De farliga männen 2: Fri igen

Skolan har aldrig varit så granskad och kontrollerad som idag - men vad är det egentligen som kontrolleras? Och vad händer på en skola när Skolinspektionen kommer på besök? Kaliber - om putsade fasader och lärare på gränsen till utbrändhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Hur kan man tro att en skola ska visa upp en vardag när man fastställer ett datum? Gör flygande inspektioner! Kom när ingen vet! Titta på hur det ser ut i klassrummen. Det är undermåligt allting. – Det är fascinerande för allting annat läggs på is. Alla andra elever som man är orolig för läggs på is. Åtgärdsprogrammen som man tänker visa upp är de som prioriteras. Våra andra elever som har svårigheter – ja de får lov att vänta. Och här pratar vi om ungdomar som har svårt just nu! Men de får vänta. Det säger lärarna Annika och Latifa, som är förbannade och frustrerade. I ett par år har de jobbat på en skola som de själva beskriver saknar både struktur och vision. Och när Skolinspektionen kommer dit blir det enligt dem bara värre. Det går till slut så långt att Annika tappar förtroendet för hela systemet. Skolinspektionens uppgift är att granska skolor och därigenom verka för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö. Under fem år har Skolinspektionen haft i uppdrag att besöka alla Sveriges skolor. De flesta skolor som granskas får någon form av anmärkning om brister. De vanligaste bristerna rör särskilt stöd och trygghet och studiero och där är anmärkningarna jämt fördelade mellan kommunala och fristående skolor. Lärarna Annika och Latifa, som vi har intervjuat, berättar om hur de jobbat med att komma tillrätta med bristerna på sina skola efter att Skolinspektionen varit där. Något som enligt dem mest ledde till interna slitningar, ökad arbetsbelastning och många fina pappersprodukter. De vill inte gå ut med sin identitet eftersom de är.rädda att förlora sina jobb, så Annik aoch Latifa heter egnetligen något annat. Förra året var det Annika och Latifas skolas tur att bli granskad av Skolinspektionen. Skolan heter Praktiska Södertälje, en gymnasieskola som är en del av utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB som driver 34 liknande skolor runt om i landet och ägs av Vindora-koncernen. Som namnet skvallrar om är deras inriktning olika yrkesprogram. ”Praktiska är skolan mitt i arbetslivet” lyder företagets slogan. De marknadsför sig som en familjär och annorlunda skola med små klasser där varje elev blir sedd. Men det knakar i bänkarna. Skolinspektionen har sen hösten 2013 granskat hela koncernen och kritiken är inte nådig. Samtliga skolor har fått kritik. 7 skolor har hotats med vite, men två av dessa fick häromveckan viteshotet indraget. Å en skola, Praktiska Tumba, har till och med fått stänga efter att Skolinspektionen varit där. Vi sitter på ett bibliotek. Annika och Latifa ser märkbart trötta ut. – Vår vardag handlar bara om att släcka bränder hela tiden och vi kan inte ägna någon tid åt egentlig undervisning. De berättar om en arbetsmiljö där ingen vågar säga rakt ut vad den tycker, många är frustrerade och rädda för repressalier och att förlora jobbet. Och när de påtalar bristerna menar de att rektorn inte lyssnar. – Vi golvjobbar och ska rätta oss in i ledet. Vi ska sitta med i den här båten annars är vi illojala. Så vi får ju bara rätta oss eller om vi inte gör det, ja då kan vi få städa vårt skrivbord och gå! Det är så det är. Det går man ut med på våra arbetslagsmöten när vi sitter samlade att det handlar om våra anställningar. Man hotar med att om vi inte tar emot och håller kvar de här eleverna så har vi inga jobb i höst.” Under samma period som Annika och Latifa beskriver att deras skola blivit allt sämre så har skolan haft flera besök av Skolinspektionen. Det första besöket ledde till en lång lista på saker som behövde åtgärdas. Det rörde sig om allt ifrån avsaknande av skolbibliotek till trygghet och särskilt stöd. Hetsig kamp för att få i ordning dokumenten Och det är nu det som Annika och Latifa beskriver som en hetsig kamp för att så snabbt som möjligt städa undan problemen tar sin början. Personalens veckomöten får med ens ett nytt innehåll. – När vi startade i augusti, med en ny rektor då, så var det det vi skulle sätta igång och jobba med på alla våra möten, och våra möten ska handla om allt från elevvård till miljön och sådana saker. Men det ströks! Det var bara skolinspektionens kritik vi skulle ägna oss åt. Så, vi har ju jobbat hela hösten med att lösa den här kritiken, skapa fina dokument, fina fasader som vi ska visa upp när Skolinspektionen kommer. Latifa och Annika beskriver hur situationen på skolan blir allt mer ansträngd. Lärarna hinner inte med sitt jobb och rektorn är pressad att snabbt rätta till den långa listan med brister som ska åtgärdas. Elever saknar särskilt stöd Samtidigt som Skolinspektionen håller på att utreda om Södertälje Praktiska kommit tillrätta med sina problem går eleverna Andreas och Emelie sitt sista gymnasieår på skolan. Programmet heter naturbruk med inriktning hund. – Jaha, du tycker hon ska kasta den nu. Deras schäferhund Kenzo lägger ner en gnagd pinne framför mina fötter och tittar uppfodrande på mig. – Han är jättesnäll, det är bara att han ska leka med allting. Det jag tycker bäst om med hundar det är att de aldrig ljuger. Han kommer tillbaka oavsett vad han gör, säger Andreas. Både Emelie och Andreas har haft det tufft under hela sin skoltid. Båda har neuropsykiatriska funktionshinder som gör det svårt med koncentrationen och att läsa och skriva. Under sina grundskoleår har de gått på flera olika skolor. Men för det mesta har kunskapen om vilka förutsättningar Emelie och Andreas behöver för att klara av skolan saknats. – Mamma har fått bråka hela tiden på lärare, pappa delvis också har fått bråka mycket också. – Varför då, vad var det du behövde hjälp med? – Extra stöd och lärare och sånt där. Jag behöver sitta ensam oftast. När jag läser så kan jag läsa fel. Det behövs kolla så att jag har skrivit rätt, så jag inte lämnar in fel. Sådana saker. – När jag gick ut nian, grundskolan. Då fick jag veta att jag hade dyslexi och ADHD. Och det är ingen som har märkt något. De tyckte bara jag var en stökig elev så jag var ju satt i särklass där också. För jag var bråkig och kunde inte sitta still. Nu har de svaret varför! Vi har satt oss på ett café inne i stan, Emelie och Andreas måste äta en sen lunch. De träffades i början av gymnasiet och nu bor de tillsammans hemma hos Emelies mamma. Första gymnasieåret gick de på en annan gymnasieskola som gick i konkurs. Så det är i tvåan de kommer till Praktiska Södertälje och rektorn får allt att låta väldigt lovande. – Då säger han vi har specialpedagoger för elever med dyslexi och ADHD. Jag har ju själv dyslexi och ADHD och helt värdelös på att läsa. Så gick vi ett år och det hände ingenting. Jag skolkade nästan en hel termin för jag kände att jag fick ut mer av det än att vara i skolan. Ibland har det till och med varit så att ”nä, men den här läraren är inte här idag”. Och då har det inte funnits någon som kan täcka upp för den läraren utan ”nä, men ni kan gå hem istället”. Eller så får man sitta och plugga själva! Jag kommer till skolan och säger att ”det går inge bra och det är tufft att läsa”, då säger de ”ah, jag vet hur det känns”. De har inte en jävla aning om hur det känns att sitta där och benen skakar och man få ett utbrott för att man skriver fel! De ser mig fortfarande som en stökig elev. Det är inte det det handlar om. Vi försöker, men utan hjälp så går det inte. – Hur har det varit för dig, Emelie? – Njae, det har varit lite jobbigt. Jag fick ju veta att jag har biologin kvar för två veckor sen. Så det har varit lite tuffare för mig. Jag har inte godkänt i allt. Jag har inte mått bra alls. Det sociala har inte fungerat över huvud taget. Jag har dragit mig ifrån att vara med folk liksom, i ett hörn. Jag har inte mått bra alls, säger Emelie. I februari kommer Skolinspektionen tillbaka till Andreas och Emelies skola för ett så kallat uppföljningsbesök. Då har rektorn redan lämnat in alla de dokument som inte var i sin ordning sist, men inspektörerna vill också träffa personal och elever för att se att hur åtgärderna fungerar i praktiken. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen. Fast på ett sätt kan jag ju ändå… de finns ju av en anledning och, ja, som det ser ut så behövs de ju verkligen. Framförallt på en skola som våran där vi inte har någon struktur, där vi inte har koll på sakerna. Det är bara en massa luftslott som har byggts upp. Då är jag tacksam att de finns, men de måste ha det skarpa ögat att se igenom alla de här sakerna, se igenom alla de fina rapporterna som skolledarna skickar in. Vad är det som står och vad är det som stämmer i verkligheten. Prata med lärarna mer. – Rör er inåt så att alla kommer in! Kom in, kom in! Det blir snabbt varmt i klassrummet där rektor Dejan Matic samlat hela årskurs 2 och 3. Elever och lärare trängs på bänkarna och står i flera rader längs väggarna. – Hej Praktiska gymnasiet Södertälje, 2:orna och 3:orna, välkomna hit! Det är skolstart. Hur känns det? Skolan håller till i en gammal fabrikslokal och bakom de fördragna fönstren skymtar Mälaren. – Det jag ska prata lite om det är vilka vi är, för vi är lite nya i personalen. Sen kommer jag säga något om Praktiska gymnasiet och Skolinspektionen. Alla ni som är här ni var ju med om skolinspektionens granskning. Det har hänt grejer kan jag tala om. Dejan balanserar en kaffekopp ovanpå en hög med papper och en bärbar dator samtidigt som han låser upp sitt rum. Och så här höstterminens första skälvande dagar kan han inte gå många meter utan att någon stoppar honom och vill fråga något. – Ni hade besök av Skolinspektionen förra läsåret och fick en ganska lång lista på områden där det fanns brister... – Ja. – Det var undervisning och lärande, grundläggande värden, inflytande, trygghet och studiero, särskilt stöd, bedömning och betygsättning samt omfattning, innehåll och resurstillgång? – Ja, just det. – Hur kände du när hela den här långa listan med brister kom från Skolinspektionen? – Ja det är tudelat kan man ju säga då. Ett: vi är väldigt tacksamma för att bli speglade, och att ha en myndighet som gör oss bättre genom att ställa krav på oss, det är vi väldigt tacksamma för. Den andra sidan av det handlar ju om: okej hur ska vi få det här att hända nu då så att vi får de resultatet som vi behöver ha, vid dags datum då det ska vara klart. Så att vi satte ganska rätt så hög fart på höstterminen, det gjorde vi. Väldigt hög fart. Och förändrade väldigt mycket i vår verksamhet. Min avsikt var att när de kommer hit då ska vi ha kommit så långt som möjligt så att vi kan avhjälpa ett vite längre fram, för det är ju liksom inte aktuellt för egentligen någon skola, utan det ville vi inte ha. – Nu är det ju första skoldagen idag så det går inte att säga så mycket om hur det är här just nu, men om du tänker på vårterminen, de elever som var i behov av särskilt stöd, fick de det på skolan här? – Ja, jag ska säga att jag tycker att de fick det. Vi hade ju en struktur... vi fick en kritik på uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogram, att det måste framgå i åtgärdsprogrammen. Så där fick vi göra om rutinerna i vårat arbete med elever i behov av särskilt stöd och hela den här uppmärksammandeprocessen. Så klart kommer det alltid finnas de här föräldrarna och de här eleverna som vill ha mer stöd och som vill ha ännu mer särskilt stöd. Och det där är ju alltid en avvägningsfråga. Det finns ju inget facit för hur man ska förhålla sig här utan det är ju rektor som beslutar om det ska vara ett åtgärdsprogram eller inte. – Du beskriver att det var väldigt tufft att genomföra det här. Var det värt det, om du förstår vad jag menar, för om det var så tufft så att till och med en del lärare väljer att sluta så kanske allt det här skolinspektionsarbetet gjordes på bekostnad av undervisning eller elevkontakter eller... – Kanske snarare på bekostnad av personalens trivsel då, skulle jag nog säga. Där har du nog... när jag står i korsdraget av att titta på vilka förväntningar hade jag runt mig så... det är en omöjlig ekvation. Någonstans måste man... någon kommer att bli besviken i det här. Det sa alltså rektor Dejan Matic, rektor på Praktiska Södertälje. Förutom Annika och Latifa har vi pratat med fem andra lärare som också jobbade på skolan under tiden före Skolinspektionens uppföljningsbesök och alla bekräftar de Annikas och Latifas bild av en kaotisk tid då personalen på skolan tvingades jobba med att få allt i ordning inför inspektionen, ett arbete som enligt dem gjordes på bekostnad av tid som kunde ägnats åt undervisning och att ge det särskilda stöd som de såg att många av eleverna behövde. En stor grupp lärare valde också att sluta på skolan vid läsårets slut. Rektor Dejan Matic tillbakavisar lärarnas kritik. Men han håller med om att arbetsbelastningen var ovanligt hög och han har förståelse för att lärarna tyckte att han ställde höga krav på dem. Något hot om att någon skulle riskera sin anställning på grund av bristande lojalitet, det känner han inte till. Vi ville veta hur Skolinspektionens inspektörer själva ser på sina möjligheter att komma åt brister på en skola. 