De farliga männen 2: Fri igen

Mögel- och fuktskadade lokaler har visat sig vara vanliga på Sveriges största arbetsplats - i skolan. Lärare som måste byta jobb och elever som upplever problem med huvudvärk, eksem och andningssvårigheter. Inte sällan år efter år, utan att problemen åtgärdas. Kaliber har granskat den svenska mögelskolan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Huvudvärk, näsblod, eksem och andningssvårigheter av mögel fukt och dålig luft. Skolministeriet från UR och Kaliber om brister i skolors inomhusmiljö – som pågår år efter år. Saxofonen, och friidrott, är nog det som David gillar mest. Hemma, i rummet blänker hans medaljer. De hänger i rader på väggen. – Jag har den här som jag fått på Lunds idrottsplats. Det är kula, höjd, längd, 60 meter, 100 meter, 400 meter och 800 meter. David går i trean och idag har han det bra på sin skola. Första skolåret när han gick på skolan Munspelet tycker han inte riktigt om att prata om. Hans mamma, Kristina Stenberg sitter i soffan i vardagsrummet, hon minns – då var David sjuk nästan hela tiden. – Han började bli småsjuk. Du vet så där när man inte riktigt vet om man ska skicka iväg till skolan eller inte. Lite småförkyld, inte feber men påverkad helt klart. Det var många gånger de ringde och sa kom och hämta honom. Det accelererade under hösten. Under den här perioden klagade han jämt. Han hade ont i huvudet, ont i magen. Han var inte sitt vanliga glada jag, energiska. Mellan höstlovet och jullovet det året var det trettio skoldagar, David var bara var frisk och i skolan nio av dem. Läkare tog halsprover och blodprover på honom och de misstänkte borrelia och andra virussjukdomar men de fick inget riktigt svar. När David blev bättre de dagar han åt antihistamin mot sin pollenallergi, började Kristna Stenberg misstänka att de andra symptomen kunde ha med inomhusmiljön på Munspelet att göra. I flera år hade personalen på skolan talat om att det luktade mögel, särskilt på morgnarna i en del av byggnaderna och i några förråd. Det fanns en oro både hos personal och föräldrar. – Det syntes inte några mörka fläckar på väggarna eller så, då hade vi nog reagerat tidigare. Det var den här lukten som kändes. Skolan är Sveriges största arbetsplats brukar man säga. Och det är en arbetsplats där många får stå ut med dålig inomhusmiljö. Enligt siffror från Boverket har nästan 40 procent av Sveriges förskolor och skolor underkänd ventilation i de obligatoriska ventilationskontrollerna, OVK. Och beskrivningar av fuktskador i lokaler, av mögel och ventilation som inte fungerar kommer också in till Arbetsmiljöverket. Vi ska snart titta närmare på dem, men först tillbaka till Kristna Stenberg i Lund, – I den här pärmen har vi samlat all dokumentation. Kristna Stenberg reser sig och tar fram en tjock pärm ur ett skåp. – Det var en stor grej här i Lund det var det. Pärmen är fylld med rapporter och artiklar och anteckningar från möten med Lunds kommun. Kristina Stenberg minns särskilt ett möte, 2011. – På det mötet frågade jag panelen två gånger, när de inte var beredda att ge några klara besked om det var farligt eller om de skulle stänga, är ni beredda att själva sitta och jobba i den här miljön eller låta era barn eller barnbarn gå där. Det var ingen som svarade på den frågan så jag ställde den två gånger. Den andra gången var det någon i publiken som ropade ”svara på frågan då”. Men de ville inte svara på den. Då hade Kristina precis flyttat David och hans bror till en annan skola. Det var tydligt för henne och Davids pappa att David var mer sjuk när han var i skolan än när han inte var det. Och eftersom David blev av med sina symptom i den nya skolan drar de slutsatsen att de hade att göra med lokalerna på Munspelet. Men Kristina ville ändå veta mer. Därför satt hon där på mötet och tog del i diskussionen om lukten i skolan, om undersökningar som hade gjorts och påbörjade saneringar. Men fortfarande var frågorna; fukten och möglellukten – är det bara äckligt eller är det faktiskt ohälsosamt att vara på Munspelet. – Här är bakgrunden också. Det står att ledningen för Munspelts skola och förskola har upprepade gånger de tre senaste åren påtalat för Lundafastigheter att lokalerna är fukt- och mögelskadade. Mätningar har gjorts men skolledningen anser inte att de har fått resultatet förklarat för sig. Poängen med mötet den måndagen var att få raka tydliga besked om barn och personal utsätts för hälsorisker när de vistas i lokalerna. Några rum har gjorts vid men fortfarande är flera fuktskadade. De är de fackliga skyddsombuden på skolor som kan begära ingripande enligt 6:e kapitlet, paragraf 6a i Arbetsmiljölagen. Man kan säga att de här så kallade 6.6a anmälningarna är en sista utväg när man anser att de kommunala eller fristående huvudmännen för skolan inte har löst problemen. Skolministeriet från UR och Kaliber har gått igenom alla 6.6a-anmälningar till Arbetsmiljöverket som gäller förskolan till gymnasieskolaskolan åren 2010 till och med augusti 2013. De handlar till exempel om psykosocial arbetsmiljö, om hot och våld, om hög arbetsbelastning för lärarna och om klagomål på förändringar i verksamheten. Men av de 301 inkomna anmälningar handlar 125, eller drygt 40 procent om just inomhusmiljön. De handlar om fukt, mögel och dålig ventilation. Anmälningarna kommer från hela landet och har rubriker som ”dålig lukt”, ”mögliga lokaler”, och ”risk för ohälsa”. Så här kan det stå : Örnsköldsvik: ”Skolan har under lång tid haft problem med fukt och eventuellt mögel i källarlokaler. Det syns tydligt hur vatten och fukt tränger fram ur både väggar och golv. De åtgärder som har vidtagits har inte löst problemen. Personal och skyddsombud har vid flera tillfällen och olika mötesformer påtalat problemen för ansvarig chef.” Norrtälje: ”Lukten av kräk och bajs i F-korridoren är ett stort arbetsmiljöproblem. Lukten orsakar tappad matlust, huvudvärk och illamående. Luften från fettavskiljaren ska inte släppas ut så nära friskluftsintaget. Felet är meddelat ett otal gånger under åren. Men har inte blivit permanent åtgärdat.” Kalmar: ”Vi som skyddsombud vill att fastighetsägaren en gång för alla utreder att den lukt som finns i fastigheten inte är hälsofarlig att arbeta i. Vi har påtalat det många gånger och utredningar har gjorts, men problemet kvarstår. Personalen går hem med huvudvärk och kläder som luktar.” Arbetsmiljöverket kallar innemiljön ett av skolans riskområden och de satsar på att öka sina inspektioner i skolor från och med i höst. – Allt för många skolor har för dålig inomhusluft. Adam Jansson är branschsamordnare för skolan, och inspektör på Arbetsmiljöverket. – När det gäller fukt, mögel och de frågorna – det stöter vi på av och till. Min erfarenhet är att det är klart ovanligare. När de finns är de finns är de allvarliga och då är åtgärdskraven än mer långtgående än om det enbart är dålig luft. Men det finns de sakerna och det kan kräva omfattande åtgärder om man har ”sjuka hus-problematik”. Ett tegelhus bakom en bensinmack i Borås. Långa korridorer och klassrum med barn mellan sex och tolv år. Bland de anmälningar till Arbetsmiljöverket som Skolministeriet från UR och Kaliber har tittat på hittar vi också den om Kristineberskolan i Borås. Vi är i skolans tillfälliga lokaler. I andra änden av stan fladdrar höstlöven på en öde skolgård runt en utrymd skola. Lärarna som jobbar här kan berätta om flera år av slit och kamp för att komma bort från den. Det började för ungefär sju sen. Det var så många började må så dåligt på Kristineberskolan, den som nu står öde. Ett sjuttitalsbygge som såg ganska okej ut på utsidan, men i lokalerna var det obehagligt varmt och fuktigt. Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist är lärare. – Det var väl lite färg som var avflagnad. Den blir ju sliten med så många år. Men det märktes i luften. Man blev väldigt tung i huvudet när man kom in i skolan. Det var många som sa det. – Ja, det här hade varit ett allmänt samtalsämne i många år. Det måste hända någonting. Lärarna sa att de var bastuliknande temperaturer, ibland regnade det in. Luften i klassrummen tog liksom slut och lärarna fick till och med bryta sina scheman, det gick inte att undervisa längre stunder i lokalerna. – Man får ta mer raster. Ibland går det bra men ibland kan det va svårt att ta raster och splittra upp dagarna för mycket och springa ut varje halvtimme. Det är inte så effektivt. Och man kände nu går det inte att bedriva verksamhet, nu är luften så dålig så nu måste vi gå ut en stund. Det var flera lärare på Kristinebergskolan som klagade på att de inte mådde bra i skolan. Jessica Sundqvist hade precis fått den tjänst som lärare i svenska som andraspråk som hon länge velat ha. Hon trivdes väldigt bra med eleverna och kollegorna, men så började hon känna sig så konstig i kroppen. – Det började med att det kliade på huvudet och på kroppen. Sen fick jag fick eksem som vandrade över allt, stora eksem. Sen började det rinna och klia i ögon, det kliade i näsan. Det svullnade upp i munnen ibland när jag var i vissa klassrum. Hostade mycket. Och sen började det pipa i bröstet då. Jessica Sundqvist tänkte inte direkt att hennes symptom hade med skolan att göra, men efter omfattande provtagningar hos företagshälsovården och analyser från Arbets-och miljömedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg gav företagshälsovården besked. – Beskedet var att jag inte skulle jobba där överhuvudtaget. Att jag blev sjukskriven. Jag fick inte vara i lokalerna. Det var ju något tokigt därifrån, det konstaterade läkaren. Man orkade jobba på jobbet, sen orkade man inget mer. Det var ju familjen som blev drabbad. Så kämpade man på ändå. Sen försökte vi hitta lokaler i närheten så jag kanske kunde träffa barnen. Men i de lokalerna var det också fuktskador så det klarade jag inte att vara i. Vad säger du till den som säger det där kan bero på stress eller vad som helst? --Jo, men när man känner reaktioner när man går in i olika rum kan det inte vara stress. Då har man ju symptomen hela tiden. --Vi ställer oss bakom den samlade vetenskap som finns inom området. Inklusive Världshälsoorganisationens sammanställningar. Gunnel Emenius är miljöhygieniker i Stockholms läns landsting och hon forskar på inomhusmiljöns påverkan på människor på Karolinska institutet i Stockholm. Hon säger att det finns klara risker med att vistas länge i lokaler med fukt och mögelskador. – Fukt- och mögelskador ska åtgärdas snarast möjligt. Och det finns också en tydlig riskskattning på vistelse i fukt- och mögelskadade miljöer som framförallt är säkerställd när det gäller ökad besvärsfrekvens av astmasymptom. – Man ska inte vistas i de här byggnaderna i onödan. Är det svårt skadade byggnader är den absoluta fördelen att skaffa ersättningslokaler så fort som möjligt. Är det mer begränsade skador kanske man kan vänta. Om man konstaterar dem idag kanske man kan vänta med den totala åtgärden tills skolan stänger för säsongen men då måste man anpassa verksamheten efter det. Det är inte så att man kan säga det har vi inte råd med nu, det ligger i femårsplanen. Skador ska åtgärdas och skadat material ska bytas ut. Man ska säkerställa att inte nya skador återkommer. Därför att det finns så starka uttryck för att fukt och mögel är uttryck för en ohälsosam miljö som kan påverka vår hälsa. Vad blir det för hälsoeffekter av det då? – Hos barn är astmasymptom och ökad infektionskänslighet de vanligaste besvären. Hos vuxna är det mer diffusa problem. Det kan vara astma och rinit, hösnuva eller trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter och liknande. Hudbesvär. Men det tydligaste symptomet på vuxna i studier är också astma och luftvägsbesvär. – Vår allra tydligaste effekt av att det är en bristfällig inomhusmiljö som påverkar hälsan är att den som har besvären mår bättre när de lämnar byggnaden. I de 125 anmälningarna om bristande inomhusmiljö som kommit in till Arbetsmiljöverket mellan 2010 och augusti 2013 uttrycker nästan hälften, 53 av skyddsombuden, oro för att innemiljön ska göra elever och personal sjuka. ”Under många år har det varit och är problem med inomhusklimatet på skolan. De vanligaste symptomen hos personalen ögon- näsa – halsirritation, hudrodnad, känsla av torr hud eller torra slemhinnor m.m.” ”Efter tre terminer i nuvarande lokaler har ett stort antal personer drabbats av besvär relaterat till inomhusmiljön. Personalen är inte beredd att vara försökskaniner igen!” ”Lokalen för undervisning i ämnet hem-och konsumentkunskap på skolan är undermålig och hälsofarlig sedan flera år tillbaka. Under diskbänkarna tränger en unken lukt fram och sprider sig i hela lokalen. Råttavföring återfinns i skafferiet.” Och det är vanligt att problem med inomhusmiljön som anmäls till Arbetsmiljöverket har pågått en längre tid. Av de 125 anmälningarna som vi har läst innehåller var femte uppgifter om att problemen har pågått i mer än två år. I en skola har dålig luft varit ett fråga som skyddsombuden drivit i sex år, i en annan har ventilationsproblem påpekats i elva år. Också Adam Jansson som är inspektör på Arbetsmiljöverket ser att det är vanligt att skolor dras med dålig inomhusmiljö år efter år. – En vanlig kommentar man hör är att de problemen har vi dragits med i flera år. Och det kan ha varit lång tid, förvånansvärt lång tid. Jag tycker det är synd för det är många som drabbas. All personal och alla elever som vistas i de här lokalena har ju det här varje dag i så fall. Tillbaka till Borås och Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist. Situationen på Kristineberskolan började bli ohållbar. Fler elever och lärare klagade på att de mådde dåligt. Skolledningen och Lokalförsörjningskontoret i Borås var överens om att skolan behövde renoveras. 2009 gjorde Statens provningsanstalt en undersökning av skolan åt Borås kommun, den visade att det fanns fukt både under mattor och i skolans väggar. Den obligatoriska ventilationskontrollen visade på flera punkter att ventilationen inte var bra. Kommunens planer började handla om att bygga om skolan istället för att renovera den eftersom bristerna var så omfattande. Men planerna drog ut på tiden och 2011 var skolan, trots en del försök att förbättra bristerna fortfarande i samma skick, eller värre. En enkät som skolhälsovården gjorde då visar att 30 procent av skolans elever uppvisade symptom på huvudvärk en till flera gånger i veckan, att 57 procent kände sig onormalt trötta flera gånger i veckan. I ett klassrum var siffran för trötthet så hög som 93 procent. Två personer på skolan hade konstaterad mögelallergi enligt företagshälsovården. Läraren Håkan Sevholt igen. – Då blev det så att man la in ombyggnad av Kristinebergskolan i investeringsplanen på ett antal miljoner för 2012. Då trodde vi att vi skulle få hjälpa att lösa våra problem. Men när det kom till skarpt läge beslutade man att skjuta på det och då surnade vi till och gjorde en anmälan till Arbetsmiljöverket om bristande inomhusmiljö. Och Arbetsmiljöverket gjorde en inspektion och fann att Borås stad fick driva skolan som längst till sommaren 2013, annars hade de fått en ett vite på en miljon. Då blev det lite bättre fart på gubbarna härinne. Det är tomt på parkeringen utanför den gamla Kristinebergskolan, men på skolgården står en vit skåpbil med texten ”energi, miljö, inneklimat” på dörren. Den tillhör en firma som ska ta tillvara på det som finns kvar av ventilationssystemet på skolan, det berättar Falco Güldenpfennig han är ordförande i lokalförsörjningsnämnden i Borås, den som har ansvaret för kommunens lokaler. Vi går runt skolan som är byggd i ett plan med platt tak, typiskt 1975. – Mina barn har gått här och det var inga konstigheter. Sen dök det upp på något sätt, runt 2005, 2006. Då började man prata om att renovera och rätta till. Det har smugit sig på. Så jag kan mycket väl tänka mig att det är en sak som man måste lära sig ta mer på allvar. Så fort det dyker upp, gå till botten. Och det var just det att gå till botten och ta problemen på som Håkan Sevholt och Jessica Sundqvist och deras kollegor inte tyckte att lokalförsörjningsnämnden riktigt gjorde. Även om det gjordes vissa förbättringar under åren såg ju de ingen annan utväg än att göras en 6.6A-anmälan till Arbetsmiljöverket. – Då måste vi vidta åtgärder. Men jag kan nämna att vi har en skola som ligger i andra änden av stan, Bodaskolan, med exakt samma problem och nu byggs den om. Men om vi håller oss till Kristineberg nu då. Det var ju först när ni fick hot om vite som det rullade på riktigt snabbt. – Därför att vi utifrån nämndens underlag så gjorde vi den bedömningen att detta skulle kunna rulla den tid som det har rullat med de åtgärder som vi gjorde. Men lärare som jobbade här då, under de här åren, säger att de började känna obehag redan så tidigt som 2005, 2006. De tycker ju att den här processen har tagit väldigt lång tid. – Ja. Det kan man ju hålla med om eller också kan man förklara det. Vi har ju ingen obegränsad källa att ösa pengar ur. Det har ingen kommun. Man har velat försöka så långt det har gått att driva verksamheten för det har funnits andra projekt som har varit viktigare. Sen när det blev akut då fick man lägga andra objekt åt sidan och nu är vi där. Hade det kunnat gå fortare? – Ja absolut. Det hade kunnat stå en färdig skola. Om vi hade insett detta tidigare. Om vi dessutom hade kunnat enats om att vi insåg att det fanns ingen annan väg att gå och vi hade tagit det beslutet. Så snart firman med den vita skåpbilen som står på skolgården har fått med sig det som går att rädda, kommer grävskopor rulla in på skolgården istället. Kristinebergskolan ska rivas. Ett slags kvitto på att personalen på skolan hade rätt, det var ingen dräglig arbetsmiljö på Kristinebergskolan. Och alla de där åren när elever och lärare mådde dåligt i skolan, hur ska man se på dem? Jag frågar Falco Güldenpfennig. – Jag tycker naturligtvis alltid att det är ett misslyckande om det är en skola där elever eller lärare inte mår bra. Men vi har motsvarande problem i våra äldreboende och Lss och solboenden som vi kallar det. Det är den byggteknik som var då på 70- till 80-talet. Det får vi betala ganska dyrt för idag. Men jag kan ta andra exempel där vi om något år också kan ställa samma fråga, kunde det gått fortare, och då är svaret: Ja, det är klart det kunde. – Ni kan vänta utanför. Jessica Sundqvist, som inte kunde jobba på Kristinebergskolan hon jobbar på en annan skola i Borås idag. – Och går jag går i lokaler som har fukt eller mögel så känner jag det direkt. Det är viktig att kommunerna underhåller sina skolor och verkligen tar tillvara på arbetsmiljön och lyssnar både på elever och personal som arbetar där. Man försöker ju alltid se positivt. Men det är klart man är lite bitter. – Så det är den nya skolan som ska byggas. I Lund, på Munspelets skola, slutade kampen om innemiljön precis som i Borås, med rivning av skolan. En ny byggs på samma plats, bara några minuters gångväg från hemifrån David och Kristina Stenberg. Vi stannar och läser på skylten utanför byggarbetsplatsen. Serviceförvaltningen Lundafastigheter utför nybyggnad av skolan Munspelet för barn- och skolnämnden. Färdig sommaren 2014. – Ja. Kristina Stenberg tycker att processen som ledde fram till stängningen av Munspelet var alldeles för lång. – Under hela min tid som politiker är det nog det ärende som har behandlats snabbast över huvudtaget. Som jag har sett. Lars Hansson, som är ordförande i barn- och skolnämnden i Lund tycker precis tvärtom. Han säger att beslutet att bygga en ny skola togs väldigt snabbt från att de fick signaler om att det var en ohälsosam miljö på Munspelet. – Det fick vi i januari, februari. 2011? – 2011 ja. Det fanns ju klagomål på miljön på den här skola flera år tidigare. – Från tid till uppstår underhållsbehov, det gör det på alla fastigheter. Det görs utredningar och de åtgärdas. Att det skulle vara ett genomgripande fel på hela huset var det ingen som kände till och det var inget i de signalerna som vi fick som antydde det heller. I ett inspektionsmeddelande från Arbetsmiljöverket som är ställt till skolförvaltningen i Lunds kommun står det att under flera års tid har verksamheten påtalat lukter och vattenskador på skolbyggnaden, från 2007/2008. Munspelets inomhusklimat har inte upplevts som tillfredställande och personal och barn har upplevt hälsobesvär. Förstår du dem som tycker att det tog lång tid från den tidpunkten? – Alltså de problem som har anmälts på skolan från 2007, de har åtgärdats löpande. Men skolan kan ju inte ha varit bra då 2011 eftersom ni beslutade att ni skulle riva den. – Alltså, så här med facit i efterhand, kan man ju säga att det borde ha gjorts en grundligare genomgång av skolans tillstånd. Hur kommer det sig att det inte gjordes det då? – Bra fråga. Jag har ju inte ansvar för själva fastighetsunderhållet. Där har vi en fastighetsförvaltande nämnd. Det är ju ett delat ansvar på det sättet att vi har arbetsmiljöansvar för både personal och elever och den fastighetsförvaltande nämnden har ju ansvaret för byggnaderna och byggnadernas underhåll. Det finns ju en risk att ett delat ansvar blir ingens ansvar. Men jag tycker ändå att de rutiner vi har är det bästa man kan göra i en sån här organisation. Adam Jansson, inspektör på Arbetsmiljöverket känner igen bilden att delat ansvar kan bli ingens ansvar när det gäller underhåll och åtgärder som ska förbättra skolors inomhusmiljö. – Det kan vara en fastighetsförvaltning i en kommun som har det här på sitt eller i annat fall kan det vara verksamheten. Det kan vara oklart vem som ska betala de här åtgärderna som ska göras, och vem ska driva frågan. Är det verksamheten eller är det fastighetsupplåtaren som ska ha det här huvudansvaret? Trots att det finns risk för personal och elever blir sjuka är det vanligt att problem med skolors inomhusmiljö tar lång tid att åtgärda. Skolministeriet från UR och Kaliber har berättat att av de anmälningar som kommit in till Arbetsmiljöverket om brister i skolors innemiljö sen 2010 uppger en femtedel att de har haft sina problem i mer än två år. En förklaring till det är att ansvaret för skolors innemiljö ofta är delat mellan olika kommunala nämnder. En annan är att det saknas pengar eller som lokalförsörjningsnämndens ordförande i Borås uttrycker det: Att ingen kommun har nån obegränsad källa att ösa pengar ur. Läraren Håkan Sevholt på Kristinebergskolan i Borås, han kan inte låta bli att peka på ännu en möjlig orsak. – Hade detta varit en arbetsplats för tvåhundrafemtio vuxna så hade det säkert inte tagit så lång tid en arbetsmiljö som är okej. Nu handlade det om barn mellan sex och tolv år. Alla kanske inte tycker att det är lika bråttom. Skolministeriet från UR och Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om det här. – Du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och som du känner förtroende för. Men den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst. – Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dem. – Och sen är det också så här att man bekymrar sig för vilka uppgifter är det som cirkulerar där ute. Vad finns det mer? Reporter: Anna Maria Höglund

