De farliga männen 2: Fri igen

Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.” En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar. ”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.” Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg. ”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.” Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården. Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna. – Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer. Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv. Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen. Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag. – Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut… Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott. – Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge. – Vad tänker du om att det blev nästan tre år? – Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått. När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida. En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna. – Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering. Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser. – Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där. Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi. Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år. – Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det. Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.” – Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan… – Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år? Chefsläkare Per-Axel Karlsson. – Nja torftig miljö vi.. – Vandrarhem tror jag de pratar om. – Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende. – Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja… – Mådde du bättre av dem? – Nej……. – Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut? – Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag. En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa. – Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja. – Kände du att det hjälpte dig? – Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ. Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen. – Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja. Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande. ”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.” – Tyckte du det funkade? – Nej…inte alls… Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel. – Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt. – Var det fel här? – Det kan ha varit fel här. Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna. – Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak. – Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då? – Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den. – Var effekten god här tycker du? – Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt. – Så IVO har fel? – Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för. De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid. – Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat. Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende. – Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det. Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat. – Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv. – För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv. – Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det…… – Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna? – Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ. – Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna? – Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ. Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013. Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet. Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet. Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade. – Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ. I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende. Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del. Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren. I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året. Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning. I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik. I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende. – Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget. – Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin? – Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går. Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag. – Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns. Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare. – Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här. Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast. – Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas. Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner. Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling. – Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre. Ing-Marie Wieselgren, SKL igen. – Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser. Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet. – Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast. – Är det jobbigt att prata om det nu? – Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ. Reporter: Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

