Utländska rötter och döden förr

Katharina från Värmland flyttade norrut där hennes man slagit sig ner efter att ha arbetsvandrat många år. Men livet blev inte som hon hoppats. Spetälska, död och fattigdom drabbade hennes familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att få höra berättelser om människor som levt i gamla tider och som på olika sätt lämnat spår efter sig. Den här omgången av Släktband har hemmet i fokus. Det kommer att handla om hur folk kämpade för att få behålla sina hem och om när hemmet blev så farligt att familjemedlemmar till och med miste livet, och som idagens program när vi berättar om hur drömmen om ett bättre hem lockade människor att lämna det gamla bakom sig för att söka ett nytt hem på annan plats. Katharina Eriksdotter var en av dom. Hon föddes 1823 i Gräsmark i Värmland och kom så småningom att tvingas flytta till Norrland. Katharinas ättlingar idag vet mycket om hennes liv och vardag tack vare en stor brevsamling som familjen vårdat genom alla år - en brevsamling som faktiskt fortsätter växa hela tiden. - Mellan mina fingrar idag på förmiddagen så dyker det upp ett brev som jag tydligen inte har läst och där skildrar sonen Katharinas sista dagar, hur hon drar sitt sista andetag och hur de är samlade runt omkring henne. Katarina Näslund berättar om sin farmors farmor Katharina Eriksdotter. Vi sitter i Hembygdsgården i Viksjö strax utanför Härnösand och Katarina har brett ut foton, brev och en nyligen skriven släktbok på det stora matbordet i salen med utsikt över bygden. Hit till Ångermanland kom Katarina Eriksdotter i mitten av 1800-talet efter att ha gått igenom många prövningar i sin hembygd i Värmland. Katharina var äldst av sex syskon och fick som alla andra i hushållet hjälpa till med familjens sysslor. När hon var 19 blev det en plats ledig på gästgiveriet Linnagården som drevs av Erik Persson. Han hade just blivt änkeman och hade tre små barn att ta hand om. - Bara ett drygt år senare så är hon gravid och Erik Persson erkänner att han är far till barnet. Katharina börjar anpassa sig till livet på gästgiveriet och två år senare får hon ytterligare ett barn, en flicka som döps till Augusta. Men Augusta kommer att noteras som stum och fånig i kyrkböckerna, berättar Katarina Näslund. - 1846 gifter sig Katharina med Erik Persson som är 26 år äldre än henne, och när hon gifter sig är hon snart på väg med det tredje barnet, Kajsa, som föds i januari 1848. Och Erik Persson dör i feber i april tre månader senare. Katharina är nu änka med två barn, ett dog som liten, plus att hon har vårdnaden om Erik Perssons barn i första giftet. Katharina äger nu Linnagården där det strömmar in körkarlar som rastar sina hästar och antagligen blir det för mycket för henne. Hon säljer gästgiveriet Linnagården och bosätter sig i Forsnäs på en annan gård. Under tiden på Linna har hon lärt känna körkarlen Jan Nilsson som går under namnet Vacker-Jan. Tycke uppstår och 1850 gifter sig de båda och Jan blir ägare och bonde i Forsnäs. I rask takt föddes nu sönerna Johannes, Nils och Gustav. Men ganska snart visade det sig att hennes man Jan hade överskattat sitt ekonomiska kunnande. Han blev lurad på många olika sätt, bland annat skrev han på borgensförbindelser vilket innebar att han var tvungen att betala andra människors skulder. Till slut var familjen barskrapad och det återstod inget annat för Jan än att ansluta sig till de många värmlänningar som varje år gjorde vandringar norröver där det fanns arbete - 40 mil till fots och sen samma väg tillbaka igen många månader senare. - Han går upp tillsammans med de andra på vårarna, i april, och kommer hem till jul. Katharina försöker hanka sig fram så gott det går. Men 1860 har det gått så långt att de inte längre klarar av att