27 Loka 201329min

På någon timme kan du få snygga, välsvarvade naglar till ett lågt pris. Men Kaliber kan avslöja hur företag inom nagelbranschen erbjuder låga löner och vill ha stora summor pengar i utbyte mot ett svenskt arbetstillstånd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag står i ett köpcentrum. Bredvid mig har jag Meis som nyss har kommit ut från en nagelsalong. Hon sträcker fram sina fingernaglar – de har precis blivit dekorerade med skimrande plast. – Ja, jag har fixat mina naglar med glitter lite. För det är roligt. Jag tycker det är roligt att fixa naglar, för jag har inte långa naglar, det är därför jag fixar dem. – Brukar du gå och göra det ofta eller? – Ja, varannan månad. – Går du alltid hit? – Ja. – Jag heter Ylva. Jag har varit på nagelverkstad som jag säger. Det är där man lämnar in naglarna medan man går och shoppar, om man då får vara lite lustig. Nej, jag tycker att det är en bra investering eftersom jag aldrig kommer ihåg att kamma mig. – Aha, okej, så då är det bättre att fixa naglarna då? – Ja, om man då har håret på ända så ser man i alla fall inte ut som en utesovare i fall man har fina naglar. Nu har de då lagt akryl på precis som när man lagar bilar. Och sen så är det en väldigt fin nagel som har en snygg färg. Det som förut kanske sågs som en dyr lyxbehandling har numera blivit något som många människor unnar sig till vardags. Och att döma av artiklar och bloggar är det en trend som växer sig allt starkare. Det handlar om naglar som tvättas, filas, penslas med härdplast och torkas i maskiner. En del sätter på lösnaglar, andra vill ha originella mönster. Tidigare förknippades manikyr och annan nagelvård kanske mest med enmansföretagare som hyrde in sig i hörn av frisörsalonger. Idag kan du gå på nagelbehandling i särskilda nagelstudior runt om i hela Sverige, där affärsmodellen liknar den som länge har funnits i till exempel USA. Snabba behandlingar. Billiga priser. Och i många fall: arbetskraft som flyttat hit från andra delar av världen. – Var kommer de ifrån, de som jobbar här? – Jag tror det är från Thailand...jag vet inte. – Känner du dig säker på att de har bra lön och har det bra de som jobbar här? – Jag vet inte. Idag undersöker Kaliber vilka det är som får betala, när du vill ha snygga naglar till ett billigt pris. Det är sen eftermiddag, och människor rör sig mellan butikerna i stadskärnan. – Jag letar efter en nagelsalong som ska ligga här. Den här berättelsen börjar med att vi hittar en hemsida med platsannonser, där nagelsalonger från hela Europa söker efter personal. – Och med mig här har jag en utskriven version av den här hemsidan. Där finns det annonser från Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Schweiz…ja, hela Europa egentligen. Alla annonserna på hemsidan är skrivna på vietnamesiska. Ofta står det att arbetsgivaren kan hjälpa till med att ordna boende och de juridiska papper som är nödvändiga för att komma in i landet och jobba. Och vi hittar också annonser från Sverige. – Här har vi en annons där det står att man söker kvinnliga arbetstagare som kan jobba i Sverige. Det står ett telefonnummer här också. Här har vi en annan annons. Det står ingen lön men det står att bostad ska ingå. Juridiska papper ska ordnas av arbetsgivaren. Så vad jag tänkte nu är att jag ska gå besöka några av de här nagelsalongerna för att höra lite mer om hur upplägget här egentligen ser ut. Vi har bestämt oss för att ta reda på mer om de här annonserna. Till vår hjälp har vi en kollega som talar vietnamesiska. Hon ringer upp numren i de svenska annonserna i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Hon ställer frågor om lön, arbetsförhållanden och vad som krävs för att få komma till Sverige och jobba. – Hallå? Vilka svar hon fick ska vi återkomma till lite senare i det här programmet. Den första nagelsalongen jag besöker är möblerad med massagestolar, fotbad och arbetsbänkar. Några anställda är i full färd med att tvätta, fila och lacka naglarna på avslappnade kunder. – Det ser rätt bekvämt ut Jag har bokat en intervju med ägaren, som visar mig runt i lokalen. Och vi ska säga att rösten vi hör här har vi förvrängt. – Hos oss vi har allting från topp till tå. Vi gör nagel…naglarna, fötterna, pedikyr, ögonfransar, sen hårförlängning, hårklippning, hårstyling. Vi har allting från topp till tå, säger ägaren. Vi gör nagelbehandlingar, pedikyr, ögonfransar, hårförlängning och hårstyling. Han berättar att de börjar bygga upp en allt större kundkrets – och att det är svårt att hitta en salong där man kan få en nagelbehandling till bättre pris. – Vi är stans billigaste. Hälften, kan vi räkna. Normalt de tar tusen kronor men vi tar…här de tar 500 kronor. Mindre. Stans billigaste säger han. Hälften så dyra som andra salonger. – Hur kan ni vara så mycket billigare? – Vi har bra kvalitet och duktiga och ny teknik… – Tekniken är billigare? – Ja. Och duktiga folk som kan jobba. De låga priserna beror på billigare teknik och duktig personal, säger ägaren. Han berättar att hans anställda kommer från olika länder – bland annat från Vietnam. Men han säger att de får samma löner som om han hade anlitat en svensk. – Eftersom vi har…ehm…kan man säga…kollektivavtal. Så det är samma. Vi har kollektivavtal, så det är inte skillnad. Att betala ut lön minst enligt kollektivavtal är ett krav för att få tillstånd att få hämta hit personal från länder utanför EU. Det gäller också försäkringar och andra villkor. – Är det verkligen så att alla här får lön enligt svenskt kollektivavtal? – Ja, det är alla. Men svaren låter helt annorlunda när vår kollega ringer upp ägarens mobilnummer i rollen som arbetssökande nagelterapeut från Vietnam. Vi får här höra att lönen ligger på 1000 dollar i månaden, för heltidsarbete. Det motsvarar ungefär 6500 kronor – långt mindre än de 21 000 som ägaren talade om när jag träffade honom. Vår kollega blir också lovad att boende kommer ordnas till henne. Hon kommer få bo tillsammans med andra anställda. Lunch får hon på salongen. Vi vill ta reda på om det här förekommer på fler ställen, och ringer runt till ytterligare sju nagelsalonger. Vi ringer till företag som antingen aktivt annonserat efter utländsk arbetskraft eller som vi vet har tagit in personal på arbetstillstånd via Migrationsverket. När vi går igenom de tillstånd som utfärdats av Migrationsverket de senaste tre åren hittar vi omkring 80 personer som har fått rätt att komma till Sverige för att arbeta på nagelsalong. Av de totalt åtta nagelsalonger vi ringer till, så är det fyra som på rak arm säger att de är intresserade av att anställa vår kollega. De uppger alla att lönen ligger på 1000 dollar i månaden –ungefär 6500 kronor. Dessutom säger de att de ska hjälpa till att ordna boende, tillsammans med andra anställda. Arbetstiden kan vara så mycket som 60 timmar i veckan. De salonger som inte är intresserade av att anställa vår kollega säger antingen att de har tillräckligt med personal, eller att de bara anställer släktingar och vänner. Men de flesta av dem svarar ändå på frågor om hur lön och villkor generellt sett ser ut i Sverige. Och de bekräftar våra uppgifter: lönen som man får som nagelterapeut ligger vanligtvis på omkring 6500 kronor i månaden. Det är Migrationsverket som fattar beslut om arbetstillstånd. Deras krav för att bevilja ett tillstånd är att lön, försäkringar och andra villkor ska ligga minst på samma nivå som kollektivavtal eller annan branschpraxis. Om man inte jobbar heltid så finns det ett krav på att man måste tjäna minst 13 000 kronor i månaden. – Om en arbetstagare får tusen dollar i månaden, alltså motsvarande runt 6500 kronor…hur skulle Migrationsverket se på det? – Du menar den lön man får ut? Fredrik Martinsson är jurist på Migrationsverket och expert på frågor som rör arbetstillstånd. – Ja, då kan jag konstatera direkt att det är alldeles för lågt för att man skulle bevilja tillstånd om man hade vetat det från början. Det grundläggande är att lön, försäkringar och andra villkor ligger på minst på den nivå som kollektivavtalen ligger på för yrket i fråga. 6 500 kronor i månaden för ett jobb som nagelterapeut är alltså på tok för lite för att Migrationsverket ska bevilja ett arbetstillstånd – lönen ska vara kollektivavtalsenlig. Samtidigt har myndigheten väldigt få möjligheter att kontrollera att arbetsgivarna lever upp till det kravet. När Migrationsverket fattar beslut om arbetstillstånd, så begär de att få se ett anställningserbjudande. Där den svenske arbetsgivaren uppger bland annat vilken lön och vilka försäkringar som ska gälla. Men Fredrik Martinsson poängterar att det är just ett erbjudande om anställning, och ingenting annat. – Det är ju alltså inte något avtal eller något kontrakt emellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är inte bindande i en arbetsrättslig konflikt, utan det är ju ett anställningserbjudande och att det är det vi kräver, det beror ju på att lagstiftningen ser ut så. – Så i praktiken så kan man inte vara säker på att det är de anställningsförhållandena som kommer råda när personen har kommit till Sverige? – Nej, det kan man inte vara. – Vad har Migrationsverket för möjligheter att följa upp det här då? – Enligt lagstiftningen och regelverket som det ser ut nu så…så har vi möjlighet att göra det när arbetstagaren kommer in med en ansökan om förlängning. Det är först då som vi verkligen kan kontrollera att man har fått den lön som är utlovad och att försäkringar har tecknats och så vidare. Så det är framförallt i förlängningssituationen som vi kontrollerar. – Och om det inte blir någon förlängning? – Ja, då blir det ju inte någon kontroll i just det fallet, om det inte kommer in någon ny ansökan. Vi har hittills hört om hur vietnamesiska nagelskulptörer blir erbjudna löner på motsvarande 6500 kronor. Långt mindre än vad Migrationsverket kräver för att bevilja ett arbetstillstånd. Och vi har också hört att verkets möjligheter att kontrollera det här är små. Men det här är inte det enda som vi får reda på under vår rundringning till nagelsalongerna. – Hallå? De som är intresserade av att anställa vår kollega vill nämligen inte bara att hon ska arbeta för en låg lön – de vill dessutom ha betalt för att hjälpa henne att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. – Det viktigaste är att vi måste få en summa pengar. – Är det pengar som man betalar i förskott? – Ja. Det är det som är det viktigaste. – Får jag fråga, hur mycket ska jag betala i förskott? – Det är 22 000. – 22 000 dollar? – Ja. 22 000 dollar kostar det att ordna ett arbetstillstånd, säger den här personen. Det motsvarar ungefär nio årslöner för en genomsnittlig statsanställd vietnames. – Ungefär hur mycket kommer jag få i lön varje månad? Jag behöver veta hur lång tid det tar för mig att få tillbaka mina 22 000. – Om jag säger till exempel att du får tusen dollar i månaden. – Då tar det mig ungefär två år att få tillbaka, eller hur? – Ja. – Det är inte så mycket? – Det är svårt, förstår du. Du kan fråga andra om hur mycket det kostar att få papper för att få komma till Sverige och Skandinavien. Då förstår du. Ett arbetstillstånd för 22 000 dollar. Det motsvarar närmare 140 000 kronor svenska kronor. Med en lön på 6500 kronor, så innebär det att man måste jobba nästan två år för att få tillbaka sina pengar. – Om du vill komma hit och jobba och få hög lön då ska du jobba svart. Då betalar du inte skatt och när tillståndet går ut då ska du återvända hem. Eller så kan du stanna kvar här och gömma dig. Det går också bra. Nagelsalongen som vi ringde till här ligger i ett köpcentrum. Jag beger mig dit för att fråga ägaren om det som sades under telefonsamtalet. Vi slår oss ner vid receptionen, och jag berättar för honom om samtalet som vår kollega har ringt, där vi fick höra att det skulle kosta motsvarande 140 000 svenska kronor att komma till Sverige. – Och 1000 dollar i månaden kommer man få om man kommer hit och jobbar. – Nej, jag tror inte att jag har sagt något sådär alltså. Det är svårt att förklara till de som är i Vietnam alltså. Så jag vet inte…det. Hur ska jag säga. – Men du…när du tar hit folk från Vietnam, får de betala för att komma hit då? – Nej…faktiskt…men måste man spela in så här? – Det är bra om du får svara. För jag har en bandupptagning där du säger att det kostar 22 000 dollar för en person att komma till Sverige och jobba här. – Asså. Nej på vilken band alltså? – Jag kan spela upp den för dig om du vill. Telefonnumret vi har ringt till är registrerat på ägaren. Personen som svarar uppger samma namn som ägaren vid två tillfällen, och refererar till annonsen på internet, där vi hittade hans kontaktuppgifter. – Känner du igen det här samtalet nu? – Ja, jo…får se alltså…men det står inte något nummer på det alltså…ibland det är svårt alltså…faktiskt, jag har jättemånga samtal. Nej men du behöver inte spela in eller hur? – Nej men det är viktigt att du får berätta nu, du sa… – Jamen, kolla…såhär va…måste jag prata med dig? – Du måste inte prata med mig. Du väljer om du vill prata med mig. – Nej, nej…jag ska inte prata med dig. Ägaren säger att han inte är säker på om det är han som pratar på inspelningen eller inte, eftersom han får så många telefonsamtal. Sen vill han avbryta intervjun. – Så det är inte du som pratar där? – Jag tror inte det. – Du tror inte att det är du? – Nej, nej. Jag tror inte det. – Men det här numret som står här på den här annonsen då? Är det där ditt nummer? – Ja, jo, det är mitt nummer. – Det är du som har lagt ut den här annonsen. – Ja, det är jag som har lagt ut den annonsen, ja. – Vi ringde det numret. – Hur ska jag veta att du har ringt på detta numret? Eller hur. Det är svårt att veta. Jag kan inte veta att du har ringt på detta nummer. – Jamen vi vet att vi har gjort det. – Jamen, du vet att jag visste att jag har inte svarat på några samtal på såna sätt. Efter att först ha varit osäker så nekar nu ägaren till att det är han vi pratade med. Men han har inte förklaring till att någon svarar på hans mobiltelefon, uppger hans namn och talar om anställningsvillkor på hans salong. Också de andra tre personerna som är intresserade av att anställa vår kollega säger att det kostar stora summor pengar att ordna ett arbetstillstånd till Sverige. Här nyss hörde vi en av dem uppge ett pris på ungefär 70 000 kronor. De andra två säger att det kostar omkring 100 000 respektive 120 000 kronor. Två av dem säger att hela summan måste betalas i förskott. De andra säger att delar av den kan betalas genom avdrag på lönen. – Om det skulle uppdagas att en arbetsgivare har tagit betalt av den sökande för att ordna det här arbetstillstånden eller ge den sökande ett anställningserbjudande – hur skulle det påverka er bedömning? Fredrik Martinsson på Migrationsverket igen. – Om vi fick reda på det i ett ärende så skulle vi ju inte bevilja något arbets- och uppehållstillstånd i det fallet. För det vore ju i så fall ett tecken på att det här är…det här är inte en anställning, en vanlig anställning såsom den ska se ut. Alltså regelverket är ju tillkommet för att bevilja arbetstillstånd för riktiga anställningar på en arbetsmarknad som…där man följer regler och lagar givetvis. – Jag har i min undersökning hittat exempel på arbetsgivare som tar mellan 70 000 och 140 000 kronor för att erbjuda någon en anställning. Hur allvarligt är det här tycker du? – Ja, det är ju mycket allvarligt för det är ju enligt min uppfattning och enligt verkets uppfattning ett missbruk utav lagstiftningen. – Vad kan det få för konsekvenser för arbetsgivaren då? – Ja, för arbetsgivaren så får det ju egentligen inga konsekvenser, utan konsekvenserna drabbar ju i det fallet arbetstagaren som riskerar att inte få sitt tillstånd förlängt. Det drabbar ju i och för sig indirekt arbetsgivaren också givetvis men det som kan hända då är ju att Migrationsverket avslår den här nya ansökan. – Det låter ganska tandlöst. – Ja alltså den nuvarande lagstiftningen innehåller ju inte någon…några möjligheter att lägga sanktioner på arbetsgivaren eller så, utan det vi gör, det är ju att pröva ärendena ärende för ärende och det är klart att…det vi…det vi…noterar och de erfarenheter vi gör, de väger vi givetvis in men det finns ju inte något…något…sanktionssystem eller några direkta åtgärder som drabbar arbetsgivaren på det sättet. Vi har ringt till åtta nagelsalonger. Det finns många fler, och hur anställningsvillkoren ser ut där, det kan vi inte veta. Men de nagelsalonger som har varit intresserade av att anställa vår kollega, när hon ringt runt i rollen som arbetssökande vietnames, erbjuder löner som är mycket lägre än vad Migrationsverket kräver för att godkänna ett arbetstillstånd. Och de vill dessutom ha stora summor pengar för att erbjuda en henne arbete i Sverige. Migrationsverket kallar det här för ett missbruk av lagstiftningen. Men på en del nagelsalonger förekommer det också arbetskraft som helt saknar tillstånd att arbeta i Sverige. Det säger Jerk Wiberg som är gruppchef vid gränspolisen i Stockholm. De har på senare tid gjort ett tiotal inspektioner av nagelsalonger i Stockholmsområdet. Vid hälften av tillfällena har de hittat personer från Vietnam som jobbar på salongerna, men som saknar arbetstillstånd. – Vanligtvis har det handlat om människor som har haft uppehållstillstånd i något annat Schengenland. Men deras rätt i Sverige så att säga har begränsat sig till en turistvistelse. Ofta handlar det om personer med arbetstillstånd från Tjeckien, som inte är giltiga i Sverige, enligt Jerk Wiberg. Och den här bilden bekräftas också av vår egen undersökning. Flera av de nagelsalonger vi är i kontakt med säger att många av de vietnameser som kommer för att arbeta i Sverige först har skaffat papper i Tjeckien. Det är straffbart för en svensk arbetsgivare att anställa en person som saknar uppehållstillstånd, men enligt Jerk Wiberg är det svårt för polisen att skaffa bevis som är tillräckliga för att få till stånd en fällande dom. Ofta hävdar arbetsgivaren att personen som arbetar är under utbildning eller bara är där och provjobbar, säger han. – I mina ögon handlar de om att de arbetar där, och att man vet ju mycket väl reglerna att de inte får arbeta. Men man tar ju chansen naturligtvis och slinker ur det här om man kan. Vi är tillbaka på nagelsalongen som vi besökte i början på det här reportaget. Nagelsalongen där ägaren sa att hans anställda – även de från Vietnam – får kollektivavtalsenliga löner. – Det är svensk politik och vi gör som de säger. Det är svensk politik och vi gör som de säger, berättar ägaren. Men när vi ringde till hans nummer och låtsades söka jobb, då fick vi höra att lönen låg på ungefär 6500 kronor. Dessutom skulle det kosta 11 000 dollar, motsvarande 70 000 kronor, att få komma till Sverige och jobba. – Du tar inget betalt för att ta hit folk? – Nej, absolut alls. – Ingenting alls? – Nej. – Och alla får lön enligt kollektivavtal? – Absolut. Jag berättar vad vi fick höra när vår kollega ringde till hans nummer och att vi har det inspelat. – Nej, jag vet inte vad du snackar om. – Och att man ska få tusen dollar i lön. – Nej. – Är du helt säker på det? – Hundra procent. – Vi kan lyssna på den om du vill. – Absolut. – Kommer du ihåg det samtalet? Jag spelar upp ljudfilen och frågar om han minns samtalet. Men den frågan får jag inget svar på. Ägaren reser sig för att svara i telefon. Sen ber han mig att följa med in i personalrummet. – Du kan intervjua en annan gång. Jag tror du kommer hit för att göra intervju sen du frågar om något annat. Så du behöver inte komma hit. – Tack och adjö. Du ska gå härifrån. – Men vänta lite nu… – Nejnejnejnej. – Men så här är det bara. Jag kommer använda det här. Det kommer vara i vårt program. – Tack och adjö du ska gå härifrån nu. – Okej, jag går härifrån. Jag går härifrån om du vill det. Jag kommer höra av mig till dig sen. – Kom inte hit. Kom inte hit! – Jag kommer ringa till dig sen för du måste få kommentera.. – Kom inte hit. Efter intervju hör vi av oss fler gånger till ägaren via telefon, sms och post, för att han ska få chansen att kommentera vår bandinspelning – men han vill inte svara på några frågor. – Hej – Hej jag jobbar med ett program på Sveriges Radio som heter Kaliber. – Vad vill du? – Jag skickade ett brev till dig förra veckan. Jag vet inte om du… – Din fucking, din fucking. Ring inte hit. – Ursäkta? – Ring inte hit. – Men du har fått brevet? – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta.. – Ring inte hit. – Jag tänkte bara berätta lite för dig vad som kommer i det här programmet som vi sänder på söndag…….Hallå….hallå? Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.seProducent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

20 Loka 201328min

Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är? – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå. Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här? – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17 och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace. – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren. – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? -- Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser. – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte, när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse. – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se. Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort. – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här - du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta. Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna. Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott. Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson. Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling. Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?” och så visade jag med handen, liksom. Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17 år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen. – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid, men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta – innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man… jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt. September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.) I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej. Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