116 inspektörer har svarat på frågan ”tycker du att Skolinspektionens tillsynsarbete som det ser ut idag är ändamålsenligt, det vill säga att det bidrar till att säkra kvaliteten och likvärdigheten i skolan?”. 73 av de inspektörer som har svarat på frågan tycker att tillsynen inte är ändamålsenlig, eller bara delvis ändamålsenlig. Så här skriver några av dem: ”Jag tror att vi bidrar till att utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete, men tyvärr tror jag att skolorna i själva verket inte låter kvalitetsarbetet påverka praktiken. Jag har sett alldeles för många exempel på det.” ”För lite fokus på undervisningen. För lite resurser. Vi ser det vi ser och mer kan vi inte göra. Svårt att bedöma hur mycket vi missar.” ”Fortfarande är det klassrumssituationen som vi inte ser.” En inspektör som vi har intervjuat är Eva. Hon heter egentligen något annat och vill inte framträda under sitt riktiga namn. Hon menar att rektor, elever och lärare ibland lämnar motstridiga uppgifter, men att det inte alltid räcker för att hon ska kunna gå till botten med ett problem, eftersom när rektorn sagt att de kommit till rätta med sina brister, så måste hon lita på det, även om hennes magkänsla säger något annat. – Och så pratar man med rektor som säger att nu håller allt på att bli bra, då har vi inte fog för att gå vidare. Vi ges inte möjlighet att utreda vad som ligger bakom att ett problem har uppstått på en skola. Det skulle ta mycket mer tid i anspråk än vad vi hinner med. Om vi skulle kunna göra det tror jag vi skulle hjälpa skolorna mycket mer. Så jag tror vi missar många brister och att det får fortgå i verksamheten efter att vi varit där. – Hur menar du då? – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig, men så skickar de in nån pappersprodukt som ser bra ut, ja då kan jag inte göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter så det skulle inte hålla juridiskt. – Vad tänker du om det då? – Jag börjar mer och mer luta åt att det är fel approach som vi har. De är ju rädda för oss. Vi har ju möjlighet att vitesförelägga och då blir det ju att ”hjälp, nu kommer skolinspektionen, nu ska vi se så bra ut som möjligt. Window-dressing är ett välkänt fenomen Fenomenet att verksamheter av olika slag vill ge sken av att allt är under kontroll när de ska bli granskade, det kallas inom forskarvärlden för windowdressing. – Man visar upp en verklighet i skyltfönstret, man putsar och tvättar gardinerna och skyltar, men verksamheten pågår som vanligt innanför skyltfönstret. Granskningen förmår inte komma åt det som verkligen sker, utan man visar upp en fasad, säger Linda Rönnberg, statsvetare och lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet. Linda Rönnberg på Umeå Universitet har haft flera forskningsprojekt om just Skolinspektionen. Window-dressing beskriver hon som en av flera strategier inom området granskning som granskaren måste vara medveten om. Hon menar att det är ett problem som är inbyggt i själva granskningsmodellen. – Du ska ju visa upp och snygga till dina dokument och planer osv, för att ha något att visa upp för inspektionen. Medan de ju faktiskt inte mäter egentligen hur du faktiskt agerar och om du agerar enligt planerna, och så vidare. Så att till viss del så finns det ju redan i inspektionsmodellen och proceduren ett element av att man ska visa på ett slags yta. Sen är frågan hur man förmår tränga in bakom det här skyltfönstret och se vad som egentligen pågår. Problemet är bara att man kan ju inte mäta allting. Då riskerar man att andra viktiga målsättningar för skola och utbildning blir undanskymda, medan det som är i fokus för just granskningen tar överhanden. Tanken med den svenska granskningsmodellen är att Skolinspektionen ska komma åt skolor som inte ger barn och ungdomar en bra skolgång, skolor som brister i särskilt stöd, skolor som inte tar mobbning på allvar, som inte anställer kompetenta lärare och som bryr sig mer om vinst eller besparingar än om kvalitet – Skolinspektionen ska peka på problemen och få skolorna att skärpa sig. Skolinspektionen generaldirektör svarar Hur förhåller sig myndigheten till risken att det de ser vid en inspektion inte alltid speglar verkligheten? Ann-Marie Begler är generaldirektör på Skolinspektionen, och hon säger att systemet inte kan se allt. För att få veta sanningen krävs ett ömsesidigt förtroende. – Hela det här systemet, det bygger ju på att de vi intervjuar också är intresserade att samtala kring sin skola. Och jag tycker ju att det oftast är väldigt öppna samtal. Men sen möter vi ju också skolor som inte är intresserade av att släppa in Skolinspektionen, som då tycker att skolan är deras egen angelägenhet. Och då är det ju naturligtvis mycket svårare att få det här samtalet som bygger på ett förtroende. – Vad gör ni då, för att komma förbi det där, de som inte känner det där förtroendet? – Ja då lyfter vi fram sådant vi har sett till exempel i de olika enkäterna om vi har sett något där. Men man ska ju också ha klart för sig att det är inget polisförhör vi genomför utan det här är en tillsyn. Och det system som vi har i Sverige det bygger ju på att kommunala och fristående huvudmän har fått ett förtroende att förvalta elevernas framtid, för det är det skolorna handlar om. – Hur kan ni vara säkra på att inte skolan visar upp en putsad fasad? – Vi gör som regel anmälda besök och de inspektörer vi har är ju, många av dem är ju hemskt erfarna och skickliga i de här samtalen. Och det gäller ju att ställa frågor på ett sådant sätt så att vi får ett bra underlag att bedöma utifrån. I vissa fall gör vi, och det har vi gjort ett antal gånger, oanmälda besök, och det är när vi har haft en stark känsla av att här är det en huvudman som inte vill informera oss om hur det ser ut på skolan och vi har också ibland fått anmälningar eller vi har information som gör att vi tycker att det är bra att göra ett oanmält besök. Så det kan vi också göra. – Hur ofta gör ni det? – Jag kan inte minnas exakt i huvudet hur många gånger det är, men det händer då och då. – Varför gör ni inte fler sådana här flygande inspektioner? – Ja det kan man ju naturligtvis alltid fundera kring. Jag tror att det är väldigt viktigt att våra tillsyner över skolorna bygger på ett förtroende gentemot skolorna. Har de ingen tilltro till våra besök överhuvudtaget och vi inte får ett förtroende gentemot vår myndighet då tror jag att det är svårt att få det förändringsarbetet till stånd som måste bedrivas, för skolan måste ju ändå lita på våra bedömningar till syvende och sist. Och därför så tror jag inte att vi ska använda oss av oanmälda besök i alltför stor utsträckning. Att många av de inspektörer som svarat på vår fråga inte tycker att Skolinspektionens tillsynsarbete är ändamålsenligt, eller att det bara delvis är det, det tycker Ann-Marie Begler är svårt att tolka. – Vi gör ju det som våra nuvarande resurser räcker till och jag menar att vi har ett bra beslutsunderlag för de besluten vi tar. Vi lägger om vår tillsynsmodell nu så vi gör betydligt djupare granskningar nu, betydligt mer omfattande granskningar i de 20 % av skolorna som har den svåraste situationen när det gäller bland annat kunskapsresultat och kränkningar. Och på det sättet så kan vi koncentrera oss och få fram ännu mer material. Uppe på en pittoresk kulle i Södertälje trängs ett hundratal nybakade studenter och deras familjer. Det viftas med plakat och blommor och mjukisdjur i blågula band hängs runt de rosiga ungdomarnas halsar. Lättnaden över att skolan nu äntligen är slut är påtaglig. – Här är mina betyg,säger Andreas. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej, jag skojar, hahaha! Det står F och N men det är för att den kursen inte är klar en. Det var den här basmaskinkörningen som kommer den 25:e, säger Andreas. – Det blir komplettering där sedan. – Men det är ju för att skolan missat att lägga in den som det var fel. Mitt i hopen står Andreas och ler som en sol ikapp med sin mamma Susanne. – Idag känns som den dag då jag blir insläppt i paradiset, om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt så också, säger Andreas Tappar förtroendet för systemet Hur gick det då för Praktiska gymnasiet i Södertälje och den långa listan med brister som skulle åtgärdas? I juli, när semestern precis kommit igång för de flesta lärarna, alltså över ett år efter att Skolinspektionen kom dit första gången och ett halvår efter uppföljningsbesöket, ja, då kom beskedet. ”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen för Praktiska Södertälje har vidtagit sådana åtgärder att de påtalade bristerna i verksamheten har avhjälpts. Skolinspektionen avslutar därmed tillsynsärendet.” – Jag blev väldigt förvånad. Och förbannad. Om de inte lyckades se de problem som finns på vår skola, se igenom den här bluffen, hur ska man kunna lita på att de gör sitt arbete? Mitt förtroende för inspektionen är faktiskt ganska nere på noll nu, säger Annika lärare på Praktiska Södertälje. Rektor Dejan Matic är däremot nöjd och menar att man visst kommit tillrätta med problemen. Att Annika tappat förtroendet för Skolinspektionen, det tycker Ann-Marie Begler är synd. – Det är ju naturligtvis väldigt viktigt att lärare som kommer jobba i grunden med förändringsarbete har ett förtroende för inspektionen, det är ju självklart på det sättet. Sen kommer det ju alltid finnas enskilda lärare som inte tycker att vi jobbar på ett bra sätt. En del tycker att vi går alldeles för hårt fram, att vi är alldeles för kritiska. Och en del tycker att vi släpper alldeles för lätt. För oss är det ju bra om lärare hör av sig till oss på det tydliga sätt som de gjort till er så att vi får den här informationen för då kan vi komma tillbaka med en ny tillsyn. Vi är beroende alltså av information av de som finns i skolan och föräldrar för att kunna granska. Vi kan inte få fram allt genom intervjuer, säger Skolinspektionens generaldirektör. Reporter, Karin Andersson UR Producent, Karl Brodin UR Exekutiv producent, Andreas Lindahl SRandreas.lindahl@sverigesradio.sekaliber@sverigesradio.se