11 Tammi 201529min

Utvisade personer som tvångsinjiceras med lugnande medel, mutmiddagar och folk som tillverkar den omtalade nätdrogen Spice. I säsongens sista Kaliber följer vi upp några av våra större granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi börjar med Kriminalvårdens Transporttjänst. I oktober granskade Kaliber i två program den del av Kriminalvården som hjälper gränspolisen att utvisa personer från Sverige. Vi kunde avslöja hur personer vid flera tillfällen tvångsinjicerats med lugnande medel och hur personalen efter att de utvisat personer bott upp till tre nätter på femstjärniga hotell och åkt dyra businessklassbiljetter på flyget hem. Någon månad efter vårt program valde Kriminalvården även att anmäla den vårdpersonal som varit delaktig till inspektionen för vård och omsorg. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvårdens huvudkontor kommenterade det så här.  – Vi tycker det är viktigt att vi ska uppträda som en vårdgivare ska göra så får vi kännedom om någonting och misstänker att någon inte uppträtt helt korrekt yrkesmässigt så ska vi anmäla det till den myndighet som hanterar sådana här saker. Avslöjandet om tvångsinjektionerna har också debatterats i riksdagen. – Ja, svenska utvisningar ska ske under värdiga och humana former, och ändå har det nyligen återigen framkommit uppgifter som ställer det här på skam. Efter Kalibers avslöjande ställde Christina Höj Larsen (V) i en interpellation frågor om att införa oberoende observatörer vid utvisningsresor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S). – Ja, de fall som Christina Höj Larsen tar upp med tvångsinjiceringar ser vi naturligtvis mycket allvarligt på. inte bara regeringen utan också kriminalvården som ju har hand om de här resorna. Och om det är så att det har förekommit så pekar ju allt mot att det i så fall är ett lagbrott och det får då utredas i vederbörande ordning, Sedan i april i år använder Kriminalvården ett nytt vårdföretag vid utvisningsresor. De har nu deltagit i ett tjugotal resor och vd och läkare Bertil Rosenquist, som själv deltagit vid flera resor, säger att det för dem skulle vara otänkbart för dem att använda lugnande injektioner under tvång. – Vi har aldrig använt injektioner och jag anser att det är helt fel och det är förbjudet, alltså då ska patienten föras, då ska det föreligga en psykisk sjukdom och patienten ska föras till en psykiatrisk klinik där han eller hon bedöms och det kan inte vi göra på stående fot på en flygplats, det finns liksom inte något stöd för det och jag har aldrig blivit pådyvlad att göra något sådant, utan om patienten är tillräckligt orolig och inte kan och har en sådan stark reaktion då bedömer jag att då ska patienten inte åka med. – Det är inte den behandling de ska ha utan en redig förklaring och ett mänskligt omhändertagande har fungerat i vårt fall. Bara man är modig nog att titta folk i ögonen och säga och berätta om vilken roll man har i det här och att man inte kommer dit som någon slags pseudopolis med nån spruta i hand, men vi har liksom inte gjort något sådant så jag vet inte riktigt vilken indikation som skulle vara, jag har aldrig stått i den situationen, säger Bertil Rosenquist. Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har inte tidigare kommenterat uppgifterna om tvångsinjektioner i media. När reportern Markus Alfredsson träffade honom för några dagar sedan säger Nils Öberg att det var en av de uppgifter som kom fram i Kalibers granskning som han ser mest allvarligt på. – Det första jag tänker om det är att det är väldigt viktigt att ha klart för sig varför vi har sjukvårdspersonal med på de här resorna. De finns där för de avvisades skull och deras hälsa, de finns inte med som ett led i att underlätta för oss eller polisen att genomföra avvisningarna. Utan sjukvårdspersonal har vi närvarande av omsorg för de vi har att hantera och nu får polismyndigheten gå vidare för att försöka konstatera om det har begåtts brottslig verksamhet eller inte och då har jag överlämnat ansvaret för den fortsatta utredningen till polisen, säger Nils Öberg. En annan sak han reagerat över var uppgifterna i vårt första program om det personalen lagt ut på sina facebooksidor under utvisningsresorna. – Som jag uppfattade som väldigt grova och väldigt olämpliga.  Ja för mig är det väldigt, väldigt enkelt. Det här är verksamhet som är ohyggligt integritetskänslig. Vår uppgift är att transportera människor som inte längre får stanna kvar i vårt land. Nästan alla av dem går en väldigt osäker framtid till mötes och det betyder att de här avvisningarna och utvisningarna behöver ske med stor värdighet, säger han och fortsätter: - Då kan man inte raljera över de förmånliga villkor man upplever sig ha i samband med de här resorna utan de här resorna ska genomföras med stor respekt för de människor som vi transporterar. Det är skälet till att jag reagerar starkt när man uttrycker sig raljant och arrogant. Nu är det ett mycket litet fåtal av våra transportörer som gjort det. Det gör ju inte problemet mindre i de fall där det skett, men det får inte förekomma. - Ett litet antal, har ni undersökt det här på något sätt? – Ja, jag har bett att få veta vilka som uttryckt sig på det här sättet, men vi har inte fått ett tillräckligt underlag för att kunna identifiera det. Vad vi däremot har gjort är att be cheferna inom transporttjänsten nu i hela organisationen ta upp den här frågan. Jag har pratat själva med flera medarbetare inom transporttjänsten som är precis lika upprörda som jag. För det första ska inte alkohol förekomma när man är i tjänst och när man är ute och reser så är man i tjänst och det betyder att då beskriva sin vistelse utomlands som en del av en fest är för mig väldigt omdömeslöst. Då har man inte riktigt förstått sitt uppdrag. Granskningen av dyra hotellnätter och flygresor i businessklass ledde till mycket reaktioner från er lyssnare. När det gäller villkoren för vilotider, hotell och flygresor för personalen, så pågår ett arbete med att se över hur resorna planeras så att det ska vara billigast resande som är utgångspunkten säger Nils Öberg. Och ändringar ska börja gälla efter årsskiftet. – Till exempel har det varit det vi kallar en lista på godkända hotell som har varit svårt att förstå varför den sett ut på det sätt som den gjort. Vi har nu ändrat i den listan och kvalitetssäkrat den och bestämt vilken typ av hotell som vår personal är hänvisad till och gjort väldigt tydligt att det är det billigaste alternativet som gäller i första hand. Och det är överhuvudtaget tycker jag, någonting som vi kommer vara mycket tydligare med framöver nämligen att all vår verksamhet följer naturligtvis den resepolicy som gäller för staten i allmänhet och för Kriminalvården som myndighet, säger Nils Öberg. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag. Så att jag vill ha ett flexibelt regelverk där sunt förnuft och ett gott omdöme är det som styr valet och planeringen av resorna. Det kommer fortfarande finnas möjlighet att göra också väldigt dyra och kostsamma lösningar, men då måste det finnas ett skäl för det. Och det är det som jag tror kommer vara långsiktigt hållbart, avslutar han.   Kritiserade språkanalyser under luppen igen 2012 gjorde Kaliber en granskning av företaget Sprakab. Ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra språkanalyser åt bland annat Migrationsverket. Många asylsökande saknar både id-handlingar och pass och språkanalyser blir där ett verktyg som används för att avgöra om de sökande kommer från de länder som de påstår sig komma ifrån. Vi kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade tillräcklig kompetens och att det fanns analytiker gjorde språkanalyser, utan att det framgick om de själva hade det språket som modersmål. Asylsökande kan då nekas uppehållstillstånd och skickas tillbaka till länder de inte kommer ifrån. Efter vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av några av Sprakabs rapporter. De skickade tio språkanalyser till ett holländskt företag. Resultatet visade att nio av tio språkanalyser gjorts på ett korrekt sätt. Men urvalet av vilka analyser som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Att företaget själva gör urvalet av vilka rapporter som ska granskas tyckte Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer inte var något problem: – Jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Sprakab jobbar även för flera utländska myndigheter. Och som vi tidigare rapporterat fick de i maj kritik av högsta domstolen i Storbritannien som menade att företaget visat brister i att redovisa analytikernas kompetens. Och nu under hösten, ett knappt halvår senare, har Sprakab hamnat i rampljuset igen. SVT:s Uppdrag Granskning rapporterade i november att en av Sprakabs analytiker ska ha gjort en grovt felaktig analys om varifrån en 27-årig somalisk man kommer. Analytikern ska också ha ljugit om sina egna meriter och vara dömd för flera brott. Och vi hörde om familjen från Syrien som Sprakabs expert sade kom från Armenien. Och här i Sveriges Radio har Ekot rapporterade om stora brister i Sprakabs utredning av en 17-årig pojke som säger sig ha flytt från Nordkorea, men som Migrationsverket beslutat att utvisa till Kina. Vi har också kunnat höra flera reaktioner på det här i Sveriges Radio. Folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström menade att Migrationsverket brustit i agerande och sina rutiner, och hon ville se retrospektiva omprövningar av asylärenden. Désirée Pethrus (KD) ville införa en migrationsinspektion för att övervaka Migrationsverket. – Jag inser att det är väldigt många människor som drabbas av det här företagets språkanalyser. Är de inte rättssäkra så riskerar vi att kanske att skicka människor till sin dödsdom, sa Désirée Pethrus (KD). Migrationsminister Morgan Johansson (S) sade sig ha fortsatt förtroende för både Migrationsverkets handläggning och för användningen av språkanalyser, men han ville ha en genomlysning av myndighetens hantering i sådana här fall. – Är det då så i den här situationen att någon påstått att man kan saker som man sen inte kan då är det ett problem naturligtvis. Och då måste den myndighet som har hand om det gå till botten med det, sa Morgan Johansson (S). Trots avslöjanden och kritik fortsätter Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer att försvara Sprakab. Här i en intervju i Ekot den 18 november. – Den bevisning som har lagts fram, både i radio och tv, mot Sprakab som företag, är än så länge inte sådan att vi säger att vi inte kan anlita Sprakab. Vi delar helt enkelt inte den bilden. Men Migrationsverket ska nu skicka ytterligare några av Sprakabs språkanalyser till Holland för kvalitetskontroll. Nu handlar det om fler, ett tjugotal analyser, både de som uppmärksammats i media och andra. Den här gången är det myndigheten som väljer ut vilka analyser som ska granskas. Men det har inte att göra med att Migrationsverket inte skulle lita på Sprakab säger Fredrik Beijer när jag ringer upp honom. – Vi skulle kunna låta Sprakab göra det också men den här gången valde vi att göra det själva, säger Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer. Parallellt med den här granskningen av själva språkanalyserna, håller Migrationsverket på att planera för en större översyn - om de använder sig av språkanalyserna på ett rätt sätt. Vem som ska göra översynen och när det ska vara färdig är inte bestämt än. Och ja, fram till dess fortsätter Migrationsverket alltså att anlita Sprakab.   Misstänka mutmiddagar Så om den uppmärksammade julmiddagen som Föreningen Svenska Tonsättare bjuder tjänstemän vid våra kulturmyndigheter på, en middag som skakat om kulturlivet och väckt misstankar om mutbrott... – Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik, säger Martin Q Larsson Uttalandet som Föreningen Svenska Tonsättares ordförande gjorde i en intervju med Kaliber i november har fått stora effekter. I vårt program ”Stimpirater och Funny money” konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor. Vi följde bland annat pengarna från ett kopieringsrum på en svensk kulturskola till kontot hos FST - Föreningen svenska tonsättare. Och vi visade hur kulturskolans kopieringspengar kunde bli en grundplåt i en julmiddag på en av Stockholms finare restauranger. Julmiddagen 2013 kostade 618 000 kronor totalt och en del av pengarna användes till att bjuda landets kulturmakthavare på mat och vin. Så här sa Martin Q Larsson i vår intervju: – Vi vill skaffa en trevlig och en idiomatisk (ändamålsenlig, reds anmärkning) atmosfär för att åstadkomma ett påverkansarbete och då tycker vi att en middag med vin till är ett sånt tillfälle då man åstadkomma detta.Sen ska jag också säga att jag lägger ner extremt mycket arbete på att göra den där placeringen på bästa sätt så att man får just det där att tonsättare A hamnar bredvid myndighetsperson eller konstnärlig ledare B så att han eller hon kan samtala med varandra, om sin musik, om institutionens verksamhet, om myndighetens verksamhet och hur... För tanken är att alla som kommer på den här middagen har ungefär samma målsättning att erbjuda svenska medborgare musik av hög kvalitet, säger Larsson Vem betalar för de här personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna? – Det gör vi. Så ni bjuder dem på den här middagen? – Vi bjuder dem på den här middagen. Politiker också? – Politiker också. Tjänstemän på kulturdepartementet? – Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional. Och då är det mat och alkohol till tjänstemännen? – Mat och alkohol och där eh...vet inte jag var gränsen går för vad som är tillåtet att göra, säger Martin Q Larsson. Enligt de siffror som Martin Q Larsson gav till Kaliber efter intervjun var kostnaden per person drygt 1200 kronor. Vi gick igenom placeringslistorna för de fyra senaste julmiddagarna, och hittade bland annat generaldirektören för Statens musikverk som fyra år i rad låtit sig bjudas med sin man. Vi hittade också chefer på andra kulturmyndigheter, orkesterchefer runt om i landet, personal på kulturrådet och kulturdepartementet. Rapporteringen om julmiddagen väckte snabbt reaktioner, Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet Mot Mutor, sa i Sveriges Radios Kulturnytt att det fanns risk att man överskridit gränserna som finns i lagen. - Om man bjuder företrädare från det allmänna så finns det krav på att det ska röra sig om måttfullhet, om öppenhet, men man har ju uppenbarligen passerat gränsen här för vad som kan ses som måttfullt i relation till det offentliga, säger Helena Sundén. Och chefsåklagare Alf Johansson på Riksenheten mot korruption inledde en förundersökning. Så här sa han i Kulturnytt: – Det vi handlägger på den här enheten, Riksenheten mot korruption, det handlar i stor utsträckning om just misstankar om givande och tagande av muta. Och det är det vi har inlett förundersökning på ja, säger chefsåklagare Alf Johansson                                        Kalibers granskning har också fått effekter i kulturlivet. Sverige radio och kulturdepartementet uppger att de inte längre tänker gå på FST's middag i framtiden och Statens musikverk har sett över riktlinjerna kring alla typer av inbjudningar. Ingen av dem menar dock att några formella fel begåtts. Staffan Forssell är generaldirektör för Kulturrådet. – Självklart måste man titta på om det är lämpligt eller inte. Man kan göra som Sveriges Radio gjorde att valde att inte gå. Vi hade inte heller för avsikt att gå i år så länge det här låg under utredning. Det är inte uteslutet att vi kommer att gå i framtiden. Men vi kommer ju med er belysning att titta på det än mer noga, det vill säga vad är lämpligt att vara på. Det kommer ju att påverka. Det är inget snack om det. Men det får heller inte bli att vi får en beröringsskräck med att ha en relation med sektorn. Det är de två sakerna som ska balanseras mot varandra. FST har ställt in årets julmiddag. Martin Q Larsson sa i vår intervju att man genomfört julmiddagar i 90 år och att det bevisligen gett goda resultat. Vi vill gärna fråga FST om fler middagar men föreningen vill inte medverka i en ny intervju med Kaliber, de skriver däremot att de vill att vi hänsyn till det de skrivet i ett pressmeddelande. Där läser vi att kostnaden för mat och dryck inte längre är 1260 kronor, utslaget per person, som de först uppgav till Kaliber, utan 922 kronor. Men skillnaden visar sig efter kontroll till stor del bero på att man nu dragit av momsen. De skriver också att det var olyckligt och felaktigt av Martin Q Larsson att säga att det var frågan om ett påverkansarbete, det har aldrig varit syftet skriver man. Så här sår det i pressmeddelandet: "Syftet har aldrig varit, att påverka enskilda bidragsbeslut." Men, vi kan idag visa ett nytt dokument där en tidigare FST-ordförande hävdar att julmiddagen faktiskt haft inverkan på ett statligt beslut. Frågan är uppe på årsmötet 2010, efter att två medlemmar i en motion ifrågasatt festen som året innan kostade 637 000 kronor. Styrelsen vill avslå motionen och vi läser i protokollet där ordföranden argumentar för att julmiddagen är viktig, eftersom den t ex inverkade på att statens Elektronmusikstudio EMS, fick vara kvar när musikmyndigheterna skulle omformas. Studion var då hotad i och med att föregångaren till Statens musikverk  - Rikskonserter lades ner. Så här står det i protokollet: "Beträffande effekten av middagen på externa gäster är vi noggranna med att placera människor strategiskt för att kunna påverka på bästa sätt. XX fick t.ex. tillfälle att på senaste middagen föra samtal om EMS-frågan i Kulturutredningen, vilket med all sannolikhet hade betydelse för utfallet. Man bör inte negligera nyttan av middagen." Den tidigare ordföranden vill inte kommentera julmiddagen under pågående utredning. Kaliber publicerar nu också hela intervjun med Martin Q Larsson i en oklippt version för att klargöra vad som verkligen sägs (ljudet finns längst ner i artikeln). Middagen kommer på tal första gången 27'30 in i intervjun och avhandlas också efter ungefär 1'08'40.   Drogen Spice Under hösten har många ungdomar råkat illa ut efter att de rökt drogen Spice. I bland annat Gävle, Sundsvall, Oskarshamn, Göteborg, Västerås och på Gotland har personer förgiftats och sökt hjälp. Två personer har också dött - som en följd av att ha använt bland annat Spice. I januari kartlade Kaliber marknaden med nätdroger. Vi pratade med de som tillverkar och säljer Spice, med tull och polis - och med en ung tjej som vi kallar för Elin som missbrukat, men då när vi träffade henne var hon fri från droger. Hon beskrev varför hon till slut bestämde sig för att sluta med Spice. Så här sa hon i Kaliber. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade. - Och du tror det beror på Spicet? – Antagligen. - Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre? – Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en. Elin slutade alltså använda Spice. Nu har hon snart varit drogfri i två år. Hon går i ettan på gymnasiet och hon berättar att hon mår bra. Kaliber pratade också med Max som säljer Spice över internet. Han fick ett påhittat namn och vi förvrängde hans röst, eftersom det var villkoret för att han skulle vara med och vi tyckte det var viktigt att höra vad han hade att säga. Vi besökte honom när han paketerade sina droger innan de skickades ut till kunder runt om i landet. Varför har ni fläktar här? – Det är kolfilter. Varför har man det? – Det är för att det inte ska lukta i hela kåken. I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är Spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar. När Spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer. – Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte. Både Viktor och Max säljer laglig Spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar. – Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att….att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor. När Max är klar med att paketera Spicet, ställer vi även frågan till honom. – Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt. - Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på? – Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten. Sedan programmen sändes har alltså många personer förgiftats ut av just Spice under hösten. De som tillverkar droger ligger ofta steget före lagstiftningen, eftersom de lätt byter ut någon substans i drogen för att den inte ska vara olaglig. Förra veckan beslutade regeringen att förbjuda ytterligare 42 substanser som narkotika eller hälsofarlig vara. Beslutet gäller från den 16 januari. Men istället för att klassa varje ny substans för sig finns också en diskussion om så kallad familjeklassning. Det innebär att man på ett bräde kan förbjuda alla droger med liknande egenskaper och struktur. Men åsikterna går isär om hur rättssäkert ett sånt system är. Det finns också redan idag en "förstörande-lag", som ger polis och tull möjlighet att omhänderta och förstöra nya droger, som kan antas bli klassade som narkotika i framtiden.   Reportrar: Sofia Boo, Mikael Sjödell, Markus Alfredsson, Adam Samara, Andreas Lindahl och Annika H Eriksson. Producenter: Annika H Eriksson och Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