13 Loka 201329min

Hur stora är riskerna för de som jobbar med underhåll på våra järnvägar när tågtrafiken ökar och röster höjs om att tågen ska komma i tid. Kaliber; om riskerna för de som jobbar på våra järnvägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är den första februari 2010 och klockan är tre minuter över fem när Ulf Jonsson ringer in till driftcentralen i Norrköping. Det är ett av de sista samtalen han gör. – Fjärren Norrköping – Ja hej det här var Jonsson Linköping. – Hej. – Det var meningen att vi skulle röja lite snö på perrongen men det har inte kommit någon förare än så jag tänkte om du har problem med några växlar så kan du ju höra av dig i så fall. Jag är ändå här. – Gud så bra, då ska jag skriva upp ditt nummer här. – Jag testar lite växlar här så får vi se då. – Ja det kan du göra. – Ja jätte bra. – Bra – Tack hej. – Hej. Det är snö och is i en växel i Linghem. Det ligger strax utanför Linköping och Ulf och kollegan åker dit med spadar och utrustning för att värma upp växeln. Det är mörkt ute och Ulf och hans kollega har pannlampor på sig. Det var den där vintern för tre år sen när det var så mycket snö. Nyheterna duggade tätt om att tågen var sena – ”tusen sena tåg hittills i år” – ”Kräver åtgärder mot sena tåg” ”Sena tåg blir politik”. Ute på spåren blir det tystare när det är snö, framför allt X2000 som redan från början är ett tyst tåg. Det är mycket att göra den här dagen och Ulf och hans kollega vill åka vidare från Linghem till nästa ställe för att skotta snö. De börjar jobba i växeln och det är meningen att Ulf Jonsson ska hålla utkik efter tåget medan kollegan jobbar. Tåget som går i 140 kilometer i timmen. Det är tre år senare och Ulf Jonssons fru Birgitta Jonsson plockar fram kaffe i Ulfs föräldrahem. – Han var en väldigt jordnära, en väldigt plikttrogen person. Arbetet gick före det mesta. Och punktlig. Kvart i sju skulle han vara på jobbet när han började sju för att han skulle hinna byta om innan han började, det tyckte han var viktigt. Lojal mot företaget alltså var han ju, det var den första känslan jag fick när de kom och talade om det för mig liksom, så jäkla orättvist. Han som var så lojal och ställde upp när de ringde olika konstiga tider och så, och just han skulle då råka ut för det här. Det är ju inte rättvist alltså. Birgitta pillar på duken framför sig när hon pratar, hon rullar upp den och rullar ner den igen och gör det om och om igen. Det är Ulfs föräldrahem, men är det bara hans fru Birgitta som bor kvar. Hon berättar att arbetet gick före det mesta för Ulf. – Ett uttalande som han hade, Ja men idag hade jag lite ont i axeln, då la jag en sten i skon för då kände jag inte det. Då kunde han jobba ändå för då kände han bara sten i skon. Ja men du vet. Jag kunde tycka att om han var väldigt förkyld att var hemma då, men det gick jag ju inte för då kom ju den och den maskinen. Sån var han ju. Så han slet ju på kroppen mycket mer än han borde. Det var vi osams om flera gånger, men inte de sista åren för då la jag ner. Ja men bestäm själv då….ja lite så. Var han aldrig hemma och var sjuk? – Det var någon gång han hade en stålflisa i ögat och då kunde han inte det eller om han hade väldigt hög feber, men då sjukskrev han sig inte, han tog en semesterdag. Han hade inga sjukdagar i protokollet och det ville han inte ha. Du hör han var principfast den här mannen, utan då kunde man ta en semesterdag en fredag eller måndag sådär om man var lite dålig. Då, i slutet av januari för tre år sen, då var det sådär att Birgitta tänkte att nu har det blivit lite för mycket för Ulf på jobbet. – Den helgen innan olyckan hände där, då hade han pratat med sin arbetsledare på fredagen att han skulle vara ledig lördag, söndag, men då ringde de tidigt på lördag morgon och sa att nu har det snöat i natt igen och hej och hå och då åkte han iväg och jobbade då, två långa dagar lördag söndag där. Företaget Ulf Jonsson jobbade på hade hand om underhållet utanför Linköping. Det var där Ulf och hans kollega åkte runt och fixade växlar och skottade snö. – Jag kommer så väl ihåg när han kommer hem på söndagkvällen. Man pratar om att folk är askgrå i ansiktet, men han var så blek och grå i ansiktet och så genomtrött alltså, sen så var det sagt att han skulle börja klockan fem på morgonen, det var ju bestämt sen tidigare. Så han åkte ju iväg till det. Han och kollegan är på plats i Linghem och då ringer kollegan in till driftcentralen som styr tågen. Det går många tåg här och det är svårt att få tid till att röja upp i växeln. – Fjärren i Norrköping. – Det blir väldigt få minuter nu. För jag har ett tåg strax på gång då men… – Men kan jag inte få lokalt efter det alltså. – Jo det går bra. Där är det lite längre lucka där så. – Ja. Tågen ska gå och samtidigt måste snön i spåren röjas bort. Det handlar om minuter att jobba på. September 2013. – Nu får vi vänta till grävmaskinen har grävt ut ordentligt så vi kan lägga i sliprarna igen där. Mellan Göteborg och Lerum jobbar Lasse, som jag kallar honom, han vill inte vara med med sitt riktiga namn. Han jobbar med vanligt underhållsarbete. – Så vi ska byta de här sliprarna som är gamla och ruttna. Vi är vid Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade banorna i Sverige, och på ett av spåren förbereder grävmaskinen för att Lasse och hans kollega ska kunna lägga träsliprar under rälsen. Han berättar att det här spåret är avstängt – det kommer inte komma några tåg här så länge de jobbar. – Men det intilliggande här är det trafik på. Det där? – ja, då ska vi inte stå nära det spåret där. Som han gör tyvärr nu. Kollegan står precis vid spåret, med ena foten upp på rälsen, samtidigt som han röker en cigarett. Han tittar på maskinen som gräver och ungefär var femte sekund tittar han upp och kollar om det kommer något tåg. – Ja, han står för nära, han ska inte stå där, Men han kollar lite bakåt? – Ja han är ganska vaksam. Han har varit med länge så han vet hur han ska bete sig och är uppmärksam hela tiden. Så är det ju. När man stänger av spåret helt och hållet så kallas det att ha ett A-skydd. Det är det säkraste sättet att jobba på, men Lasse upplever att det är svårare att få tider till det nu än för några år sen. – Det är ju hur mycket tåg som helst. Det går så mycket tåg att vi får inte tid att sköta underhållet riktigt. Det är oftast att vi får göra det på nätterna. Och då går det mycket tåg också på nätterna så vi får inte riktigt med tid då heller. Det är väldigt tidspressat ofta när vi ska göra någonting. Det är inget som får gå fel för då hinner man inte göra jobbet färdigt. Och det är inte så lätt att få nya tider heller för det är så mycket trafik helt enkelt. Det verkar som att det blir mer och mer hela tiden också, det går snart inte att köra mer tåg, de går på varandra. Lasses känsla är rätt – det går väldigt många fler tåg nu än för några år sedan. På tio år har det gått upp med 14 procent i hela landet när man räknar på hur många kilometer tågen går och det ökar för varje år som går. Här på Västra Stambanan går det 222 tåg en vanlig vardag. Samtidigt ska underhållet skötas. – Då är det ju att allting ska gå normalt, det ska skötas ordentligt med säkerhet och allting. Det vet ju alla om, det gör man, men det får inte strula. Det räcker ju ibland att tågen är försenade. Då kanske man missar en halvtimme, 45 minuter, en timme, då tappar man det i ren arbetstid, då blir det jobbigt på slutet ändå. Trafikverket är den myndighet som bestämmer hur många tåg som ska gå. Det är också Trafikverket som gör upphandlingar och köper in underhållet och driften av själva järnvägen av entreprenörer. Det är sen 90-talet som företag mer och mer har fått ta över driften och underhållet från staten. För tre år sen, 2010, avslutades övergången och idag är det bara entreprenörer - företag som sköter underhållet av järnvägen. Entreprenörerna kan i sin tur hyra in någon som kör en grävskopa eller ett helt företag som ska sköta trädfällning om de vill. Ett av företagen som har hand om underhållet är Balfour Beatty Rail. – Det här är på stambanan. Här är vårt område från Göteborg Central till Alingsås Inne på ett av Balfour Beattys kontor, visar Irene Kållemark upp hur hon försöker få tider för att de ska kunna jobba. – Allt det här är tåg som går här. Det är gröna och röda streck överallt. – Överallt ja, det ser ut som en treåring som ritar en teckning. Där emellan ska man då försöka hitta några luckor eller någonting för att få tillgång till spåret då. Hur hittar du en lucka här? – Här är en liten lucka. Det handlar om planerade arbeten. Hon visar upp hur det är tomt mellan strecken och där kan man arbeta, men det är mest nattetid. – Ju mer tåg de kör, desto svårare blir det för oss att underhålla. Så är det ju. Om något måste lagas akut ringer Irene Kållemark upp Trafikverket och frågar efter att få stänga av spåret. – Det blir ju mer tåg givetvis som blir påverkade som vi är tvungna att stänga av ett tåg, för det händer ju saker som vi bara…det går inte att vänta, vi måste bara åtgärda det, det blir ju som ett ekorrhjul liksom, det blir så många i kedjan som blir påverkade om man är tvungen att stänga av då. Vad säger de när du ringer och säger att man måste stänga av? – De blir inte glada givetvis, det är ingen som vill, alla tågen ska ju fram, det är det som är vår målsättning också att störa trafiken så lite som möjligt, men lika väl som vi försöker ge och ta så gör de det också, jag tycker det funkar bra. Det är inte alltid man stänger av spåret när man jobbar. Det går bra att ha tågvarnare också. Då håller en person utkik efter tåg medan de andra jobbar. Om tåget går i 130 kilometer i timmen, och du skruvar åt en bult så det tar säg fem sekunder att ta sig ur spåret – då måste tågvarnaren se 540 meter bort för att alla ska kunna ta sig ur spåret i tid. Tåget kommer på 15 sekunder, du har fem sekunder på att ta dig ur spåret och en säkerhetsmarginal på tio sekunder. Kommer tåget kan det vara så att du ropar till dina kollegor, men om det är bullrigt kan du behöva knacka dem på axeln. Det var Ulf Jonsson som skulle hålla utkik i Linghem. Tåget gick i ungefär 140 kilometer i timmen. De skulle ha 20 sekunder på sig att ta sig ur spåret när Ulf hade sett tåget i mörkret. Fjärrtågklareraren som övervakar tågen ringer Ulf Jonssons kollega, nu kommer det nämligen några tåg. – Fjärren i Norrköping . – Ja efter det sen då. – Nu har jag några tåg på rad här då. – Ja. Jag har inte hela dan på mig. – Nej men. Alltså när den här har passerat förbi så går det en ifrån Norrköping om fem minuter. Jag vet inte om du hinner nåt emellan där då. – Ja om vi kan få lite lokalt då så hinner vi väl värma på lite grann. – Ja. – Ja- Allt tid är bra tid. Jag har ett tåg som går om fem minuter – om ni hinner någonting då. Ja, all tid är bra tid. – Ja det är bra. – Det är bra. – Hej. Ibland är det bara några minuter mellan det att tågen går. Då jobbar man under de minuterna. På Västra Stambanan där det en vanlig dag går 222 tåg väntar Lasse och kollegan på att grävmaskinen ska bli klar. Lasse berättar att det ligger i ryggmärgen att tågen ska gå. – Så länge man jobbat har man inpräntat, tågen ska fram, då jobbar du så fort som möjligt för att göra så bra som möjligt så att tågen kan rulla. Då kan det bli lite grann att det går för fort. Man gör det inte riktigt. Då kan man kanske också slarva lite med säkerheten. Det kommer ett tåg kommer framför mig i spåret där kollegan stod för en liten stund sen. Jag vänder mig snabbt om för att se var han är någonstans, men han står långt ifrån spåret. – Det går så långsamt här så det är ingen fara. Även om han skulle stå i vägen där skulle han hinna stanna. Här är det absolut ingen fara där vi är nu. Vi kan fortsätta prata om att det kan få för fort ibland i jobbet. Den där stressen, hur påverkar den säkerheten tror du? – Den påverkar rätt mycket gör den, har du stress kan du tänka fel många