Bråkiga fransmän: Marie Nilsson Boij, Paris
Utrikeskrönikan9 Helmi 2024

Bråkiga fransmän: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 9 februari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris fredag,

Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.

Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.

Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.

Och detta med övriga befolkningens samtycke.

Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.

Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.

När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.

Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.

En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?

Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...

Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.

Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.

Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.

Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?

När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.

Någon skriver kanske en insändare.

Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?

Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?

Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?

Eller är vi bara lättare att köra över?

Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?

Vad tror du?

Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.

Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se

Jaksot(1000)

Bokstaven E har blivit politisk i spanskan, Ivan Garcia, Bogotá

Bokstaven E har blivit politisk i spanskan, Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 4 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdag.Språk kan vara ett explosivt ämne. Nya språkformer, som en del ser som utveckling, ses av andra som något som förstör den språkliga renheten. Debatten om hen hemma i Sverige som ett könsneutralt pronomen har sin motsvarighet i en het diskussion i den spanskspråkiga världen.Spanskan har substantiv som antingen är maskulinum eller femininum. En pojke heter muchacho, en flicka muchacha.Maskulinum slutar ofta på o och femininum på a. Muchacho - muchacha. Eller barn, niño - niña.Sen några år tillbaka har en del ansett denna dualism vara alltför trång för att kunna omfatta alla möjliga identiteter. Lösningen som har föreslagits är att ha en tredje form, med bokstaven E, den är könsneutral, som hen på svenska, och kallas av anhängarna för ett inkluderande språk.Istället för att säga flickor och pojkar, muchachas y muchachos, så ska man säga muchaches. Med E alltså.Ett starkt argument för det könsneutrala E:et är att spanskans grammatiska neutrum låter exakt likadant som maskulinum.Vi tar ordet ”alla”, är det en grupp män, så heter det ”todos”, med O. Är det en grupp kvinnor, så heter det ”todas”, med A. Vad säger man om gruppen är blandad? Man säger ”todos”, det är neutrum, men det är exakt som i maskulinum. Todos. Som om bara männen räknas, säger det inkluderande språkets anhängare.Det är ännu viktigare om det i gruppen finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor.Det har blivit politik av frågan. Progressiva och liberaler i Latinamerika är för e:et, de ser det som respekt för de sexuella minoriteterna, medans de konservativa är emot, det är bara trams, det går mot familjen och traditionen, säger de.Ministrar i Chile eller Colombia, där så kallade progressiva regeringar styr, använder ofta e:et i sina tal. Men de konservativa guvernörerna i Brasiliens Sao Paulo och Argentinas Buenos Aires har förbjudit det könsneutrala E:et i skolan.Den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som bygger sin prestige på en utsökt behandling av det spanska språket, tycker att användningen av e:et är löjligt. Det är ideologi, det är vänsterideologi, säger han, och försvarar sitt motstånd med att det redan finns ett neutrum i spanskan.Att neutrum låter som maskulinum är väl inget problem, säger den store författaren som genom åren utvecklats från vänster till höger.För gemene man på gatan här i Latinamerika låter debatten rätt ytlig. Det är klart, i en region där var tredje knappt har mat för dagen och hälften arbetar på den informella sektorn, utan någon som helst social trygghet, så är akademins och politikens debatt om språket ett rätt ointressant ämne.Möjligen den dag då alla, det vill säga ”todes”, har det materiellt välställt, kan debatten bli relevant för de flesta.Ivan Garcia, Bogotá för P1 Morgon ivan.garcia@sverigesradio.se

