Flyktens musik 2

Violinisten Ludmila Spektor flydde 1978 från den starka antisemitismen i sovjetrepubliken Ukraina. Tyska nazister avrättade hennes farmor Berta Lea och 33 770 andra judar i Babij Jar 1941.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Violinisten Ludmila Spektor flyr 1978 från Kiev i Ukraina, som då tillhör Sovjetunionen. Hon flyr till Köpenhamn med sin man och sin treåriga dotter Milena och hon flyr med anledning av den starka antisemitismen i sitt hemland. Ett par år senare blir hon fastanställd i Danmarks Radios Symfoniorkester. Hon stannar där i 34 år, tills hon pensioneras. 2014 ger Ludmila Spektor ut sin självbiografi Emigrant på livstid.

Ludmila Spektor föds 1952 i Kiev. Både mor och far är judar. Sin högre musikutbildning får hon i Moskva.

Året är 1941 - mer än tio år innan Ludmila Spektor föds. Det är en vacker septemberdag och Ludmilas farmor Berta Lea är ensam i sin lägenhet i Kiev. Plötsligt stormas dörren och in stövlar SS Einsatzkommando och tvingar Berta Lea att följa med. De tyska nazisterna för henne till ravinen Babij Jar en bit utanför Kiev. Namnet betyder Den gamla kvinnans ravin.

Berta Lea är en av 33 771 judar, halva Kievs judiska befolkning, som den 29 och 30 september 1941 mördas av tyska nazister.

I Babij Jar mördar de tyska nazisterna hundratusentals judar, romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, partisaner och kommunister. Människor får klä av sig nakna, tvingas ned i ravinen, de får lägga sig på ännu varma lik och skjuts till döds med maskingevär. Småbarn begravs levande.

Efter massakern fraktas 300 fångar från koncentrationslägret i Syretsk till Babij Jar för att gräva upp kropparna och råna dem på värdesaker. Kropparna bränns sedan på bål. Därefter krossar man benen i speciella maskiner och strör slutligen ut askan i Den gamla kvinnans ravin. Därefter blir även dessa fångar mördade av nazisterna.

Dmitrij Sjostakovitj's 13:e symfoni heter Babij Jar. Ludmila Spektor spelar aldrig symfonin i Sovjetunionen. Inte ens vid den högre musikutbildningen. Första gången hon spelar den är med DR's symfoniorkester.

-Den symfonin undveks, eftersom det handlade om judar. Och därför att ukrainare också var aktiva vid avrättningarna. Vi fick ingen information om förintelsen.

-Det är en ohygglig symfoni, tycker Ludmila. Ämnet är ohyggligt och det hör vi i musiken.

I programmet hör vi även Sjostakovitj's första violinkonsert med David Ojstrach. Den vackra första satsen är ett slags Requiem över de utrotade i Babij Jar.

Under sina 26 år i Sovjetunionen upplever Ludmila Spektor en mycket stark antisemitism.

-I Sovjetunionen var jude en nationalitet, säger hon. Redan på födelseattesten stod det att vi var judar och om du var det på mors eller fars sida. Var du hel-jude, som jag, så hade du inte så många chanser i det sovjetiska samhället, förklarar Ludmila Spektor. De som hade en förälder som inte var jude hade större möjlighet att klara sig bättre i tillvaron. Då kunde du välja mellan att skriva jude eller sovjetmedborgare i dina papper.

-Myndigheterna höll ögonen på oss. Överallt användes kvoter. Jude-procent kallades det. Myndigheterna bestämde hur många procent judar som fick komma in vid speciella utbildningar eller bli anställda vid olika arbetsplatser.

-När jag efter gymnasiet skulle söka vidareutbildning som violinist berättade min mor, som också var musiker, att de endast tog in 2,3 judar på den skolan jag ville gå. Jag tänkte Herregud, vi judar är inte ens hela människor. Vi är komma något!, berättar Ludmila Spektor, som mycket riktigt inte kom in på skolan i Kiev.

-Mamma övertalade mig att söka in vid musikskolan i en liten ort som heter Sumy, långt bort från Kiev. Den ligger på gränsen till Ryssland. Där fanns en bra judisk violinlärare vars judiske man var matteprofessor vid skolan. De två undervisade i Sumy eftersom jude-kvoten redan var fylld i Kiev.

Ludmila var endast 16 år, kände inte en själ i Sumy och bodde under miserabla omständigheter under två år i en slags barack.

-Hade jag inte varit med om detta så hade jag nog aldrig vågat fly från mitt hem, min familj och mina släktingar, konstaterar Ludmila Spektor. Jag visste att jag kunde klara mig under svåra villkor. Jag vågade emigrera och fly.

Ludmila Spektor kom in på en högre musikutbildning i Moskva. I en liten obskyr konsertsal i Moskva hörde hon ett uruppförande av tonsättaren Sofija Gubajdulina, vars musik då var förbjudna i Sovjetunionen.

Ludmila var 20 år och såg upp till Sofija Gubajdulina, som hon uppfattade som fantastisk, men ödmjuk och klart nedtryckt. Hon ville gärna gå fram till Sofija och tacka för den fina musiken. Men hon vågade inte. Orsaken var blyghet men även rädsla för KGB som alltid var närvarande vid dessa s a s ”hemliga” konserter i Moskva.

-Jag tänkte att jag är kvinna och jag är jude och jag behöver inga fler problem. Så jag höll mig tillbaka, berättar Ludmila Spektor.

Många år senare möter hon Sofia Gubajdulina igen, denna gång i Köpenhamn då Danmarks Radios symfoniorkester skall spela tonsättarens symfoni Stimmen Verstummen, Röster som tystas.

-Jag hälsar på tonsättaren. Hennes kompositioner spelas nu över hela världen. Hon ser lika beskedlig ut som i Moskva, men har mer självtillit och håller huvudet högre, säger Ludmila Spektor, som gav tonsättaren en guidad tur längs den vackra Strandvägen mellan Köpenhamn och Helsingør.

Emigrant på livstid heter Ludmila Spektors biografi. Varför frågar jag?

-Jo, jag är född emigrant eftersom jag föddes i ett land som aldrig betraktade mig som infödd, säger Ludmila Spektor. Jag var alltid främmande. Jag var varken ryss eller ukrainare. Jag var jude. Många, många släktingar och familjemedlemmar förintades under nazisterna.

-Jag lever med en ständig rädsla att jag skall behöva fly igen, att mina barn eller barnbarn skall tvingas fly, emigrera. Så som det har varit i min familjehistoria. Jag är emigrant. Jag känner inte till något annat.