behålla gården i Forsnäs, berättar Katarina Näslund. - Det blir exekutiv auktion och Katharina och barnen får bo på nåder i ett ensligt beläget torp längre in i skogen. Hon hade ett talesätt som de brukade citera; Lyckan har många vänner men nöden prövar dem Katharina härdar ut några år i torpet, men till slut hamnar de till och med i en backstuga. Men då förstår Jan att det inte går att leva så längre. Långfredagen 1866 har Jan gått fram och tillbaka i elva år. - Då sätter han Katharina och barnen på släden och börjar resan norrut. Det tar ett halvår från avresan innan det är på plats i Viksjö där de tilldelas en liten torpstuga i Villola och Jan får arbete som jordbruksarbetare. Jan tillverkar också timmerkälkar som han kan dryga ut kassan med. En specialitet och kunskap han tagit med sig från Värmland. - Vi ska komma ihåg att året efter de anlänt blir det nödår, så livet var hårdast tänkbara. Nu drabbade också svår sjukdom familjen. Sonen Nils fick den då relativt ovanliga sjukdomen spetälska och dog 21 år gammal. Året var 1874.Och bara sex år senare drabbas Katarinas man Jan av sjukdom och blev sängliggande. - 1880 kan man läsa i breven att Jan är sängliggande och vi förstår att Katharina får sköta försörjningen. Till sin hjälp har hon Augusta som fysiskt är en stark hjälpreda, berättar Katarina Näslund. Men det var inte slut med olyckorna för familjen. När Jan hade varit sängliggande i två hela år råkade Katharina ut för en märklig och olycklig händelse. - Det berättas att hon när hon mjölkade kon en kväll så vispade den svansen över hennes vänstra öga som infekterades och började vara. Hon fick vård på Härnösands lasarett men de kunde inte hjälpa henne. Katharinas öga värkte sönder och från 1882 och de sista 18 åren är hon enögd. - Hon hade en stor rädsla att hon skulle bli blind på det andra ögat också. Katharina måste nu -trots sin skada- sköta om sin sjuke man och utföra både hans och hennes egna sysslor. - Jag ser framför mig hur hon vårdar honom i den lilla torpstugan under sex långa år. Jan hade även han fått spetälska. Så står det i kyrkböckerna, berättar Katarina, men om det står inget i de många brev som sonen Gustav skriver. Troligtvis för att det var en skamlig sjukdom. Den lilla familjen med Katharina, hennes spetälske man Jan och dottern Augusta klarade sig någorlunda under fem år. Men så i december 1885 blev situationen ohållbar. Bara nån mil från deras hem ligger Västanå bruk och dit fick de flytta och bli understödstagare på bruket. Men olyckorna fortsätter att rada upp sig. Bara en månad efter flytten dör Jan 58 år gammal, och då kommer nästa slag. - Det visade sig att inspektorn på Västanå bruk tyckte att Augusta var en belastning och ville att hon skulle skickas tillbaka till Värmland till sin förmyndare. Katharina var då 63 år och tvingades följa med Augusta ner genom landet till Gräsmark. Katharina bosatte sig hos sonen Gustav och hans familj som flyttat till Fjäls glasbruk i närheten av Hässjö i Medelpad. Katharina kom aldrig mer att få träffa sin dotter Augusta. Men familjen höll kontakt med varandra via brev. Och det är breven som gör att de sentida ättlingarna vet så mycket hur Katharina tänkte. Och nu idag när Katarina Näslund läser breven, inte minst de som kommer från Gustav så blir hon rörd. - Saknaden måste ha varit svår, och de kom aldrig mer att träffa varandra. Nu idag när Katarina Näslund läser breven har hon stor beundran för Gustavs förmåga att skriva vackra och innehållsrika brev trots sporadisk skolgång. Min kära syster och svåger.Den smärtsamma underrättelsen som ni med detta brev mottager hava ni kanske väntat. Ja vi hava väntat det alla och nu jag härmed underrätta eder att vår moder är död. Hon avsomnade lugnt och stilla tisdagen den 1 maj kl 3 på