Nyheten om Gareca slog ner som en bomb i Peru: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönika 24 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.– En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.– Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

24 Tammi 20233min

Utrikeskrönika 23 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: ”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

23 Tammi 20232min

Utrikeskrönikan 20 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg fredag,”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland. Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn- Riga ligger i Lettland- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondentcarina.holmberg@sverigesradio.se

20 Tammi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt – även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det – rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen ”Le snus” lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. ”Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus”, säger en kille in i kameran. ”Man ska gärna ha något att dricka, något sött”, fortsätter han. ”Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet”.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig ”det bränns, det svider”. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka – i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga.caroline.kernen@sverigesradio.se

19 Tammi 20232min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent

18 Tammi 20233min

Utrikeskrönikan 17 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdagJag brukar försöka argumentera för att det är i mina bevakningsländer i Sydasien som framtiden finns, alltså i Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Ja ni hörde rätt; min del av världen där katastroferna har en tendens att avlösa varandra - det är här som tillväxt och utveckling kommer att bli ledande medan den stannar av i den så kallat gamla världen, det vill säga där vi är nu. Jag har inte kommit på det här själv. Det finns en rad kloka tänkare som skrivit sida upp och ner om the Asian Century, Asiens århundrade. Asiens stora tillgång är en ung välutbildad befolkning som bokstavligen hungrar efter att kliva uppför samhällhierarkins statustrappa. De unga är oftast bra på engelska och kan allt om it- och e-lösningar. De är kreativa som sören och har kanske en mindre strikt syn på vikten av att efterleva alla regler jämfört med här hemma så man kan lättare testa sig fram. Men inte ens en optimist som jag kan bortse från att utmaningarna emellanåt känns Mount Everststora. Som bristen på arbete och boende för nämnda unga befolkning. Frustrationen över att ständigt få nej tar sig ibland våldsamma uttryck till exempel i sammandrabbningar med företrädare för staten. Just boendefrågan har varit särskilt aktuell i Indien de senaste veckorna. I delstaten Uttarakhand i Indiens del av Himalaya ligger staden Joshimath. För ett drygt år sedan blev sprickor i husen synliga. Strax efter nyår blev situationen akut, över en natt vidgades sprickorna och många människor fick lämna sina hem hals över huvud. Myndigheterna har blivit tvungna att riva några fastigheter för att de utgör en säkerhetsrisk men först fick man utlova kompensation. Joshimath ligger på en bergssluttning i ett jordskredsområde som skapats efter en jordbävning för länge sedan. Experter har länge varnat för att marken skulle kunna sjunka. Men exploateringen av staden har fortsatt eftersom den är populär bland många pilgrimer som besöker hinduiska och sikhiska helgedomar i trakten. Ortsborna skyller också på vattenkraftsprojekt i området något som tillbakavisas av det statliga bolag som sköter verksamheten. Det finns också exempel på motsatsen där Indiens myndigheter satsar på så kallade smarta städer som ska vara hållbara för både folk och natur. Då sneglar man gärna på svenska lösningar. Och emellanåt river man byggnader som konstruerats olagligt. Men på det stora hela så har stadsplanering inte hållit jämna steg med de behov som den snabba befolkningsökningen för med sig. Lite senare i år väntas Indien gå om Kina och bli världens folkrikaste land så utmaningarna kommer inte att minska i första taget. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

17 Tammi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.Till vänster om Anastasia – en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.Detta är terrorn som talar – det finns inget annat ord – just nu.Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

16 Tammi 20233min

Utrikeskrönikan 13 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiruna fredagSverige har nu tagit över EU:s ordförandeskap. Det är den svenska regeringen som nu leder EU-ländernas arbete. Och det är därför jag och några kollegor från Bryssel sitter i en hundsläde norr om polcirkeln.För som brukligt är startskottar Sverige sitt ordförandeskap på hemmaplan. Med att visa upp ordförandelandet för EU-folket.Hela EU-kommissionen, 27 kommissionärer, regeringen, svenske kungen samt ett 70-tal utvalda från Bryssels korrespondentkår är på plats här i Kiruna för lanseringen av ordförandeskapet.På den här typen av resor, som sker varje halvår när ett nytt EU-land tar över stafettpinnen, pratar man så klart om politik och vad i detta fallet Sverige vill uträtta de närmsta sex månaderna. Till exempel att stödja Ukraina, fortsätta med klimatarbetet, att stärka konkurrenskraften, och så vidare.Men minst lika viktigt, ja kanske än viktigare, är att visa upp och marknadsföra ordförandelandet för en internationell publik.Så vad är det då som Sverige väljer att visa upp för oss journalister och de inresta EU-topparna?Det är vinter, mörker och kyla. Kryddat med svensk innovation.Hittills har det blivit besök i gruvan här i Kiruna – där man hittat stora mängder sällsynta metaller som behövs i EU:s gröna omställning. Vilket passande nog presenterades just som EU-dignitärerna var på besök i stan.Det blir också besök på på rymdbasen Esrange och ishotellet - faktum är att politikerna får möjlighet att bo där.På mat- och dryckesfronten har Sverige sålt in alkoholfri cider och äppeljuice, köttbullar med potatismos, brunsås och lingon, och en efterrätt som jag själv inte ätit sedan barnsben: nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.Sverige har också kommit med den i princip obligatoriska goodiebagen. Innehållande en bok om svenska innovationer, en slags reflex och en mössa.Däremot har Sverige inte heller gett bort någon traditionell ordförandeskapsslips. Men den sägs vara på gång.Grejen är att den tidigare S-regeringen, som planerade för ordförandeskapet, inte tänkte ha någon svensk slips. Den nya regeringen ville annorlunda men då det måste upphandlas enligt svenska konstens regler så blir den blå-blåa slipsen inte färdig förrän halvvägs in i ordförandeskapet i mars.Ska sanningen fram tror jag inte så många av mina korrekollegor bryr sig så mycket om slipsen.Att döma av kommentarerna så här långt, lär detta ändå bli en ordförandeskaps-resa att minnas.Vintern, mörkret och kylan är exotiskt för oss Brysselbor. Och hundsläden, ja den lär finnas kvar i minnet hos många, under lång lång tid.Andreas Liljeheden, Kiruna

13 Tammi 20233min