Litet klotter som fick stor betydelse: Milan Djelevic, Budapest

Utrikeskrönika 7 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington torsdag.Jag reste runt i Virginia på supertisdagen för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”.En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”.Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster.De hade suttit så ganska länge, redo att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte.Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut.Väljarnas svala inställning har att göra med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond.Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann.Förutom det otippade resultatet i Samoa så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta?De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

7 Maalis 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.Ett för mig kärt barn har många namn.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

6 Maalis 20243min

Utrikeskrönikan 5 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdagJättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen.Jag har tänkt mycket på det här med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater.Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de.På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla.Man skulle kunna tro att den där havsbarriären som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu.Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav.Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

5 Maalis 20243min

Utrikeskrönikan 4 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Lite senare i veckan, på torsdag, är det dags för Joe Biden att hålla presidentens årliga tal om tillståndet i nationen inför den samlade kongressen, State of the Union-talet.Och även om många säkert kommer att lyssna till Bidens budskap om vad han uträttat det senaste året och vad han vill göra i framtiden, så kommer nog de flesta att framför allt granska presidenten själv.För även om diskussionen ständigt kring läget i landet alltid är aktuell, så är det också många som undrar över tillståndet för Joe Biden.Nu i fredags var det till exempel dags igen. I ett kort uttalande inför pressen pratade Biden om nödhjälp till Gaza. Men han sa Ukraina istället för Gaza. Två gånger.Det kanske inte var det största misstaget Biden gjort under sin politiska karriär, men den här typen av felsägningar har skett några gånger för den 81-årige presidenten, som just nu kampanjar för att få fyra år till i Vita Huset.Och väljarna är oroade över det här och andra tecken på åldrande hos Biden. En opinionsundersökning som publicerades i New York Times i helgen visade till exempel att av de som röstade på Biden i förra presidentvalet så tycker 61 procent att han nu är för gammal för att vara en effektiv president.Trump och republikanerna har sedan länge haft Bidens ålder som ett av sina starkaste argument mot den sittande presidenten. Vid en del av Donald Trumps möten har det till och med visats upp en film med olika klipp där Biden verkat förvirrad.Nu är Trump själv inte helt utan svagheter när det gäller offentliga fadäser. I helgen blandade han till exempel samman Biden med den förre presidenten Barack Obama i ett valtal - och det var inte första gången för Trump heller. Men Trump framstår trots allt som förhållandevis vital och pigg när han håller sina tal. Medan det faktiskt ibland varit ganska svårt för mig som radioreporter att klippa ut uttalanden från Bidens framträdanden, när presidenten ofta mumlar, tvekar, och hakar upp sig på vissa ord.Men, alla är förstås inte oroade. En del demokratiska väljare tycker att kritiken mot Biden är tydlig åldersdiskriminering, Andra letar febrilt efter en nödlösning. Ett sätt som till exempel journalisten och poddaren Ezra Klein förespråkar, är att Biden kan gå vidare med primärvalskampanjen, men att han sedan ska ställa sin plats till förfogande på sommarens demokratiska partikonvent i Chicago. Och där låta representanterna på konventet besluta vem demokraternas presidentkandidat ska bli.Att förslag som det här diskuteras öppet är ett tydligt tecken på en växande oro inom demokraterna kring Bidens förmågor inför valrörelsen.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

4 Maalis 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dariengapet. Fredag.Jag är fast med tusentals migranter i en liten håla nära det ökända Dariengapet. Min plan var att skildra hur en av världens största migrantrutter ser ut, känns och upplevs. Allt handlar om en liten bit land mellan Panama och Colombia. En livsfarlig djungel där det finns farliga floder, farliga djur och framförallt farliga människor. Hundratusentals människor har vandrat genom den här djungeln.Men, när jag kom hit för fyra dagar sen klev plötsligt en polis ut med en megafon och förklarade att rutten till djungeln var stängd. Det var tydligen någon strejk bland människosmugglarna. Så jag har fastnat här tillsammans med tusentals migranter. Alla som vill ta sig genom djungeln.Alla samlas nere vid hamnen – på en liten gata.Jag tänkte att jag skulle berätta lite om den här gatan, som jag nu har gått upp och ner för säkert 50 gånger. För den här gatan är som ett eget litet universum. Det är folk här från hela världen. Nere vid hamnen, där håller afrikanerna till. Dom lagar afrikansk mat och har byggt ett tält av sjalar och pinnar. Där finns Shaibu, en homosexuell man från Ghana som vill till USA.Lite längre upp på gatan finns frisersalongen. Eller okej, det är ett gäng venezulaner som har satt upp en plaststol vid sidan av gatan och börjat klippa andra migranter. För omkring 2 dollar kan man få en helt okej klippning och en lång utläggning om hur Nicolas Maduro har förstört Venezuela.Just idag är frisören irriterad. För, på andra sidan gatan, mitt emot, står den DJUPT religiösa empanadakvinnan från Ecuador. Hon har slagit upp ett litet kök på trottoaren och så har hon en sån där högtalare med en mikrofon som hon står och skriker i. Hon har två saker hon pratar om – hela dagarna – priser på empanadas och jesus kristus frälsaren.Sen har vi lilla Danielis som bor borta vid kiosken. Den bestämda treåringen som ska vandra genom Dariengapet med sin familj. Hon har följt efter mig nästan hela tiden sen jag kom hit. En sak ska man veta om Danielis: Hon pratar väldigt mycket. Framförallt om glass. Men också om USA. Danielis säger till mig att hon ska till USA för att få ett bättre liv. Men, frågar jag, du har ju bara levt i tre år. Hur kan du redan vilja ha ett bättre liv? Hon tittar på mig. Hon tänker en sekund. Sen börjar hon prata om glass.Här på gatan finns människor från hela världen. Alla vill samma sak: påbörja en vandring genom det som har kallats världens dödligaste djungel.Love Lyssarideslove.lyssarides@sverigesradio.se