dagen.För varje dag sågo vi allt mer och mer att slutet närmade sig. Vi sutto omkring hennes säng och förstod att hennes dödskamp snart skulle börja. Min hustru Märta tog hennes hand i sin och sade: Är ni inte glad farmor som får sluta snart? Då slog hon upp sitt enda öga och svarade det tydligaste hon sagt den dagen med ett högt och tydligt: jo då. Så knäppte hon ihop sina händer över bröstet, drog hon några svaga andetag och så var allt slut. Vår moders ande flydde dit inga plågor och ingen värk skall vara mer. Gud välsigne hennes minne. Jag minnes ingenting annat än gott efter henne. Hennes största lycka här i livet tror jag var att få uppskattning av andra.Eder Gustav Psalmen "Jag går mot döden var jag går" spelades på Katharina Eriksdotters begravning den 1 maj år 1900. Katharina och hennes familj var långt ifrån ensamma om att göra den långa vandringen från Värmland till Ångermanland. Hoppet om en bättre framtid norrut delades av många värmlänningar. Norrlandslänen ökade sin befolkning till nästan det dubbla under andra halvan av 1800-talet och de inflyttade värmlänningarna bidrog i hög grad till det. För det hade blivit allt svårare att leva av de små jordlotterna i Värmland och i Norrland behövdes arbetskraft till den nya skogs och träindustrin. Det berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstad universitet och som forskat om värmlänningarnas flyttmönster. Värmlänningar slår sig ner i Norrland - Skälen till att de flyttade var flera; de nya sågverken behövde arbetskraft, och hemma i Värmland hade det blivit allt svårare att försörja en familj när jordlotterna blivit mindre. - Värmland hade varit ett invandrarlän och hade haft en stadig befolkningsökning under flera hundra år, berättar han. Den ökningen nådde sin topp ungefär vid 1860, då strömmarna började gå åt andra hållet. Hemmansdelningen var enorm vilket innebar att man fick väldigt små lotter vid arvsskiften, så små att de inte gick att leva av. - Så folk sökte sig åt olika håll, och i Norrland drog den nya sågverksindustrin folk från Värmland, Dalarna och norrut, berättar han. Skogshantering var något som värmlänningarna behärskade. - Det gjorde de, instämmer Peter Olausson, och de hade med sig en uppfinning som gjorde dem ännu mer attraktiva. Det var en speciell mekanism som kallades "getdoningen". Den kopplade samman timret och hästen på ett flexibelt sätt så att man kunde ta sig fram smidigare genom skogen än vad de gamla stela kopplingarna tillät. Det var särskilt folk från Fryksdalen i Värmland som var kända för att kunna hantera Getdoningen. Arbetsvandringar var något man kände väl till i Värmland, inte minst i Fryksdalen. Det var vanligt att man gav sig iväg kortare eller längre perioder för att arbeta på andra håll. Så det här var folk som inte var så knutna vid sin egen torva. - Nej nej, de har rört på sig under långliga tider. I andra delar av Värmland sökte man sig åt andra håll, många tog sig till exempel söderut till Bohuslän under sillperioderna. Men när det gällde vandringarna norrut, så var framför allt fryksdalingarna pionjärer, och sedan följde andra efter berättar Peter Olausson. Man kan ju undra hur mycket de faktiskt visste när de gav sig iväg. - Jag tror att de gick iväg på mer eller mindre välgrundade rykten, svarar Peter Olausson. Om någon hade varit i till exempel Sundsvall och kom hem och berättade hur det var, så var det väl den bästa reklam man kunde få. Samtidigt så blev ju läskunnigheten allt större och tidningarna började spridas. - På 1860-talet så fanns det flera informationskällor. De här stora flyttströmmarna från Värmland och norrut skedde ju samtidigt som emigrationen till Amerika blev allt större. Man skulle ju kunna tänka sig att Norrlandsvandringen var ett budgetalternativ för