4 Touko 20233min

Nakenhet förbjuden i Singapore, Peder Gustafsson, Bangkok

Nakenhet förbjuden i Singapore, Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönikan 3 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag.Vi måste snacka lite om Singapore. Även känd som ”Lion City” eller ”The Garden City”. Landet har en fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till 1300-talet men det tog fart på riktigt 1819 då den brittiske guvernören Thomas Stamford Raffles grundade en handelsstation på ön. Det gjorde Singapore till en viktig hamnstad och en central punkt för handeln mellan Asien och Europa.Under andra världskriget ockuperades Singapore av Japan, det var en ren terror för landet och dess invånare. Efter kriget tog britterna åter kontroll över landet men 1963 blev Singapore en del av Malaysia. På grund av kulturella och politiska skillnader bröt sig Singapore efter en kort tid loss för att bli en självständig nation.Idag är Singapore känt för sin högt utvecklade teknologiska marknadsekonomi, höga levnadsstandard och är ett nav för handel i Sydostasien. Med sin glansiga yta och en skyline som kan konkurrera med Manhattans så är landet en tummelplats och ett tillrättalagt Disneyland för super-superrika. Singapores multikulturella befolkning bidrar till att skapa en bild av ett land där människor med vitt skilda etniska bakgrunder lever i harmoni. En bidragande orsak till det är att staten styr hur många från de olika etniska grupperna som ska bo i allmännyttans bostäder. En integrationspolitik som enligt vissa fungerar medans andra säger att den är orättvis.Singapore är också känt för sin strikta lag och ordning. Utåt sett har det gjort landet till en av de säkraste och mest attraktiva destinationerna i världen enligt flera mätningar. Men det finns lagar som får en att undra. Lagen som förbjuder dig att vara naken i ditt eget hem. Nakenhet anses vara en form av pornografi och det är förbjudet i Singapore. Så det gäller att dra för gardinerna när man ska duscha.Försäljning av tuggummi är olagligt, att ta in det i landet är ett brott och att spotta ut det på gatan är ännu värre. Det har dock skett en uppmjukning av lagen. Det är tillåtet att tugga nikotin- eller medicinskt tuggummi så länge det säljs av en farmaceut eller tandläkare.Landets narkotikalagar är bland de hårdaste i världen. Nyligen avrättades ännu en dödsdömd fånge i Singapore. Det var den tolfte avrättningen i landet på drygt ett år. Mannen dömdes, mot sitt nekande, till döden för att ha försökt smuggla in drygt ett kilo cannabis i landet.Men de hårda lagarna har också en baksida.För att vara en av de mest utvecklade och framgångsrika nationerna i Asien, så har landet ett rykte om sig att begränsa press-, yttrandefriheten och mänskliga rättigheter.Singapore har en grundlag som skyddar medborgarnas yttrandefrihet, men rättigheterna är begränsade av andra lagar som reglerar vad som kan sägas och skrivas i medierna. En av de mest kontroversiella lagarna är den så kallade ”förtalslagen”, som ger myndigheterna rätt att straffa personer som man anser har spridit falska nyheter eller rykten. Lagen används ofta för att tysta kritiska röster och begränsa pressfriheten och används för att strypa det fria ordet i sociala medier.I Singapore är det regeringen som ger licenser för medierna, vilket effektivt stoppar medieorganisationer som anses vara "opassande". Det har lett till en situation där medierna är försiktiga med att rapportera om känsliga ämnen eller kritisera regeringen.Sammanfattningsvis kan man säga att utåt sett så vill Singapore ge en bild av att vara lika fläckfri och blankt som de glasade skyskraporna, men bakom den välputsade fasaden finns det mycket att önska när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i den lilla stadsstaten.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

3 Touko 20233min

Att ta hand om fåglar är som att ta hand om sin egen familj: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Att ta hand om fåglar är som att ta hand om sin egen familj: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönika 2 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Jag hade gjort en kort liten nyhet om fåglar i Indien som fick värmeslag och trillade ner från träden under en ovanligt lång och intensiv värmebölja förra året.Nu gick jag i min skog och chattade med chefen för djurkliniken som blivit smått känd över hela världen då de tog emot och vårdade flera hundra fåglar varje dag. Hon sa: kom och hälsa på!Jag tackade ja på stående fot. Ett halvår senare var jag där.Jag var väl förberedd på det mesta. De stora sociala skillnaderna, fattigdomen och storstädernas tunga, förorenade luft. Och den starka, goda maten – mm.Men, det som mötte mig på djurkliniken Jivdaya Charitable Trust var jag inte beredd på. De genomträngande, kväljande dofterna, de jämrande ljuden från lidande djur. Operationssalen med nedsövda kråkor och duvor och gatuhundarna med amputerade ben och öppna köttsår. Jag ryggade tillbaka och knep åt munskyddet litet hårdare runt näsan.Men nyfikenheten tog över och jag ställde alla mina frågor för att förstå hur det kommer sig att högt utbildade veterinärer ägnar hela sina dagar åt att vårda småfåglar som blivit sjuka av värmen.En förklaring var att kliniken drivs av troende jainister. Enligt jainismen, en av Indiens äldsta religioner,går vägen till upplysning genom ickevåld och att minska skadan på alla levande varelser så mycket som möjligt. Dit hör även växter och djur. Fåglar har haft en särskild plats i kulturen sedan urminnes tider. Vilket bland annat märks på de vackra, tornliknande fågelborden, chabutaras, som fortfarande står mitt på torget i Ahmedabads gamla stad.Ok, jag tror jag förstår, sa jag, när vi gick förbi en liten svart-vit valp som gnällde högt och hjärtskärande. Den hade ett bandage kring huvudet och en vårdare förklarade att hunden var blind och förmodligen hade ont hela tiden på grund av en allvarlig huvudskada. Men, vore det inte bättre att vissa djur bara fick somna in, frågade jag?Nej, vi tror inte på dödshjälp, sa han, och jag kände mig plötsligt som en elefant på den där lilla djurkliniken.Först efteråt förstod jag att en del jainister faktiskt tror att förfädernas själar också kan gå in i fåglar och andra djur.Så att ta hand om djuren, även fåglar med värmeslag – det är litet som att ta hand om sin egen familj.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