21 Joulu 201429min

Sperma som lämnas över på offentliga toaletter när dörrarna till vården stängs. Och män som gett upphov till dussintals barn. Kaliber om en oreglerad marknad för spermadonation på nätet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Här ligger alla plastsprutor som jag har köpt. Jag har ingen nytta av dem längre men jag kan inte förmå mig själv att kasta dem för det är så mycket känslor som finns kring det här. Frida har plockat fram en blårandig skokartong med vita blommor på. Här, bland tidningar från dagen då hennes son föddes, ligger förpackningen till den där ägglossningmätaren hon använde, ett helt knippe med plastsprutor som hon köpte i storpack från England, och en påse med fem stycken små genomskinliga plastburkar med grönt lock. Det är små reseetuier för krämer från Clas Ohlsson. – De här hade ju jag i min handväska under många månader. De skulle alltid vara packade som en nödväska liksom, berättar hon. En burk ligger löst i skokartongen. – Den här lilla burken det är den heliga graalen i familjen. Det här är den sista burken som vi använde så det är särskilda känslor kring den. I just den här lilla plastburken med grönt lock låg spermierna som skulle bli hennes son. – Jag har diskat den givetvis men jag kommer aldrig göra mig av med den. Jag kommer att bli en pinsam morsa när han blir tonåring och ska visa honom det här. Han kanske tycker det är jätteäckligt. Frida är ensamstående. Hon ville ha barn men kände inte för att ragga upp någon främling på krogen och få till det genom ett engångsligg. Spermierna fick hon istället av en anonym man hon träffat via en kontaktannons på nätet. – Och han verkade trevlig så jag skrev till honom. Så sade han ”när vill du köra igång?”. Så tror jag vi körde igång några veckor senare. – Det var så enkelt? – Ja. Idag handlar Kaliber om spermadonation som sker över nätet. Krångliga regler, hårda krav och väntetider för att få inseminera sig inom den offentliga vården, har gjort att det växt fram en oreglerad marknad för spermadonationer på svenska internetsajter. Men till skillnad från donation och insemination på svenska sjukhus är det lite mer laglöst land på nätet. Här får du nöja dig med virtuella hanskakningar på att mamman inte kommer kräva donatorn på underhållsbidrag. Och du får lita på att den främling som gett dig sina gener inte dyker om upp tio år och kräver att få vara pappa. Men vi börjar i vardagsrummet hos Frida där det idag alltså ligger en jollrande sexmånaders bebis i ett babygym på golvet. Frida heter egentligen nått annat och vi har förvrängt hennes röst eftersom hon inte vill riskera att bli igenkänd av myndigheterna. Det kan nämligen få konsekvenser för henne ekonomiskt. Men mer om det senare. – Den dan när jag fick positivt resultat, en sån där glad gubbe på ägglossningstestet, då mejlade jag honom på morgonen och då hade jag ingen aning om var vi skulle träffas liksom. Vill han träffas hemma hos någon eller tycker han att det är för privat? Vad har han tänkt sig? Så då föreslog han en offentlig toalett. Någonstans. Som låg nära där han kunde ta sig. De stämde träff på en offentlig toalett. Frida stod och väntade utanför medan donatorn gjorde sitt i ett av båsen. När kom ut gav han henne koppen med spermier i en sorts underhandsfattning, lite sådär bakom ryggen. Frida var orolig för att vakterna på toaletten skulle tro att de sysslade med droger eller nått, där de stod och smög med små brukar. Men det var ingen som sade till. – Då tog jag den lilla burken och så fyllde jag upp sprutan och satte in den på lämpligt ställe och tryckte av, berättar Frida. Men Frida blev inte gravid på första försöket. Det tog fyra månader, ett missfall och totalt åtta möten på offentliga toaletter med den anonyme donatorn innan hon lyckades. – Och då blev jag gravid och det barnet fick jag behålla, säger hon. Trots att de har setts de där åtta gångerna vid toaletterna vet Frida fortfarande ingenting om sin anonyme välgörare. – Vi hade som en tyst överenskommelse att han frågar inte mig någonting, jag frågar inte honom någonting. För han ville vara hundra procent anonym, säger hon. Hon vet inte hans namn. Hon vet inte hans ålder. Han har sagt han har en egen familj, att han är frisk. Men hon vet egentligen inte om det är sant heller. – Så det är en risk men det är ändå en risk som jag var beredd att utsätta mig för. För det var enda sättet att få barn. Hade jag inte utsatt mig för den risken så hade jag inte haft den här underbara pojken idag, säger Frida. ”DET ÄR FÖR MIG HELT OBEGRIPLIGT” Reproduktionsmedicinska avdelningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg är en av sju offentligt finansierade kliniker i Sverige som tar emot donatorer och utför insemineringar och provrörsbefruktningar med donerade spermier. Ann Thurin Kjellberg är överläkare här och visar mig runt i lokalerna – Det här är rummet, vi har två sådana här nästan likadana rum. Om man inte tar fram provet hemma så kan man göra det här då. Om du donerar inom den offentliga vården så görs noggranna kontroller – intervju för att känna på vem du är och varför du gör det här. Du ska göra det för att hjälpa, inte för att du t.ex. vill uppfylla jorden med din avkomma, säger Ann Thurin Kjellberg. – Så vi försöker väl avstå från en del personer som låter, för att tala ren svenska, ganska knäppa. För att få donera sperma får du inte heller ha några kroniska sjukdomar och inte gå på några mediciner. Det kollas för HIV, hepatit, syfilis, gonorré och klamydia. Och när du lämnar spermaprov så fryses de ner och efter ett halvår tas nya blodprover på donatorn för att säkerställa att inte några vilande sjukdomar blommat upp. Först efter det blir du godkänd som donator inom landstinget. – Rent medicinsk är jag väldigt förvånad att kvinnor kan tänka sig att få kontakt med någon på nätet och inseminera sig utan att ha kollat det här med sjukdomar, det är för mig totalt obegripligt. Även om han säger att han har kollat och även om han håller fram nått papper som ska vara nån kopia på nått HIV-test, så skulle jag personligen aldrig våga göra det i dessa tider. När det finns så mycket sjukdomar som kan överföras. Men kötider och utredningar på svenska kliniker kan ta upp till ett par år och du får bara får max sex försök inom det offentliga. Dessutom får ensamstående kvinnor inte inseminera sig i Sverige. Än så länge, ska tilläggas. Det finns en Statlig offentlig utredning som föreslår att det ska bli möjligt från och med första juli nästa år, men det har inte klubbats igenom av riksdagen än. Och vill du själv betala för en behandling i till exempel Danmark kan det komma att kosta tiotusentalskronor. Det här sammantaget gör ändå att Ann Thurin Kjellberg trots allt kan förstå att folk väljer lättare väga – En reflektion är väl att om man sätter upp väldigt krångliga regelverk och inte har tillräckliga resurser så är det klart att människor försöker lösa det här på ett enklare, snabbare, billigare sätt, säger hon. DET TAR MINDRE ÄN 48 TIMMAR INNAN MÄNNEN HÖR AV SIG Det finns ett antal svenska sajter som har mötesplatser för folk som letar efter spermadonatorer. Nått är ett renodlat donationsforum, andra kan ha flera olika inriktningar. Jag vill veta hur lätt det är att få napp så jag startar konton på tre stycken sajter som en ensamstående 30-plus kvinna. Det tar mindre än en timme innan erbjudanden börjar droppa in. ”Hej! Jag hjälper dig gärna på det sätt du önskar. Är en ovanligt fertil kille.” ”Är fullt frisk och har inga krav på delaktighet el vårdnad el dyl. När ungefär tänker du att det kan vara aktuellt?” På mindre än 48 timmar har 20 personer hört av sig. ”30-årig donator här med grönbruna ögon och brunt hår. Har donerat flera gånger tidigare och har stor erfarenhet. Har friskhetsintyg och mycket tjock sperma som är en stor fördel”. ”Jag är resbar och kan träffa dig vid en tågstation för att överlämna donation.” Flera stycken går också snabbt med på att mejla över bilder på sig själva och intyg med helt eller delvis synliga personnummer som visar att de är friska från sjukdomar som hiv och gonorré. ”Här bifogar jag resultatet av HIV test, vilken var negativ. I nästa epost skickar jag nästa intyg.” Vissa skickar till och med telefonnummer. ”Du är mycket välkommen att ringa mig på …” Om du genomför en behandling på nån av de offentliga klinikerna som finns i Sverige så blir donatorn inte pappa. Han har varken några rättigheter eller skyldigheter gentemot barnet. Men det här gäller bara inom vården. Om du på egen hand hittar en donator, ja, då är han automatiskt pappa till barnet precis som i alla andra fall där folk får barn ihop. Överläkare Ann Thurin Kjellberg på Sahlgrenska universitetssjukhuset igen. – Och han kommer ju inte kunna snacka sig ur det därför att han anser att han är donator. Och det gör ju att den här kvinnan som gör den här behandlingen på sig själv kan komma i en situation där han kräver faderskap på det här barnet. Och vice versa, för den delen. Han tänker sig att vara donator, men hon säger att han är far och ska betala underhåll. Så det blir juridiskt väldigt tveksamt och särskilt olyckligt tycker jag detta är ur barnets perspektiv. Att det är en otydlighet kring föräldraskapet, säger Ann Thurin Kjellberg. Däremot tror Ann Thurin Kjellberg inte att det är så stor risk att barn som kommit till via samma donator på nätet skulle komma att träffas och bli ihop senare i livet. – I en stad av Göteborgs storlek hade man kunnat ge upphov till hundra barn utan att det vore nån större risk för incestuösa förbindelser längre fram mellan halvsyskon. Vilket ju är det man oroar sig för, säger hon. Risken att någon ångrar sig och helt plötsligt vill vara pappa, eller tvärtom kräver donatorn på underhåll, det kan ställa till det ordentligt. För en så kallad privat donator kan det kosta rätt mycket pengar. Ett underhållsbidrag ligger idag på runt 1200 kronor i månaden. Räknat från födseln till dess att barnet är arton år blir drygt en kvarts miljon kronor. Och ju fler barn du ger upphov till, desto mer pengar handlar det om. Det finns ingen statistik på det här och det verkar i och för sig vara ganska ovanligt. Men det finns exempel på när det blivit problem: Mannen gick i början av nittiotalet med på att ställa upp som spermadonator till det lesbiska paret. Tre barn och tio år senare separerade de två kvinnorna och den av kvinnorna som har vårdnaden om barnen krävde då mannen på underhåll. Länsrätten slog i veckan fast att mannen är barnens biologiska pappa och därmed underhållsskyldig. [Ekot, 2001-12-09] BJÖRN HAR FLER ÄN 20 BARN Jag åker bil till en av de spermadonatorer som jag kommit i kontakt med på nätet. Enligt egen utsago så har han gett upphov till ungefär tjugo barn på det här sättet. Vi kan kalla honom för Björn. Han vill också vara anonym. Han är runt femtio år gammal och har donerat privat på nätet i ungefär fem år. Till både ensamstående kvinnor och par. Han visar mig det gästrum han har stående för de kvinnor som kommer hit, hem till honom, för att få en donation – Ja, här är en gästavdelning med gästrum och egen toalett och annat så här kan besökare som vill ha en donation i lugn och ro inseminera sig själva, berättar han. Om de vill kan kvinnorna sova över här för att kunna få fler doser, som han kallar det, och på så sätt öka chanserna att bil gravid under ägglossningen. – Är det här de brukade bli invisade om de stannar över? – Ja, här finns också övernattningsmöjligheter för de som åker långt och vill kanske ha flera doser också. – Hur vanligt är det då, att folk stannar över natten och tar flera doser på en gång? – Ja, det kan vara ett tiotal som har nappat på det erbjudandet, säger Björn. Björn brukar alltid ha ett litet lager med fem