den som kände att de måste lämna sitt gamla hem och ordna ett nytt någon annanstans. - Det är klart att det var billigare, det var ju faktiskt vanligt att man gick hela vägen, och alltså inte behövde pengar till biljetten. Men framför allt var det nog mänskligt billigare, för det var ett mindre steg att ta sig till Norrland, där man kunde språket och visste hur det går till. Precis som när det gällde Amerikafararna så var breven som skickades från Norrland hem till familjen i Värmland viktiga när det gällde att locka fler att komma efter. Peter Olausson tar fram ett brev som skickades från Torpshammar, fem mil väster om Sundsvall den 9 maj 1878. Det är en mjölnarson från västra Värmland som varit i Göteborg men som nu berättar för sina föräldrar att han och hans bror istället åkt norrut för att pröva lyckan: Torpshammar den 9 maj 1878Älskade föräldrar och syskon, tusende tack för det sista brevet.Jag får berätta för er att jag rest från Göteborg hit uppåt därför det blev så dåliga tider. De sätter ner daglönen 10 procent, samt dagen till 9 och en halv timma så jag tyckte det ej bar sig att stanna.Jag reste från Göteborg den 28 april och kom hit den 29:e dennes, men jag har haft ganska trevligt under hela resan och hoppas att det blir bra här med tiden, för här ser ut för till att vara en trevlig trakt fast här har snögat och varit kallt var dag.Jag har inget prästbetyg det torde ni vara bra att taga ut åt mig för det må jag ovillkorligen ha för eljest får jag ej stanna här. Det torde ni göra så fort ni får brevet och sända det hit.Jag får ni sluta för denna gången med en obeskrivlig kär hälsning till eder från eder son.J A Qvarnström - Väldigt mycket i breven handlar om arbetsförtjänsten och arbetsvillkoren, var är det bäst? Sedan handlar det förstås om släkt och vänner som man träffar på, andra värmlänningar som skickar med hälsningar, och så förstås detta att man skickar hem pengar till sina gamla föräldrar. Peter Olausson tror att värmlänningarna som slog sig ner i Ångermanland, Medelpad och Västerbotten klarade sig ganska bra, inte minst för att de var många och höll ihop. - Värmlänningarna bildade ju ett slags kolonier i delar av Norrland. Många av dem har bibehållit grundidentiteten "Vi kommer från Värmland". Jag har inte kunnat se att värmlänningarna skilde ut sig genom att vara väldigt framgångsrika eller misslyckade, men de var ganska många i jämförelse med folk från andra trakter och kunde hålla ihop och bibehålla sin värmländska identitet, om de nu önskade det. Alnön utanför Sundsvall är ett exempel på en sådan trakt. - Det vet många släktforskare, som har sina rötter där. De arbetsvandringar som folk förr gjorde har sällan lämnat några spår i de offentliga arkiven och därför kan man lätt inbilla sig att folk i gamla tider var mycket mer orörliga än vad som faktiskt var fallet. -När man tittar i de vanliga källorna, som till exempel husförhörslängderna, vad får man för bild då? I allmänhet får man en känsla av att folk var väldigt bofasta, säger Peter Olausson och fortsätter: - Men källorna berättar ju ingenting om vardagsrörligheten, och säger sällan något om till exempel arbetsvandringarna. Den bonde som enligt husförhörslängderna ser ut vara orörlig kanske i själva verket är ute för att arbeta på andra ställen stora delar av året. - Då är det ju bara andra källor, som till exempel brev, som kan berätta något om hur det verkligen var. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman och Per Dahlbergslaktband@sverigesradio.se

19 Marras 201824min

