Litet klotter som fick stor betydelse: Milan Djelevic, Budapest

Utrikeskrönika 14 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manilla, torsdag.När börjar egentligen julen? Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, rörde 2019 upp starka känslor när han i en artikel berättade att han inleder firandet redan den 1 oktober. Alldeles för tidigt, tyckte många. Sedan dess har julens traditioner – när är det okej att börja pynta, dricka julmust eller spela julmusik i affärerna – varit en återkommande debatt i Sverige.Här i Filippinerna skulle de nog fnysa åt Gustaf Reinfeldts oktoberfirande, för att inte tala om alla vi som väntar till första advent. Här inleds julsäsongen officiellt den 1 september. Filippinerna, som är mestadels katolskt efter över 300 år av spanskt kolonialstyre, sägs ha det längsta julfirandet i världen. Men även här tjuvstartas det. En tysk journalist jag träffade här berättade att han hört julmusik spelas redan den sista augusti. ”Det borde vara ett människorättsbrott” skojade han.Nyligen blev julen även till geopolitik här, när en båtkonvoj med frivilligorganisationer ville leverera klappar och sprida julglädje till filippinska fiskare och sjömän som håller till ute i Sydkinesiska havet. Där arbetar de under svåra förhållanden, och hamnar allt oftare i konfrontationer med stormakten Kina som gör anspråk på havsområdet. Samma dag som konvojen kastade loss sköt Kinas kustbevakning med vattenkanoner mot filippinska båtar i området dit konvojen var på väg.Efter att ha förföljts av kinesiska fartyg valde julkonvojen till slut att vända om. Men en båt ska ha lyckats slinka förbi och lasta av julklappar med konserverat kött, kläder och böcker.Trots vattenkanoner och storpolitiska spänningar, kom alltså julen också till reven och atollerna i Sydkinesiska havet.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronolm@sverigesradio.se

14 Joulu 20232min

Utrikeskrönika 13 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. God morgon från Afghanistan. Så här på självaste Lucia är det kanske passande med en krönika om situationen för landets kvinnor. Det är som bekant inte glada dagar för afghanskorna. Utbildningsmöjligheterna och de flesta offentliga jobb är numera utom räckhåll. Men kvinnorna här är uppfinningsrika och av segt virke. För några månader sedan stängde regimen skönhetssalongerna. Lösningen blev att ta emot kunder i hemmen i stället. Medan regimen stänger den ena dörren efter den andra så har konsekvensen paradoxalt nog blivit att allt fler kvinnor börjat arbeta. De är så illa tvungna att bidra till sina familjers försörjning. Afghanistans ekonomi har krympt med 25 % sedan maktskiftet i augusti 2021. De allra flesta kvinnor arbetar just hemifrån; till exempel med att sy kläder, brodera och skapa andra hantverk. De som bor på landsbygden förädlar grönsakerna de odlat och säljer vidare. Jag frågar en företagare i Kandahar om han och de andra männen pratar om det här. Om landets ekonomi inte skulle behöva kvinnornas insatser. Jovisst svarar han och tillägger att kvinnorna arbetar redan. Det är bara det att vi inte ser på det som arbete säger han och berättar att här i stan finns till exempel ett bageri som bara säljer bröd bakat av kvinnor. Sen säger mannen, som är kritisk till det som sker, att det som ni i väst efterfrågar; kvinnor som kommer till ett kontor och arbetar eller sitter här i affären och tar emot kunder. Det kommer inte att hända på länge än, åtminstone inte här i Kandahar. Provinsen är för konservativ och det strider mot människors föreställningar om vad som är moraliskt rätt och riktigt. En anekdot kan kanske få illustrera det här med rätt och riktigt. Så fort jag klev ombord på bussen på flygplatsen i Dubai som skulle ta oss till själva planet hit till Afghanistan, reste sig en man upp för att ge mig sin plats. Jag avböjde men då reste sig en annan. För visst skulle jag sitta! Jag hann inte mer än nudda rumpan vid sätet när en äldre kvinna klev på. Hon fick så klart min plats och i gengäld ville en tredje man ge mig sin. Det här flytta runt spektaklet fortsatte på själva flygplanet för inte ska en ensam kvinna sitta sidan om en man hon inte känner. Till slut satt vi tre tjejer på rad. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kommer att förstå den här kombinationen av gentlemannamässig artighet och intensiv vilja att undvika kontakt med en representant för det andra könet. Att det här potentiella mötet ses som så farligt. Men företagaren bjuder på ännu en kopp gott grönt te och försöker förklara vad det är som driver åtminstone stora delar av den den manliga afghanska befolkningen. Han säger att eftersom Afghanistan genomlevt krig och våld i mer än fyrtio år så är fred prio ett. Två stabilitet och där verkar status quo vad gäller jämställdhet ingå. Tre utveckling och först därefter kommer vi till frågan om en förändrad roll för kvinnan i samhället. De afghanska kvinnor jag träffat och som försöker göra motstånd i smått såväl som i stort, lär inte gå med på att vänta så länge. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