gånger för att du ska skynda dig. Man försöker skynda sig så jobbet blir klart tidigare. Man försöker sno ihop det snabbare än man ska göra och då kan den här lilla halvstressen komma och då kan det ju hända att man gör lite smågrejer. Men inga större grejer blir det ju aldrig. Jag pratar med ett tiotal killar som jobbar i spåren med underhållet av järnvägen och alla har liknande uppfattningar av hur det är svårare att komma ut på spåren och tidspressat. ”Tiderna blir kortare och det är mycket nytt folk” ”Vi hinner ju aldrig jobba”. Och nästan alla har någon berättelse om när det var nära ögat någon gång. Lasse också. – Då stod jag i ett spår, då stod jag i en övergång. Så kom tåget på spåret bredvid. Bommarna gick upp eller var på väg att gå upp trodde jag men tåget passerade och jag går ut i spåret. Och ställer mig och tittar upp och det är 100 meter ifrån mig. Jag vet inte hur snabbt jag kom ur spåret, men på något sätt gick det och det sa bara wooof, så gick det förbi mig. Då blev jag rädd. Jag bara satte mig ned, benen darrade så rädd blev man. Det är som man brukar säga, du får en chans, du får ingen mer. ”Fyra snöröjare var nära att bli påkörda av tåg XX. De höll på med snöröjning i en växel och kastade sig undan med bara några meter tillgodo /.../” Det här är händelserapporter från Transportstyrelsen. De får in de allvarligaste incidenterna – nära ögat tillfällena, alltså tillbuden och så klart olyckorna. De senaste tio åren har antalet olyckor och tillbud ökat när det kommer till arbete i eller vid spår. ”/.../Två personer i arbetsoveraller på bron. /.../ En person står tryckt mot ena sidan den andra personen kastar sig åt sidan endast ca 20 meter framför tåget. ” Kaliber har gått igenom alla olyckor och tillbud, som anmälts till Transportstyrelsen de senaste tio åren. Jag tittar efter de händelser som har med tåg att göra och där det är arbetare inblandade som jobbar på eller vid spåren. Fram tills 2007 gick det att räkna de här tillfällena på tio fingrar, de varierar mellan två och nio stycken per år. Men efter det händer något. 2010, elva och tolv är det istället mellan 30 och 40 stycken per år. ”Föraren /.../ har sett banarbetare. Hastigheten på platsen är 200km/h. En av banarbetarna var ytterst nära att påköras. /.../ Föraren vet ej hastighet eller avstånd vid händelsen bara att det var "så inihelvete nära". Föraren är mycket skärrad.” Det mesta är nära ögat – men vi ser också dödsolyckor. Fyra arbetare blir påkörda och dör. ”En person /.../ som arbetade med växelriktning i nedspår /.../ kom över i uppspåret och blev påkörd /.../. Personen avled.” ”Tre personer som utförde rälsjordning vid Tomteboda /.../ blev påkörda av tåg /.../ En av personerna omkom, en blev skadad och en klarade sig fysiskt oskadd.” ”En person påkörd av tåg XX vid Tungelsta cirka klockan 12.35. Personen omkom. ” De som jobbar i järnvägen som jag pratar med säger att en orsak till att olyckorna och tillbuden ökar kan vara att det rapporteras mer, en annan orsak kan vara att det går fler tåg och samtidigt är mer underhåll nu än tidigare. Men brytpunkten 2010 – sammanfaller också med året som staten helt lämnade över underhållet och driften av järnvägen till företagen. Facket tror att det är huvudorsaken till att olyckorna har ökat. Men det tror inte Robert Röder. Han är ordförande för Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer och VD för Strukton Rail ett av de större företagen i branschen. – Om det blir för många underleverantörsled på varandra finns det alltid en risk för kommunikationsbrister eller kompetensbrister och så vidare. Hur gör ni för att lösa det? – Vi försöker ha så kort kedja som möjligt, vi försöker jobba med de få utvalda som vi tycker svarar upp mot våra värdegrunder och våra kravbilder och förväntningar och sen att vi jobbar väldigt nära med dem så att vi vet vilka de är så att säga. Jag kan inte se något mönster som säger att det är just avregleringen som skapat de olyckor och tillbud vi sett de senaste åren. Jag tror att kombinationen med ökat antal tåg, högre intensitet och mer arbeten är en del som bidrar till det. Det tror jag. Många jag har haft kontakt med säger också det att det är mer och mer säkerhetstänk hos myndigheter och företag. Men så säger de ju också att ”det går så många tåg att man inte kommer åt att jobba mer”. – Det är på gränsen alltså. Vi maxar systemet och insatserna. Vi har ju alltid haft som mål att tågen alltid ska komma i tid och tågen ska alltid fungera och det alltid ska lira, så där har vi nog själva löst lite omöjliga uppdrag ibland för att lösa det här. Där tror jag att vi har ett av frågorna vi måste titta på. Nu måste vi backa bandet och komma till en lugnare takt med mer ordnade avstängningar och det måste vi tillsammans med trafikverket hitta bra flöden mellan behovet av att transportera människor och gods och att underhålla anläggningarna. Ing-Marie Vestrin är säkerhetschef för underhåll på Trafikverket och hon säger att det ju är mycket trafik på järnvägen men hon tycker att det är en bra balans idag mellan trafiken och underhållet. – Det finns ju ett stort tryck på järnvägen och det finns ett stort tryck på att använda kapaciteten och framkomlighetskraven är ju höga när det gäller tågtrafiken. Oavsett hur många som får vänta är säkerheten det som måste gå före. Och hon känner igen problemet med tillbud och olyckor bland de som jobbar i och vid spåren. – Statistiken ser inte bra ut. Vi måste jobba mera för att få ett bättre utfall och det är i grunden våra entreprenörer som måste göra det jobbet. Hon säger att säkerheten går först och så länge man följer reglerna är det säkert men att Trafikverket också tittar över sitt ansvar- om reglerna behöver förändras eller om de kan göra det ännu tydligare när de gör upphandlingar i framtiden. – Säkerheten är en förutsättning för hela den här verksamheten som bedrivs. Går det före pris? – Jag vill inte helst prata om pengar och säkerhet. Säkerhet måste alltid få kosta. Olyckan i Linghem hade aldrig hänt om spåret varit avstängt. De flesta av de olyckor och tillbud som Kaliber har gått igenom hade inte hänt om det varit avstängt spår. Skulle man inte alltid kunna jobba med A-skydd. Då blir det ju inte de här olyckorna. – Det är ju det bästa skyddet vi har. I vissa lägen kan det ju finnas skäl till att man väljer andra typer av skydd och vi har inte sett någon anledning till att ändra det regelverket just nu i alla fall. Och ibland kan det handla om att jobba i några minuter innan tåget går. – Det finns ju ett regelverk i botten där också som ger vid handen vilket skydd man ska ha om man ska göra saker och ting på spåret. Om man använder det regelverket är det säkert även om det handlar om fem minuter. Jag tänker på telefonsamtalet för tre år sen, och på de där fem minuterna. Olyckan utreds fortfarande och det kan komma ett åtal för arbetsmiljöbrott under hösten. Ulf Jonsson jobbadepå Strukton Rail där Robert Röder är VD. Statens Haverikommission skriver i sin utredning om olyckan i Linghem att Struktons förebyggande olycksarbete hade allvarliga brister. Bland annat kände de till att arbeten ibland gjordes utan tillräckligt skydd. I Ulf Jonssons fall borde spåret ha stängts av. Jag har tittat på de här säkerhetssamtalen. Då pratar man om att ”det kommer ett tåg om fem minuter, hinner ni göra något på det? Ja all tid är bra tid.” – Ja, det var det som slog mig väldigt hårt vid den tidpunkten. När vi började se lite tydligare vad som hade hänt under hela vintern och det var ju ett skarpt läge i hela Sverige va. Det är då man inser att de har hållit undan snön och jobbat helt otroligt, men de har tvingats till att jobba ibland under icke optimala skyddsförhållanden, säkerhetsförhållanden, på grund av sånt kaos, på grund av att tågen ska bara fram, snön vräker ner. Prioriteringarna ligger på att få trafikflödena att funka. Då kommer man i den här situationen, det ges inte riktigt tid. Sen började vi styra upp det och successivt slutade vi att jobba under bevakning vid snöröjning, vi krävde avstängda spår. Och då vart det lugnare. Borde ni inte gjort det tidigare? – Ja naturligtvis, med facit i hand skulle vi gjort det mycket tidigare. Men vi försökte ju också, det sa man också glömma bort att många människor har ju försökt att planera och planerat för att stänga av spåren men inte fått tillåtelse till och då vill de ändå göra jobbet för de vill ju att snön ska ju röjas bort och tågen ska kunna jobba, det var ändå tillåtet att jobba under den skyddsformen då så då gjorde de det de kunde. Det går fler och fler tåg, för varje år som går. Samtidigt behöver järnvägen underhållas. Och spåren stängs inte alltid av. Tågen måste ju fram. – Då prioriterade de ju tågtiderna, det är ju så tokigt det kan vara, säger Birgitta Jonsson. Tågtiderna? --Ja att tågen skulle hinna fram i tid. – Då fick de fem minuter så skulle det komma ett tåg. Då var det tänkt så att, Uffe var den som skulle stå och titta när tåget kom och säga till Kalle. Och tåget kommer i 140 kilometer i timmen. Man har inte många sekunder att vinka på där. Jag är i Linghem. Tågen går i uppemot 180 på den här sträckan. Just det där tåget körde i 140, för att det fanns ett annat tåg längre fram så det skulle kommit ikapp det om det hade kört snabbare. Statens haverikommission har skrivit hur händelseförloppet ser ut. ”När de två spårarbetaren kom fram till Linghem ringde en av dem till fjärrtågklareraren. /…/ Efter det att ett tåg hade passerat /…/ fortsatte de två spårarbetarna att arbeta i spårmiljön. De hade en ”tyst” överenskommelse som innebar att om en av de arbetade skulle den andra bevaka och varna för ankommande tåg.” – Vad jag förstår så stod Uffe där och tittade, Kalle värmde med sin gasflaska där nere med gasolen på den här isen och så stod ju Uffe där och kolla och kolla, han såg ingenting då tänkte han, då hinner jag nog hacka lite här. Så då började han hacka där med sin spade eller sitt spett. Nåt som hackade, det räckte, det var precis då tåget kom. ”Vid olyckan arbetade kollegan till den spårarbetare som blev påkörd /…/ och han utgick då från att kamraten under tiden bevakade arbetsplatsen. Under arbetet /…/ hörde han hur det ”hackade” i växeln.” – Uffe tänkte väl att jag ska hjälpa till lite här då, då tittar han väl kanske ner några sekunder, då när han börjar hacka hör Kalle det och tänkte nämen Gud börjar han hacka där, han ska ju titta efter tåget – då tittar han upp, det var då tåget kom. ”Han tittade upp och såg ett X2000-tåg komma och han lyckades i sista sekund kasta sig undan utan att träffas. När tåget hade passerat upptäckte han att kamraten saknades och han förstod att denne blivit påkörd” – Det går så fort vet du, han kunde lika gärna klarat sig, men då var det lojaliteten ända in i det sista, det kommer inte, jag hinner nog lite grann där. Klockan var nio minuter över sex måndag morgon. – Fjärren i Norrköping – Min kollega vart påkörd av X2000. – Skojar du? – Nej. – Kan någon ringa 112? Vi har en kollega som blivit påkörd av ett X2000. I Linghem. I Linghem är ni va? – Ja. Helvete……helvetes helvetes helvete. – Har du någon aning om hur det är med honom? – Nej jag vet inte. Han är försvunnen. Jag går inte bort och tittar heller. – Nej gör inte det. – Så kommer en av mina kollegor och säger att jag vill att du följer med till personalrummet. För det är två poliser som vill prata med dig och då säger jag direkt att tåget har kört på Uffe. Jag kände det på mig alltså. Och det var ju så. Å fy så hemskt alltså, jag bara skrek vet jag. – Det var ju bara de sekunderna som behövdes för att det inte skulle gå bra då. Det var ju så typiskt honom, att han skulle göra det sista, ja för honom var det ju det sista. Han skulle hjälpa till lite. Det kommer inget. En halvminut kanske jag kan hacka lite. Ja som sagt, det var tacken. Reporter Jonna Burén jonna.buren@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