Elsa Spång växte upp under svåra omständigheter. Hennes mor var död och pappan okänd. Men nu, mer än 100 år senare, har hennes sondotter Ann Bergqvist listat ut vem pappan var med hjälp av DNA. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den här säsongen har vi berättat om människor från förr vars liv på olika sätt förändrades och tog nya riktningar. Ibland har det handlat om personer som gjorde egna val, men oftast har berättelserna handlat om dem som råkat ut för förändringar som de inte själva kunde råda över. Som de 126 fosterbarnen som plötsligt flyttades tvärs över landet för att få nya hem eller bonden Axel Fredrik som blev utfattig när nödåren drabbade Sverige. I dagens program, som är det sista för säsongen, ska vi berätta om Elsa, en ung flicka som också rycktes upp och flyttades långt bort från sin invanda miljö. När hennes mor dog, dog också kunskapen om vem som var hennes far. Över hundar år hann gå innan Elsas barnbarn, Ann Bergqvist, med hjälp av DNA spårade upp honom. Allt fler släktforskare låter DNA testa sig. Många gör det för att knyta kontakter med nu levande släktingar som kommer upp i träfflistan efter provet. Inte minst är det många som får kontakt med släktingar vars anfäder emigrerade till Amerika. En annan anledning till att dna forska är att hitta svaren på olösta gåtor, som till exempel att hitta okända fäder eller ibland till och med okända mödrar. Dvs personer som inte namngivits i kyrkböckerna och som förblivit anonyma för de efterkommande släktleden. Naturligtvis finns det en del tips på hur man med traditionell släktforskning kan lösa de här familjegåtorna, men ändå förblir många av dom olösta för att de skriftliga dokumenten helt enkelt inte räcker till. Ann Bergqvist i Svenljunga är en rutinerad släktforskare, men hur hon än försökte ta reda på vem som var far till hennes farmor Elsa så kom hon ingen vart. Men bara för någon månad sedan kom svaret på gåtan. Tack vare DNA testet. Det enda hon visste tidigare var att Elsa hade haft en svår start i livet. - Jag har hört ända sedan jag var liten att farmor var såld på auktion men så mycket mer fakta hade jag ju inte. Sedan gjorde jag mig ju egna bilder av vad hänt och tyckte att det lät fruktansvärt. Men det är egentligen det enda jag vet, säger Ann Bergqvist. Det var Elsas mor Laura som bar på alla de hemligheter som senare generationer släktingar nu försöker ta reda på. Laura fick fyra utomäktenskapliga döttrar i tät följd under 1890-talet. Laura var från Västervikstrakten i norra Småland, men hon flyttade därifrån i två omgångar. Första gången gjorde hon en kortare tur till Stockholm då hon födde sin äldsta dotter, och i början av 1890-talet flyttade hon plötsligt den långa vägen till Själevad i Ångermanland. Där födde hon ytterligare tre döttrar under loppet av sex år, alla med okänd far. Elsa är en dessa flickor, hon föds 1894. Men vem som är fader till flickorna är helt omöjligt att läsa sig till av kyrkböckerna, Ann Bergqvist vet inte ens om de har samma far. - Nej, ingen aning! Det finns ingenting som antyder något om det. Laura verkar hamna under radarn i några år, för den som skrev i församlingsboken säger att hon ”saknade betyg” för ett par år. Och vad som hände då det vet vi inte, fortsätter Ann Bergqvist. Nej, Lauras liv är inte lätt att rekonstruera, man anar att hon befann sig på samhällets marginal. Och det blir inte något lyckligt familjeliv för Laura och hennes döttrar i Själevad. En av flickorna dör 1896 och året därpå dör också mamma Laura. När Laura dör är tre av döttrarna i livet, och de är då 1, 3 och 7 år gamla. Några år senare återfinns flickorna i olika fosterhem. Elsa hamnar hos en familj som hade ett barn, en son, och där bodde hon i fyra år. Fosterfamiljens son Olof är 16 år då Elsa kommer dit som sjuåring. Ann Bergqvist anar att det är han som är personen bakom de berättelser hon hört i familjen om en Olof som var elak mot Elsa. - Det har ryktats i familjen om att nånstans i Elsas barndom så fanns det en