31 Elo 201429min

Det är Skolinspektionen som ska säkra kvaliteten i den svenska skolan. Men hur väl fungerar deras kontroll? Kaliber i P1 är tillbaka efter sommaruppehållet och i samarbete med Utbildningsradions Skolministeriet granskar vi i skolinspektionen - myndigheten som skolministern menar ska agera vakthund mot oseriösa aktörer och dålig kvalitet. I det första programmet möter vi skolinspektörer som ifrågasätter systemet och eleven Nora som inte känner att hon fått den skolgång hon blivit lovad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Musiken är ju mest så, eftersom jag kommer ihåg… jag gick ju en stund kvar i min gamla skola, i nian, typ hela augusti och lite av september, och bara på den korta stunden så märkte jag hur mycket jag lärde mig ändå… du vet slavarna, musikens tid… alltså vi lärde oss mycket om historien om musiken och toner och gitarr och piano och allt det där… Nora går i nian på den nystartade Deltaskolan i Haninge utanför Stockholm. Det är en liten friskola, här går runt 80 elever. Jag träffar henne en dag i maj, och trots att det bara är några veckor kvar till skolavslutningen så har Nora ännu inte fått någon musik- eller franskaundervisning. Även undervisningen i andra ämnen har varit svajig och problemkantad, berättar hon. – Och allt det har de lärt sig och vi kommer inte ha lärt oss nånting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger Nora Jag är på Noras skola för att vara med när Skolinspektionen gör en tillsyn här idag. Skolan har varit igång under nästan ett helt läsår, men det här är första gången som Skolinspektionen gör ett fysiskt besök för att kolla hur den nya skolan fungerar. Deltaskolan har sina lokaler inne i ett större kontorskomplex, en senapsgul byggnad i förortens centrum. Deltaskolan marknadsför sig som en skola för livet, och Visionen är att alla elever ska få godkänt i alla ämnen. Hur bra fungerar kontrollen? Med skolpeng, aktiebolagsdrivna skolor och en i stort sett fri etableringsrätt har Sverige ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. I teorin kan vem som helst starta en skola. Men för att alla elever ska få en god och likvärdig skolgång, har vi sen 2008 Statens skolinspektion, en myndighet som ska se till att alla skolor – kommunala och fristående – håller måttet. Och tilltron till Skolinspektionen som grindvakt är stor. Utbildningsministern Jan Björklund har sagt att Skolinspektionen ska vara en vakthund mot dålig kvalitet. När det under senare år har rapporterats om problemskolor och oseriösa skolhuvudmän, när skolor gått i konkurs och elever och lärare lämnats vind för våg, så har svaret från politiskt håll ofta varit högre kvalitetskrav – och mer och bättre kontroll. Kaliber i samarbete med Skolministeriet från UR ställer frågan: hur bra fungerar den här kontrollen egentligen? Kan Skolinspektionen leva upp till så höga förväntningar? Och vad släpper man igenom? Och varför har Nora inte haft någon franska eller musik? – Sen kommer vi att intervjua rektorn, i en och en halv timme. Och i princip vad vi gör är att vi intervjuar rektorn utifrån ett strukturerat underlag. Vi kommer göra lektionsobservationer, sen kommer vi ha en intervju med eleverna i årskurs 8 och 9, säger inspektören från skolverket. Det är bara fristående skolhuvudmän som måste söka tillstånd och gå igenom en etableringskontroll för att få starta en ny skola. Den som vill starta en friskola fyller i en blankett och skickar in olika dokument till Skolinspektionen. De gör sen en prövning som nästan helt grundar sig på de inskickade dokumenten. När ansökan är godkänd så går den nya skolan igenom en etableringskontroll innan man startar. När Skolinspektionen gjorde en sån etableringskontroll för Deltaskolan på våren inför skolstarten förra året, så hittade man flera brister: - Verksamheten bedrivs inte av den huvudman som har godkännande för utbildningen - Huvudmannen har inte tillgång till elevhälsa vid skolenheten - Huvudmannen har inte lokaler för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas - Huvudmannen har inte den utrustning som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas - Huvudmannen har inte anställt en rektor som uppfyller behörighetskraven i skollagen - Huvudmannen har inte rekryterat behöriga lärare i samtliga ämnen som erbjuds vid verksamheten Skolhuvudmannen, Mia Lundberg enskild firma, fick då skicka in papper för att visa hur hon tänkte komma tillrätta med bristerna. Men Skolinspektionen såg att några brister fanns kvar. Det handlade om lärare som saknade behörighet, att det saknades lärare i vissa ämnen och att det inte fanns någon skolkurator. Men i juni 2013, inför skolstarten till hösten, fick Deltaskolan ändå klartecken för att starta och ta emot elever. Skolinspektionen förutsatte att huvudmannen skulle rätta till bristerna före terminsstart. Så långt har det mest varit fråga om en skrivbordskontroll. Det är alltså först nu i maj, när skolan har funnits i nästan ett år, som man tar reda på vad det har blivit av det hela, i verkligheten. "Viljan inte världens största" De två inspektörerna, en jurist och en pedagog, har suttit med på några lektioner under morgonen. Och nu har det blivit dags för ett samtal med skolans rektor Thomas Borg. – Hur förmedlar ni till eleverna vad det är de ska lära sig och hur kursplanerna ser ut och så där? – Ja, alltså jag kan säga direkt att det som kan göra mig besviken ibland det är att det finns inte världens största engagemang. Om man så att säga ska demokratisera och låta eleverna delta i undervisningen. Så är det ju. Utan de är ju präglade att –planera det där, sköt det där. Viljan är inte världens största eller världens bästa, säger Tomas Borg – Hos eleverna? – Ja just det, precis. Inspektörerna frågar om skolan har skolsköterska och skolkurator. De ställer frågor om bibliotek och utrustning, och de vill veta hur skolan jobbar med särskilt stöd. Det blir snart tydligt att allt inte är på plats, att mycket på skolan inte fungerar, något som rektorn själv medger. – Jag ser ju hellre att en elev går ut härifrån och kan läsa, skriva och räkna, prata engelska än att man kan…ha viss förståelse, förstå mig rätt. – Mm. Sen är det ändå många som har behov av musiken för att förstå engelska. Det får man inte glömma. – I know. Jag vet det. – Jag menar inte…det är inte som så att jag vill sätta det ämnet mot ett annat. Jag menar bara som så här att kan du få över pengar genom att göra så, och kunna anställa två mattelärare istället, eller två språklärare, så tycker jag att det är mer funktionellt. – Mm, jag förstår. Du vi pratade ju lite om lärarnas, och vi har bett om att få en lista och så vidare, men har alla lärare idag… har alla lärare pedagogisk utbildning idag, som jobbar här? – Både ja och nej. Alltså, en del har ju…alla har ju inte pedagogisk utbildning från lärarhögskolan. En del har ju en pedagogisk utbildning från idrottsrörelsen, till exempel. En har jobbat som polis i 20 år, som jag tycker också har en väldigt bra pedagogisk utbildning. Så är det. – Men alla har inte idag formell behörighet? --Nej. Det är riktigt, svarar Deltaskolans rektor Många skolinspektörer ifrågasätter systemet Vi ville veta hur inspektörer på Skolinspektionen själva ser på sina möjligheter att se till så att bara skolor som håller måttet får starta. Vi har fått kontakt med 116 inspektörer, som svarat på frågan om de tycker att kraven som ställs på nystartade skolor är tillräckliga? Och 40 av de uppger att de inte, eller delvis inte, tycker att kraven räcker. ”Bedömning görs utifrån dokument. Svårt att bedöma avsikten med att starta skolan, om de bakom har rätt kompetens mm. Svårt att säga hur det ska bli i verkligheten. Vissa huvudmän är kända som dåliga men får ändå tillstånd att starta nya skolor.” ”Huvudmän startar skolor utan att ha en plan eller veta ens hur man ska se till att eleverna får det de har rätt till. Även vid förstagångstillsyner där skolan uppger att de påbörjat arbete med många olika områden men sen visar det sig att inget gjorts på skolan sedan den startade. Det är inte en skola man bedriver utan en social inrättning för elever med trasslig skolbakgrund och där anställs även lärare som inte är utbildade.” Flera av inspektörerna vittnar om att det är svårt att bedöma om en huvudman är seriös eller ens vet vad det innebär att bedriva en skola. De berättar om uppstartsproblem och att de vanligaste bristerna de ser är att det saknas kompetenta lärare och lämpliga lokaler. Några av inspektörerna ställer också upp på intervjuer med oss mot att de får vara anonyma. Vi har därför låtit andra personer ersätta deras röster. Så här beskriver en av dem hur svårt det kan vara att komma åt olämpliga huvudmän: – Dels är det svårt att få kunskap om en huvudman om man aldrig haft en skolverksamhet innan, dels vet vi att det är många problemhuvudmän eller huvudmän med problem sen tidigare som ändå får tillstånd för att det är juridiskt väldigt svårt att… sätta dit dem eller liksom stoppa dem från att få tillstånd. Det ser vi gång på gång. Det är inte så lätt att komma åt. Det ska ganska mycket till också, det här med bevisbörda. Hon förklarar att även om man upptäcker brister redan i etableringskontrollen så kan det bli svårt att anmärka på bristerna, rent juridiskt, eftersom det är tidskrävande att samla in bevis som ska hålla i domstol - tid som inte alltid finns. Och då väljer man lätt den enklaste vägen. – Vi släpper det, vi låter det gå. Vi kollar det sen i förstagångstillsynen. Vi orkar inte sätta ner foten här heller, för det tar för mycket tid och resurser och det är jobbigt. – Och vad kan man hitta vid de här förstagångstillsynerna? – Ja, men till exempel så kan man väl redan i förväg ibland se att det här kommer de inte att fixa, de kommer inte att ha kompetenta lärare vid skolstart. De säger att de kommer att ha den här lokalen i ordning och sen när de väl startar… vi kollar ju inte till exempel hur ska ni ge eleverna särskilt stöd. Det gör vi inte i etableringskontrollen. Det finns bara ett visst antal punkter vi kollar på eftersom verksamheten inte är igång. Flera av inspektörerna menar att kraven på nystartade skolor inte är tillräckligt högt ställda, att det inte går att stoppa oseriösa eller dåliga huvudmän så länge de har alla papper i ordning, och att skolorna som tillåts starta kan vara halvfärdiga. Och bilden av en halvfärdig skola är också vad Nora och andra elever på Deltaskolan, målar upp för oss. – I september började jag här… – Och hur tycker du att det har funkat på den här skolan? – Inte så jättebra. Om jag ska vara ärlig så ångrar jag litegrann att jag började här. Den är inte riktigt klar. – Skolan menar du? Hur då? – Det har varit lite sådär med lärare, typ vi har haft tre olika bildlärare. Kafeterian är inte fixad, vi har inga böcker, vi har inga skåp där vi kan lägga våra kläder…ja det är litegrann sådär. Jag tycker inte att den är riktigt förberedd. – Vilka andra ämnen bekymrar dig? Både när det gäller din kunskapsnivå när du ska börja gymnasiet, men också nhär det gäller betyg och så? – Det är musik, det är teknik, sen så är det…vad är det mer? SO… SO också. Det är ungefär de ämnena. Geografi…har vi haft geografi? (Elever i bakgrunden: – Nä) Vi har inte haft geografi heller… – Har du mycket kamrater på andra skolor så du kan jämföra och höra med dem? – Ja… de tycker att den här skolan är väldigt dålig. Och när jag hör hur mycket de lär sig så mår man själv lite dåligt för jag känner man vill ju inte verka dum sen när man börjar på gymnasiet. – Vad var det som gjorde att du ville byta skola till att börja med? – Det lät så bra, det lockades, rektorn pratade så bra, alla var jättenöjda i början, men sen så började man märka lite grann att den inte var så bra. De får det att låta så bra, så man blev lite lurad, kan man säga. Jag frågar en annan av inspektörerna som vi har pratat med, också hon vill vara anonym och har fått sin röst utbytt, jag frågar om hon tycker att det är rimligt att elever får gå på en skola där allt inte är på plats och kanske förlora en termin eller två. – Nä, nä, absolut inte. Det är det, man är för snäll egentligen och det är väl inte förrän nu man har börjat utarbeta någon form av att man hellre ska fälla än att fria, för egentligen är det tvärtom från vår sida. Det handlar ju om att man måste vara insatt i att det är från dag ett som man ska ha en bra utbildning. Inte att ”vi håller på att göra det här” och ”vi ska fixa”. Om man tänker på vilka som ska gå i de här skolorna, så är det ju för deras skull man ska kunna vara hårdare och stoppa på en gång. Riksrevisionen hittar brister Redan 2012 tittade Riksrevisionen på hur Skolinspektionens kontroller av nystartade friskolor fungerade. Nina Gustafsson Åberg, är utredare på Riksrevisionen och hon menar att Skolinspektionen har svårt att leva upp till den roll man fått i det svenska skolsystemet. – Skolinspektionen har en väldigt viktig roll i det här systemet, för att få hela systemet med fristående friskolor att fungera så behöver man ha en myndighet som släpper in rätt aktörer. Och i den meningen så tycker vi att Skolinspektionen behöver utveckla sin prövning. Riksrevisionen såg i sin granskning att Skolinspektionen hittade brister hos två tredjedelar av alla nystartade skolor när man gjorde en förstagångstillsyn på skolorna. Många av bristerna var återkommande, å det handlade ofta om lärare som inte var behöriga och dålig uppföljning av elevernas kunskaper. Prövningen för att få starta skolor handlar mer om att huvudmannen ska svara rätt på en blankett, säger Nina Gustafsson Åberg: – Och då är frågan lite grann vad prövningen faktiskt lyckas fånga? Man måste komma ihåg att det är en jättekomplex verksamhet… alltså, en majoritet i riksdagen vill ha fristående skolor och man vill att de ska vara bra från dag ett och samtidigt har den här myndigheten ett uppdrag att granska en verksamhet som inte finns. Och det är jättesvårt. Och den här paradoxen, att man fått i uppdrag att granska en verksamhet som inte finns, väcker frågan vad man egentligen kan förvänta sig av Skolinspektionens granskning. – Alltså, vad kan vi ha för förväntningar egentligen på den här prövningen, vad kan man tro att den kan leda till? Det kanske är så att den här prövningen kan sålla bort de allra, allra värsta exemplen och den sållar ju bort väldigt många, det måste man komma ihåg. Men det är samtidigt så som vi också såg att det finns problem med lärare och det finns problem med lokaler och finns ett antal problem som ofta återkommer. Så om man fördjupar prövningen av de områden så kommer man eventuellt de problemen lite tidigare i alla fall. Eller kan se varningstecknen ännu tydligare så att man kanske kan fatta ett annat beslut helt enkelt, säger Nina Gustafsson Åberg. Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen måste bli bättre när de gör sin prövning, men de påpekar också att politikerna har gett Skolinspektionen en svår uppgift, att granska en verksamhet innan den startar. Skönt att lämna skolan För Nora och några av hennes skolkompisar är skadan redan skedd, men hon tycker ändå det ska bli skönt att gå ut nian, trots att hon fortfarande inte vet hur det blir med betyg och ämnen hon inte haft någon undervisning i hittills. – Men det känns skönt ändå, vi ska sluta nu, jag gick bara här i ett år, min brorsa gick här i sjuan, min mamma tog ut honom direkt, och jag ville inte att han skulle gå här för tre år… att gå här, det känns som att han skulle tappa så mycket kunskap som andra lär sig på andra skolor. Om ni kollar runt så märker ni: det är som en fritidsgård. Man gör lite grann hur man vill, man kommer när man vill, man går när man vill. Man har ingen respekt för tiderna och sånt där. Deltaskolans huvudman, Mia Lundberg, har fått chansen att bemöta kritiken från eleverna, men hon hänvisar till rektorn Thomas Borg. Han medger att de haft problem med lokaler och lärare i praktiska och estetiska ämnen, och också när det gäller språkundervisningen. Men trots att han tidigare stolt berättat att skolan är bra på att locka till sig elever, tycker han inte att allt är skolans fel. Noras känsla av att ha blivit lurad, och att skolan är som en fritidsgård, avfärdar han. Och han menar att det är svårt att garantera att eleverna får all undervisning som de har rätt till. – Alltså, det stora problemet är ju vår årskurs 9 där vi inte lyckats med alla bitar. En anledning är ju då att om man byter skola, och byter man skola efter jul, sista terminen som är kvar, det är ju svårt för oss att reparera nånting som man har… man har flytt från nånting va, man hoppar från en tunna till en annan, men vår ambition är att när de går ut så ska de ha betyg i alla ämnen som de har rätt till innan de går ut, säger Thomas Borg. – Det är inte så långt kvar av terminen, hur ska man göra då ? Hur ser du på det? – Först och främst är det så här att, jag har försökt få in antalet timmar som de haft i musik tidigare, och delvis på grund av den timplanslösa skolan så är det svårt att veta hur många timmar musik de haft. – Du har ju ansvar för din skola och för de elever som går här och i det ansvaret ligger ju att ta reda på hur mycket timmar de har gjort i ett visst ämne för att kunna ge den undervisning de har rätt till? – Men alltså, det är klart att jag har ett ansvar för det, men det är ju ganska svårt när man börjar här och har en skolbakgrund där man har bytt skola två eller tre eller fyra eller kanske ännu fler gånger. fria skolvalet, men en klar nackdel är faktiskt den biten att man kan byta. Man kan hoppa från tunna till tunna när man får problem eller är besviken eller inte är nöjd med betygen, då byter man skola. Och någonstans på resans gång så tappar man information och man tappar nettotid, och det kan ju inte vara som så att den som står sist i produktionskedjan, i det här fallet vi, att skulden enbart ska hamna på oss. Vi har kunnat berätta att Skolinspektionen – kontrollinstansen som ska se till att bara skolor som håller måttet får starta, att de ändå släpper igenom skolor som inte är färdiga. Vi har hört inspektörer som själva berättar om krav som är för lågt ställda. Och när Riksrevisionen undersökte hur bra Skolinspektionens etableringskontroller fungerar, så såg de att två tredjedelar av skolorna som fått starta hade brister när de senare följdes upp. Kanske rättar skolorna till problemen med tiden. Men konsekvenserna – i form av knackig skolgång, uteblivna betyg och osäkerhet inför framtiden, får de elever ta som har oturen att vara först att välja en sådan skola, en skola som trots att den har blivit godkänd av en myndighet, inte kan ge dem den undervisning de har rätt till. Skolinspektionens generaldirektör svarar Är det rimligt att elever som valt en nystartad skola med en massa förhoppningar, att de ska behöva finna sig i att saker inte finns på plats och att undervisningen inte fungerar - under en termin, under ett helt läsår? Nej, det tycker inte den person som är högst ansvarig för kontrollmyndigheten: – Det är naturligtvis inte alls rimligt att elever går i en verksamhet som inte uppfyller lagstiftningens krav och här har ju huvudmannen ett mycket mycket tydligt ansvar, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. – Men man måste också komma ihåg, i det system som finns, de politiska partierna är överens om att det ska finnas fristående skolor och kommunala skolor. Det ska finnas en möjlighet för nya fristående skolor att etablera sig. Då tror jag att man ska vara medveten om att det finns en uppbyggnadsfas för skolorna, precis som det kan finnas stora fördelar i en helt nystartad skola. Men systemet ser ut så att vi har fristående skolor, vi har ett ansökningsförfarande och ansvaret för att bedriva skolan det ligger hos kommunen och de fristående skolhuvudmännen. Och vi ska granska och peka på brister och nödvändiga utvecklingsområden för att eleverna ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd, fortsätter Begler. Ann-Marie Begler är tydlig med att Skolinspektionens verksamhet inte ska ses som någon garant för att skolor som startar verkligen håller måttet. – Nej, och det är ju så att våran etableringskontroll liksom våran tillsyn det skapar ju inga garantier, utan ansvaret för skolverksamheten det ligger ju hos huvudmannen som, när det gäller fristående skolor äger skolan, eller hos de kommunala huvudmännen. Där ligger det, liksom, absolut tydliga ansvaret. Det vi kan göra med vår etableringskontroll det är att se: finns de grundläggande förutsättningarna på plats? Kraven som ställs på nystartade skolor är inte tillräckliga, enligt många av de inspektörer som vi har frågat, men det, menar Ann-Marie Begler, är inte något myndigheten kan rå över. – Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om kraven är tillräckliga. Vi följer ju de kraven som lagstiftningen ställer. Man kan ju liksom ha lagstiftning som anger andra typer av krav. Men vårat uppdrag här, det är ju inte att hitta på någon egen verksamhet utan det är att följa de kraven som Sveriges riksdag har beslutat om ska gälla vid etablering av en skola. – Många av inspektörerna säger då att det är svårt att kontrollera vissa saker, alltså huvudmannens intentioner, seriositet eller kompetens att faktiskt bedriva skolverksamhet, och att det är lätt att missa, alternativt att man inte kan komma åt saker fast man ser dem…hur ser du på er roll i det här? – Jo, naturligtvis är det ju så att vissa saker är ju hemskt hemskt tydliga för oss, och det kan man ju också se i våra beslut. Det finns andra saker som är väldigt mycket svårare att kontrollera där vi är hemskt beroende av att få information från elever, från föräldrar och också från lärare. Så att det är ju alltid en problematik i tillsyn och i granskning. Det som vi har gjort då för att förbättra vårt underlag i vår tillsyn det är att vi frågar elever, vi frågar personal och vi frågar föräldrar inför vår tillsyn hur de ser på sin skola. Och då får vi ett väldigt rikt material. – Den myndighet som ska vara en vakthund mot dålig kvalitet måste alltså kompromissa med elevers rättigheter, för att det ska finnas en möjlighet för nya skolor att etablera sig. Det är så systemet ser ut. Och ansvaret för att ge alla elever en god och likvärdig skolgång har samhället överlåtit åt var och en av de aktörer som verkar på skolmarknaden. Vad kom då Skolinspektionen fram till efter tillsynsbesöket på Deltaskolan i maj? I somras, den 27 juni, kom beslutet: ”Skolinspektionen konstaterar att det fortfarande saknas rutiner och strukturer på många områden. Det saknas exempelvis rutiner för att säkerställa att eleverna får ta del av utbildningens mål och att de ges möjlighet att utöva inflytande över utbildningen …” (ljudet tonar ut) Beslutet mynnar ut i ett föreläggande om 11 punkter. Det betyder 11 konkreta brister som Deltaskolans huvudman måste komma tillrätta med. Kritiken handlar om att alla lärare inte är behöriga eller har utbildning för det de undervisar i. Att det saknas specialpedagogisk kompetens och skolkurator. En annan kritikpunkt är att skolan inte alltid gör klart för elever vad målet med utbildningen är, vilka krav som ställs på dem och vilka rättigheter de har. Och det här bekräftar mycket av Noras kritik mot skolan. Deltaskolan säger till oss att de inte håller med om Skolinspektionens kritik i alla delar. Men senast den 30 september måste de redovisa för Skolinspektionen att de har rättat till bristerna. Då är Nora någon annanstans, men i hennes och klasskamraternas gamla skolbänkar sitter en ny uppsättning elever, som kanske har samma förhoppningar och förväntningar som Nora hade. Och hur gick det då för Nora till slut? Hon erbjöds en nödlösning med franskan som hon inte var nöjd med och tackade nej till, men musiken tog skolan igen genom att de två sista veckorna före skolavslutningen ägnades helt åt musik. – Han fixade ju det de två sista veckorna tror jag det var, så det var ju bra att vi fick musik men det var lite klantigt att fixa det de två sista veckorna när man nästan slutat skolan. – Hur var det, vad gjorde ni på de här veckorna? – Vi lärde oss spela piano några låtar, sjöng, spela trummor… vi hann ändå med ganska mycket för att vi gick ju varje dag i två veckor. – Men tror du att du lärde dig lika mycket som om… – Nä, det tror jag inte eftersom de andra niorna, eller skolorna gick i musik i ett helt år… och man läser ju också på musiken om historien om musik, det gjorde inte vi. Vi hann inte det. Den skolan, Deltaskolan hade behövt ett år till. Den var inte riktigt klar. Man kände det. Reporter: Maya Abdullah UR maya.abdullah@ur.se Producent: Karl Brodin URkarl.brodin@ur.se Exekutiv producent: Andreas Lindahlandreas.lindahl@sverigesradio.se Nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av Skolinspektionens möjligheter att hålla ordning i den svenska skolan. Då handlar det om hur fasaderna putsas upp när skolinspektionen kommer på besök.