milliliters plastsprutor hemma. Han försöker hålla lite koll och skriva upp alla lyckade donationer i en lista, men vissa av kvinnorna han hjälpt har velat vara helt anonyma och aldrig hört av sig efter donationen, så det kan handla om att han har fler än 20 barn. Tre, fyra stycken kvinnor, säger han, har kommit tillbaka för att få syskon till sina barn. – Det är nästan som en liten verksamhet du har här? – Ja, det har nästan blivit så. Ett tag så har det varit mycket spring här kan man säga, men det går lite upp och ner. Just nu är det ganska lugnt känner jag. – När var den senaste donationen du genomförde? – Det var väl ett par veckor sedan ungefär, men det har hänt att det har koliderat och blivit flera donationer på samma dag. Fler donationer på samma dag. Innan Björn började göra det här i egen regi har han också donerat inom landstinget. Där har han nått maxgränsen som säger att samma donator får användas till barn i max sex familjer. Så det kan alltså handla om att han har närmare trettio barn. Jag har hört att vissa tar betalt för sin sperma på de här nätforumen, men ingen av de jag kommer i kontakt med vill ha några pengar alls. I alla fall inte när jag frågar som min påhittade 30+ tjej. Vad är det då som gör att Björn håller på med det här, undrar jag? – Jag har varit väldigt noga med att tänka igenom är det instinkten som lurar mig till att driva det här för långt eller vad är det? Och jag är medveten om att det är ganska kontroversiellt. Men efter att ha träffat några av de barn jag gett upphov till så kan jag känna det att jag skulle aldrig vilja ha något av det här ogjort. Det har blivit fantastiska barn och fantastiskt lyckliga föräldrar har jag också mött. Så det känns väldigt varmt i hjärtat när jag tänker på det. Björn försöker inte vara helt anonym. Han skickar läkarintyg och ger ut sitt eget telefonnummer till kvinnorna. Är det ett lesbiskt par så skriver han till och med på faderskapsintyg för att på så sätt underlätta en närståendeadoption, berättar han. Och kollar man med Skatteverket så ser man att han har flera barn som antingen är bortadopterade eller på väg att bli det. – Han har barn ja. Då ska vi se, det var en hel del ja. Men Björn är inte orolig för att bli lurad. För både han och kvinnorna har saker att förlora, resonerar han. Han riskerar att bli underhållsskyldig om hon skulle blåsa honom, hon riskerar att få dela vårdnaden med en främmande man. Och det har aldrig blivit nått problem hittills, säger han. – Ja, jag har ju bara träffat på vettiga mottagare, så att säga. Som av allt att döma verkligen har tänkt igenom det. Jag frågar om han är säker att han får hålla på med det här? – Det är inte förbjudet att skaffa barn och det är inte förbjudet att välja att vara ensamstående förälder och det är inte förbjudet att som biologisk far välja att stå helt utanför. KAN VARA OLAGLIGT Enligt lagen om genetisk integritet är det våra offentligt finansierade sjukhus som får utföra insemineringar eller privata kliniker som fått särskilt tillstånd. Den som vanemässigt eller i vinstsyfte inseminerar någon på annat sätt kan dömas till böter eller fängelse i upp till sex månader. Samma sak gäller män som vanemässigt eller för att tjäna pengar donerar sin sperma. Jag frågar Anna Singer som är professor i civilrätt med fokus på familjerätt på Uppsala Universitet, vad det här vanemässigt egentligen betyder. – Det preciseras inte och jag tror inte att man alls hade en aning om hur den här verksamheten skulle komma att utveckla sig. – Vad kan man tänka där då? Fem gånger? Tio? Tjugo? – Det är väldigt svårt för mig att säga, tjugo gånger låter ju definitivt som att det närmar sig vanemässigt, men det finns alltså inte prövat alls, det här. – Problemet, att det här inte når åklagare, beror väl också på att det finns väldigt få som är intresserade av att anmäla det här. Därför att de som får barn de vill ju ha barn, och givarna har ju förstås inget intresse av att en åklagare får ögonen på den här verksamheten. ”DET ÄR JAG OCH MIN LILLA HEMLIGHET” Jag åker vidare i bilen till en parkeringsplats i ett industriområde där jag ska träffa en annan donator. Han vill också vara helt anonym. Vi ska göra intervjun i framsätet på bilen. – Det är ingen i familjen, ingen av mina bästa vänner vet någonting. Peter, som också heter nått annat egentligen, började ge bort sperma på nätet sommaren 2013. Sedan dess har han kommit i kontakt med fem kvinnor. Två ensamstående, över fyrtio, och tre par. Men än så länge är det bara en som blivit gravid och har ett barn på gång. En av kvinnorna ska han träffa efter vår intervju. De ska göra sitt femte försök tillsammans. – Jag förstår också att det låter lite suspekt det här att åka hem till olika damer som man inte känner och sedan sitta på deras toalett och tillfredsställa sig själv. Det hade jag också tyckt låtit lite suspekt, säger Peter. Peter är gift sen länge och har tre egna barn med sin fru. Men de vet ingenting om vad han håller på med vid sidan av. – Så kommer det nog bli livet ut. Att det här är min lilla hemlighet, att det gör jag. Och därför håller han, till skillnad från Björn, hårt på sin anonymitet. Han lämnar inte ut nått telefonnummer, han visar inga intyg och skriver absolut inte på några faderskapsintyg. Att Peter ändå vill göra det här, förutom att han vill hjälpa sina medmänniskor säger han, är en slags samhällsmässig värdering. De här barnen kommer inte bara skänka glädje, de kommer också att betala skatt och vara med och betala vår pension i framtiden, förklarar han. Och så är det en bekräftelse - en kick - att ha ett antal barn därute. – Man har spridit lite glädje. Jag vill inte på något sätt frammåla mig som någon gud som skänker liv, men man har ändå gett upphov till ett nytt liv. Det ger ju en viss inre tillfredställelse, ganska stor ska jag vara ärlig och säga. – Du verkar ändå tycka att det finns en viss spänning och nått lite roligt i ditt egna, hemliga lilla liv här? – Lite kul är det faktiskt, ja. Man kan ju lite grand jämföra det med att ha en otrohetsaffär. En otrohetsaffär hade jag inte klarat av, dels hade jag inte orkat med det tidsmässigt och dels känner jag att det är inte är därför jag är gift. Men för att svara på frågan, lite kul är det att det är jag och min lilla hemlighet. – Det är klart att jag kommer ju känna mig lite blåst om jag åker dit på grund av detta, om någon ändå lyckas luska ut vem jag är och begära underhåll. Men det är trots allt så lagstiftningen ser ut, säger han. WEBBFORUMEN KAN GÖRA FEL Det är alltså olagligt att donera privat om man gör det vanemässigt eller tar betalt för det. Men också de som medverkar till vad som kallas för organiserad eller vinningsinriktad verksamhet kan dömas för det. Och det här skulle enligt juristprofessor Anna Singer kunna gälla de sajter som har donationsforum. --Om man tillhandahåller det, om man alltså har en hemsida där det kontinuerligt förmedlas givare så skulle jag kunna tänka mig att man skulle kunna fällas till ansvar. Men återigen, det här är frågor som vi egentligen inte vet eftersom det inte har prövats i domstol. Barn i Sverige har också enligt lag har rätt att få reda på sitt genetiska ursprung. Därför måste sjukhusen spara journaler med uppgifter om donatorerna i minst sjuttio år, så att barnet när det uppnått mogen ålder kan kontakta sin biologiska pappa. Om man istället gör det här på egen hand via sajter på nätet ligger barnets rätt att få reda på sitt ursprung helt i händerna på mamman och donatorn. Att låta en verksamhet som möjliggör ett sånt här godtycke fortsätta, det kan gå emot FN:s barnkonvention, säger Anna Singer. – Om man helt enkelt inte bryr sig om den här verksamheten så kan det vara något som kommer i strid med våra åtaganden enligt barnkonventionen kan jag tycka. En av de populäraste sajterna för att hitta spermadonatorer är villhabarn.se. Sajten har funnits i tretton år och fungerar både som en nättidning om ofrivillig barnlöshet och ett gratisforum som har drygt fyratusen medlemmar. Inlägg som ”donator sökes” eller ”donator finns” hör till de vanligaste. Erik Gunnarsson är VD på företaget Bild & Kultur som ansvarar för sajten. – Jag skulle nog kunna säga om man backar i statistiken och tittar några år tillbaka så har vi nog åtminstone dubbelt så många i forumet idag som vi hade för två år sedan, säger han. Dagen innan den här intervjun bestämmer de helt plötsligt att stänga ner kontaktannonsdelen av forumet. Den som har rubriken ”sökes”. – Jag känner ju en oro över att någon ska råka illa ut eller träffa någon som inte är snäll. Och även om vi tillhandahåller en plattform så känns det liksom. Jag vill inte stå för en sån verksamhet. Erik Gunnarsson säger att det här är nått de funderat på länge och nu när de fått frågor om det av oss blev de påminda om att ta tag i det här. Jag undrar om de har brutit mot lagen när de haft det här forumet. --Vi får väl undersöka det, om vi har gjort något fel, säger han. – Tror du att ni har gjort det? – Jag hoppas att vi inte har gjort det. Jag vet inte. Dagen efter intervjun har hela forumet stängts ner. I ett mejl skriver Erik Gunnarsson att det bara tog en timme efter att ”sökes”-forumet stängdes innan det började komma in fler och fler efterlysningar av donatorer i de andra ämnesforumen. Han skriver: ”Behovet från våra medlemmar verkar vara så stort att det för oss känns som övermäktigt att moderera dagens forum med ambitionen ’inga kontaktannonser här tack’. Vi kommer att få radera inlägg varje dag och det kommer i längden inte att fungera. Så vi stängde ner hela forumet”. Han skriver också att de rådfrågat jurister som menar att de inte bryter mot lagen. ATT RUNKA I KOPP ÄR EN POLITISK HANDLING Hemma hos Frida igen. Hon som för ett halvår sedan fick en son genom en anonym donator som hon stämde träff med på olika offentliga toaletter. Att skaffa spermier och inseminera sig själv är inte olagligt, men en konsekvens är att Frida nu för att få underhållsstöd från Försäkringskassan måste ljuga och inte avslöja nånting som kan göra att myndigheterna hittar hennes donator. – Så det gäller att till vilket pris som helst aldrig ge dem någon fakta. För jag vill ju inte förstöra hans liv när han har räddat mitt liv, säger Frida. Ekonomiskt står inte hennes tillvaro och faller med underhållsstödet, säger Frida. Men hon anser att hon har samma rätt till de här pengarna som andra mammor där pappan inte är med och betalar. Eller dom de kvinnor som haft råd att åka till en klinik i Danmark och där fått ett kvitto på att donatorn är anonym. Ett kvitto som de sen kan visa upp för Försäkringskassan. Att runka i en kopp och ge det till en främling är en politisk handling som hon vill uppmuntra, säger Frida. – För man får ju inget ut av det själv. Inga pengar byttes mellan oss. Han känner ju inte mig så det är ju inte att göra något för en vän som man har några känslomässiga band till, utan det är ju nästan som att betala skatt lite. Eller att skänka nått till välgörenhet. Hennes lycka, att hon har en son, beror på att donatorn gav urskillningslöst utan begräsningar på ett visst antal kvinnor, säger hon, och att han inte ställde några frågor. Och så handlar det om att ta kontroll. – Det var också härligt att kunna göra ett aktivt val för så mycket i livet är ju i händerna på ödet, eller vad jag ska säga. Det finns jättemycket man inte kan påverka; sjukdomstillstånd, arbetssituationer. Det här var ändå en så pass viktig sak att skaffa barn och så upptäckte jag att jag kan faktiskt påverka det själv. Jag behövde inte ruinera mig själv eller sitta och vänta i tusen år på den stora kärleken utan jag kunde göra nånting när det passade mig. Reporter: Mikael Sjödell Producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