1 Maalis 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna. Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen.För mig är asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar. Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här. Men egentligen handlar det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna. För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet. Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta.Peking har kanske lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande.Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här. Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft. Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts.Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt.Moa Kärnstrand för P1 Morgon i Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

29 Helmi 20243min

Utrikeskrönikan 28 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nouakchott, onsdag. Eller snarare Nouakchott flygplats, onsdag. Jag har inte kommit längre. För er som inte vet, Nouakchott är huvudstad i Mauretanien i Västafrika, på randen mellan Atlanten, det arabiska och det afrikanska. Hört mycket spännande från kollegor om detta relativt okända land, som så sällan hamnar i nyhetsflödet.Men nu ser det ut som att jag stött på patrull. Mina papper är inte i ordning, eller snarare, de är det, men det var den där lilla detaljen att vara journalist, som ställde till det. Jag ska inte gå in på detaljer, men informationen kring vad som krävdes för, har varit minst sagt bristfällig.Men så kan det bli ibland. En vanlig dag på kontoret för en Afrikakorrespondent. Ibland blir det inte som man tänkt sig och så länge man har hyfsad internetuppkoppling och en kopp kaffe så får man vara glad. Men det är och har faktiskt blivit svårare att resa i Afrika.Att ha svenskt pass är bra, väldigt bra. Man kan åka till 193 länder antingen visumfritt, på E-visa eller där man får visum vid ankomsten, ibland gratis, för det mesta mot en avgift. Men det är en sanning med modifikation. Och väldigt många av de länder som kräver visum finns i Afrika, och ska man resa officiellt som journalist blir listan ännu längre, från Eritrea till Liberia, från Mali till Centralafrikanska republiken. Ofta går det att lösa, men det tar tid och kräver mycket pappersarbete, meilande och ringande.Och vissa länder som tidigare var relativt lätta att få tillstånd till har blivit på gränsen till omöjliga, och den trenden ökar; från Burkina Faso till Uganda. Det har hänt att jag rest till länder i egenskap av ”lärare” och inte som journalist – men denna gång med en skottsäker väst, hjälm och gasmask i väskan, var det inte läge för det. Det hade kunnat bli ännu jobbigare frågor om de öppnat väskan och undrat vad det här handlade om.Ja, säkerhetsutrustningen var inte avsedd för Mauretanien, utan om det skulle bli stökiga demonstrationer i Dakar i grannlandet Senegal, som jag kom ifrån igår och som jag troligen måste flyga tillbaka till, lite tidigare än tänkt. Grannlandet Senegal är för övrigt ett av de relativt få länderna på kontinenten där man får visum direkt och gratis, även som journalist.Lite synd är det. Och trots alla administrativa problem så har jag varit i de flesta länderna på kontinenten vid det här laget, även små avkrokar. Från Mauretanien till Madagaskar, hade jag ju kunnat säga. Nu får det bli från Senegal till Somalia i stället. Jag får nöja mig med det.Men nu verkar internet lite instabilt, bäst att skicka över den här krönikan innan det bryts helt.Richard Myrenbergrichard.myrenberg@sverigesradio.se

28 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, tisdag.Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare.Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna.Och då sa presidenten: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma.I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska.Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd.Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så.De stora protesterna i Chile 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa.Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser.Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker.Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen.Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under.Människor som går sjuka till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen.De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande.Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra?I botten finns tanken att de fattiga är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor.Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

27 Helmi 20243min