13 Joulu 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Tisdag.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om Argentina. Men, för två veckor sen satt jag på ett café i Buenos Aires och gjorde en intervju. Jag hade hittat ett litet café i utkanten av stan som var helt tomt. Det var tidigt på förmiddagen och jag var den enda gästen. Perfekt, tänkte jag. Kvinnan som drev cafét hade ett stort leende på läpparna och gjorde tusen saker samtidigt. Med ena handen stoppade hon in en plåt bakelser i ugnen och med andra handen kokade hon kaffe - allt samtidigt som hon hade en mycket intensiv konversation med någon i en telefon som hon balanserade på axeln. Jag hittade en plats på caféets övervåning och satte på bandspelaren.Men, en dryg kvart in i intervjun började små störande ljud leta sig in i min mikrofon. Det kom från caféets nedervåning. En livlig diskussion, lät det som. Mannen jag intervjuade tappade tråden. Jag försökte få honom att fortsätta – kör på, sa jag.Men, ljuden från nedervåningen blev allt högre. Och sen plötsligt - ett skrik.Vi reser oss upp för att gå och kolla vad som händer. Då ser jag det. Nedervåningen på cafét står i lågor.Vi springer ner och det brinner i köket. Lågorna virvlar runt på väggarna. Det blir tumult. Filt! ropar någon. Brandsläckare! Ropar någon annan. Det är olja! Ropar nån tredje.Utanför på gatan står kvinnan, som förut hade ett stort leende på läpparna, nu förtvivlad. Det går bara någon minut innan hela cafét står i lågor. Svart rök bolmar ut genom fönstren på övervåningen.Det är först långt senare som jag inser att jag fortfarande håller min bandspelare i handen och att jag har fångat hela händelseförloppet på band. När jag nu lyssnar tillbaka på inspelningen så hör jag hur snabbt allt gick och hur långsam jag var. Jag hör på inspelningen hur lång tid det tar för mig att fatta vad som händer. Jag hör hur jag i lugn och ro börjar plocka ihop datorer och sladdar och pennor och papper. Det är som om jag rör mig i slow-motion och att jag till varje pris ska rädda min datorladdare från elden.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om argentinsk inrikespolitik men istället får det bli en liten julhälsning. För nu, såhär i juletider, när vi alla ska samlas i olika hem och steka köttbullar på spisar och göra pepparkakor i ugnar och tända adventsljusstakar i mossa så är det kanske på en plats med en liten påminnelse. Var försiktiga när ni eldar i jul.Love Lyssarides, Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se

12 Joulu 20233min

Utrikeskrönikan 11 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.Långt från Peking.Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.Och Trump styrde i Washington.Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se

11 Joulu 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.Det är julmarknadstider i Tyskland.Något av det bästa att få uppleva igen under min andra period som Tysklandskorrespondent.Jag tycker bäst om att bara släntra runt mellan stånden, ta en Glühwein eller två, möjligen en Thüringer Bratwurst och så den underskattade delikatessen kokad grönkål, Grünkohl med knackerkorv.Däremot har jag hittills aldrig beställt en ”Lumumba”.Det gör många men frågan är om man i framtiden kommer kunna beställa en dryck med det namnet.Det är i grunden varm choklad, spetsad med en skvätt rom, en sk ”Schuss” på tyska, och så en klick grädde på det och den finns alltså att få under namnet ”Lumumba” på många, många tyska julmarknader.Men i förra veckan bröt en debatt ut om dryckesnamnet är lämpligt nuförtiden eller inte, ja, om det rentav skulle vara rasistiskt.Ni vet sådana där diskussioner som alla länder har då och då, hur ska man umgås med namn på saker, namn som blivit lite föråldrade, från en annan tid och värld, som är känsliga för vissa grupper, som rentav kanske just är att betrakta som rasistiska. Vi har haft debatten i Sverige om chokladbollens förra namn, vi har haft den om Tintinböcker och om Astrid Lindgrens söderhavskung, för att nämna några exempel.En historiker, tidigare grön lokalpolitiker, gick ut på sociala medier och tyckte att dryckesnamnet ”Lumumba” var just rasistiskt och sen dess har kommentarerna och tidningsartiklarna varit rätt många i frågan.Namnets bakgrund är inte helt klarlagt, klart är att det anspelar på den förre kongolesiske premiärministern Patrice Lumumba som mördades i början av 60-talet.Kritikerna tycker också att namnet och så en ”Schuss” på det, en shot alltså – ”Schuss” kan också betyda skott på tyska – hånar Lumumbas öde, medan förespråkarna tycker att namnet lika gärna går att se som en hyllning till självständighetskämpen Patrice Lumumba.Drycken går för övrigt under namnet ”Tote Tante”, döda mostern eller möjligen fastern, eller Döda tanten i vissa delar av norra Tyskland, Danmark och Nederländerna.Det namnet har, vad jag vet hittills inte blivit ifrågasatt. Det sägs härstamma från en kvinna från en av de nordfrisiska öarna som flyttade till Nordamerika men som ville bli begravd på hemmaplan. Hon kom från fattiga förhållanden så hon transporterades efter sin död hem i en stora kakaolåda och på minnesstunden ska det, enligt legenden, ha serverats just varm choklad, rom och en klick grädde. Hur som haver, debatten om dryckens andra namn lär gå vidare.Visst, man kan tycka, som någon dryckesståndsägare häromdagen sa till mig att ”har vi inte större problem i det här landet”, men å andra sidan, om några tar illa upp av namnet så är det ju inte så svårt och borde inte vara så känsligt att ändra heller. Jag menar, ”eine heiße Schokolade mit Schuss und Sahne, bitte” låter ju också rätt gott. Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

