Öar av stil och finess mitt i kaoset: Richard Myrenberg, Goma

Utrikeskrönikan 20 december.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.

Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.

Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.

Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor.

Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.

I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.

Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.

Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.

Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.

Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.

Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.

Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.

Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.

Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa