En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

Utrikeskrönikan 31 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Suva, tisdag.Att resa till olika länder är ett privilegium vi korrar har. Den här gången har resan gått till Fiji, ögruppen som består av fler än trehundra öar. För många är Fiji ett paradis i södra Stilla havet. Och det är inget snack. Fiji är ett paradis på många sätt. Den gröna djungeln, kritvita stränder och turkosblått hav. En temperatur som får vilken svårflirtad planta som helst att växa så det knackar. För att inte tala om befolkningen. Fijianerna är ett folk som är svårt att inte tycka om. Leende, glada och trevliga.Men under ytan finns många problem. Rasmotsättningar mellan melanesier, som ursprungsbefolkningen heter, och sedan länge inflyttade indierna. Fiji har skakats av politisk oro under många år och militärkupper har varit ett återkommande problem i landet. Den politiska oron har nu vänt till förhoppningar om en djupare demokrati. Efter det senaste valet som hölls i slutet av förra året så är det nu slut på den före detta kuppmakaren Bainimaramas sextonåriga styre. Ny premiärminister är en annan tidigare kuppmakare, Rabuka som lovar att Fiji ska distansera sig politiskt från Kina, som fått allt större inflytande över nationen, och har dessutom lovat folket demokratiska reformer och större yttrandefrihet. Men det är lite för tidigt att säga hur det kommer att bli. Den nya regeringen har bara suttit vid makten i en månad och de har många saker att ta tag i. För Fiji är ett paradis med problem, problem som omvärlden har skapat. Vi kan börja med problemet med plast. Det är här, precis som på många andra håll i världen, fullt av plast i havet. Plast som dumpats och som förs med havsströmmar och vindar från andra håll i världen spolas upp på Fijis stränder. Ett annat problem är de allt tydliga spåren man kan se av klimatförändringarna. Befolkningen i byar nära havet och floder tvingas fly sina hem när vattnet stiger, och jorden blir obrukbar när saltvattnet tränger allt längre upp i floderna. Som om det inte vore nog. Havsbotten utanför Fiji hotas nu av skövling. Det är internationella gruvföretag som vill inleda gruvdrift på havsbotten. Något som motståndarna säger kommer påverka havsmiljön, riskera att ta död på unika korallrev och hota tillgången på fisk för lokalbefolkningen.Förespråkare för gruvdriften menar att det är bra ekonomiskt för de små önationerna i Stilla havet och att västvärlden måste få tillgång till de viktiga mineraler, som man tror finns på havsbotten, för att kunna tillverka bland annat batterier till elbilar. Lägg där till en lång rad andra problem som den nya regeringen i Fiji kommer att behöva brottas med så förstår ni att det är ganska mulet i paradiset. Men det finns hopp. Framtidstron hos befolkningen är mer positiv än på länge visar en undersökning som ett universitet i Nya Zeeland har gjort. Och eftersom hoppet och kreativiteten är det sista som överger människan så får vi hoppas på att även nästa generation får möjlighet att njuta av ett paradis på jorden.Peder Gustafsson, Suva, Fiji peder.gustafsson@sverigesradio.se

31 Tammi 20233min

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Gaza måndag.Nu har de möblerat om igen hemma hos skräddaren. Den rosa soffan som ett tag stod i köket har flyttats tillbaka till det salongslika vardagsrummet - ett sånt där rum som i torp förr i tiden kallades salen och där man egentligen inte vistades annat än under husförhör eller finfrämmande. En av svärdöttrarna viskar till mig att skräddarens fru vänder upp och ner på huset minst varannan månad och ryter ut order om vart möblerna - som hon själv aldrig hjälper till att lyfta - ska flyttas.Ja man behöver ju lite omväxling, säger matriarken skräddarhustrun, som blivit både högljuddare och mer omfångsrik sen första gången jag träffade henne för mer än 25 år sedan när jag intervjuade hennes man om Yasser Arafats kostym. När jag ser den rosa soffan minns jag Minnie, en kvinna i Alabama i USA , hon var gift med en försupen bluessångare och hon möblerade också om hela tiden på det trånga utrymmet i det minimala huset med rosa väggar medan maken satt på krogen.Sen kommer jag in på hotellet, jo det finns hotell i Gaza, och mitt ligger mittemot en moské vid Medelhavet även om kvinnor absolut inte badar här annat än med heltäckande långklänningar och hijab och på själva cornishen kör inga sportbilar utan åsnekärror, men när jag kom in här hade de flyttat receptionsdisken, till synes helt utan anledning. Lite förändring, fint va? sa de, trots att allt blivit mer opraktiskt eftersom personalen inte längre kunde se vem som var på väg in i hotellet.Sen drack jag kaffe med en Gazajournalist som berättade att hemma hos honom hade alla sex familjemedlemmar bytt sovrum med varandra för omväxlings skull. Och det är bra rent psykologiskt, sa han, att känna att något förändras.Men han visste förstås att han lurade sig själv och att inga ommöbleringar kan göra att vyerna vidgas i det som kallas världens största utomhusfängelse Gaza. Möbelflytt ersätter inte utebliven förändring. I 16 år har Gaza varit stängt, belägrat, och styrt av Hamas. Ytterst ytterst få människor får tillstånd att resa härifrån och en man beklagade för mig att det enda tillåtna sätt för oss att få utlopp för vår frustration är att till exempel delta i sånt som det groteska firandet av den blodiga attacken där sju israeler sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem i fredags.Och i den väntande våldsspiralens olidliga förutsägbarhet kanske det är naturligt att reducera sina förväntningar till att flytta en rosa soffa från köket till salen.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Gazacecilia.udden@sverigesradio.se

30 Tammi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Idag kommer andra delen av tv-årets hittills mest utskällda serie. I alla fall inom gayvärlden. För, som någon skrev på Twitter, om det är något som faktiskt kunnat ena den i vanliga fall så spretiga HBTQ-världen i USA, så är det att man avskyr serien The Real Friends of WeHo.Serien är en sorts bögversion av Hollywoodfruar. Eller kanske snarare den amerikanska förlagan Real Housewives-konceptet.Eventuellt hade serien kunnat få ett lite mer varmt mottagande om den inte hade inlett första avsnittet med att förklara att platsen där den utspelas, West Hollywood i Los Angeles, är hela gayvärldens epicentrum. Det känns i alla fall som att alla som såg på serien här i San Francisco, genast blev kränkta och stängde av första avsnittet redan där.Vi får följa en influencer, en stylist, en skådespelare, en artist, en entreprenör och en snubbe som driver en resebyrå tillsammans med sin man som var med i tonårskomedin Mean Girls en gång i tiden. Jag tror jag fick med alla där. För trots att de sysslar med olika saker, så känns de nästan som en och samma person. Som prefabricerade West Hollywood-kloner. Till och med han som säger att han inte tillbringar någon tid i West Hollywood. De är alla fräscha, vältränade... ointressanta.Under veckan som gått har man kunnat ta del av mängder av mer eller mindre begåvade sågningar av serien. En person på Twitter var till och med irriterad över att en några sekunder lång inklippsbild var filmad 2015 – det kunde man se på annonstavlan med reklam för Askungenfilmen.Och en video från en gaybar blev viral, där jublar gästerna när någon stänger av tv:n som ska visa The Real Friends of WeHo.Artisten Todrick Hall som är med i serien, och som redan tidigare fått utstå en hel del hat på nätet, verkar ha tagit mest illa vid sig. Han har publicerat flera sidor långa handskrivna brev på Instagram där han till exempel frågar sig varför han och de andra medverkande kritiseras för att de är rika, vältränade privilegierade – medan folk samtidigt upphetsat följer varenda avsnitt av till exempel serien om den välbärgade Kardashian-familjen.Själv tänker jag att det här konceptet kanske hade varit spännande för 20 år sen. Andra hyfsat nya dokusåpor med bögmedverkan har adderat någonting till bögarna för att göra det intressant. Styling och livsstilsserien Queer Eye lät sina programledare ge smakråd till personer som bodde i olika sydstater under de första säsongerna. Långt från gayghettona. Precis som We're here där programledarna iscensätter dragshows i olika småstäder.Att följa livet i en småstad mitt i en storstad där alla är stöpta i samma form, är inte lika spännande. Inte ens om småstaden ligger i Hollywood.Roger Wilson, San Fransiscoroger.wilson@sverigesradio.se

27 Tammi 20233min

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med – just det – högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: ”Ni måste reformera ert system men gör inte som vi.” I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare. Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

26 Tammi 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se

25 Tammi 20233min

Utrikeskrönika 24 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.– En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.– Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

24 Tammi 20233min

Utrikeskrönika 23 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: ”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

23 Tammi 20232min

Utrikeskrönikan 20 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg fredag,”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland. Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn- Riga ligger i Lettland- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondentcarina.holmberg@sverigesradio.se

20 Tammi 20233min