6 Loka 201329min

Hur man ska mäta kvalitén av en högre utbildning är inte självklart. Kaliber berättar historien om hur Utbildningsdepartementet drev igenom en utvärderingsmodell, trots protester från både lärosäten, studenter och högskoleverket - en modell som nu kritiseras internationellt och riskerar att sätta den svenska högskolan i ett europeiskt B-lag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Statens utvärderingssystem för högskolan drevs igenom av regeringen trots protester från både lärosäten, studenter och regeringens egen expertmyndighet. I efterhand visade det sig att protesterna var befogade. Det är juni 2010 och en universitetskansler avgår. – Jag tror första gången jag sa det var under ett insynsrådsmöte. Då hade jag redan meddelat Peter Honeth, statsekreteraren, att det fick bli på det här sättet. – Med det förslag som låg i propositionen om hur man skulle mätte kvalitet på svenska studenter och utbildningar, jag såg att systemet inte skulle göra jobbet. Och systemet skulle ha alla möjligheter att bli djupt orättvist. Anders Flodström hade tillträtt jobbet som chef för expertmyndighet för Högskoleverket 2007. Han kom närmast från KTH där han varit rektor i åtta år. Men i början av juni 2010 beslutar han att avgå som universitetskansler omgående. Vi sitter på Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek i Stockholm. – Det växte väl fram, men det växte fram ganska fort. Anders Flodströms avgång är slutet på en process som börjar ett drygt år tidigare. Vi backar till 2009. Expertmyndigheten, Högskoleverket, har fått i uppdrag av regeringen att lämna in ett förslag på kvalitetsutvärderingssystem med större fokus på utbildningarnas resultat. I september lämnar de in förslaget till Utbildningsdepartementet. Högskoleverket föreslår att man ska titta på tre saker när man bedömer kvalitén i landets utbildningar. Dels hur utbildningarna är utformade, studenternas examensarbeten, och hur studenterna upplever sin utbildning. Förslaget har tagits fram i samarbete med landets högskolor, universitet och studentorganisationer. Täta avstämningar har hållits mellan Högskoleverket och departementet under det senaste halvåret. – Efter den femtonde september tystnade den dialogen. Vi hade inga fler möten omkring det här.Lena Adamson är vid den här tiden huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef på Högskoleverket och universitetskanslerns högra hand. Det är hon som i praktiken har tagit fram förslaget till utvärderingssystemet.– Vi fick ingen feedback på vad de tyckte om systemet förrän vi började höra utifrån att statssekretereraren är ute och pratar med bland annat förvaltningscheferna på universiteten och är mycket missnöjd med systemet och säger i princip att det ska slängas. I förra veckans Kaliber berättade vi om problemen med det utvärderingssystem av högskoleutbildningar som sedan infördes. Vi visade att metoden brister. Idag berättar vi vad som hände när regeringsdepartementet och dess expertmyndighet Högskoleverket blev oense om hur systemet skulle utformas. Svensk förvaltning bygger på att myndigheterna står så självständiga från regeringen. Och det är på myndigheterna, inte i regeringskansliet, som man tar fram de konkreta förslagen på hur regeringens politik ska genomföras. I det här fallet var det Högskoleverket som skulle utvärdera svenska högskolor och det var de som skulle utarbeta en metod för det. Tillbaka till hösten 2009. Huvudsekreteraren Lena Adamson och universitetskanslern Anders Flodström på Högskoleverket inser till slut att deras förslag på utvärderingssystem inte har godkänts på departementet. – Då startade processen om hur ett förändrat förslag skulle se ut och den hade en hel del humor. Departementets sakkunniga förvandlades till ett minihögskoleverk, det hyrdes in expertis från Lund. För mig var det lite som ett korplag skulle representera Sverige i VM.På Utbildningsdepartementet har nu delar av Högskoleverkets förslag hamnat i papperskorgen och departementet tar fram eget förslag till utvärderingssystem. En ovanlig ordning, då det alltså oftast inom svensk statsförvaltning är expertmyndigheten som tar fram underlag till nya propositioner på regeringens uppdrag. Men på Högskoleverket råder stiltje. Joakim Palestro är biträdande chef på utvärderingsavdelningen där under den här tiden.– Det kom inte några besked. Ju längre tiden gick, ju mer ansträngande tyckte jag personligen att det var att vi inte fick ett tydligt uppdrag. Vad ska vi göra? Det kom signaler om att vi ska göra om detta, och med tanke på att det hade tagit ett halvår att göra det förra förslaget så hoppades jag att det skulle gå tämligen fort. När ryktet sprids att departementet håller på att utveckla sitt egna förslag skriver ordföranden för universitet och högskolornas samarbetsorganisation, SUHF, i februari 2010 ett brev till högskoleministern. Hon uttrycker, å förbundets vägnar, oro för att departementet ska strunta i Högskoleverkets förslag, som är väl förankrat hos lärosätena. En kort tid innan förslaget på utvärderingssystem för högskolan ska klubbas i riksdagen bjuder departementet in representanter för högskolesektorn till ett möte. På det mötet presenteras ett helt nytt förslag på utvärderingssystem. – Där fick vi se en powerpointpresentation av ett nytt förslag för första gången och det var ju väldigt underligt att det kom ett nytt förslag på så kort varsel innan det skulle in till riksdagen, som presenteras med en powerpoint bara. Vi var ganska upprörda över det här. Klas-Herman Lundgren, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer vid den här tiden, är med på mötet. Vi har stämt träff på en konferensanläggning. Bredvid porlar en fontän. – Man hade gått från ett förslag som hade diskuterats med sektorn till att departementet på så kort tid innan la fram ett helt eget förslag utan några reella underlag, utan bara en dragning i storsal. Man förstod att ett sånt förslag kanske inte skulle förändras så mycket innan det kom till riksdagen eftersom det var så kort tid kvar. Ledningen på Högskoleverket, den myndighet som haft till uppdrag att ta fram förslaget, får däremot inte komma på mötet. Lena Adamson:– Den inbjudan, där blev alltså Anders Flodström och jag nekade att komma till det mötet. – Vi fick ju höra förstås om detta möte från tredje part, men vi som skulle göra själva jobbet var inte erbjudna att delta. Joakim Palestro, fortfarande kvar på samma arbetsplats, före detta Högskoleverket som idag heter Universitetskanslersämbetet. – Och då var förtroendeklyftan monumental. Då tror jag många upplevde att det här kommer inte gå. Anders Flodström kommer att hoppa av. De som är inbjudna på mötet, har alltså bara en powerpointpresentation och några dagar på sig att lämna synpunkter på departementets förslag. Klas-Herman Lundgren, f d ordförande på Sveriges förenade studentkårer igen. – Från studenternas håll ifrågasatte vi att departementet hade gjort sitt egna förslag och struntat i sin expertmyndighet och åsikterna från sektorn. Speciellt som man samtidigt pratade om från departementets håll att det var väldigt viktigt med frihet inom högskolesektorn. Det var ändå ett ledord som man hade från departementet, att det var viktigt med frihet och autonomi. Att samtidigt göra så här med ett förslag, det var vi väldigt kritiska till. Det vanliga är att alla berörda remissinstanser har omkring tre månader på sig att läsa igenom utförliga skriftliga förslag och komma med synpunkter innan en proposition ska klubbas i riksdagen. Den här gången har de bara en powepointpresentation som underlag och några dagar på sig. Av de 28 synpunkter på departementets förslag som kommer in är 3 positivt inställda. Där finns rektorerna vid Uppsala universitet, KI, SLU och KTH. Övriga 25 är emot departementets förslag, bland andra Sveriges förenade studentkårer, 9 lärosäten och universitetslärarnas fackförbund SULF. Ann Fritzell som vid den här tiden är förbundets chefsutredare skriver att förslaget är “olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt”. – Ilskan var i första hand kopplat till processen, både själva hearingen och den orimligt korta tid vi fick på oss för att reagera. Eftersom jag vet hur arbetet går till i regeringskansliet, så innebar det ju att de ändrade ju inte en stavelse på någonting som man hade tänkt. Det var ju praktiskt taget omöjligt med den tidsplan man hade. Det var ju bara ett spel för gallerierna. Jag var också frustrerad över att detta blev slutet på den process som redan från början hade varit tveksam. Och det var då du skrev det här remissvaret? – Ja, jag har skrivit många remissvar genom åren. Det här är det mest ilskna, frustrerade remissvar jag någonsin har skrivit. – Det här som vi brukar berömma oss med i Sverige att vi har den svenska modellen och att experter utreder och att man försöker belysa saker från olika håll och titta på konsekvenser och så, och att det sen remissbehandlas innan man lägger förslag i proposition till riksdagen, hela den processen var ju helt överspelad och ignorerad. På Utbildningsdepartementet möter vi statssekreterare Peter Honeth, ministerns närmaste man och den som ledde arbetet med förslaget till ett nytt utvärderingssystem. Han menar att det inte är anmärkningsvärt att departementet frångick Högskoleverkets förslag och istället gjorde ett eget. – Det är inget konstigt med det. Och sen stämde vi av det lite snabbt innan vi la en proposition. Men det är fel att kalla det här ett hastverk. Det hade en lång historia med flera remisser. I propositionen ingick också andra förslag som remissbehandlats i traditionell ordning, men det gäller inte utvärderingssystemet. – Till syvende och sist måste det vara regeringen som tar ansvar för de förslag som föreläggs riksdagen. Myndigheten är just en expertmyndighet som tar fram ett förslag. Och sen är det inte alls ovanligt att det behöver ändras på olika sätt. Och speciellt som man i det här fallet inte hade följt de direktiv som man hade fått från regeringen. Resultatet blev något som vi inte tyckte stämde med uppdraget och inte heller något som var rimligt utifrån det här med vad som är statens roll. Statens roll är att se om resultatet av utbildningen blir det som förskrivs. Universitetskanslersämbetets förslag fokuserade inte tillräckligt tydligt på det utan gick mycket in i hur verksamheten skulle bedrivas. Det tycker vi är universitets och högskolors ansvar, inte statens att ha uppfattningar om. Det var en ganska viktig principiell grund för det förslag som sen lades fram. – De direktiv som förelåg var att ni ska utarbeta ett utvärderingssystem som ska ha fokus mot resultat och mot de självständiga arbetena. Och det tyckte vi ändå att det var det vi levererade.Joakim Palestro igen, vid den här tiden biträdande chef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning.– Vi fick inget direkt uppdrag att det här ville man inte ha. Säkert antydningar, men det är väl symptomatiskt i statens nya styrning av myndigheter är att det sker via det som kallas mjuk styrning. Vi har mycket dialoger med regeringskansliet istället för konkreta uppdrag där man har ett underlag, det vill säga ett beslut och förordningar och regleringsbrev som underlag. Då kan man gå tillbaka. Här är lite svårare. Framför allt att kontrollera hur det faktiskt gick till. Det förekom i slutna rum mellan olika personer. Lena Adamson, dåvarande huvudsekreterare på Högskoleverket:– Vi följde allt det som fanns skriftligt beslutat. Och jag tycker fortfarande att vi försökte på alla sätt hitta en väg ut och det gjorde vi tills den dagen som riksdagen fattade sitt beslut och då gick vi därifrån. Och det tycker jag är det hederliga sättet att göra så. Efter det skriftliga regeringsuppdraget hölls det flera informella möten mellan departementet och expertmyndigheten för att följa upp arbetet med utvärderingssystemet. – Jag tror faktiskt, men det är min högst personliga uppfattning, att de nog var lite rädda att vi inte skulle göra som de sa. Att vi var sossifierade, eller hur man nu ska uttrycka det. Att vi under så lång tid blivit påverkad av den socialdemokratiska regeringen att vi inte ville förändra oss. Det vänder jag mig väldigt starkt emot. Vi som jobbar på myndigheter är väldig professionella. Vi lyssnar av och har ett uppdrag att leverera underlag. Sen är det våra politiker som beslutar. Men det fanns en vilja att kolla upp, och detta skedde i princip genom olika typer av möten som ägde rum, så ofta som en gång i veckan. Och det kan jag tycka att det är nästan ett orimligt inflytande ett regeringskansli kan ha på en myndighet, att man ska träffas så ofta för att stämma av saker. Det borde kanske kunna skötas en gång i månaden. I våras presenterade Statskontoret en rapport som visar att regeringen sen 2009 i högre grad än tidigare styr sina myndigheter informellt, alltså med tätare möten och avstämningar som komplement till den formella myndighetsstyrningen. Det finns fördelar med det, men det ställer också höga krav på både Regeringskansliet och myndighetsföreträdarna, så att informationsutbytet inte går utanför den formella styrningen. Tillbaka till tidig vår 2010 och den tidpunkt då Utbildningsdepartementet redovisar sitt förslag på nytt utvärderingssystem med hjälp av en powerpointpresentation. Istället för att vara med på det stora mötet med lärosätena och studenterna får Högskoleverkets ledning komma på ett enskilt möte före det stora. Det är Lena Adamson som går. – Och då var det så att Anders och jag hade ju pratat om det här och hade en misstanke om varför vi skulle se det här först. Man skulle vilja säga att det var förankrat på Högskoleverket. Jag hade ett uppdrag på det mötet och det var att göra tydligt att det här är inget som är förankrat hos Högskoleverket. Jag sa det vid tre tillfällen på det mötet så att det inte skulle kunna misstolkas. Det var inget roligt möte. Vid ett tillfälle sa jag att det här kommer inte att bli godkänt av ENQA, det uppfyller inte European Standards and Guidelines. Då säger han att regeringen kan bestämma vad den vill. Den kan bestämma vad du har för färg på väggarna på Högskoleverket. Det var den tonen som var. Tidigare under våren har Lena Adamson skrivit en debattartikel i Sveriges universitetslärarares facktidning. I artikeln varnar hon för att Sveriges nya utvärderingssystem kan bli underkänt av det Europeiska kvalitetsorganet för högre utbildning, ENQA. Hon skriver att regeringen har blandat sig i systemets utformning i allt för hög grad, vilket är förbjudet enligt ENQAs regler. Detta för att förhindra att länder med auktoritära statsskick lägger sig i sina myndigheters arbete för mycket. “Det är i det sällskapet vi befinner oss idag”, avslutar hon artikeln. – Som anställd på en myndighet ska man naturligtvis inte gå in i en politisk diskussion med departementet, det är inte alls ens roll. Men jag såg inte att jag gjorde det. Jag diskuterade metoden och försökte få dem att förstå att det här kommer inte att bli godkänt. Jag tycker att det var mitt ansvar i den här frågan. Jag visste, vi visste - vi visste att de visste - att det här systemet blir inte godkänt. Jag tycker att det är en enormt allvarlig fråga och då måste jag ta mitt ansvar att på olika sätt försöka förändra den situationen. Om man tyckte redan från departementets håll att Högskoleverket gör inte som vi säger och nu tycker de dessutom att vi är en diktatorisk regering? – Men då får man fråga sig, vad skulle vi göra? Skulle vi följa vår instruktion och regleringsbrev och regeringsuppdrag eller skulle vi följa det som sades informellt i sammanhang där man inte förde några minnesanteckningar? Det här är det man kallar för double bind. Att ge dubbla budskap. Man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt.Efter att regeringen till slut lagt fram sin proposition, Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen, anmäler socialdemokraten Marie Granlund processen till Konstitutionsutskottet. Bland annat skriver hon att regeringens samlade agerande väcker en hel del allvarliga frågor kring hur styrningen av högskolan egentligen fungerar.Men Konstitutionsutskottet framför ingen kritik, utan pekar på de relativt stora befogenheter regeringen har att styra sina myndigheter. Anders Flodström, f d universitetskansler och chef för Högskoleverket:Ingår det inte i jobbet att lyda departementet?– Nej det tycker jag inte att det gör. Myndigheterna representerar en sakkunskap - som Högskoleverket, som forskningsråden, som universiteten och Socialstyrelsen, ska ha en egen kraft genom att låta sakkunskapen synas gentemot politiken. Regeringen ska lyssna på sina expertmyndigheter säger den f d myndighetschefen. Det är regeringen som ansvarar för politiken, säger statssekreteraren på Utbildningsdepartementet. Häri ligger konflikten, regeringen har ansvar för politiken, men den ska också lyssna på sina expertmyndigheter. I det här fallet är de två inte överens om vem som ska lyssna på vem, och hur mycket. Ann Fritzell, som tidigare arbetat på både universitetslärarfacket och på Utbildningsdepartementet, liknar processen vid ministerstyre. – Statssekreterarstyre skulle jag kalla det för, men det är ju samma sak som man brukar mena med ministerstyre. Att ministern lägger sig i detaljer och styr under myndighetens arbete. Statssekreterarstyre, hur reagerar du på det?Statssekreterare Peter Honeth igen. – Då har man inte förstått hur ett departement fungerar, för det är inte så enkelt att en enskild person - allra minst en statssekreterare kan sitta och bestämma på egen hand. Det kan inte ens ett statsråd göra. Det är ändå en omfattande beredningsprocess också i regeringskansliet före ett beslut. Förra veckan berättade Kaliber om de problem som finns med det nuvarande systemet för utvärdering av högskoleutbildningar. Idag berättar vi om hur systemet drevs igenom av Utbildningsdepartementet. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har reformerna duggat tätt från Utbildningsdepartementet. Man har fattat snabba beslut som man sedan delvis fått backa från, kring t ex nationella prov, individuella utvecklingsplaner och lärarlegitimationer. När det gäller högskoleutbildning har lärosätena fått mindre eller mer pengar om vartannat. Och det nya utvärderingssystemet fick myndigheten sjösätta mycket snabbt. Man fick lägga rälsen medan man körde, enligt tjänstemän där. I september förra året kom beslutet från den europeiska kvalitetsorganisationen för högre utbildning, ENQA. – The agency should have played a bigger role in the development of the system. Myndigheten borde ha haft en större roll i utvecklandet av utvärderingssystemet, säger Achim Hopbach, styrelseorförande på ENQA, som också menar att det finns storabrister i utvärderingsmetoden. – När vi då får så skarp kritik från ENQA som vi har fått, då skadas anseendet för svensk högre utbildning internationellt sett. Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer: – Det påverkar ju förtroendet för svensk högre utbildning och de studenter som gått där. Joakim Palestro om kritiken från ENQA: – Den är mycket allvarlig. Det känns jobbigt att jobba utifrån de premisserna. Högskoleverket var en av de första organisationerna som blev ackrediterade. Vi har en bred internationell ansats där vi verkligen vill delta i internationella sammanhang och uppleva att det vi gör håller en bra kvalitet. Det påverkar vårt arbete och det kommer behöva göras ett antal åtgärder för att vi ska överstämma med ENQAs krav. Vissa saker måste vi revidera.Sverige är nu satt under granskning och kan uteslutas ur det europeiska samarbetet om bristerna inte rättas till.En universitetskansler avgår. Sverige får ett nytt utvärderingssystem för att mäta kvalitén i högre utbildning. Systemet underkänns av viktiga aktörer inom sektorn och av den Europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Peter Honeth på Utbildningsdepartementet igen. – Jag tycker att de i vissa delar har rätt, i andra delar har de inte riktigt förstått hela systemet. Nu håller Universitetskanslersämbetet på med en förnyad ansökan och så får vi väl se hur ENQA bedömer den. Men då skulle det kräva att myndigheten hade större självständighet när det gäller att utforma utvärderingssystem?– Ja, eftersom det blev den här debatten så gick ju vi förhållandevis lite längre än vad vi hade önskat i att gentemot riksdagen beskriva hur det här nya systemet skulle fungera. Den typen av detaljer hade vi kanske normalt inte gjort. Och det har vi också sen sagt att Universitetskanslersämbetet måste få ett större ansvar att närmare utforma systemet. Peter Honeth tycker att det är naturligt att utvärderingssystemet nu justeras i efterhand. Och enligt den senaste budgetpropositionen kommer man att fortsätta med det nuvarande systemet.Är du självkritisk i någon mening?– Ja, det måste ju vi också vara, för det blev ingen bra process mellan oss och dåvarande Högskoleverket. Det är bara att konstatera. Det var ju inte bra. Och vi hade säkert skuld i detta och det hade säkert Högskoleverkets dåvarande ledning, och vi får väl på båda sidor fundera över vad det berodde på. Vi har ändå som resultat av den här processen ett system som fungerar. Det kan behöva justeras i vissa detaljer, men det fungerar.Hur tror du att det kommer sig att det blev så infekterat att den dåvarande universitetskanslern avgick?– Ja, det får du fråga honom om. I mina ögon är det inte konstigt att en myndighet och regeringen har olika uppfattningar. Tillbaka till Kungliga Tekniska Högskolans bibliotek dit den förre universitetskanslern Anders Flodström återvände till jobbet som professor efter sin avgång. Hur kunde det gå sådan prestige i det här, hur kunde det bli så låsta positioner?– Det är en sådan fråga som jag fortfarande rannsakar mig själv. Det är en fråga som får ställas till mig, som du gör nu, och till Peter Honeth. Och jag tror tyvärr att även mot den erfarenhet vi har nu efter tre år, om vi skulle diskutera det här igen, så tror jag inte vi skulle hitta någon annan lösning. Jag tycker att ett system att mäta de verkliga resultaten från utbildningarna är alldeles utomordentligt, men problemet ligger i att utföra den här politiska logiken, så har man varit fruktansvärt usel och man har ställt till en helvetes massa bekymmer. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