14 Joulu 201429min

Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.” ”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.” "Framtidsmässigt är det oro, det är det.” Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar. Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt. - Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip. - Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva. Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden. Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana. – Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det. Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun. - Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för. Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag. Personalbristen är stor över hela landet Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning. Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter. 222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens. – Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka. – Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar. Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet. Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa. Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld. Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske? Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna – Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun. I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död. Kalibers granskning har rivit upp många känslor Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år. I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap. Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här. ”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.” ”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.” ”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.” ”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!” ”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting. En kollegas ord har etsat sig fast; ’Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.” ”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.” Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre. För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts. Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa. Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift. Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog. - Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon. På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga. Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter. - Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid. - Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv. Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade. - Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om. - Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom. Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp. -När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten. - Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen. Blivande socionomer känner oro inför framtiden Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex. De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för. - Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här. - I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten. - Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna. Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall. - Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden. - Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden. Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar. - Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt! I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta. Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen. - Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem. Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder - Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark. Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten. Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post. Den nya nationella samordnaren har fått bråttom Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval. Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete. - Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn. Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida. Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten. Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar. - Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för. I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun. - Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon. Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten. - Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna. Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare. ”Stafettsocionomer” kallas de ibland. Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård. Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar. Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer. Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver. - När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation. - Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation. Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu. - Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget. - Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel. Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om. - Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd. Producent: Helene Almqvist Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