24 Elo 201429min

Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari: - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött där hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg. Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg, utreder ärendet just nu. Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare. Chefsläkare Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien. Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

15 Kesä 201429min

Regeringen säger sig vilja ta bort farliga kemikalier - men när Kaliber granskar vad som gjorts den senaste mandatperioden, hittar vi flera förslag som inte blivit verklighet och tunga myndigheter som varnar för att skyddet för hälsa och för miljö kan bli mindre. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är maj 2014 och Sveriges miljöminister Lena Ek är på besök på förskolan Hagahuset i centrala Göteborg. – Vi leker med lego. – Ja, jag ser det. Men hon är inte här bara för att prata med barnen, utan för att prata med personalen om farliga kemikalier i vardagen och vad man kan göra för att skydda barn. – Sedan jag blev miljöminister har jag lagt väldigt mycket energi på detta att se till att vi får en bättre kemikalielagstiftning i Sverige och vi har från regeringens sida en strategi som heter Giftfri vardag – med fokus på barn. När Lena Ek var EU-parlamentariker spelade hon en viktig roll när EU fick sin kemikalielagstiftning Reach och som miljöminister har hon slagit fast att miljömålet Giftfri miljö – att vi inte ska utsättas för kemikalier som är farliga – är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under den här mandatperioden. Speciellt viktigt är det att skydda barnen. – Anledningen är ju att barn är särskilt känsliga och sedan så finns de i miljöer där det faktiskt är mer kemikalier än vad man tror. Men när Kaliber granskar vad regeringen har gjort under mandatperioden för att skydda barnen bättre och minska riskerna med farliga kemikalier i allas vår vardag, visar det sig att flera av de förslag som lagts fram från regeringens expertmyndighet fortfarande väntar på att bli verklighet. Vi hittar också beslut som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en Giftfri miljö. Vi ska återvända till Lena Ek och förskolan i Göteborg, men först gör vi ett besök i Kallinge, i Bleking. Här träffar jag Therese med sonen Teo som fyller ett år. Therese är i full färd med att förbereda födelsedagsfirandet. Men tårtbakandet får vänta en stund när Teo får syn på den röda plastbunken som grädden ska vispas i och vispen åker in i munnen. – Äter du på vispen? Mängder av de vardagliga saker vi omges av, plastbunken och vispen, kläder och leksaker, elektronik och byggmaterial, innehåller kemikalier av olika slag. Det finns 100 000-tals olika kemiska ämnen. Vissa vet man är farliga medan andra har visat sig vara ofarlig. Men för de flesta saknas kunskap om hur de påverkar människors hälsa eller miljön. Och det här är något Therese började fundera på när hon blev mamma. – Nu när jag fick Teo läser jag mycket om det. Det är ju i nappflaskor och i leksaker. Och kläder ska man ju tvätta innan man använder dem för att det är gifter i dem och även lakan. Så det är ju säkert inte så jätte bra. Gör du det då? – Ja, det är ju inte så roligt om det händer något. Då ångrar man säkert det sedan. Vi ska komma tillbaka till Therese som för inte så länge sedan fick en obehaglig nyhet om kemikalier i sitt dricksvatten. Men först åker jag till Stockholms universitet för att få veta mer om vad som egentligen kan vara farligt med kemikalier. Christina Rudén är professor i tillämpad miljövetenskap. Många kemikalier bryts inte ner i naturen och de lagras i våra kroppar, säger hon. – Vi tar upp de här kemikalierna i våra kroppar, de löser sig i fettvävnaden och om de då inte bryts ner och vi fortsätter exponeras för dem kommer koncentrationen i våra kroppar att öka. Det som är obehagligt med det är att vi inte vet när vi når en koncentration som kan orsaka negativa effekter hos oss eller andra organismer. Vi har alla DDT och PCB i våra kroppar trots att det är ämnen som varit förbjudna i många år. Men även nyare kemikaler stannar kvar i naturen och i kroppen. Och de kan påverka oss på en rad olika sätt. – När det gäller människor så ser vi särskilt allvarligt på cancerframkallande egenskaper, reproduktionsstörade- och mutagena ämnen. Alltså ämnen som kan skada vårt DNA. Men de senaste 15 åren har man börjat prata om ytterligare en påverkan, nämligen att de kan störa våra hormonsystem och orsaka en lång rad problem. – Till exempel då reproduktion, alltså fertilitet och utveckling av foster. Diabetes, fetma. Nervsystemet är väldigt känsligt när det utvecklas och det styrs av hormoner så det är en annan grupp av effekter kan man säga, alltså påverkan på hjärnans utveckling och nervsystemet som kan ge effekter på minne och inlärning. Cancer förstås, hormonrelaterad cancer är ytterligare en. Enligt Christina Rudén kan hormonstörande ämnen verka i mycket lägre dos än vad man tidigare trott. De kan ha en effekt vid en viss tidpunkt under ett fosters eller ett barns utveckling, men vid andra tillfällen inte ha någon påverkan. Och effekten kan komma årtionden senare. Ett exempel skulle vara ett foster som utsätts för en hormonstörade kemikalie och som utvecklar en hormonrelaterad cancer som vuxen. Och även hormonstörade kemikalier finns överallt omkring oss. – De finns på många ställen. Plastkemikalier har diskuterats, men pesticider, alltså bekämpningsmedel har ju varit ett stort exempel där många har en hormonell verkan. Det är ingen skillnad så att säga, de finns på alla ställen där alla andra kemikalier finns. Efter intervjun sätter jag mig i bilen, tar fram en cd och stoppar i cd-spelaren, och kommer då i kontakt med en av världens mesta använda och spridda kemikalier. Den kemikalie som också blivit en symbol för debatten om hormonstörade ämnen, Bisfenol A. Det används i inredning till bilar, i cd och DVD-skivor och i elektronik. Men finns också i vanliga kassakvitton, liksom konservburkar och fram till för några år sedan i nappflaskor. Kemikalieinspektionen är den myndighet som arbetar med hälso- och miljörisker för kemikalier. Här träffar jag Erik Gravenfors, som är utredare. – Vi har utrett Bisfenol A i flera omgångar. I första utredningen så tittade vi på helheten, det vill säga i stort sett alla användningar. I de nästkommande tre utredningarna så tittade vi på kassakvitton, barnartiklar och nu senast på dricksvattenrör. Två av utredningarna har lett till att Kemikalieinspektionen föreslagit att Sverige ska förbjuda användning för Bisfenol A i kassakvitton och för renovering av vattenledningsrör, för att minska riskerna för människor. När utredningarna gjordes såg man också att det fanns en möjlighet utan att EU:s lagstiftning skulle lägga hinder i vägen, även om de flesta kemikalier och även Bisfenol A till största delen regleras av EU:s gemensamma kemikalielagstiftning Reach. – Vi ser ett behov och vi ser ett utrymme för ett nationellt förbud. Regeringen har nu tillsatt ytterligare en utredning om Bisfenol A som ska vara klar i den 31 december i år. Men några beslut om nationella förbud i kassakvitton eller vattenledningsrör har regeringen ännu inte fattat, trots att nationella förbud kan vara ett bra sätt att påverka EU, enligt Erik Gravenfors. – Det har visat sig tidigare att ett nationellt förbud kan göra att man prioriterar om frågor på EU-nivå och att frågor då hissas upp på agendan. Och att man då i ett idealt fall kan nå en EU-begränsning. Bisfenol A i nappflaskor förbjöds av EU efter att Danmark och Frankrike 2010 beslutat om nationella förbud. 2010 förbjöd Danmark också Bisfenol A i barnmatsburkar för barn under tre år. Sverige beslutade om samma förbud 2012, men då hade branschen själv fasat ut Bisfenol A i sådana förpackningar, till följd av det danska förbudet enligt Kemikalieinspektionen. Och Frankrike har nu gått vidare och från 2015 förbjuder Bisfenol A i alla förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel. Erik Gravenfors igen. – Man ska ju lägga märke till att en del andra länder har vidtagit mer omfattande åtgärder exempelvis Frankrike som ju inför förbud mot Bisfenol A i material som har kontakt med livsmedel. Det är ju en omfattande reglering som man har beslutat om i Frankrike. Men den svenska regeringen har alltså bara förbjudit ett användningsområde för Bisfenol A under mandatperioden trots att Kemikalieinspektion föreslagit ytterligare två förbud. Och Bisfenol A är alltså bara ett av 100 000-tals ämnen vi omges av. 2010 fick Kemikalieinspektionen extra pengar och ett uppdrag att ta fram en strategi för att minska riskerna med kemikalier. Jan Hammar jobbar med den strategin. – Det innebär att vi kunnat satsa på områden vi annars inte hade kunnat satsa lika mycket på. Exempelvis få till stånd förändringar i EU-lagstiftningen, öka tillsynen för att kontrollera förbjudna kemiska ämnen i varor som leksaker, textilier och liknande. Kemikalieinspektionen har också kunnat ta fram förslag om begränsningar av farliga ämnen inom EU:s kemikalielagstiftning Reach. – Vi har föreslagit åtgärder mot cirka 20 olika kemiska ämnen. Hur har det gått? – Det är ju en rätt lång processtid i EU-systemet så idag tror jag det är cirka en fjärdedel som det finns beslut om. I uppdaget ingick också att ta fram förslag på vad som ytterligare behöver göras. 25 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram handlar om vad regeringen kan göra. Men när Kaliber med hjälp av Kemikalieinspektionen går igenom förslagen, ser vi att bara sex har genomförts helt och hållet. Det handlar om fortsatt stöd till utvecklingsländer och att det påbörjade arbetet inom Kemikalieinspektionen ska fortsätta även efter 2014, och så fyra utredningar, bland annat har man utrett frågan om skatt på kemikalier. Åtta av förslagen har delvis genomförts eller påbörjats, medan 11 av de 25 förslagen har fortfarande inte blivit verklighet. Bland de förslag som ännu inte genomförts finns: Förslag på en kraftfull satsning på miljö miljötoxikologisk forskning med 15 miljoner kronor per år i sex år, inriktning att skydda barnen bättre. Förslag på att undersöka möjligheterna att begränsa farliga ämnen i byggnader och byggprodukter, något som finns i vissa andra länder i Europa. Förslag på att öka antalet mätningar om vilka kemikalier människor har i kroppen och öka övervakningen av vilka ämnen vi utsätts för. Att öka antalet mätningar om vilka kemikalier vi människor har i kroppen och vad vi utsätts för i vår närmaste omgivning, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, är ett av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram till regeringen. Enligt Naturvårdsverket läggs i dag 8 miljoner kronor på sådan övervakning medan drygt 120 miljoner används till att mäta farliga ämnen i den yttre miljön som fiskar och vattendrag. Men förslaget är alltså ett av de som ännu inte blivit verklighet. Trots att det nyligen visat sig att sådana undersökningar kan ha stor betydelse för att upptäcka risker för människors hälsa. Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Där gjorde man i vintras en upptäckt som skakade kommunen. Vattnet visade vara förorenat med industrikemikalier, så kallade perfluorerade ämnen, som troligen runnit ner i vattnet från en militär brandövningsplats. För ett av ämnena, PFOS, vet man att det inte bryts ned i naturen, att det är kroniskt giftigt och stör reproduktionen. Halterna var så höga att kommunen stängde vattentäkten samma dag. – Det var konstigt eftersom man visste det ju inte själv så det kändes ju dumt eftersom man trodde att vattnet var rent och så var det inte det. Och det är vatten som du druckit hela uppväxten? – Ja, hela mitt liv. Så det känns ju inte så bra. Vad var det första du tänkte? – Jag tänkte mest på Teo eftersom han är så liten, vi var ju också små när vi drack det, men nu är det nog inte så farligt när man är vuxen. Men det är ju små barn som dricker det, och det är nog inte så bra. Och att man överhuvudtaget upptäckte de här föroreningarna var mycket tack vare sådan hälsorelaterad miljöövervakning, som Kemikalieinspektionen vill se mer av. Efter att tester på gravida kvinnor i Uppsala visat på oväntat höga halter av perfluorerade ämnen påbörjades ett detektivarbete för att hitta orsaken och den hittades i vattnet. Senare har det visat sig att sådana här föroreningar finns på drygt 60 platser runt om i landet. Jan Hammar på Kemikalieinspektionen igen. – Det var tack vare en sådan här övervakning då som visar att det här kan vara ett mycket stort problem, så jag hoppas att det sker en ökad satsning de kommande åren då. Kaliber idag om de farliga kemikalier vi alla utsätts för och regeringen som sagt att miljömålet Giftfri miljö är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under mandatperioden. Men flera av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram, just för att skydda människor och miljön från farliga kemikalier, har ännu inte genomförts visar vår granskning. Och när jag tittar lite närmare på vad regeringen gjort under mandatperioden hittar jag beslut som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan komma att öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en giftfri miljö. Det handlar om maten. – Jag heter Peter Bergkvist och jag är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen. Peter Bergkvist jobbar med bekämpningsmedel. Allt sedan 80-talet har Sverige arbetat med handlingsplaner för att minska användningen av bekämpningsmedel, som kan påverka oss på samma sätt som andra kemikalier. – Vi kan se tillbaks på stora framsteg. Vi har ju haft en förebyggande kemikaliepolitik där vi kan visa med riskindikatorer att vi haft framgång. Handlingsplanerna har gett effekt. De rester av bekämpningsmedel som finns i svenskodlade livsmedel är i de allra flesta fall lägre än i mat från EU eller resten av världen och ligger nästan alltid under gränsvärdena. Men i den senaste handlingsplanen, som regeringen beslutade om förra sommaren, har man dragit ner på målsättningarna om skydd för människor och miljö menar Peter Bergkvist. – Då tycker vi från Kemikalieinspektionen att man sänkt ambitionen jämfört med tidigare. Till exempel har det funnits ett mål på livsmedelssidan att vi ska minska exponeringen av rester i svenskproducerade livsmedel. Men det målet är nu borta. Målet som tidigare funnits om att minska resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel är alltså borta. Peter Bergkvist pekar också på att det finns färre tvingande åtgärder och mer av frivillighet för lantbrukarna. I tidigare handlingsplaner har det också funnits vissa begränsningar eller förbud som nu inte längre finns med. – Det finns vissa användningar som vi under en lång tid begränsat eller som inte alls haft godkända i landet och som har varit väldigt värdefulla i de här handlingsplanerna, i syfte att minska risker för miljön och för oss konsumenter. De delarna är i princip borta. Nu pratar man mer om frivilliga initiativ och genom god praxis att försöka begränsa användningen, men inte genom att reglera som vi har gjort tidigare. Det handlar om stråförkortning, som används på spannmål för att stråna ska bli kortare och inte lägga sig ner, och medel för nedvissning eller ogräsbekämpning nära inpå skörd. Bägge användningsområden ger höga halter av bekämpningsmedel kvar i livsmedlet, enligt Peter Bergkvist. Och att de begränsningar och förbud som funnits i tidigare handlingsplaner inte med i den nya är något som Kemikalieinspektionen varit starkt kritisk till i sina remissvar. – Vi tycker att vi åtminstone inte ska avvika från den hållning och de målsättningar vi har haft i tidigare handlingsplaner. Sedan kan man föra en diskussion om huruvida Sverige ska gå vidare och vara mer aktiv men vi tycker att en rimlig bas är att vi åtminstone står fast vid vad vi åstadkommit tidigare. Men det gör man inte nu? – Nej det gör man inte. Man släpper på vissa delar och där är vi bekymrade som sagt. I slutet av maj beslutade regeringen också om en förordning för bekämpningsmedel. Men inte heller i den finns tvingande regleringar för stråförkortning eller nedvissning, trots att både Kemikalieinspektionen och Naturvårdverket har velat se sådana begränsningar. En användning av de här medlen kan påverka flera miljömål negativt, framförallt målet om Giftfri miljö, skriver Naturvårdsverket i sin remiss. Och Kemikalieinspektionen pekar på att skyddet för hälsa och miljö minskar. Peter Bergkvist igen. – Det vi kan stå inför nu är att vi kommer få betydligt högre resthalter om man tillåter en del av de här användningarna som tidigare varit begränsade. Ja, halterna av bekämpningsmedel i svenskodlade livsmedel kan alltså komma att öka betydligt säger Peter Bergkvist. Det har fått Kemikalieinspektionen att ifrågasätta om Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, och som talar om att minska riskerna. – Vi ser det svårt att nå de mål som direktivet i grunden kräver av alla länder att man ska nå. Vad kan det finnas för förklaring till att Sverige har valt den här vägen? – Det har ju kommit in frågor kring konkurrenskraft i relation till vilka ambitioner man sätter upp när det gäller att begränsa riskerna och jag tror att mycket av svaren ligger väl där att man vill vara försiktig och inte riskera att man tappar när det gäller konkurrenskraft. Och Jordbruksverket som var den myndighet som tog fram förslaget till ny handlingsplan skriver också i ett brev till regeringen att de anser att konkurrensaspekten för svenskt jordbruk bör vägas in när man bedömer ambitionsnivån. Trots att regeringen säger att Giftfri miljö är ett priorierat mål under mandatperioden har man alltså fattat beslut om bekämpningsmedel som fått tunga myndigheter att varna för att det kan bli svårare att uppnå det målet, och att skyddet för människors hälsa kan minska. Peter Bergkvist, på Kemikalieinspektionen menar att Sverige också förlorat sin tidigare pådrivande roll gentemot EU vad det gäller bekämpningsmedel. – Sverige ligger ju naturligtvis inte i täten längre vad det gäller att begränsa användningen och riskerna med bekämpningsmedel. Ligger naturligtvis inte i täten längre säger du, hur menar du då? – Vi har ju sett att flera länder är betydligt aktivare, och det är ju sammantaget väldigt bra att man strävar åt det hållet. Men vi kan inte säga att vi går före i någon mening som vi kunde säga tidigare. Tillbaka till förskolan i Göteborg. Där får jag en intervju med miljöminister Lena Ek efter att hon har pratat kemikaliepolitik med personalen. Jag börjar med att fråga om hon är nöjd med att 11 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram fortfarande inte har genomförts, som vår granskning visar. – När jag började som miljöminister såg jag att det fanns svårigheter i arbetssättet med kemikalier, samtidigt som vi måste höja ambitionerna rejält. Det är ju därför vi har sammanfattat en del av de här förslagen, lagt till annat och presenterat en genomgripande kemikalieproposition till riksdagen som ska ge ett nytt arbetssätt i Sverige där vi är både tuffare och tydligare. I december kom Lena Ek med ett förslag till riksdagen som sammanfattade regeringens inriktning för kemikalipolitiken. I den här så kallade kemikaliepropositionen som klubbades i våras, finns flera av Kemikalieinspektionens förslag med. Att titta på möjligheten till nationella regelverk inom byggbranschen ska påbörjas till hösten och före sommaren ska man börja titta på hur forskningssatsningen ska genomföras, säger Lena Ek. Men några pengar till att öka antalet tester på vilka kemikalier vi har i kroppen, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, och som var en del i att de perfluorerade ämnena i Kallinge och andra vattentäkter kunde upptäckas, det blir det inte. Den satsningen ska ske inom befintlig budget säger hon. När vi kommer till frågan om Bisfenol A och hur det kommer sig att Frankrike och Danmark beslutat om fler nationella förbud än Sverige hänvisar Lena Ek till att länderna har valt olika strategier. – För att bryta upp det här motståndet i kommissionen mot att ha förbud mot Bisfenol A så har vi jobbat lite olika och vi hjälps åt, och så jämför vi och så växeldrar vi för att få det här på plats. Vår arbetsmetod är att försöka se till att vi har gott om forskning, att vi fokuserar på barnen först, och att vi ser till att jobba med alternativ, alltså substitution, att företag eller industrier ska kunna byta till andra ämnen. Därför att vi tror att har vi det också på plats samtidigt har vi lättare att bryta igenom med nationellt förbud. Men Kemikalieinspektionen har ju påpekat att andra länder har varit mer aktiva med nationella förbud vad det gäller Bisfenol A. – Ja, det kan ju vara lite olika om man tittar på det historiskt sett. Det som vi behövde var ju att få den här nya kemikaliepropositionen på plats och godkännande i riksdagen för ett mycket tuffare arbetssätt. När jag har talat med företrädare för oppositionen i EU-parlamentet och även Kemikalieinspektionen, så säger de att Sverige tappat en del av sin ledande roll i kemikaliefrågan inom EU. Hur ser du på det? – Det var precis därför vi behövde en helt ny kemikaliepolitik och det är ju också därför vi efter ett långt och tungt arbete lagt den stora kemikaliepropositionen. Lena Ek vill gärna tala om framtiden och att politiken nu ska bli tuffare och tydligare med den proposition hon lagt fram. Nyligen höjde hon också tonen mot EU. EU-kommissionen skulle före jul ha fattat beslut som skulle göra det möjligt att förbjuda hormonstörade ämnen, men beslutat har skjutits upp, och det har fått regeringen att besluta sig för att stämma kommissionen. När jag kommer till frågorna om bekämpningsmedel visar det sig att Lena Ek inte alls håller med om Kemikalieinspektionens kritik om att regeringen sänkt ambitionerna och minskat skyddet för hälsa och miljö. – Vi har våra handlingsplaner, de finns och de har samma tuffa målsättningar som förut och de ska nu samordnas med den EU-rättsliga lagstiftningen och det innebär att vi har en annan omgivning, en del formuleringar är annorlunda, en del hanteringssätt är annorlunda, ja, men den sammantagna målsättningen är tuffare än tidigare. Och Lena Ek säger att kombinationen av handlingsplan och förordning tillsammans gör att Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, något som Kemikalieinspektionen ifrågasatt. Vad har då konkurrensaspekten för svenskt lantbruk haft för betydelse? – I Sverige så gör vi naturligtvis också en sammanvägning, men jag tror att vi faktiskt är mera noggranna med människors hälsa. Och den sammantagna effekten av handlingsplanen och förordningen och EU-regleringen ska ge en tuffare reglering, det kommer det att göra och det kommer också att innebära att vi når våra svenska miljömål. Så blir det då de tvingande regleringar för stråförkortning och nedvissning som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket velat ha för att inte skyddet för människors hälsa och miljön ska minska, och för att det inte ska bli svårare att uppnå målet om giftfri miljö? Vi intervjuar Lena Ek innan beslutet har fattats av regeringen och hon vill inte svara förrän det är klubbat. Men när beslutet kommer visar det sig att de tvingande regleringar som myndigheterna velat se inte finns med. Lena Ek skriver i ett mejl. ”När det gäller stråförkortning och nedvissnande blir det mjuka styrmedel. Regeringen har bedömt att mjuka styrmedel är mest lämpliga för att nå målsättningarna om låg användning på dessa områden.” Nej, inga tvingande regleringar utan råd och riktlinjer till lantbrukarna. Och så ska Jordbruksverket fortsätta att på olika sätt verka för att lantbrukarna fortsätter använda förebyggande metoder, skriver Lena Ek. Vidare i mejlet står det: ”Jag vill understryka att handlingsplanen är mycket tydlig om att målsättningarna ligger fast om en låg användning av växtskyddsmedel för tillväxt­reglering och för nedvissning eller ogräsbekämpning kort före skörd. Användningen av växtskyddsmedel kommer att följas noga och om användningen skulle öka kommer regeringen vidta åtgärder.” Ja om det händer, som Kemikalieinspektionen varnat för, att resthalterna av växtskyddsmedel i svenskodlade livsmedel kan öka betydligt, säger Lena Ek alltså att regeringen kommer att vidta åtgårder. Och hon ser heller inte att man sänkt ambitionsnivån för att man förlitar sig mindre på tvingande regleringar och mer på frivillighet från lantbrukarna, eller för att man har tagit bort målet om att resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel ska minska. Sammantaget, säger hon, är ambitionsnivå för att skydda människor och miljön när det handlar om bekämpningsmedel fortfarande lika hög som tidigare. Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Vattnet i kranen kommer numera från en annan vattentäkt och är säkert att dricka. Och hur de kemikalier som funnits kommer att påverka hälsan för de som fått dem i sig kan ingen säga idag. Therese har försökt följa nyhetsrapporteringen i tidningarna. – Där stod det ju att det inte kommer att försvinna på jätte länge och sedan att det kanske inte är så bra för barnen. De borde ju skriva lite mer om det eftersom det är aktuellt nu. Så man fattar för det är inte alla som vet kanske. Det skulle varit mer information om vilka risker det är. Reporter: Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