8 Joulu 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tuscaloosa, torsdag. Medan de republikanska presidentkandidaterna försökte göra ett intryck på väljarna i primärvalsdebatten här i Alabama, så valde Time Magazine att lämna politiker och statsmän därhän när man skulle välja årets person 2023. Det blev i stället artisten Taylor Swift som tog hem titeln.Ur ett amerikanskt perspektiv är det knappast någon överraskning att det var den 33-åriga artisten som tog hem titeln. Taylor Swift har verkligen varit överallt det här året. Har det inte handlat om hennes framgångsrika skivsläpp och turné - så är det romansen med Travis Kelce, stjärna inom amerikansk fotboll, som varit i centrum för snart nog hela landets uppmärksamhet. Men Swift-effekten handlar också om företagsekonomi. Taylor och hennes team har gång på gång lyckats ändra på branschens spelregler, till sin egen fördel. I år lyckades hon till exempel få en listetta med en låt som släpptes på ett album fyra år tidigare - tack vare fansens kärlek till Cruel Summer, bevisad varje kväll på Swifts spelningar. Och på tal om recykling, iden att spela in sina gamla album på nytt - eftersom Swift inte äger några av sina gamla inspelningar - har blivit en enorm succé, och bidragit till att hon lyckats få in fem album samtidigt bland de tio mest säljande på Billboards lista. Och när Swifts konsertfilm hade premiär på biograferna tidigare i år, så hoppade hon och hennes team över de vanliga filmdistributörerna och gjorde en inkomstbringande deal direkt med biografkedjan AMC istället. Och en del fans gjorde om biograferna till konsertlokal och stod och dansade tillsammans framför duken.Fansen är just fanatiska, och påminner nästan om Qanon-medlemmar när de försöker hitta ledtrådar kring Swifts nästa skivsläpp i allt hon säger och gör. Ingen detalj är för liten att uppmärksamma. I förra veckan tyckte någon i en facebookgrupp jag är med i att månen hade flyttat sig en liten bit på en bild på hennes hemsida. Vad betydde det, undrade man?Och på ett nypostat foto från dagen då Swift spelade in låten You're Losing me, står hon och äter russin. I bakgrunden på köksbänken står en vinflaska. Fansen identifierade snabbt märket som Gaslighter - ett vin som produceras av musikgruppen The Chicks - de som tidigare hette Dixie Chicks, och en gång i tiden hamnade på kant med landets konservativa efter att de uttalat sig negativt om George W Bush. Resultatet - vinet verkar ha fått en ordentlig boost i försäljningen. Och bland en del republikaner finns det en viss oro över att Taylor Swift skulle kunna avgöra det kommande valet. En enda instagrampost från Swift med en länk till en sajt där man kunde registrera sig som väljare gjorde att antalet registrerade ökade med 25% den dagen. Swift har tidigare tagit ställning mot Donald Trump, och kanske drömmer demokraterna och Joe Biden nu om en egen Swifteffekt, framför allt i ett läge där de har särskilt svårt att engagera unga väljare. Roger Wilson, USA-korrespondent.

7 Joulu 20233min

Utrikeskrönikan 6 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor. Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig. Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad. För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, Ugandasara.heyman@sverigesradio.se

6 Joulu 20233min