29 Syys 201329min

Vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? Den andra delen i Kalibers granskning av den svenska högskolan handlar om utvärderingen och bedömningen av högskolornas kvalitet, en process där miljonbonusar - eller hot om nedläggning - ligger i potten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Högskoleutbildningar betygssätts av staten på lösa grunder. Studenter vars utbildningar fått dåligt betyg riskerar att bli ifrågasatta av arbetsgivare, och utbildningar som fått högst betyg får del av regeringens bonusmiljoner. – Ja, asså det känns ju inte roligt att plugga det programmet och sen få det omdömet. – Det är lite besvärande tycker jag. Jag hoppas att det inte påverkar min karriär som jurist på något nämnvärt sätt. – Det här programmet, juristprogrammet i Stockholm är Sveriges mest sökta program. Jag ville bara ha det sagt. Anna Persson, Filip Nyman och Ali Abdullah sitter i storsal C6 i ett av Stockholms universitets ljusblå hus. Föreläsningen i juridik börjar snart. De pratar om betyget som deras utbildning har fått av staten.– Jag är faktiskt väldigt nöjd med min utbildning hitintills. Jag tycker att de är väldigt duktiga på att lägga upp utbildningen pedagogiskt. Så det omdömet reflekterar inte riktigt min upplevelse av utbildningen.Högskolan är Sveriges största statliga sektor, den kostar över 60 miljarder om året. Men vad är en bra utbildning? Och hur mäter man det? – Det finns ju en viss status kopplat till utbildningen och det är ju inte roligt att få höra just om sin egen utbildning. Det kanske är lite orättfärdigt att plocka ut en liten bit av utbildningen och sedan nämna det om hela utbildningen. I förra veckans Kaliber berättade lärare om hur sämre förkunskaper hos studenterna och mindre resurser till utbildningarna i kombination med det system som fördelar pengar till utbildningarna gör att nivån sjunker. För att motverka det infördes ett nytt kvalitetsutvärderingssystem 2011. Men systemet har brister och kan få orättvisa konsekvenser både för utbildningar och studenter visar vi i dagens Kaliber.Vi går tillbaka till för ungefär ett år sen hemma hos Julia Shao. Hon går sista året på juristlinjen och skriver sitt examensarbete. Det är en av de första dagarna i september.-- Första gången jag tog del av nyheten så var det på Dagens Nyheter. “Svag juristutbildning i Stockholm”, är rubriken på artikeln och lite längre ner i texten: Stockholms Universitet håller bristande kvalitet. Julia blir nyfiken.– Jag tycker att juristutbildningen på Stockholms universitet är en bra utbildning. Jag tycker att vi har underbara, jättebra lärare, som lär ut på ett väldigt pedagogiskt sätt och vi har ambitiösa studenter som tar del av en jättebra undervisning. Juristprogrammet i Stockholm en av de utbildningar som har högst söktryck i Sverige. Julia går in på Högskoleverkets hemsida för att kolla hur utvärderingen har gått till. – Av rapporten framgår att man slumpmässigt gått igenom examensarbeten bland juriststudenter på Stockholms universitet. 24 examensarbeten, alltså uppsatser, har lottats ut från ungefär 300 från hösten 2010 och våren 2011. Dessa har sen bedömts utifrån sex olika examensmål. På två av examensmålen har uppsatserna fått omdömet “bristande”, och det har i sin tur gjort att hela utbildningen fått omdömet “bristande kvalitet.” Företrädare för utbildningen har också fått beskriva hur studenterna når examensmålen i en så kallad självvärdering, men fokus ligger på uppsatserna. – Då tror jag ändå att de flesta är överens om att man kan inte dra en slutsats om att en hel utbildning är av bristande kvalitet, utan Högskoleverket borde ha redovisat slutsatsen på ett annat sätt, det vill säga att de har granskat vissa examensarbeten som enligt deras syn på saken inte uppfyller vissa kriterier som Högskoleverket hade fastställt. Tillsynsmyndigheten, före detta Högskoleverket som numera heter Universitetskanslerämbetet, har i uppdrag att se till att lärosätena kontinuerligt kvalitetssäkrar sina utbildningar. Det nya med det här utvärderingssystemet är att fokusera på resultat. Resultatet mäts i första hand genom att titta på de uppsatser som studenterna skriver mot slutet av utbildningen, examensarbetena. Man tittar också på utbildningarnas självvärderingar, och intervjuer med företrädare för utbildningen görs också. Men huvudfokus ska ligga på uppsatserna. Brister kvalitén i något av de examensmål man utvärderar ifrån blir omdömet bristande kvalitet för hela utbildningen. Detta oavsett om examensarbetena visar att andra mål uppnås med god marginal. Utbildningar som får omdömet “mycket hög kvalitet” får del av regeringens miljardbonus och utbildningar som får omdömet "bristande kvalitet" kan i förlängningen tvingas lägga ner. – När man tittar på den granskning de gjort av examensarbetena, så tycker jag att analysen och bedömningen av uppsatserna ifrågasätter jag inte alls. Jag är helt enig med dem och jag tycker att det finns flera saker vi ska jobba med där. Det jag var kritisk mot var två saker. Dels tycker jag att när man gör en bedömning av en hel utbildning så måste man beakta mer än bara examensarbetena. Jonas Ebbesson är dekan, alltså högste ansvarige, på juridiska fakulteten på Stockholms universitet. – Jag tycker att man drog för långtgående slutsatser, men när jag väl har sagt det så tycker jag att man ska också vara tydlig med att vi tog detta på största allvar, vi har satt igång massa åtgärder på grund av HSV:s arbete och för mig som relativt nybliven dekan förra året så var den här granskningen väldigt värdefull. Jonas Ebbesson bläddrar i Högskoleverkets utvärdering. Det är den som du har framför dig på skrivbordet här. Hur många sidor är den?– Ja, hela rapporten som avser alla universitet är på en 100 sidor, men det som gäller Stockholms universitet är bara på några sidor. Dessutom var det så att när den här bedömningen kom så skickades den aldrig ut till oss i förhand för att kommentera, och sen blev det som en sorts konsumentupplysning på ett sätt som jag tycker är felaktigt. Om man läser detta utan att ha helheten så får man intrycket av att det här är en bristande utbildning. Och när de sedan får den informationen när de söker så skulle det kunna leda till slutsatsen att man inte ska söka till Stockholm. En felaktig konsumentupplysning, säger Jonas Ebbesson på Juridicum på Stockholms universitet om Högskoleverkets utvärdering. En konsumentupplysning som kan hindra studenter att söka utbildningen och som också sätter en stämpel på utbildningen för de studenter som går där. Även magisterutbildnigen i juridik fick omdömet “bristande kvalitet” i Stockholm. Här är det 20 uppsatser som har granskats. Flera av dem är får mycket goda omdömen. Men på ett mål har sex av de 20 uppsatserna ansetts bristande. Om en av de uppsatserna hade klarat just det målet hade utbildningen klarat sig. Nu föll den på målsnöret. Vi åker till Karlstads universitet och mastertbildningen i Skatterätt. Där blev Björn Jernbacken, programansvarig, glad för Högskoleverkets omdöme “mycket hög kvalitet”.– Eftersom vi har väldigt mycket kontakter med våra avnämare, skatteverket, revisionsbyråer och de som är framtida arbetsgivare, såg de att vår utbildning är bra. Det slogs upp ganska stort på Skatteverkets hemsida. Två juristutbildningar på två olika lärosäten, den ena får sitt examenstillstånd ifrågasatt och den andra får del av regeringens bonusmiljard. Vi tittar närmre på underlaget för bedömningarna. När vi räknar ihop alla mål i alla uppsatser ser vi att Stockholm har nästan lika hög andel mycket hög måluppfyllelse som Karlstad. Det skiljer åtta procentenheter. Och det skiljer bara två procentenheter i andel bristande måluppfyllelse. Ändå har Karlstad fått det högsta betyget och Stockholm det lägsta på den tregradiga skalan. – De självständiga arbetena väger ju tungt. Men om det står och väger, jag vet inte, jag har inte specialgranskat just det här fallet, och jag vet inte vad bedömarna har sett i de andra underlagen, och om det har viktats upp.Viveka Persson är utredare på Universitetskanslerämbetets utvärderingsenhet. Och de andra underlagen hon pratar om är alltså intervjuerna man gjort med företrädare för utbildningarna och självvärderingarna som utbildningarna har skrivit. Kanske är det Karlstads självvärdering som har avgjort bedömargruppens betyg ”Mycket hög kvalitet”. I den står det bland annat att studenterna har förmåga att genomföra uppgifter inom givna tidsramar. När vi tittade på bedömningarna av fler juristutbildningarpå både kandidat- och magisternivå hittade vi flera utbildningar med högre andel uppsatser med bristande kvalitet än i Stockholm men som ändå klarat sig över godkänt-ribban. Och samma skillnader fann vi också i utvärderingarna av kandidatexamen i företagsekonomi. Där hade flera av examensmålen uppsatser med bristande kvalitet på uppåt 40%, långt över Universitetskanslerämbetets rekommendation på 30% för ett bristande kvalitet-betyg. Ändå har utbildningarna sluppit bli underkända. - Borde inte fler utbildningar ha fått omdömet bristande kvalitet?- Vi hade väldigt kort tid för metodutveckling. Vi har fått metodutveckla under resans gång. Företagsekonomi utvärderades i omgång ett. Då hade vi inte tagit fram några riktmärken. Utvärderingssystemet har fått kritik från flera håll för att själva metoden brister. En av kritikerna är utvärderingsexperten Lena Lindgren, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon sitter med i Svenska utvärderarföreningen och har skrivit boken Utvärderingsmonstret. Hon pekar på problemen att man jämför utbildningar utifrån bedömningar gjorda på olika stora urval. - Det kan skapa systemfel och hur man räknar genomsnitt, så det blir orättvist på något sätt. Lena Lindgren syftar på urvalet av de uppsatser som granskas. På små utbildningar där det bara finns fem uppsatser att granska läser man alla uppsatser, men ju fler uppsatser som finns, desto mindre blir urvalet. Det var därför som man bara granskade 24 av ca 300 uppsatser vid Juridiska i Stockholm. Det här skapar viss statistisk osäkerhet. I en fotnot längst ner i alla granskningarna kan man läsa att metoden är 95 procent säker när det gäller att identifiera utbildningar med bristande kvalitet, men att metoden är mindre säker när det gäller att avgöra vilka utbildningar som har hög respektive mycket hög kvalitet. Ändå ligger metoden till grund för tilldelning av bonusmiljonerna. Till stor det är det akademiker inom samma ämnesområde som formulerar underlaget till Universitetskanslerämbetets betyg på de olika utbildningarna. Till exempel har ett gäng statsvetare bedömt de statsvetenskapliga utbildningarna. Statsvetarna tyckte själva att utvärderingsmetoden var bristfällig och de satte en högre ribba för att ge utbildningar betyget “mycket hög kvalitet” än bedömargrupper för andra ämnesområden. Viveka Persson på Universitetskanslerämbetet säger att det var bråttom att skapa det nya utvärderingssystemet, att man har lagt rälsen medan tåget kört. Hur påverkar det tillförlitligheten i systemet?- Det är klart att det påverkar tillförlitligheten, det kan jag inte sticka under stol med.Nu tycker Universitetskanslerämbetet att de har kommit till rätta med de initiala metodproblemen. Men besluten som fattades tidigt, till exempel dem om jusristutbildningarna på Stockholms universitet, de står fast. - Vi kan inte annat än erkänna att vi hade väldigt kort tid på oss att sjösätta det här systemet. Vi hade inte gjort någon pilottestning, vi hade inte testat systemet i skarpt läge och därför har vi blivit tvungna att ta fram en rad riktlinjer allteftersom systemet har sjösatts. Vad är en bra utbildning? Hur mäter man det? Den svenska högskolan har expanderat i snabb takt under de senaste decennierna och är nu den största statliga sektorn. Tanken med det nuvarande utvärderingssystemet var att säkra kvalitén i utbildningarna och motverka att man släpper igenom studenter som inte borde bli godkända. Dagens Kaliber har visat på stora brister med systemet. Vi har berättat om snäva urval av av uppsatser och otillförlitliga bedömningar. Flera forskare vi pratat med ifrågasätter också om systemet mäter det det är tänkt att mäta: utbildningskvalitet. - Det som är min huvudkritik är att det man säger symboliserar resultat, det är en så väldigt liten aspekt utbildningens resultat.Utvärderingsexperten Lena Lindgren igen. Statsvetenskapen på Göteborgs universitet, där hon är docent, har fått goda omdömen i utvärderingen. Ändå är hon kritisk till det här sättet att mäta. Examensarbetet, säger hon, är en sån liten del av en två, tre eller fyra år lång utbildning. - Det här är bara sista knorren, ibland bara halva terminen av ett treårigt eller tvåårigt program. Resultat som jag ser det handlar om det som händer hos dem som deltar i utbildningarna, inte bara det som man skriver. Man måste också titta på andra delar av utbildningen säger hon.