikan 2 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.Ivan Garciaivan.garcia@sverigesradio.se

2 Tammi 20243min