2 Touko 20233min

Fox-ankaret sparkades abrupt och osentimentalt: Cecilia Khavar, Washington

Fox-ankaret sparkades abrupt och osentimentalt: Cecilia Khavar, Washington

Utrikeskrönikan 28 april Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington fredag,Just nu pågår den fjärde och sista säsongen av tv-serien Succession, den oemotståndligt lyxiga och mörka, snabbsnackande serien om ett familjeimperium i USA och en tyrannisk patriark som spelar ut sina barn, de möjliga arvtagarna till kronan, mot varandra. Logan Roy är den manipulativa åldrande familjefadern och ledaren för Waystar Royco, ett av världens största mediebolag med kabeltv-kanalen ATN, som riktar sig mot tittare på högerkanten.Och efter en dramatisk vecka inom den verkliga amerikanska medievärlden går det inte att sluta tänka på Succession, att sluta se scenerna i tjusiga hörnkontor eller blanksvarta enorma suvar, framför sig där Logan och barnen Kendall, Roman och Shiv sliter varandra i stycken med sina obarmhärtiga repliker och där obarmhärtiga beslut fattas på löpande band.I måndags fick Tucker Carlson, en av USA:s mest populära och kontroversiella tv-programledare, enligt samstämmiga rapporter, sparken från den konservativa kanalen Fox News. Och det för många chockartade beslutet, ska ha tagits av den högsta ledningen, av mediemagnaten Rubert Murdoch och hans son Lachlan Murdoch, chef för Fox Corporation som äger Fox News. Och förstås; Succession-serien om familjen Roy är, som många vid det här laget känner till, inspirerad av på Murdoch-klanen. Bilder på Rupert i olika Range Rovers och Lachlan Murdoch i dunväst och grå t-shirt är onekligen väldigt Logan och Kendall. Och som taget ur en scen från serien, var beskedet till Tucker Carlson, som lett sitt program på bästa sändningstid i sex år, osentimentalt och oväntat. Det kom bara en kort stund innan pressmeddelandet gick ut, enligt källor till olika medier utan en chans för Carlson att säga adjö till sina lojala tittare.Och de senaste dagarna har fler uppgifter läckt ut om varför Tucker Carlson så abrupt fick gå. New York Times rapporterar att det var textmeddelanden som inte blivit offentliga än, som fick bägaren att rinna över för Murdochledningen. Carlson ska i sms:en ha uttalat sig sexistiskt och vulgärt om chefer och sms:en tillsammans med tidigare kontroverser kring bland annat konspirationsteorier i hans program och kritik om rasism och en pågående stämning om sexism på redaktionen ska ha lett fram till beslutet att Carlson inte längre var värd besväret. Han själv har inte direkt kommenterat det som hänt.Och Fox News hänvisar till det sparsmakade pressmeddelandet om Tucker Carlsons öde. "Vi tackar honom för hans insatser", stod det. Karolina, familjen Roys kommunikationschef i serien Succession, kunde inte ha formulerat det tydligare.Cecilia Khavar, i Washington

