Den enes död, den andres bröd: Naila Saleem, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Cartago, fredagJag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

16 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.En mamma till en mamma.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

15 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Guantanamo Bay, onsdagVi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay

14 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

13 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se

12 Helmi 20243min

Utrikeskrönikan 9 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.Och detta med övriga befolkningens samtycke.Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.Någon skriver kanske en insändare.Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?Eller är vi bara lättare att köra över?Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?Vad tror du?Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

9 Helmi 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Salvador. Torsdag. I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:-Vi måste bara fråga…är du Youtuber? Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen. Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret. - Näe… jag jobbar med radio, säger jag. Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in. - Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar. Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut. Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel. Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot. Så, du är inte youtuber? Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel. Dom nickar artigt. -Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan. Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med. Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian. När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.” Love LyssaridesP3 Korrespondent – San Salvador

8 Helmi 20243min

Utrikeskrönikan 7 februari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagDet förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen. Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om. Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig. De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar. Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland.... Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss. De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende. Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter. Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig. Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred. Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se

7 Helmi 20243min