7 Joulu 201428min

Barn som misshandlas, vanvårdas och utsätts för sexuella övergrepp. Det lagliga skyddet för utsatta barn är starkt i Sverige. Men vem bär ansvaret när hjälpen ändå inte kommer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. “Hur svårt ska det vara? Hur många fler barn och ungdomar kommer att behöva lida för att det inte händer någonting? Det här är den andra delen i Kalibers serie om krisen i socialtjänsten. I förra veckan visade vi att många socialkontor har brist på personal och att inte ens grundläggande rutiner följs på många håll. Orosanmälningar om barn som far illa tappas bort och utredningar blir inte gjorda. Efter programmet har vi fått många reaktioner. Socialsekreterare har hört av sig och berättat att det är kaos där de jobbar. Fackförbunden kräver att hela socialtjänsten ses över och barnministern säger att hon ser allvarligt på situationen. Många blev också starkt berörda av polisen Tobias Lundbergs berättelse om när han i september hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet i Sundsvall i samband med en husrannsakan: – Och jag böjer mig så klart ner och lyfter upp henne och håller henne mot mig och jag ser att hon är alldeles grusig och smutsig i ansiktet och på de här små små händerna så är hon smutsig. Och när jag håller henne mot mig så märker jag att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jättelänge och hon luktar så otroligt illa, berättade Tobias Lundberg. Socialtjänsten i Sundsvall gör anmälan till Lex Sarah I veckan kallade socialtjänsten i Sundsvall, som hade haft kontakt med familjen tidigare, till en presskonferens och berättade de har gjort en Lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg. – Klockan är halv fyra och det är vid den tiden vi har bjudit in er till en pressträff för att berätta om ett arbete som vi har gjort under hösten och det grundar sig på den händelse som alla som har blivit informerade om har berörts väldigt mycket av, när det var ett litet barn som hittades övergiven i en lägenhet, sa socialdirektör Thorbjörn Stark – Ni kanske hörde Kaliber i söndags där man pratade om socialsekreterarnas arbetssituation och lyfte fram det här ärendet som ett exempel på den verksamhet vi bedriver… I sin egen utredning har socialtjänsten kommit fram till att de har brustit på flera punkter: Delar av insatser har inte blivit utförda enligt gällande rutiner. Tidsgränser för utredning och uppföljning har inte hållits och det har brustit i kommunikationen mellan olika enheter. Det finns socialkontor som fungerar bra men många har precis som i Sundsvall haft problem länge och i den här veckans program undersöker Kaliber hur krisen har uppstått. Varför lämnar de erfarna socialsekreterarna avdelningarna för barn och unga? Och varför stannar de nya inte kvar? "Vi ser att vi bryter mot lagen" Laila Åberg är socionom och jobbar på ett behandlingshem i Stockholm. Men fram till i maj i år jobbade hon på socialtjänsten i Skärholmen - först som socialsekreterare i 5 år och sen som biträdande chef i 6 år. Hon säger att hon egentligen hade velat vara kvar inom socialtjänsten, men att det till slut inte gick: --De erfarna som jag kan räkna mig till. Vi stannar inte kvar. Vi accepterar inte det här. Vi ser att vi bryter mot lagen. Vi ser att arbetsförhållandena inte är humana. Men det viktigaste av allt, det är att man ser att barn, familjer och unga inte får den hjälp de behöver, säger Laila Åberg Laila Åberg säger att arbetet de sista åren blev så pressat att hon inte klarade av att vara kvar och att hon blev en person på jobbet som hon själv inte kunde var stolt över. – Jag insåg att jag bara jobbade efter våra politikers budgetgränser. Jag var väldigt färgad över att hela tiden tänka på budgeten och piskan kring vår dokumentation, tidsramar. Vi använder oss helt enkelt inte av den kompetens som finns inom socialtjänsten. För den tiden finns inte. Utan det är brandsläckning hela tiden. Det är förskräckligt hur det är. Jag är jätteupprörd. Men när du var chef, då var ju du ändå ansvarig för verksamheten. Så vilken del hade du i att ni inte gjorde tillräckligt? – Ja, jag hade ju den delen att skriva på beslut och att jag höjde min toleransnivå för vad som var, inte ok att bryta mot lagen, men däremot att tänja på den. Det gjorde jag mer och mer. Det var också det som mynnade ut i att jag till slut sa upp mig, säger Laila Åberg Lagmässigt har skyddet för utsatta barn stärkts de senaste åren. Numera måste alla som jobbar med barn göra en anmälan redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Det har lett till att mängden ärenden har ökat. Kraven har också ökat på att socialtjänsten ska lyssna på vad barnen själva har att säga. Men det stärkta lagliga skyddet når inte alltid fram till barnen visar Kalibers granskning. Före detta socialchef Laila Åberg säger att socialtjänsten inte har fått förutsättningar att hänga med i samhällsutvecklingen: – Vi följer med på vissa plan… Metoderna har blivit bättre, ja, man kan slå sig för axeln, men mötena har blivit mycket kortare och extremt mycket färre. Uppföljningar hinns inte med. Politikerna kan säga att i Sverige jobbar vi såhär, det ska vara rättssäkert osv - men mötena hinns inte med, säger fd socialchef Laila Åberg. "Jag kan inte stå för det här" Många erfarna socialsekreterare har gjort som Laila Åberg och lämnat socialtjänstens avdelningar för barn och unga. In kommer istället unga nyutexaminerade socionomer, som ofta utan knappt någon introduktion alls, får börja jobba med de tyngsta ärendena på avdelningarna för barn och unga. Karl Palm var en av dem. Han började på socialtjänsten i Södertälje 2009. -Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ganska tufft. Det hör man under utbildningen och man träffar folk som jobbar där så jag hade förväntat mig och ställt in mig på att det här kommer att bli ganska hårt. Men också att jag skulle lära mig mycket så klart. Hur var det sen när du kom till jobbet som socialsekreterare? – Det var ganska omtumlande och ganska galet på ett sätt. Det var en ärendemängd och arbetsbelastning som var helt otrolig, rent ut sagt. Jag hade inte riktigt den rutinen och det tempo man behöver. Så jag malde på, vi pratade jättemycket om det här i arbetsgruppen och med cheferna och signalerade att det här är ganska galet. Efter ett tag så börjar man fundera, kommer jag att palla det här? Hur länge jobbade du kvar? – Jag jobbade 11 månader tror jag och sen kände jag att nej det går inte. Det kändes som att, nej, jag kan inte stå för det här riktigt. Och det tänker jag nog fortfarande, säger Karl Palm Både Karl Palm och Laila Åberg säger alltså att de slutade på socialtjänsten för att de inte tyckte att de fick möjlighet att göra ett bra jobb. På senare år har också det också startat många privata företag som jobbar på uppdrag av kommunerna och som ofta kan erbjuda bättre arbetsvillkor. Vad händer med barnen när socialsekreterarna slutar och hela tiden ersätts av nya? Philip är 22 år och när han var liten var han ett av barn som behövde samhällets skydd. Vi träffar honom i en förort till Stockholm på en av årets första snöiga dagar. Det var här han bodde under de perioder han kunde bo med sin mamma. När hon var inne i svårt missbruk blev han placerad i olika familjehem. Philip säger att han, ända sen han var liten, har önskat sig en vuxen att ha stadig kontakt med, men sen han var i 10-årsåldern har han fått träffa så många olika socialsekreterare att han han har tappat räkningen. Och för honom var det jobbigt att hela tiden mötas av nya vuxna. – Det som hände de flesta av de gångerna jag var i kontakt med socialtjänsten var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och mitt liv och i min framtid då får man ju också säga. – Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som har hänt, dels det som hade hänt innan och den situationen som var där och det som var jobbigast var att aldrig bli lyssnad på. De frågade frågorna som de skulle fråga och ville veta vad jag ville men tillslut blev det ändå som de hade tänkt sig från början, säger Philip. Philip tror att det har fått betydelse för honom att socialsekreterarna hela tiden kom och gick. Om någon hade kunnat se hur han hade det under en längre tid, tror han att den personen också hade kunnat jobba för mer långsiktig lösning. Istället blev det ständigt nya möten och nya tillfälliga lösningar. – En relation kanske är omöjlig gentemot socialtjänsten, men att i alla fall finnas där som en vuxen person som man kan ringa och fråga att få stöd och hjälp. Eller kanske bara bli lyssnad på, tror jag att jag saknade väldigt mycket. Jag höll väldigt mycket inom mig. För det tar ett tag när man är liten att våga berätta. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag minns också när jag yngre så fick jag gå till BUP då och hamnade i en stödgrupp där jag kunde prata med andra barn i samma situation och få någon form av stöd. – Jag insåg tidigt att det var inte andra barn jag behövde prata med, utan det var nog vuxna jag behövde få stöd av. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnena jag har och de situationer jag har behövt uppleva, säger Philip. Har nya lagar och hårdare regler gjort situationen bättre för barnen? Det var för att barn som Philip skulle få det bättre som lagarna och reglerna skärptes de senaste åren. Under arbetet med den här serien har vi pratat med ett 20-tal socialsekreterare och de flesta tycker att de nya lagarna och ökade kvalitetskraven är väldigt bra på pappret. Men i praktiken säger de, kan de hittills till och med ha lett till att utsatta barn har fått en sämre situation. I en redan pressad arbetssituation går mycket tid åt till att fylla i blanketter och administration för att få det att se bra ut. Det här har också kommunernas arbetsgivarorganisation, Sveriges kommuner och landsting sett. Åsa Furén-Thulin är chef för sektionen för vård och socialtjänst. – Vårt uppdrag har breddats och fördjupats under ett antal år. Med den gamla regeringen började man detaljstyra på ett helt annat sätt. Från 2006 till 2013 har jag tror 189 lagändringar kommit till i socialtjänstlagen. Man går från en ramlag som blivit ett detaljerat lapptäcke. Det har blivit mycket svårare i det här arbetet. Jag säger inte att det är dåligt men det kräver väldigt mycket, säger Åsa Furén-Thulin på SKL. SKL anser att staten borde ha skjutit till extra resurser till kommunerna när de ändrade lagen och lade till föreskrifter. "Hur kan man sova och veta att det här pågår?" – Obehandlade aktualiseringar, inte inledda utredningar, påtaglig risk för allvarliga missförhållanden. Laila Åberg som fram till i maj jobbade som biträdande chef inom socialtjänsten läser i lex-Sarah beslut vi har med oss. När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort fel är de skyldiga att göra en lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg, IVO och vi har gått igenom alla lex Sarah-beslut som gäller socialsekreterarnas handläggning av barn- och ungdomsärenden. från 1 januari i år till 31 oktober. I förra veckans Kaliber berättade vi om anmälningar som inte kommer fram eller glöms bort. I lex Sarah-besluten kan vi läsa att socialtjänsten i Arboga har missat att lyssna av en mottagningstelefon till barn- och familjeenheten - I Malmö blir en anmälan om misstänkt barnmisshandel liggande i socialkontorets reception. Vi hittar också flera socialkontor där det verkar ha rått totalt kaos. Dokumentation sker på handskrivna lappar och stora delar av personal och chefer säger upp sig samtidigt. – Så här får det inte se ut. Men jag vet