28 Huhti 20233min

Är fransmän lata?: Marie Nilsson Boij

Är fransmän lata?: Marie Nilsson Boij

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag.Jag fick ett mejl från en man från Göteborg som var otroligt uppretad av vårens pensionsprotester i Frankrike.Jag tar nu inte ställning till huruvida systemet skulle krascha eller inte, den frågan lämnar jag till Frankrikes ledande politiker och ekonomer som är oense om den saken.Men, det där med att fransmännen är LATA…?Mitt intryck efter snart tre år här i Frankrike är snarare att de är utbrända redan vid 18!Jag menar, barnen får alltså inte ens ledigt på loven, som i och för sig är många, men ändå.Det skickas med långa listor med läxor hem.Min dotter till exempel som nu går i tvåan på gymnasiet hade en läslista på sex böcker att ta sig igenom förra sommaren.Det var en mix mellan klassiker och nutida böcker på mellan 147 och 604 sidor.Nu är hennes förstaspråk inte franska. så det klart att det var extra tufft för henne.Men jag kan inte minnas att jag träffat en enda unge i Sverige som har skickats ut på sommarlov i juni med förväntningar om att ta sig igenom Swedenborg, Strindberg, Söderberg, Lagerlöf, Ivar –Lo och något lite modernare som Jonas Gardell på slutet till skolstarten i augusti.Jag lägger två timmar om dagen på att hjälpa mina två barn med läxor, säger min franska väninna.Min 10-årige son hade ont i magen och diarré några dagar i februari och stannade då så klart hemma från skolan.Dag två gick min make till skolan för att hämta skolböcker åt sonen, men fick då genast en uppläxning av fröken.”Hur ont i magen har han egentligen”, undrade hon?”Han missar ju väldigt mycket av undervisningen.””Ehh ja...””Om han är lös i magen får ni ge honom medicin bara!”Och detta med barn med specialbehov, ja, det är framför allt föräldrarnas bekymmer i Frankrike, inte skolans.Min dotter är glutenintolerant till exempel, vilket är något som den svenska matbespisningen ju tar full hänsyn till.Laktosfritt, glutenfritt eller vegetariskt är inga problem!På vår franska skola däremot meddelade föreståndarinnan:”Det finns en mikrovågsugn, så ni kan skicka med henne mat att värma, om hon blir sjuk av det som serveras i skolan.”När det så gäller alla dessa landsomfattande demonstrationer som får ut runt miljonen fransmän varje gång, så har jag flera gånger tänkt:”Hur pallar de?”Gå upp tidigt på lördagen fast de är lediga, skriva nya kamplåtar, måla plakat, trycka upp flyers...Vad skulle kunna få ut svensken att demonstrera en gång i veckan i tre månader?Oklart.Man kan ha många invändningar mot fransmän, men är de lata?Så tolkar inte jag vårens lämmeltåg mot pensionsreformen.Däremot finns det en vänsterrörelse här som saknar motsvarighet i Sverige, och som inte anser att vi alla måste jobba mer för att bevara välfärden.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