- Det handlar om att kunna kommunicera, föredra saker, och själva examinationen av examensarbetena handlar också om hur man kan kommentera andras arbeten. När utvärderingssystemet sjösattes fanns, förutom uppsatsgranskningen, självvärderingarna och platsbesöken ytterligare en komponent. Man skulle skicka ut enkäter till före detta studenter, så kallade alumni, och höra hur de upplevde att utbildningen hade fungerat för dem i arbetslivet. Men svarsfrekvensen blev för låg och enkäterna kunde inte användas. De studenter som kommer till tals i systemets nuvarande utformning är de som är med i bedömargrupperna och de som hörs i de så kallade platsbesöken. - Det här det enda sammanhanget som jag kan komma på där man förhåller sig till begreppet kvalitet ur någonting annat än brukarperspektivet. Det rimliga borde ju vara att det är studenterna och lärosätena som ska formulera vad de mest relevanta aspekterna för att värdera och mäta kvalitet är. Erik Arroy är ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer. Han tycker att det är för snävt att värdera en utbildnings kvalitet utifrån de resultat som man kan mäta genom studentuppsatserna. Han tycker att man också ska titta på utbildningarnas förutsättningar och processer. - Vilka resurser man har, hur miljön ser ut och sånt, såväl som hur studenterna upplever utbildningarna inledningsvis, processer handlar om lärandet, hur planeras utbildningarna, hur förhåller man sig till pedagogiken, vilket stöd ger man till studenter som ska underlätta deras läroprocesser på olika sätt. Nu mäter man ju resultatet. Man mäter i någon mån kvalitén på studenterna, men det säger ingenting om utbildningen. Det nuvarande systemet, säger Erik Arroy, kan i förlängningen leda till att utbildningarna snarare ser till att rekrytera studenter som är duktiga på att skriva uppsats, istället för att höja kvalitén i utbildningen. Regeringen har ett bonusprogram till utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. De får dela på närmare tre miljoner kronor om året. Hittills har 17% av utbildningarna fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Men flera kritiker menar att det är problematiskt att ge extrapengar till de utbildningar som fått omdömet “mycket hög kvalitet”. Lars Hultcrantz, professor vid Handelshögskolan vid Örebros universitet, är ordförande i den bedömargrupp som utvärderade landets Nationalekonomi-utbildningar. I hans grupp tyckte man att man kunde använda systemet för att se till att utbildningarna håller en miniminivå på uppsatserna, men de tyckte inte att det är rimligt att använda det för att fördela bonusmiljoner.- När det gäller uppsatserna är det så att de svaga studenterna kräver de stora handledningsinsatser, medan duktiga studenter behöver man knappt handleda. Så förädlingsvärdet, alltså det som lärarna eller högskolorna bidrar med, är lite kopplat till uppsatsens slutliga kvalitet. - Men då blir det en tvärtomeffekt att Handelshögskolan som fick omdömet “mycket hög kvalitet”, de får extrapengar, medan ett universitet som fick “bristande kvalitet” behöver mer resurser för att kunna handleda sina studenter mer. - Ja, så är det ju. Varken jag eller någon annan i gruppen har sett att det skulle leda till hur man fördelar statliga medel till högskolorna.- Det är klart att man som student i Karlstad tycker att det är inte rättvist att de ska ha så mycket pengar där, men tyvärr så har det blivit så. Utbildningen i företagsekonomi på Karlstad universitet fick “Bristande kvalitet”. Där går studenterna Viktoria Pettersson och Simon Strid. De tyckte visserligen att omdömet på deras utbildning var rättvist, det fanns mycket att förbättra på den. Men de har funderingar kring att det var Handelshögskolan i Stockholm som fick bonuspengar. - Som student i Karlstad så blir man ju lite irriterad ändå, för vi hade behövt resurserna här för att ens komma i närheten av de stora universiteten. Utvärderingssystemets fokus ligger på utbildningarnas resultat och det är studenternas examensarbeten, alltså uppsatser, som bäst anses spegla det. Men lärosätena har, som vi berättat, också fått skriva självvärderingar där de beskriver hur studenterna når de olika målen för utbildningen. Det och att ta fram uppsatser och på andra sätt arbeta med utvärderingen har tagit mycket tid på de olika utbildningarna. - Det var många involverade. Man bedömer att det var ungefär 200 timmar som lades ner. Säger Jonas Ebbesson, dekan på juristutbildningen på Stockholms universitet. De olika utbildningarna har lagt ner olika mycket tid. Vid Chalmers tekniska högskola satsade man ordentligt på att få fram riktigt bra självvärderingar. Här anordnades workshops och seminarier i hur man skriver självvärderingar. Totalt lade man ner ungefär 26 000 timmar på framförallt självvärderingsarbetet. Det motsvarar runt 6 miljoner, bara på ett av landets ca 40 högskolor och universitet. Björn Engström är vice prefekt och en av många anställda som deltog i arbetet med utvärderingarna på Chalmers. - Jag för tiddagbok då, så jag har koll på min tid och det blev 244 timmar och jag uppskattar att 120 timmar var skrivarbete, resten var förberedelse på Chalmers och coachning av programansvariga och granskning av deras rapporter. - Känns det som väl använda timmar, de här 244? -Det är ju två effekter av arbetet, dels är det en rapport som produceras och den vet man kanske inte värdet av i sig. Men jag tror att de bidrar till - särskilt om det är lite osäkra fall - att de kan bidra till att skapa förtroende för det man gör på ett lärosäte. Den andra effekten av arbetet med självvärderingen, säger Björn Engström, är att man gjorde en analys av utbildningens alla delar, vilket han tycker är kvalitetsdrivande i sig. På Chalmers kostade arbetet kring utvärderingarna alltså ca 26 miljoner kronor. Alla lärosäten har inte räknat hur mycket arbete de lagt ner, men enligt en rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, uppskattas de totala kostnaderna för självvärderingarna hamna på mellan 150 och 225 miljoner kronor. Självvärderingarna som lärosätena producerar läses sedan av bedömargrupperna för de olika utbildningarna, där också folk från näringslivet sitter med. Per Fagrell på Teknikföretagen är med och utvärderar ingenjörsutbildningarna och han har lagt ner mycket arbete på att tolka självvärderingarna och utifrån dem se om studenterna nått de olika målen. - De är strukturellt likadana. De är indelade i vissa kapitel, men där under kan man skriva väldigt fritt. Man kan inte lägga upp tre fyra bredvid varann och bocka av. När man rättar ett matteprov kan man lägga upp uppgift ett på alla och bocka av. Det går inte här. Här måste man läsa alla 30 sidorna och så går man till nästa och läser alla 30 sidorna och då får man försöka hitta. Och det är lite komplicerat tycker jag. Per Fagrell är också fundersam över hur mycket tid utvärderingen har tagit i anspråk. - Det är ju väldigt mycket tid som läggs ner. Jag har räknat ut hur mycket tid jag har använt i bedömargruppen hittills och det är 160, 170 timmar. Jag gör ju det som en del av mitt jobb därför att vi tycker att det är viktigt att bevaka att vi har bra ingenjörsutbildningar. Men jag har ju inte haft tjänstledigt eller något för att göra det utan det är kvällar och helger och en del av min arbetstid. Och den kostnaden ser inte Universitetskanslerämbetet, eller regeringen. Vilken metod för utvärdering man än väljer så kan man vara säker på en sak: den som granskas kommer att anpassa verksamheten efter det som granskas. Särskilt om utvärderingens resultat är kopplad till pengar. När man nu granskar examensarbeten betyder det att man på utbildningar runt om i landet plötsligt lägger extra krut på att handleda examensarbeten, plötsligt får studenter mer hjälp med att skriva sina uppsatser. Om det berättar flera lärare som Kaliber talat med. Men utvärderingarna har också lett till att man på allvar sett över sina utbildningar för att förbättra kvalitén. Så även om metoden har stora brister så har den haft positiva effekter. Under de senaste 20 åren har utvärderingar av den offentliga sektorn vuxit i omfång. Skolinspektionen, Vårdanalys och Kulturanalys är några exempel på nya myndigheter som utvärderar den offentliga sektorns resultat. Shirin Ahlbäck Öberg forskar om mål och resultatstyrning. Hon pekar på på problemen med de stora kontrollsystem som måste konstrueras för uppföljningen av resultat inom offentlig verksamhet. - Det är klart att man ska följa upp offentlig verksamhet, men det som har hänt - från att vi knappt hade någon uppföljning eller utvärdering fram till 70- och 80-talet - det är ju att den här utvärderingsidén har ju verkligen exploderat. När man införde mål- och resutlatstyrning var det för att ha koll på vart pengarna gick, och det var ju en bra tanke. Men det har ju blivit så mycket av det här att det är en väldig byråkrati som krävs, som måste byggas upp för att matcha det här. Det gör att det är kostsamt, så det som en gång var satt att effektivisera verksamheten har blivit en industri i sig som kostar pengar och resurser. Jag menar att vi för länge sen har passerat jämviktspunkten för när det ger mer än vad det kostar.- Och gäller det högskolan också? - Ja, absolut, det är ju mycket mer av återrapporteringskrav hela tiden. Jag brukar säga att det här är ett misstroendets politik. I förra veckans program berättade högskolelärare om hur de är klämda mellan studenternas sjunkande förkunskaper och minskande resurser. De lärare vi pratade med oroade sig för att nivån sjunker hos utbildningarna. Idag berättar vi om regeringens försök att stoppa kvalitetsbrister i utbildningara med ett utvärderingssystem som kostar hundratals miljontals kronor och som dessutom inte gör jobbet. - Hej, har du cyklat hit?- Anna- MajaUniversitetskansler Lars Haikola är chef över Universitetskanslerämbetet, före detta Högskoleverket, alltså den myndighet som genomför utvärderingen. Han tycker att systemet fungerar bra för det den ska göra, det vill säga att att utvärdera om landets utbildningar uppfyller de examensmål som är satta. Kritiken att studentuppsatserna endast utgör en liten del av utbildningarna bemöter han med att examensarbetena i de flesta teoretiska utbildningarna ändå ska vara den sammanlagda kunskap som studenten tillgodogjort sig under utbildningen.- Uppsatsen ska samla upp alla tidigare färdigheter, förmågor och kunskaper som man har tillägnat sig i hela utbildningen. Därför får uppsatserna en särskild roll och de bättre speglar hela utbildningen än andra delar av utbildningen gör.I de utbildningar där andra förmågor som till exempel muntlig kommunikationsförmåga är viktiga är självvärderingarna som lärosätena har skrivit komplement till examensarbetena. Att självvärderingarna ser olika ut och läggs olika vikt vid när de slutgiliga betygen för utbildningarna sätts är inte konstigt, säger Lars Haikola.- Vi ger ju lite mallar naturligtvis. Självvärderingen ska vara utformad med lite rubriker och med en viss längd så att vi får en jämförbarhet mellan dem, men en fullständig rättvisa i en gudomlig mening uppnår vi inte med detta utvärderingssystemet heller. Kritiken att det här utvärderingssystemet snarare mäter kvalitén på studenterna än deras examensarbeten och att man inte tittar på hur mycket en student lär sig under utbildningens gång har Lars Haikola förståelse för, men poängterar att det inte är myndighetens uppdrag i det här systemet.- Ordet kvalitet är ju hopplöst mångtydigt och svårt och ideologiskt färgat och allt detta. Vi gör en operationell definition av kvalitet. Vi återvänder dit vi startade, till juridikstudenten Julia Shao. I dagarna kommer beskedet om hennes utbildning, en av Sveriges mest eftertraktade, kommer att läggas ner eller inte. Hon oroar sig för att den har fått en skamfläck. Att hennes framtida arbetsgivare kan välja en nyutexaminerad student från Uppsala eller Lund hellre än från Stockholm. Och hon tycker att det är orättvist att den skamfläcken beror på helt felaktig myndighetsutövning. - Jag skulle vilja dra en liknelse med en åklagare som överväger att väcka åtal mot en person som är misstänkt för ett brott. Då måste åklagaren kunna presentera ett fullgott bevisunderlag för att man ska kunna gå vidare i nästa steg. Att börja utreda om den här personen är skyldig eller inte. Annars är det ingen idé att väcka åtal. Och på samma sätt måste Högskoleverket komma på ett sätt som håller för att de ska kunna redovisa så verklighetsförankrad slutsats som möjligt. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