tyvärr att det är såhär det ser ut. Det här är verkligen sådana saker som händer. Jag blir så fruktansvärt upprörd. Jag blir så arg så jag finner inga ord när jag ser – Jag undrar hur man kan sova och veta att det här pågår. Hur kan man sova och veta att man har möjligheten att påverka och inte gör det? säger Laila Åberg Vem är det du vill väcka? – Ja politikerna. Jag vill väcka deras intresse för att över huvud taget sätta sig in i hur allvarlig situationen är, säger Åberg fd socialchef. Det politiska ansvaret för utsatta barn är tudelat - det är staten som med lagar sätter nivån för vilket skydd barnen ska ha rätt till - men det är kommunerna som ansvarar för själva verksamheten. För att se till så att kommunerna sköter sig har inspektionen för vård och omsorg, IVO i uppdrag att göra inspektioner hos socialtjänsterna. Anna Öström är utredare på IVO. – Den normala gången är så att vi gör en inspektion. Vi påtalar de brister vi har funnit i hanteringen av förhandsbedömningar och genomförande av utredningar och andra ärenden och sen får socialtjänsten komma in med förslag till åtgärder. Sen i slutändan fattar vi ett beslut om vi tycker att det är tillräckligt. Ja, sen kan vi hålla på och ha en dialog med vissa nämnder under en ganska lång tid, säger Anna Öström på IVO. Och vad händer om det inte löser sig? – Om det inte löser sig, om det är ut och år in och man ser att det är samma problem hela tiden så är det skarpaste verktyget att vi kan ansöka om att förelägga om vite för den här socialnämnden. Men hjälper det verksamheten att bötfälla den? – Nej, det är ett skarpt verktyg som vi ogärna använder, men det är ju också en signal till politikerna om att det krävs större grepp för att lösa de här frågorna. Hur man i detalj löser varje socialtjänsts problem, det kan inte vi gå ut med men om vi ser att det år ut och år in inte fungerar så är det vårt skarpaste verktyg. För det ska ju inte ha någon betydelse var man bor i Sverige om man ska få skydd av socialtjänsten. Är det så idag? – Ja, det tror jag. Det är jag ganska övertygad om. Att det är större chans i vissa socialtjänster än i andra, säger Anna Öström. Sverige kritiserades av FN redan 2009, föratt skyddet utsatta barn får skiljer sig i olika delar av landet men för att ta reda på varför det är skulle vi behöva åka till alla landets 290 kommuner. Det kan vi inte så istället väljer vi ut en, en kommun som vi vet har haft stora problem i flera år. Barn riskerade att dö i Västerås efter att 57 anmälningar belv liggande hos kommunen Vi åker till Västerås. Här har socialtjänsten barn och unga fått kritik från Socialstyrelsen och IVO sedan 2011. Senast i våras uppdagades att maillådan till barn och ungdomskontoret inte hade öppnats på 11 månader. I den låg flera orosanmälningar. Under våren blev också 57 barnutredningar liggande utan åtgärd i upp till två månader. För 47 av barnen var situationen så allvarlig att det kan ha inneburit ett hot mot deras liv, skriver IVO. Västerås hotas nu av vite på 1 miljon kronor om de inte kommer tillrätta med sina problem. Precis som många andra kommuner i Sverige har socialtjänsten i Västerås haft en hög personalomsättning och många vakanser. Socialsekreterare i Västerås har under året protesterat och sagt att de haft för lite resurser och en orimlig arbetsbelastning. Så sent som i september slog en handläggare larm till IVO och berättade att andelen ärenden som blivit liggande då hade blivit ännu fler. Det är nämnden för individ- och familjeomsorg som har ansvaret för socialtjänsten - men det är i kommunstyrelsen, kommunens regering, som det avgörs hur kommunens resurser ska fördelas. Och personalen säger att de saknar de resurser de behöver - så hur prioriterad är socialtjänsten i Västerås? Socialdemokraterna suttit vid makten i Västerås i olika koalitioner sedan 2010 , nu sedan valet tillsammans med Mp, C och Kd. Koalitionen gav i oktober i år ut ett gemensamt manifest med 130 punkter som slår fast vad man vill satsa på i kommunen. Som ordförande i kommunstyrelsen har socialdemokraten Anders Teljebäck det högsta politiska ansvaret i kommunen: Och så tittar jag på ert manifest här "Samarbete för Västerås”, Då ser man att socialtjänsten kommer på 109 plats. Hur ser du på den prioritetsordningen? – Det är ingen prioritetsordning. Alla punkter som finns i ett sådant här dokument har ett likvärdigt värde. Den där punkten är dessutom väldigt skarp, som talar om vad vi vill göra, både med rättssäkerhet och utveckla så att vi får en bra socialtjänst, och det där kommer vi att förverkliga, det är vår ambition, säger Anders Teljebäck ordförande i kommunstyreslen i Västerås Det är ju ändå till syvende och sist en prioritetsfråga i kommunen hur man fördelar skattemedlen. Och så ser jag att kommunen satsar 4.5 miljoner i ett konst-snöprojekt som går av stapeln nu i december. Hur motiverar ni det inför skattebetalarna att “vi lägger pengar på konstsnö” samtidigt som barn här i kommunen riskerar att fara illa? – Vi lägger pengar på en strand mitt i stan som är tillgänglig för alla barn, vi lägger pengar på en ny skejtpark som är jätteviktig för barns och ungas fritidsverksamhet, vi lägger pengar på våra femton fritidsgårdar. Det är en lång rad aktiviteter vi lägger pengar på för att utveckla de människor som finns här i staden. Vår tro och absoluta uppfattning är att såna aktiviteter är viktiga för de här barnen och ungdomarna som också är på väg in eller befinner sig i en sådan här situation, säger Teljebäck Ni har ansvaret att tilldela resurser, men med tanke på hur det ser ut nu, har ni tagit det ansvaret fullt ut? – Det kan vara att vi har haft en ansträngd situation på alla våra kontor, men framför allt på barn och unga att vi har hamnat där vi har hamnat. Så att i den bemärkelsen så kan det vara att om man inte klarar en del av organisation så skapar det kostnader i en annan del. Vi har alla all anledning att jobba med de här frågorna och se till så att vi får en annan situation. Men i slutändan, som sagt, vi politiker kan aldrig avsvära oss ansvaret för någon verksamhet som bedrivs i staden. Vi ansvarar för allt, säger Anders Teljebäck kommunordförande Västerås IVO planerar att göra ytterligare en inspektion hos socialtjänsten i Västerås framöver, men hur länge ska barnen behöva vänta innan de kan räkna med att få hjälp? Socialtjänsterna är kommunernas ansvar, men regeringen har också ett ansvar för att utsatta barn ska få hjälp, oavsett var i landet de bor. Barnministerna blir upprörd efter att ha lyssnat på Kalibers granskning För att ytterligare stärka skyddet för barn vill regeringen nu göra FN:s barnkonvention till lag. Men är det ytterligare en lag barn som bäst skulle hjälpa de barn som far illa just nu? Åsa Regnér är socialdemokrat och tillträdde som barn, äldre och jämställdhetsminister efter valet - vi har många frågor vi skulle vilja ställa till henne, men hennes schema är pressat och inför det här programmet få vi inte träffa henne mer än 10 minuter, på språng mellan två möten. Hur ser ministern på problemen inom socialtjänsten och att många kommuner inte följer lagen? – Jag har lyssnat på ert första program och också tagit del av rapporter, inspektionen för vård och omsorg och det finns också forskningsrapporter och berörda fackliga organisationer har meddelat hur situationen ser ut och jag är förstås väldigt oroad över den. Mycket av det som berättas i ert inslag är ju väldigt upprörande helt enkelt, säger barnminister Åsa Regnér. Personal som vi har pratat med säger att det finns ett stort glapp mellan vad lagen säger och hur det ser ut i verkligheten ute i kommunerna. Vad beror det på? – Lagen är ju till för att stödja barns rättigheter och se till så att barn inte far illa och det är en väldigt viktig princip. Det går så att säga inte att inte stödja barn i utsatta situationer. Det är en grundläggande uppgift som socialtjänsterna har helt enkelt. Men idag är det ju många kommuner som bryter mot lagen? – Ja, det finns ju många fall som har uppmärksammats och som har varit uppe i debatten och som är väldigt upprörande. Jag kan inte uttala mig om de här enskilda fallen men som jag sa, jag är medveten om att den här situationen är väldigt ansträngd. Därför finns det nu en speciell samordnare som också kommer att återföra förslag till mig på vad vi vidare kan göra och är det sådant som finns i socialtjänstlagen som behöver förändras, då lyssnar jag på det. Men socialtjänstlagen ger ett starkt skydd för utsatta barn och lagen ska följas, säger Åsa Regnér. Men tycker du att den gör det idag? – Som jag sa, det finns ju flera fall där det uppenbarligen har brustit på olika sätt. Om det är lagstiftningens fel det har jag svårt att säga, det som har kommit fram verkar ofta vara rutiner och helt enkelt en hård belastning. Men jag vill gärna se på hela helheten och återkomma om det är så att regeringen ytterligare bör göra någonting. För de socialsekreterare vi har pratat med, de säger att det är jättebra med stärkta skydd för barnen lagmässigt, men det vi behöver nu är mer resurser, inte nya lagar. – Ja, som sagt jag ska se på helheten men resursfrågan är också en fråga där man får olika uppgifter. Därför att det är också så att man har vakanser och inte hittar personal. Det verkar också vara så att personal som kommer in till exempel inte får en bra introduktion. Blir satta på tuffa jobb som man inte har erfarenhet av osv. Så den här frågan är väldigt komplex och därför är det viktigt att se över den men det som gäller i de här frågorna det är att barn ska inte fara illa. Barn ska ha ett starkt skydd det kan man inte prioritera bort. Kommunerna måste arbeta på ett sätt så att barnen har det här skyddet. Om det finns ytterligare saker som regeringen kan göra för att stödja kommunerna i det här så är jag klart beredd att titta på det. Men det går inte att vänta på det, utan barnen måste ha det här skyddet nu, säger Åsa Regnér socialdemokratisk barnminister. Åsa Regnér har nu gett regeringens samordnare ett utökat uppdrag att se över vad regeringen kan göra för att förbättra situationen - hon utesluter inte heller en nationell handlingsplan eller socialtjänstkommission för att komma till rätta med krisen. Risk att medias rapportering leder till att färre anmäler situationer där barn far illa Flera vi har pratat med säger att det finns en risk för att uppmärksamheten i media om problemen i socialtjänsten kan leda till att färre anmäler oro för barn som far illa - att man tänker att det ändå inte är någon idé - men det är helt fel väg att gå, säger före detta biträdande socialchef, Laila Åberg. – Ja, det är ju förskräckligt och det har jag mött många gånger. När jag har haft samarbete med förskolor och skolor så är ju det precis det de hela tiden anmärker på, ni gör ju ändå ingenting. Det är ingen idé att anmäla men vi säger ju tvärtom, är ni osäkra alltid. Ni behöver inte ha några bevis. Det är de siffrorna vi har att slå politikerna i huvudet med men vi kan inte gör mer utan mer resurser i form av personal, säger Laila Åberg. Vi åtevänder till Sundsvall. --Vi kommer har en annons ute för att hitta kvalificerade utredare.. Socialtjänsten i Sundsvall som nu lex Sarah-anmält sig själva efter händelsen där en 1-åring hittades övergiven i en lägenhet, säger att de nu har vidtagit åtgärder. De har anställt en mentor för de socialsekreterare som kommer in nya och är på väg att anställa en till. De har också höjt lönen för personalen med tio procent enligt socialdirektör Thorbjörn Stark. Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahlkaliber@sverigesradio.se