27 Huhti 20233min

Förtvivlans suck: Richard Myrenberg, Pretoria

Förtvivlans suck: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, onsdag.Det har varit extremt intensiva dagar när jag har försökt följa och rapportera om utvecklingen i Sudan, som nu står på randen till ett inbördeskrig.Miljoner sudaneser har hukat och sökt skydd undan kulor och raketer.Jag tror aldrig vi har sett så våldsamma strider, med så tung militär utrustning som stridsvagnar och flygplan, braka loss med sådan intensitet, så fort. Ett krig mitt i en storstad som tog alla med överraskning. Från ambassadfolk från hela världen till vanliga Khartoum-bor.Jag hörde av mig till en bekant i Khartoum som jag vet har diabetes typ 2, för han hade problem att kyla sitt insulin när vi gjorde en åttatimmarsresa från Khartoum till den etiopiska gränsen för några år sedan.Jag fick ett kort svar, vi lever, vi befinner oss i en hyfsat säker zon, vi ber att allt kommer gå väl. Sedan dess vet jag inte hur det har gått för honom och hans familj. Men utvecklingen har snabbt gått från illa till katastrofalt.Jag minns en krönika jag skrev efter min första resa till Khartoum, det var i mitten av augusti 2019. Jag hade bevittnat underskriften av ett historiskt fredsavtal i det kinesiskbyggda Vänskapens hus med ekande marmorgolv och högt i tak, i centrala Khartoum.Huvudpersonerna i det sudanesiska dramat var närvarande – kamelskötaren som blev milisledare – Mohamed Hamdan Dagalo satt där som alltid, i sin camouflagefärgade keps, armégeneral Abdel Fattah al-Burhan gick runt och skadade hand med dignitärer och inbjudna gäster.När jag var i Khartoum då så talade jag också med många av dessa kvinnor som hade huvudrollen i det civila upproret. En av dem sa: "Det är vår chans är nu, vi måste få igenom reformer, innan det blir för sent." Jag gick på sandiga solvarma gator på kvällen och hörde alla dessa befriande skratt. Lättnadens skratt tror jag att jag kallade krönikan den gångenFolk kunde andas ut och kvinnorna lät slöjan falla ner på axlarna. Oket av 30 års hårdför diktatur under Omar al-Bashir var över. Trodde man. Men jag höjde ett varningens finger redan då och skrev att allt berodde på hur den lilla mannen i kepsen skulle agera – Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, en diminutiv av Mohamed.Nu vet vi. Tillsammans med mannen i mustasch, general Fattah al-Burhan, satte de stopp för demokratirörelsen i en kupp i oktober 2021. Sedan dess har Hemedti, mannen i keps, spelat ett skickligt spel, han har skaffat sig egna inkomster genom guldgruvor som han kontrollerar tillsammans med ryska Wagnergruppen som också hjälpte honom att bygga upp en mäktig milis på 100 000 man, samtidigt som han sa sig välkomna demokratin och även förhandlade med en del av dem vid sidan av.Och nyligen avslöjades flera hundra twitterkonton som hade kapats och vaknat till liv kort innan striderna började och som visade sig vara väldigt positiva till Hemedti, klassiska ingredienser i en rysk påverkanskampanj. Kanske hade han planen klar redan då när han satt i Vänskapens hus för snart fyra år sedan.Allt var på plats för att ta över. Det finns inga hjältar i det här, även arméchefen Abdel Fattah al-Burhan var en gång diktatorn Omar al-Bashirs närmaste man. Nu slåss de om en stad i blivit en ruin på några dagar, medan sudanesernas lättade skratt förvandlats en förtvivlans suck.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

26 Huhti 20233min

I Ukraina hörs ukrainska numera överallt: Lubna El-Shanti, Kiev

I Ukraina hörs ukrainska numera överallt: Lubna El-Shanti, Kiev

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Jag tittar på menyn, paniken stiger. I ögonvrån ser jag servitrisen närma sig vårt bord. Tyst för mig själv upprepar jag vad jag ska beställa. Och så kommer hon fram, våra blickar möts. Jag ler ansträngt och inom loppet av några sekunder rabblar jag upp hela beställningen, ber om vatten och bröd. Jag andas ut. Tror att jag har klarat mig men hon står kvar. Ursäkta? Vad sa du? Jag tar ett djupt andetag, samlar mod. “Jag skulle vilja ha den där grytan med potatis och bönor, och gärna lite bröd, och bubbelvatten, tack.”Den här gången i normal konversationstakt. Min första beställning på ukrainska. Fram tills nyligen har jag mestadels pratat ryska här i Ukraina.De flesta, även de som egentligen inte pratar ryska, brukar förstå, eller åtminstone försöker, anpassar sig. Och jag själv, har varit bekväm, inte orkat anstränga mig, att lära, försöka. Men nu har det kommit ifatt en, det går inte längre att förutsätta att folk här ska förstå eller ens vilja tala ryska. När mormor någon gång på 40-talet flyttade från landsbygden till huvudstaden Kiev gav hon upp sitt modersmål, övergick till att prata ryska. I Moskva ansågs ukrainska var ett språk för bönder, obildade, fattiga. För att bli någon, lyckas, krävdes det i Sovjetunionen att man talade huvudspråket, det som hade högst ställning – ryska. Efter Ukrainas självständighet 1991 började uppbrottet från ryskans överhöghet. Ukrainskans ställning stärktes, inom litteratur, kultur, utbildning, i samhället i stort, men inte överallt. I de östra delarna av landet talades det fortfarande mestadels ryska, i de västra ukrainska. Språkfrågan diskuterades, debatterades, vissa ville påskynda utvecklingen, övergången till ukrainskan, andra ansåg det gå för fort. Men så hände 24 februari, Rysslands fullskaliga invasion. Brytpunkten. Över en natt valde många i Ukraina att aldrig mer tala ryska, eller i varje fall försöka. Och det märks, en hörbar förändring, på stan, i butiker, i högtalarna, runt middagsbordet, ukrainska hörs numera överallt, även i de östra delarna av landet där just ryskan varit dominerande. Ett svårt skifte för somliga, för de som av olika skäl inte lärt sig ukrainska, för att de inte behövt, inte orkat, velat eller för att de förutsatt att andra ska anpassa sig. Ja, det är svårt, men inte omöjligt, ibland behöver man upprepa sin beställning två gånger. Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