22 Syys 201329min

Vad händer när studenter med allt sämre baskunskaper i matematik och svenska, möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt? Kaliber handlar den här veckan om tillståndet i den svenska högskolan - om korrumperade lärare, sämre studenter och en skola som behöver se om sin krympande ekonomi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitetslärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns. – Lärare har ju i alla tider klagat på att studenterna är svaga att de kan inget och sånt, men det som har hänt nu är någonting helt annat, att det är så många som har så påtagliga svagheter i sina förkunskaper och färdigheter. Humanekologen Ebba Lisberg Jensen är en av de universitetslärare som gått ut offentligt och talat om högskolestudenter som ligger på 13-åringars nivå när det gäller att läsa och skriva. Hon sitter på sitt rum på Malmö Högskola med en bunt tentor framför sig. – När man ser vad de som skrivit, de som har problem och det har inte alla, men allt fler, då blir det ofta så påvert att man som lärare inte kan utläsa vad som står, alltså man fattar inte vad det står. Kan du läsa upp nåt exempel? – ”Moralisk expansionism ligger i moralen och etiken…” alltså det är så vagt, ”att expandera vad som är rätt och fel till alla levande varelser…” så att som lärare så kan man ofta sitta och tänka att man kanske kan tolka in nåt man kan förstå, men samtidigt så är det ju inte meningen att man ska tolka in nåt man kan förstå. Det finns både svenska studier, internationella jämförelser och diagnostiska prov som visar att svenska ungdomars kunskaper i bland annat matematik och svenska har sjunkit under senare år. Så vad händer då när allt sämre förberedda gymnasister möter en högskola med ekonomiska incitament att godkänna så många som möjligt? Om det berättar universitetslärare i dagens Kaliber. – Förvånansvärt ofta är det studenter som man kanske har uppfattat som väldigt aktiva i föreläsningssituationen och mycket intelligenta i samtalet, så det är absolut inget fel på deras förstånd, det är viktigt att betona, utan det är en oförmåga att handskas med text. – Jag har några här som tex inte alls har system mellan versaler och gemena bokstäver och då är det ju väldigt svårt att som lärare kunna… ska vi se här: “befolkning, explosion, den industrialism, är många orsaker som förstör jorden”. Hur behandlar du en sådan här tenta, sådana här svar? – Jag skriver oftast kommentarer, vi ger väldigt mycket feedback, vi ägnar oss väldigt mycket år det, och tyvärr är det så att ju fler studenter som har svårigheter med språket, desto mer tid går till att ge feedback. Och det är inget vi är ensamma om vid Malmö Högskola utan jag har fått säkert hundra mejl, föst var jag med i Obs och sen fick det lite större spridning och jag har fått enormt mycket respons från andra lärare. Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit. – De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss, de har gått i skolan, kraven för att man ska komma in på lärarutbildningen och bli samhällslärare är att man har matte B, samtidigt märker man att de inte verkar förstå ens elementa som de borde ha lärt sig i matematiken redan på högstadiet. Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer? – Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget. Det är upprop på kursen i Praktisk engelska vid Uppsala Universitet. Universitetet får en viss summa av staten för varje student som skriver in sig på kursen och en annan summa för varje student som blir godkänd. Det är så grundutbildning finansieras i Sverige. Ju fler godkända, desto mer pengar. – Och då har du ett incitament att frångå kvalitetskraven. Jens Stillhof Sörensen är freds- och utvecklingssforskare, Lena Widding Hedin är sociolog och medicine doktor. Kaliber har intervjuat ett tjugotal lärare från olika högskolor och universitet som säger ungefär samma sak: ja, studenternas förkunskaper har försämrats och för att tillräckligt många ska bli godkända måste vi antingen jobba mer än de har betalt för - eller sänka kraven. Lasse Ekstrand undervisar i ekonomi vi högskolan i Gävle – Om man nu fick välja sina studenter kanske det skulle se annorlunda ut men kan ju inte sänka examinationsgraden allt för mycket eftersom ekonomin är uppbyggd på att vi examinerar… Marja Kaikkonen, sinolog: – Lärarana känner sig pressade ibland till att godkänna på nåder och hitta på alla möjliga kompletteringar som äter upp vår forskningstid. Lena Widding Hedin, igen: – Jag får vara lite uppriktig och säga att jag har själv hjälpt ett antal studenter att komma igenom faktiskt genom att lägga ner extremt mycket arbete. Och idag finns det på en del utbildningar som jag har varit på så finns inte underkänt, det finns komplettering. – Jag ser ju hela tiden en ganska svårt sjuk patient framför mig, en patient som ska få en bedömning om man klarar att utföra ett visst arbete… Åsa Cider undervisar blivande sjukgymnaster och arbetsterapeuter i fysiologi vid Göteborgs universitet och arbetar också själv som sjukgymnast. Hon menar att sjunkande förkunskaper och sänkta krav är ett hot mot patientsäkerheten. – Vi har ju jätteviktiga uppdrag när vi jobbar i våra yrken, som kan påverka en människas hela liv, vi gör intyg vad man klarar och inte klarar… bilkörning… och då måste man ju veta, det går ju inte bara att tycka. Åsa Cider har gett fysiologikursen i 10 år. Hon upplever att studenternas förkunskaper i matematik och fysik har försämrats under den tiden. I våras var det bara 35 procent av de blivande arbetsterapeuterna som klarade tentan. Efter omtentan ville studenterna byta examinator. – Och då blev jag inkallad till ledningen och så sade de att det var ju fel på tentan, de sade att studenterna ska inte behöva kunna det här, att det är alldeles för svårt. Och det är ju inte för svårt, det är ju det som vi haft hela tiden. Åsa ville inte skriva en lättare omtenta, kompromissen blev att man delade upp nästa omtenta i två delar så att studenterna kunde välja att skriva den i två omgångar. Och från och med den här terminen har man gjort om kursen i fysiologi. Åsa menar att man anpassar nivån efter sjunkande förkunskaper, men programansvariga Kajsa Eklund säger att det inte handlar om att sänka krav utan om att skräddarsy kursen efter arbetsterapeuters behov. – Arbetsterapeuter ska ha en god kunskap i fysiologi, men det betyder inte att de ska ha precis samma kunskaper som sjukgymnaster. Olika professioner behöver olika kunskaper och det är ju för att de ska kunna komplettera varandra. Upplägget kommer att bygga mycket mer på förståelsekunskap, inte faktainpluggning utan att förstå sammanhangen. Litteraturvetaren Helene Blomqvist vid Karlstads Universitet undervisar bland annat svenska för blivande lärare. Hon menar att kraven har sänkts. – I praktiken ja, det finns liksom inga möjligheter - annars skulle ju alla lärarstudenter få tillbringa en massa extraterminer innan de blev färdiga med sin utbildning och det funkar ju inte med studiemedelssystemet, så man är ju bara piskad rent praktiskt att sänka kraven. Och det känns som att det blir en ond cirkel som man fasar för, att studenterna kommer med lägre kunskaper från grundskola och gymnasium och så är de lärarstudenter och så utexamineras de med mindre i bagaget än vad tidigare generationers lärare hade och då sänks väl kunskapsnivåerna ytterligare i grundskola och gymnasium, jag vet inte var det ska sluta det hela. Det känns ju djupt bekymmersamt. Ersättningen per student varierar mellan utbildningarna. Medicin, teknik och konstnärliga ämnen får mer och samhällskunskap och humaniora får mindre. Ersättningen för en godkänd Operastudent är tio gånger större än den för en språkstudent. Under senare år har regeringen skjutit till extra pengar till de fattigaste ämnena, men enligt svenskläraren Helene Blomkvist har det inte märkts. Anslagen räcker bara till två lektioner i veckan, vilket är alldeles för lite menar hon. – Om vi nu kommer in på genomströmning så säger det sig självt att studenter som inte klarar tentamina får men tentera om, det klarar mer tid, mer resurser, och klarar de inte det kommer de igen…. vilket kräver mer resurser. Och även om vi får höra hela tiden att vi måste sätta kvaliteten före genomströmningen så är det i realiteten väldigt svårt att göra det när man hela tiden arbetar på gränsen av sin förmåga för att man vill ge studenterna en fullgod utbildning, och det är egentligen omöjligt med den nuvarande studentpengen, så då det blir så att man till sist kanske mer eller mindre låter nåd gå före rätt och släpper igenom studenter som man kanske egentligen inte borde släppa igenom därför att man helt enkelt inte har mer resurser att lägga på dem, inte mer tid och inte mer ork. Kan ni inte då underkänna på hela kursen? – Jo det är klart och det är klart att vi måste, det finns ju studenter som inte är skickade att bli tex svensklärare, eller som inte lägger ner tillräckligt jobb för att klara det och det är klart att vi måste underkänna och det gör vi ju också. Nytt för i år är att högskolorna inte får nån ersättning alls för de studenter som inte tar några poäng. De kallas inaktiva studenter, men ibland handlar det om studenter som är aktiva och kräver mycket lärarstöd men som ändå inte lyckas. – De som så småningom faller igenom och som kanske inte lyckats ta ett enda poäng, de har vi slitit mycket med, man sliter mer med de som har det svårt, men det får vi ingenting för. Ersättningssystemet, som alltså innebär att lärosätena får betalt för varje registrerad och godkänd student, infördes 1993. Ann Fritzell var huvudsekreterare i utredningen som tog fram för förslaget. Hon berättar att universistetslärarnas fackförbund SULF framförde oro när förslaget presenterades då, för drygt 20 år sedan. – SULF:s företrädare när vi träffade dem sade de att “det här systemet kommer att uppmuntra lärare att lättvindigt godkänna studenter” och då sade någon av oss: “Nämen nog är väl era medlemmar mer professionella än att de skulle godkänna någon bara för att man får mer pengar?” Och det visar väl kanske hur aningslös åtminstone jag var. Sedan ersättningssystemet infördes har anslagen per student minskat i faktiskt värde. När anslagen varje år skrivs upp med hänsyn till inflation och löneökningar så görs också ett avdrag för den tänkta produktivitetsökningen. Lärosätena har nämligen krav på sig att öka produktiviteten lika mycket som den privata tjänstesektorn. I år blev ökningen noll procent. – Då jämför man med banker och försäkringsbolag och detaljhandel och det vet ju alla att i alla de verksamheterna så är det bara självbetjäning som har gällt, och för varje år så blir det mer och mer så. Och så kan man inte rationalisera högre utbildning. Det kan inte bli självstudier, då blir det något annat. Krav på ständigt ökad produktivitet gäller för hela den offentliga sektorn, men Ann Fritzell menar att det är extra olyckligt när det gäller högre utbildning. – Man kan inte lägga studenter på hög vilket rättsväsendet kan göra. de kan lägga ärenden på hög som de inte hinner med och så blir det balanser och så kan man peka på dem säga, nu hinner vi inte med, vi behöver mer resurser. Men högskolor kan inte lägga studenter på hög, de måste utbilda fler och fler för att få samma värde av pengarna. På det viset är det ett djävulskt system och det är därför som systemet nu är korrumperande för kvalitén. Ann Fritzell arbetade under den senare delen av sin karriär på just universitetslärarfacket SULF. I fjol räknade hon ut att urholkningen av studentpengen har gjort att lärosätena förra året skulle ha behövt tillföras nästan 7 miljarder kronor för att få samma köpkraft som när systemet infördes. – Den här ständiga urholkningen av resurserna och det mer komplicerade utbildningsuppdrag som breddningen, expansionen har inneburit har gjort att lärare har fått ett mer komplicerat uppdrag men med mindre resurser per student, och då är det naturligtvis så att risken är stor att man kan sänka kraven. I takt med att anslagen per student urholkats så har den lärarledda undervisningen per student också minskat. Enligt en studie som TCO gjort uppger nästan varannan heltidsstudent idag att den har mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. Det verkar vara lärarna som hamnar i kläm mellan studenternas sjunkande förkunskaper och institutionens ekonomiska krav. Administrativa uppgifter har tillkommit, och alla lärare som Kaliber talat med berättar om en växande arbetsbörda. Sören Nordlund är adjunkt i psykologi vid Högskolan Dalarna. – I takt med att tentorna blir sämre och sämre, ger jag mer och mer kommentarer – det är en rätt studenten har, en kundrättighet. Men i takt med att tentorna blir sämre och sämre, för det blir de, så ger jag mer och mer kommentarer, för studenten har rätt att få kommentarer, det är en kundrättighet, det är en kund som ska kunna gå vidare med hjälp av min information och ibland känner jag att vem är det som skriver tentan? Du kallar studenterna för kunder, varför det? – Det har blivit så, det är inte bara jag, det är hela högskolan, jag ser hur de behandlar studenten, man vill ha fler kunder för då får man fler och fler kunder, det genererar en ekonomi. Man betraktar studenten som en kund som genererar en ekonomi, då vill man inte stöta den ifrån sig. Men det är väl bra att skapa nöjda studenter? – Ja det är väldigt bra att skapa nöjda studenter, men problemet är att det blir färre och färre som har förmåga att leva av egen kraft. Men akademin är ju ett ställe där man prövar förmågan, det handlar om att ha den förmågan men också att använda den förmågan, det är det som genererar den goda akademikern. Det är en av mina viktigaste uppgifter att se till att de bästa kommer fram. Men det här kund ser inte jag inte med tillförsikt på framtiden när det gäller den akademiska kvalitén i högskolan. Nu börjar det bli deprimerande i dagens Kaliber. Här måste nog inflikas att studenternas förkunskaper skiljer sig mycket mellan olika utbildningar och olika lärosäten. Fortfarande finns det många toppstudenter. Flera lärare framhåller också att studenterna blivit bättre på tex muntlig framställning, engelska och att själva söka information. Fredrik Lundell som är prisad lärare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm menar att dagens studenter kan saker som de inte kunde när han började undervisa för 20 år sedan. – Till exempel är det så att nästan alla studenter som börjar högskolan kan redigera film, vilket var en exklusiv sak förut, högskolan utnyttjar inte all kunskap och den kunskapsredovisning som vi efterfrågar på universitetet är dåligt matchat efter gymnasieskolans sätt att kontrollera och verifiera kunskap. Du talar inte om minskade utan ändrade förkunskaper? – Ämnesmässigt är det tveklöst så att , till exempel i matematik har vi på KTH sett att kunskaperna har minskat, de som börjar idag är i mindre grad förmögna att klara uppgifter som de i högre grad var förmögna att lösa för 10 år sedan, det ser vi som fastställt. Men jag vill också säga att bilden är betydligt bredare än så. Betyder det att ni lärare måste arbeta mer för att få studenterna godkända? – Det är ju två delar i det där, att utveckla kunskap tar ju tid och om man börjar på en lägre nivå så hinner man inte lika långt. För att kommer så långt som möjligt gäller det att möta på rätt ställe, att man börjar där studenten är och inte där man tycker att den borde vara, och det gäller att använda den pedagogik som är anpassad till den kunskap som studenten behöver ta till sig och träna de färdigheter som studenterna behöver. Behöver de träna sig i att resonera kring ämnet så behöver man aktiviteter som tränar resonemang snarare än faktainpluggning. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg vid Uppsala universitet forskar om New Public Management, det vill säga de typer av styrsystem som infördes inom den offentliga sektorn i början av nittiotalet. Ersättningssystemet i högskolan, där de ersätts för varje godkänd student, är ett exempel på New Public Management och Ahlbäck Öberg berättar att det fått liknande effekter i högskolan som inom exempelvis vården. – Genomströmning är ett jätteviktigt mått plötsligt i NPM-system, att man levererar som man ofta hör, att producera, att folk klarar av kurser och så och det kan komma i konflikt med våra professionella normer där hög kvalitet kan innebära att man inte alls släpper igenom alla. Och så fort man diskuterar det här, när vi säger att det här är ett problem, för oss är det viktigt att upprätthålla kvalitén och inte sänka ribbor, då tittar de oss i ögonen och säger: tycker du att du själv sänker ribbor? Och det vill man ju inte tro att man gör. Men det är klart att det är en fara i det. NPM bygger också på en idé om ständig effektivisering och till slut har man nått en punkt där det inte finns något fett i verksamheten och då får det konsekvenser för verksamhetskvalitén och det är då folk börjar reagera och det är då vi får läkaruppror och även att lärare inom ungdomsskolan, och jag tror att en stor anledning till att man diskuterar det nu är att man har man nått vägs ände när det gäller rationaliseringar. Även inom högskolan? – Ja det tycker jag absolut, och särskilt när det gäller våra studenter på humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, de har ju väldigt lite lärarledd undervisning per vecka faktiskt. I dagens Kaliber har en rad lärare berättat om studenter som kommer till högskolan med sämre förkunskaper än tidigare generationer, och om hur de tvingas sänka kraven för att inte för många ska bli underkända. Flera har kopplat problemet till dålig ekonomi och ett ersättningssystem som ger mer pengar ju fler som godkänns. Lars Haikola är Universitetskansler och ansvarig för tillsynen av högskolan. Han säger att det å ena sidan är svårt att mäta om förkunskaperna verkligen har sjunkit, men att han å andra sidan tar problemet på allvar. – Nu kom det här nya ersättningssystemet 93 då va jag själv aktiv lärare och jag upplevde väldigt tidigt i min kollegiala roll att svenska universitetslärare har en sådan yrkesstolthet att de inte låter sig tubbas till att sänka kraven för att ledningen säger till dem att nu måste du släppa igenom fler så att vi får in mer pengar i systemet, svenska lärare fungerar inte på det sättet. Det är mitt absoluta grundsvar på den här frågan. Men det finns en grundrisk inbyggt i systemet, det är självklart. Sen dess har ju också anslagen urholkats reellt och då menar många att det har ökat den här faran… – Ja så är det, så är det, den svenska högskolan har expanderat kolossalt mycket, den är ju nu den största statliga arbetsplasten, det är en halv miljon studenter, det betyder också att den är en helt annan högskola än när jag trädde in i den 1966, då var det 8 procent av en kull är det 43-44 procent av en högstadiekull. Det som kan motverka sjunkande kvalitet menar universitetskanslern, är högskolans kvalitetsutvärderingssystem. – Motkraften till detta är ju just utvärderingen av utbildningen, och det är ju motkraften mot att man sänker kraven. Reportrar: Anna Iversen och Maja Lagercrantz

15 Syys 201329min

200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar. Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken. James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här. Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator. En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren. Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen. Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet. Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt. På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit. Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem. Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet. Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen. Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet. Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld. Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore. Alla unga – gängmedlemmar och andra - som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand. Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten. Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl. Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna. Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson. Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson. I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband. Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då. Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut. Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer. Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här. Sgt Hopsons grundtes är att hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det. Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han. Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott. Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga. För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han. Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet. Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”. Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom? Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen. Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia. Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar. Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han. Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han. Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret. Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer. Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken. På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet. Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså. Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan. Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet. Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan. Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp. De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det. Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore. Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29. Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han. Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han. Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas. Det funkade inte alls menar Brandon Scott. Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna. Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan. Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort. Mycket handlar om att belöna ett bra beteende – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande. Det största misstaget man gjort i Baltimore är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han. Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället. Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning. Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här. Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv. Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till. Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår. Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen. Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen. 16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget, familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon. Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon. Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap. Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum. Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de. Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik. Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med. Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga. Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon. Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i. Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket. Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta. Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden. Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga. Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla. Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue. Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns. Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar. Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta. Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år. Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk. Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han. Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige? Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ. Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget. Reporter: Kina PohjanenProducent: Lisa HelgessonExekutiv producent: Eskil Larsson

8 Syys 201329min