30 Marras 201429min

Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig?
 – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund, men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död. Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion - för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet? För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare, i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon. Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? 
Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? 
 – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

23 Marras 201429min

Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott? – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet. I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige. Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen. Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige. En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. – Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet. – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren. Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut. – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung. Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas. Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe. Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc. Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen. Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga. Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre. Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna. Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem. Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju. Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

16 Marras 201429min

Kompositören Ken Elkinsons musik har spelats i över 55 dygn på tre svenska spahotell under ett halvårs tid, men han har inte fått en krona, trots att Stim, tonsättarnas upphovsrättsorganisation, tagit betalt av hotellen. Kaliber granskar upphovsrättspengarna som hamnar i fel fickor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter att ett inslag i anslutning till programmet sändes i Ekot inledde åklagare på Riksenheten mot korruption en förundersökning om givande och tagande av muta. Mer om detta i länkarna nedan. ------- UPPDATERAD 5 oktober 2018: Kulturnytt 5/8: Dyra bjudmiddagar var muta enligt hovrätten ----- Uppföljningsprogram, 21 december 2014. Uppföljningsprogram, 14 juni 2015. Uppföljningsprogram, 13 juni 2016. Uppföljningsprogram, 29 maj 2017. Lars-Peter Hiellelars-peter.hielle@sverigesradio.se Andreas Lindahlandreas.lindahl@sverigesradio.se

9 Marras 201429min