8 Kesä 201429min

En liten flicka dör efter en kollision mellan ett tåg och bil. Men i polisutredningen som följer får järnvägsbolaget som har ansvaret för säkerheten utreda sig själva. Kaliber idag- om hur en utredning som kunde gett svar, i stället lämnar efter sig en mängd frågor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det är klart att den här signalen som jag hört flera gånger om dagen, och som jag hört i 26-27 års tid fortfarande är bekant, men det blir ändå en påminnelse varje gång, det blir det ju. Dagen då en tragedi ska inträffa är en solig dag, den 4:e januari 2013. Det är lovtider, och hemma i huset norr om Stockholm har Peter, som vi väljer att kalla honom, ätit frukost tillsammans med sina två döttrar. De har gjort sig i ordning för att åka in till stan. De sätter sig i bilen. Han pratar i telefon med en god vän när han kör nerför den vindlande vägen mot järnvägsövergången. I baksätet sitter döttrarna och sjunger. – Vi hade rätt nyligen varit och tittat på Trassel, den här Disneyfilmen om Rapunzel med det långa håret och de satt och sjöng musiken ur den. Ungefär samtidigt avgår Roslagståget från Kårsta station för att påbörja resan in mot Stockholm. I tåget sitter ett tiotal passagerare. Strax söder om Kårsta, vid järnvägsövergången Roslagsbroby, går något fel. – Min upplevelse är att jag har inte kunnat göra någonting. Jag hinner bara skrika ”Åh nej”. Och sedan ser jag tåget på min vänstra sida. Så säger det pang och så slocknar jag. Vi släpas med nästan 200 meter. Och vi har tuppat av alla tre. Jag tar mig ur bilen och tycker mig se att jag har ett öppet benbrott på vänsterbenet. Jag tittar in i bilen och på något sätt tror jag att det är okej, vi har klarat oss. Sedan tror jag att jag tuppar av igen. Sedan har jag inte så mycket minnesbilder, mer än att det börjar komma folk. Inte ambulanspersonal, utan andra. Det kommer filtar. Jag frågar bara efter barnen, om vad som händer. Och det första jag minns att jag får höra det är att den äldsta flickan hon har klarat sig, hon är omhändertagen. Och den yngre är på väg med ambulanshelikopter in till Danderyd och hon är svårt skadad. Peter är allvarligt skadad i benet, och körs i ambulans till sjukhuset. – Och jag ligger på en bår och ska in på operation och det kommer ner då en läkare som vill tala med mig. Det blir helt overkligt…och… sedan följer hela den process av chock som lägger sig och att så småningom sakta förstå vad som har hänt. Och hur livet i ett slag förändras. Peters yngsta dotter klarade inte olyckan. Hon dog – 8 år gammal. Det är den här olyckan som Kaliber handlar om idag. Och om varför boende i området runt Kårsta fortfarande inte känner sig säkra på att det som ska skydda bilisterna från de framrusande tågen fungerar som det ska. Det inleds en förundersökning. Peter misstänks för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Men det finns bara två personer som har sett själva olyckan. Det är Peter och det är tågföraren. Båda två är chockade efter olyckan och några regelrätta förhör genomförs inte på olycksplatsen. Ingen vet därför hur olyckan egentligen gått till. Men eftersom bommarna är oskadade så står det klart att det finns två olika förklaringar till olyckan. Antingen har Peter kört vid sidan av tågbommen - som täcker halva vägbanan – och på så vis hamnat på spåret. Eller har bommarna faktiskt aldrig fällts. Och det dröjer inte länge innan de som bor i området börjar prata om hur de upplevt fel och brister längs järnvägen. – Nu har man ju satt en skylt här till och med att det är en olycksdrabbad korsning och det var ju här det otrevliga inträffade så att säga. Ingemar Norström bor i närheten av Kårsta och arbetar som taxichaufför. Han minns hur många kunde berätta om att de upplevt fel och brister i säkerheten längs järnvägen. – Flera hade ju sett konstigheter med bommarna under en längre tid. Och det löpte ju på mer och mer, för det vart ju väldigt mycket prat just när olyckan inträffade och särskilt när det är barn inblandade då börjar man verkligen diskutera det och tycka att det är konstigt. Ingemar Norström är en av de som senare ska spela en viktig roll när det blir rättegång. För också Ingemar Norström har upplevt problem med säkerheten vid olycksplatsen, en kort tid innan olyckan. Vi ska strax återkomma till det. Det är trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som ansvarar för trafiken på Roslagsbanan. Men Trafikförvaltningen lägger ut uppgifterna i tågtrafiken på entreprenad. Företag konkurrerar genom upphandlingar om att sköta trafiken och underhållet av spåren. På Roslagsbanan är det företaget Strukton Rail som sköter själva spåren och anläggningarna. När företaget under sommaren 2012 vann upphandlingen om att sköta underhållet på tunnelbanan och Roslagsbanan värderades avtalet till 3 miljarder kronor. En av uppgifterna som Strukton Rail har är att åka ut och reparera fel som anmäls på järnvägen. Därför var det Strukton Rail som 20.30 den 17 december 2012, drygt två veckor innan olyckan, åkte ut till olyckskorsningen för att åtgärda ett fel som anmälts. Tre personer, som senare förhörs i förundersökningen, blev sittande i sina bilar vid järnvägskorsningen utan att våga åka över. Anledningen var att lamporna som skulle varna för tåg blinkade både rött och vitt. Det vill säga både besked om att bilarna skulle stanna och köra. När Strukton Rails tekniker är på plats byter de ut blinkapparaten som har brunnit. Innan de lämnar platsen testar de anläggningen. Då fungerar allt som det ska, enligt felrapporten. Men när Ingemar Norström kör förbi samma korsning drygt en vecka efter reparationen, upptäcker han något märkligt. – Det var någon gång 27-29 december. Då kom vi åkande på vägen vid övergången Broby där olyckan hände. Och då blinkade ju ljusen både rött och vitt och bommarna stod uppe, de gick inte ner. Som tur var kom det inget tåg den gången, men vi stod där en stund och sedan åkte vi. Trots att Strukton Rail uppgett att de lagat felet, såg alltså Ingemar Norström att lamporna blinkade rött och vitt igen, och att bommarna var uppfällda, bara en dryg vecka innan olyckan. – Jag visste inte om att de hade varit ute, det fick jag reda på under rättegången att de hade varit här och reparerat det då. Men den reparationen måste ju ha misslyckats. Det finns ingen chans att du såg fel? – Nej, jag hade min fru med mig och vi reagerade båda två på det. Ingemar Norström och hans fru åkte vidare in mot stan. Han anmälde aldrig felet han sett. Men under rättegången vittnar han om det. Det finns också vittnesmål om ett allvarligare fel den där dagen då Strukton Rails tekniker bytte blinkapparaten. Det anmäldes heller aldrig, men i förundersökningen finns uppgifter från ett vittne som också blivitstående vid korsningen den 17 december 2012. Hon blir precis som de andra bilisterna fundersam när signalerna lyser både rött och vitt.Till slut bestämmer hon sig för att köra. Och när hon passerat övergången, då kommer tåget. Hon tyckte det var extremt obehagligt, säger hon i rättegången. Och hon tror inte att bommarna faktiskt fälldes. Det finns också ett annat vittne som uppger att han sett hur tåg kört förbi utan att bommarna gått ner som de ska. Jan Eriksson bor i närheten av olycksplatsen. Han vittnar om en händelse några månader efter olyckan vid korsningen efter Roslagsbroby, då ett tåg kört förbi utan att sakta ner, trots att bommarna var uppfällda. – Händelsen i sig själv började flera veckor tidigare. Bommarna här gick upp och ner lite som de ville. När tåget kom gick de ner, sedan försvann tåget och då går bommarna upp och sedan ner igen. Det hände ofta, flera gånger om dagen. Det fanns ingen logik i det. Det hände hux flux. Det accelererade, ibland en kvart efter att tåget gått. Då fick bommarna för sig att gå ned. Sedan kom vi fram till den här dagen då jag stod bakom ladan och arbetade. Jag hör tåget komma men jag hör inte bommarna. Och går runt hörnet och tittar och ser tåget komma åkande som vanligt, men bommarna står upp. Min dotter sms:ade mig direkt, ”Såg du att bommarna inte gick ner?” för hon hade också sett det. Och senare pratade jag med en granne som var ute med sin hund då som också hade sett att de inte gick ner. Det ska inte kunna hända. Ett tåg ska inte kunna köra förbi utan att sakta in om bommarna är uppfällda. Ändå finns vittnesmål om att det kan ha skett. Vittnesmål som domstolen senare ska hävda styrker att det inte går att utgå från att bommarna fungerat. Samtidigt som de boende i Kårsta spekulerar i hur olyckan kan ha gått till, och samtidigt som Peter och hans kvarvarande dotter långsamt återvänder till vardagen, arbetar polisen i Roslagen med förundersökningen. Tre månader efter att olyckan inträffat presenteras förundersökningen för försvaret och åklagaren. Och här hade frågan om hur olyckan gick till kunnat få ett svar. Utredningen visar att tåget fått klartecken att passera övergången. Det ska normalt sett betyda att bommarna påbörjat sin fällning. Och i den tekniska utredningen som gjorts hittas inget fel på bomanläggningen. Det är bara det, att när Peters advokat Bengt Hesselberg läser igenom förundersökningen, då får han syn på flera saker som han reagerar på. Det visar sig att det är Strukton Rail som har undersökt bomanläggningen efter olyckan. Samma företag som alltså har ansvaret för att den ska fungera. Och det är också den undersökningen som Polisen använt sig av. – Problemet är att när man ska granska sig själv så kan det ju finnas problem med det. Det kan vara kollegiala hänsyn. I alla fall för en utomstående kan det ju vara så att man kanske vill framstå som en bra underhållare fast man inte är det. De utreder sig själva i det här fallet, Strukton Rail, men det betyder ju inte att utredningen i sig skulle vara felaktig? – Nej, det gör det inte. Men då var det intressant just med iakttagelsen den 17 december där det var fel och man åker ut och åtgärdar det. Sedan dyker det upp nästan samma fel en vecka senare. Då får man ju fråga sig: har de gjort något åt det där felet, har de hittat det grundläggande felet? Eller är det ett fel som kommer och går? Det finns i alla fall en väldig osäkerhet. I förundersökningen hittar han också en mejlväxling som han tycker är märklig. Det är ett internt mejl från Trafikförvaltningens säkerhetsdirektör som senare vidarebefordras till Strukton Rail av en annan medarbetare på Trafikförvaltningen. I mejlet skriver säkerhetsdirektören att polisen har kompletterande frågor om bommarna, och tillägger att ”Om vi kan svara ”bra” på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. Och faktum är att Peters advokat inte är den enda som är kritisk till polisens förundersökning. Det är också åklagaren Katarina Lenter, som skriver ett brev till Polisen i Roslagen där hon menar att förundersökningen redan från början borde ha letts av en åklagare, istället för av Polisen. Och hon håller med Peters advokat om att Polisen inte borde ha använt sig av Strukton Rails egen utredning. – Utan det borde ha gjorts, bedömer jag, om man ska använda den som underlag i en brottsmålsprocess av ett oberoende, utomstående bolag som inte samtidigt underhåller och driver de här vägskyddsanläggningarna. Både åklagaren och advokaten är alltså kritiska till att Strukton Rail, som är en part i målet, själva fått utreda om bomanläggningen fungerat. Förundersökningen lämnas nu över till åklagaren Katarina Lenter och Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting beställer en opartisk utredning av bomanläggningen. Inte heller den nya utredningen visar några fel, men då har det hunnit gå ett halvår sedan olyckan. – Det som var intressant i det här målet egentligen var ju, fungerade vägskyddsanläggningen då olyckan inträffade eller fungerade den inte. Så den senare utredningen vi gjorde fick egentligen inte någon betydelse i målet eftersom den gjordes så sent. Till slut väljer Åklagaren Katarina Lenter att åtala Peter för vållande till annans