25 Huhti 20233min

Jag känner mig bestulen – på våren: Milan Djelevic, Stockholm

Jag känner mig bestulen – på våren: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan 24 aprll 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag,Det är vår, gott folk!Äntligen!Men ärligt, jag har svårt att känna mig helt upprymd.Mer, liksom, bestulen.På soliga, varma dagar. Som att någon varit inne på mitt vår- och sommarkonto, skimmat mig...Men här finns ingen ansvarig att vända sig till för att få tillbaka det som försvunnit.Det som är borta är borta.Så i år blir den kort, en vår som redan i vanliga fall, i dess mest maxade skepnad, är kort.I början av mars byter jag till sommardäck, för att hjälpa våren på traven, för att välkomna den, omfamna den. Se här, tänker jag - dom grova fula däcken tar jag bort, och dom lena fina åker på. För din skull, komsi, komsi, lilla vår....Det har typ funkat andra år.Men i år blir näsan min lång. En vecka efter bytet börjar snön vräka ner och temperaturen kryper ner under nollan.Jag biter i surt äpple och beger mig till verkstan, igen...Vinterdäcken åker på, jag är ganska moloken och så går det någon vecka, vi är i slutet av mars.Då slår jag fast att nu, NU! Är våren kommen! Dagarna då är fina, temperaturen når upp till 12 plus vid nåt tillfälle. Det börjat arta sig.Men, en vecka senare, snön vräker ner och det är minusgrader.Och det är vid dom här tillfällena en skåning påminns om att han är på vift. Med vift menas att man avlägsnat sig från slättlandet, hjärtlandet, det förlovade landet.Där, mycket objektivt sett, våren är längre, sommaren varmare och maten godare...Men nu är jag alltså här och ovanpå det med handikappet att jag är uberskeptisk till vinter och kyla och allt som ingår i det.Min hustru däremot är tvärtom.Hon är infödd stockholmare, sedan barnsben skidåkare, långfärdsskridskonörd och så vidare. Om våren dröjer, gör det inget - då kan man fortsätta ägna sig åt vintersport, säger hon...För ett par år sedan hyrde hon in en privat skidlärare, nu skulle maken - jag alltså - lära sig åka utför. Och sedan tycka att vinter, kyla och mörker är JÄTTEKUL!Men jag är skåning. Skidläraren blev less ganska omgående, lyckades inte dölja det men sa efter några dagar att jag var ovanligt bra, givet min ålder och härkomst och sa sen tack och hej, och så var han borta. Inga extralektioner erbjöds.Där stod jag i barnbacken, omåkt av typ treåringar, och hade svårt att förstå vad skidläraren precis hade sagt. Att jag kunde åka...Nåväl, jag tog mig ner. En oerhört stolt (och möjligen blind) hustru stod längre ner i backen och klappade och skrek på sin utpräglade stockholmska: Bra, Jääätttebra!Och jag hade bara ont i fötterna och drömde mig bort till Österlen, till Havängs hoppade havsöringar och dom tidigt komna vitsipporna vid foten av Stenshuvuds kullar...Milan Djelevic, för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

24 Huhti 20233min

Suosittua kategoriassa Politiikka ja uutiset

rss-ootsa-kuullut-tasta
aikalisa
ootsa-kuullut-tasta-2
politiikan-puskaradio
rss-podme-livebox
the-ulkopolitist
rss-vaalirankkurit-podcast
otetaan-yhdet
viisupodi
linda-maria
et-sa-noin-voi-sanoo-esittaa
radio-antro
rss-kiina-ilmiot
rss-kovin-paikka
rss-hyvaa-huomenta-bryssel
rss-toisten-taskuilla
rss-lets-talk-about-hair
rss-kartanlukijana-soini
rss-kaikki-uusiksi
rss-raha-talous-ja-politiikka