död. Även om hon tycker att ett oberoende företag borde ha gjort den tekniska utredningen av bommarna direkt efter olyckan, finns ändå en utredning, resonerar hon. Peter säger att han hela tiden varit övertygad om att bommarna aldrig fällts ner. Han har inte tänkt så mycket på att det ska bli en rättegång. Men när rättegången närmar sig, drygt ett år efter olyckan, börjar han bli orolig. – Efter jul eller runt nyår började jag bli mer och mer orolig. Jag började sova väldigt dåligt. Jag vaknade i vargtimmen och tankarna gick igång. Det blev mer och mer nervöst. Sedan blev det ganska ansträngande med själva rättegången. ”Klockan är 12.30 här är Stockholmsnytt. En 56-årig man som misstänktes för att ha orsakat sin dotters död vid en tågkrock med Roslagsbanan frias av Attunda tingsrätt. Olyckan inträffade i början av januari i fjor vid en bevakad järnvägsövergång strax före Brobylund. Åklagaren ansåg att mannen varit oaktsam, bland annat pratat i mobiltelefon och kört för fort. Men Attunda tingsrätt anser inte att bevisen håller, och att det snarare är mycket som talar för att vägbommarna inte fungerade.” (P4 Stockholm 2014-03-07) – Utslaget på rättegången blev tydligare än jag hade trott eller tänkt eller förväntat mig med tanke på hur åtalet såg ut. Men det var väldigt skönt att bli helt friad på alla punkter. Peter frias på alla åtalspunkter. Och domstolen går till och med längre än så. Domstolen tar hänsyn till försvarets invändningar om att den tekniska utredningen har gjorts av samma företag som haft ansvaret för att bommarna ska fungera. Och skriver att det som framkommit istället talar för att bommarna faktiskt inte fungerat vid olyckstillfället. Domstolen väljer alltså att ta fasta på vittnesmålen om upprepade fel vid övergången, trots att Strukton Rails utredning inte visar några fel. Men hur kom det sig då att Polisen använde sig av Strukton Rails undersökning, trots att Polisen tidigt fått reda på att det fanns uppgifter om fel och brister på anläggningen? Claes Lundström är förundersökningsledare på trafikpolisen i Roslagen. Skulle du säga att Strukton Rail är en oberoende part i den här utredningen? – Med facit i hand är de ju inte det. När förstod du det? – När du ringde mig och ville göra den här intervjun. Fanns det ett resonemang om huruvida det var rimligt att de fick utreda sin egen anläggning? – Det var nog aldrig uppe till diskussion överhuvudtaget. Nej, enligt Claes Lundström pratade man aldrig om att det var problematiskt att företaget som ansvarade för säkerheten också fick utreda om den fungerat. Men trots det tycker han att Polisen gjorde en bra utredning. – Den är utredd, så länge polismyndigheten var förundersökningsledare, efter bästa förmåga. Hur bra var den förmågan då? – Jag tyckte den var bra. Ändå säger du att med facit i hand skulle ni låtit någon annan än Strukton Rail utreda det? – Ja, med facit i hand självfallet. Men då, när ärendet redovisades första gången, hade vi inte mer att redovisa. Sedan att det har funnits åsikter både från försvaret som ville ha mer uppgifter och som du påstår att åklagarmyndigheten haft kritik mot det här så kan man tycka att vi har tänkt på olika sätt. Sedan var som är rätt och vad som är fel och vad som är dåligt, det får eftervärlden döma oss för i så fall. Det var Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som skickade ut Strukton Rail till olycksplatsen efter olyckan. Lars Ericsson som är säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen säger att det är så det brukar gå till. För till skillnad från Trafikverket, hämtar Trafikförvaltningen inte in några egna fakta när en allvarlig olycka inträffat. Och Lars Ericsson ser inte att Strukton Rail skulle ha ett egenintresse av att inte kunna visa några fel på anläggningen. – Jag anser inte att de har ett intresse av att ljuga, det är det jag menar. Men man kan ju, precis som domstolen har sagt, man kan ju säga att det finns någon slags jävsituation där, som inte är bra. Kan du förstå att man i domstolen … man skriver ju i domen sedan att man i någon mening godtar advokatens invändning om att det är en utredning som har gjort av samma aktör som har i uppdrag att sköta säkerheten, och att det påverkar bevisvärdet. Kan du förstå det resonemanget? – Jag kan förstå resonemanget och vi har dragit lärdomar av olyckan. Vi är inte nöjda med att vårt material inte håller i en domstolsprövning för det är ju det som har hänt. Vi har alltid möjlighet att föranstalta om en oberoende utredning, och vi gjorde det i det här fallet, om än lite väl sent, det ska jag erkänna. Men vår lärdom nu är att vi måste vara mycket snabbare på att reagera och se att här kan det finnas anledning att ta in ett oberoende företag som gör en utredning åt oss, vid sidan om den som Strukton eller någon annan leverantör gör. Det är en lärdom vi har dragit, så på det sättet förstår jag de här resonemangen. Lars Ericsson säger också att han blev överraskad över att så många upplevt fel och brister vid järnvägsövergångarna i Kårsta. De flesta av vittnena hade inte anmält felen till Trafikförvaltningen, och därför fanns ingen möjlighet för Trafikförvaltningen att undersöka dem. Och efter olyckan har Trafikförvaltningen beslutat att höja säkerhetsnivån vid korsningen genom att byta ut halvbommarna mot bommar som täcker hela vägbanan. Men hur var det då med det där mejlet som Peters advokat reagerade på, där Lars Ericsson skrivit till medarbetare på Trafikförvaltningen att ”Om vi kan svara ’bra’ på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. – Det handlar egentligen bara om att jag vill inte komma i ett läge där vi inte svarar på ett sätt som polisen upplever är ett korrekt svar, där man får korrespondera fram och tillbaka, utan att man verkligen ger ett seriöst svar. Vad har bilföraren med det att göra? – Vi har uppfattningen att anläggningen har fungerat och den uppfattningen har ju vi då fortfarande. Sedan har man inte kunnat bevisa att den har gjort det. Det tycker vi är olyckligt och det drar vi lärdom av. Vi vill ju göra utredningar som duger i en domstol, och det är ju uppenbart att vår utredning har ju inte gjort det. Det kan man läsa i domen. Det är inte bra. Våra utredningar måste göras på ett sådant sätt så att de håller för en rättslig prövning också. Du skriver i det här mejlet att det är viktigt att bilföraren kan åtalas, ur en preventiv synpunkt. Skulle du säga att ni misslyckades när han friades? – Jag säger så här att domstolens beslut står ju där. Han är friad. Det är mitt svar. Är det ett misslyckande då? – Jag vill inte kommentera det på det sättet. Vi kan inte ha en annan uppfattning än en svensk en domstol. Vi accepterar domen. Lars Ericsson säger också att han i mejlkorrespondens med Polisen betonat att han sett allvarligt på vittnesuppgifterna att signalen visat vitt och rött samtidigt drygt två veckor innan olyckan. Lisa Hellkvist är kommunikationschef på Strukton Rail. Hon vill inte ifrågasätta vittnesmålen under rättegången, men säger att Strukton Rail är säkra på att teknikerna lagade felet med signalerna två veckor innan olyckan. Och hon säger att företaget inte har något egenintresse när de utreder en olycka. – Nej, vi har inget egenintresse, vi har ingenting att dölja. Vi är ute efter att göra ett bra jobb och se till att anläggningen fungerar bra. Det är vårt uppdrag. Det vi är intresserade av är att göra ett bra jobb. Hon säger att Strukton Rail alltid åker ut och undersöker anläggningarna när fel anmälts - och om det är fel på anläggningen så åtgärdas de. Strukton Rail är fortfarande övertygade om att utredningen var korrekt. Och om man ifrågasätter trovärdigheten i företagets egen utredning, ja då kritiserar man hela systemet inom järnvägsbranschen. – I så fall ifrågasätter man ju hur ett arbete utförs enligt lag. Enligt de lagar som Transportstyrelsen satt upp. Då blir det snarare en systemfråga som får diskuteras vidare i ett annat forum. På vilken sätt blir det en systemfråga? – Eftersom vi har följt de lagar och krav kring säkerhet som är uppsatta för branschen och om man då anser att det här systemet och de här lagarna och kraven inte uppfyller det vi behöver som medborgare får man ta frågan vidare. Och faktum är att det inte finns någon lag som kräver att en olycka ska utredas av en oberoende aktör. Claes Elgemyr är chef för sektionen infrastruktur på väg- och järnvägsavdelningen på Transportstyrelsen som reglerar säkerhetsarbetet på den svenska järnvägen. – De här utredningarna som görs av järnvägsföretagen, det finns inget syfte där och ska inte vara att utreda någon skuldfråga. Det är enbart för att förhindra en återupprepning. Då kan det vara bra att den som kan verksamheten också gör utredningen. Men i det här fallet blir utredningen avgörande för att kunna bedöma skuldfrågan. – Ja, men det är inte syftet med utredningen. Det är rättsväsendet, polisen, som har det uppdraget. Vi har bara uppdraget att förhindra att det sker en återupprepning. Och det är ganska tydligt också att vi ska inte behandla skuldfrågorna utan det är mer för att det inte ska hända igen. Och eftersom utredningarna inte ska behandla skuldfrågan, så är reglerna för utredningarna inte utformade för en svensk rättsprocess. – Visst kan de vara till hjälp, men en förundersökning som polisen gör de har väl andra metoder kanske, men visst kan de här utredningarna vara till hjälp, men syftet med dem är inte att ligga till grund för rättsväsendet utan det är för att förhindra återupprepningar. Frågan om vad det egentligen var som hände i Roslagsbroby när Peters dotter dog, får inget svar. Det enda vi vet med säkerhet är att bommarna var oskadda. Att det inte fanns några spår som visade att bilen svängt förbi bommarna i ett sent skede. Men samtidigt att tåget fått klartecken att passera övergången, och att den tekniska utredningen inte visade några fel på bomanläggningen. För Jan Eriksson i Kårsta betyder det att han fortfarande inte är säker på om bommarna fungerar eller inte. – Jag tror många tänker att man vill veta vad som har hänt. Jag vill också veta. Vad var det som hände? Var det bommarna? Hur rädda ska vi vara för våra bommar här nere? Men det som finns kvar, är konsekvenserna av olyckan. I Peters hus står ett fotografi på den yngsta dottern i fönstret. Bredvid står ett tänt ljus. – Vi lever med det här hela tiden. Det spelar ingen roll om det är jul eller nyår eller årsdagar…det är så påtagligt, vi bor ju kvar. Vi är ju här i den nya vardagen, med sorgen. Det är mer ett konstant läge. Sorgen blir tydligare när det är stilla. När det inte är rättegångar och sådant. Det blir lite tyst i bilen när vi åker förbi. Jag tänker på det varje gång. Reporter: Morris Wikströmmorris.wikstrom@sverigesradio.se Producent: Sofia Boosofia.boo@sverigesradio.se

1 Kesä 201429min

Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp. I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare. Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. – Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar. – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara. Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm.Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet? – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag? – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel. Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Bookaliber@sverigesradio.se

25 Touko 201429min

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa. Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet. -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker. Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

18 Touko 201429min

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna. Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt. – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta? – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte. – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

11 Touko 201429min