Olof som ”inte var snäll”. Det sades bland annat att han gav Elsa skulden för saker som han själv hade gjort. Men vad det var för saker, det vet jag inte - Men jag hittade en anteckning i församlingsboken om att han dömdes till två och sex månaders straffarbete för otukt med minderårig. Han blev frikänd i högre instans, men man kan ju misstänka att det är den Olof som har figurerat i familjetraditionen. Samma månad som Olof döms flyttas Elsa från fosterhemmet, och hon flyttas långt, till Gällivare. - Det är en väldigt lång flytt för ett litet barn – hon var elva år när detta skedde, säger Ann Bergqvist Också Elsas liv i Gällivare är lite av en gåta, kyrkböckerna där är upplagda så att man inte ser vem Elsa bor hos. Men när hon blir vuxen förefaller det som att hennes liv blev enklare. Hon kom så småningom tillbaka till Själevad och arbetade som piga under ett antal år, och med tiden flyttade hon ner till Skaraborg där hon gifte sig och fick sju barn. Men vem som var hennes far var alltså fortfarande en gåta, och Ann Bergqvist hade inte ens chans att komma vidare på den tråden i sin släktforskning. Det var en av anledningarna till att hon valde att göra ett DNA-test. - Jag ville ha det som komplement till den vanliga pappersforskningen. Man måste ju ha pappersforskningen i botten och sedan kan man med lite tur använda DNA resultaten för att bekräfta eller utesluta släktskap, säger hon. Eftersom Anns far var borta gick hon till sin faster för att få ett prov som skulle säga något om den släktgrenen. - När så småningom hennes resultat kom upptäckte jag att det fanns kopplingar till väldigt många personer som hade anknytning till Själevad. - Då förstod jag ju att det handlade om den okände fadern för någon annan koppling till Själevad hade inte min faster. Ann Bergqvist letade igenom en rad olika släktträd som hade lös koppling till hennes fasters DNA, men kom inte vidare med det. - Men så plötsligt så dök det upp en väldigt nära matchning som bedömdes som en kusin till min faster. En annan person som hade lämnat DNA-prov som alltså stämde så bra med fasterns att de bedömdes vara kusiner. - Jag hann inte skriva till den personen förrän jag fick ett mail ifrån honom, där han undrade över vad detta kunde vara för koppling. De båda började nysta i sina släkter, och insåg att han och fastern hade släktskap ett led tillbaka. - Han kom fram till att Elsas far borde vara hans egen morfar, för han stämde både åldersmässigt och geografiskt. - När jag började leta i hans anor så föll alla andra, lite lösare kopplingar som jag fått sedan tidigare, på plats. - Så vi kunde konstatera att vi hade hittat Elsa okände far, säger Ann Bergqvist. Elsas far hette Carl och var sågverksarbetare. Under en period i sitt liv arbetade han som kusk, och släktforskarna anar att det var under den tiden som han kan ha träffat Elsas mamma Laura. När Laura födde sina barn var Carl fortfarande ogift. Den familj han senare bildade visste ingenting om de utomäktenskapliga barnen. Ann Bergqvist är medveten om att hon nog hade tur med sin DNA-matchning. Förutsättningen för att det skulle lyckas hitta Elsas okände far var ju att någon nära men okänd släktning också skulle välja att göra ett DNA-test. Däremot är ju chanserna att hitta nu levande släktingar stora. - Det är ju ganska många som har hittat sina kopplingar i Amerika på det här sättet, men jag har inte så många emigranter i min släkt så att det har varit aktuellt att kolla, säger Ann Bergqvist, som ändå är väldigt nöjd med att hon tog sitt och sin fasters DNA prov. DNA-forskning för släktforskare Ann Bergqvist fick napp väldigt snabbt efter att hon lämnat sina DNA prov. Men ofta tar det längre tid säger Peter Sjölund som är en av de främsta experterna på DNA-släktforskning i Sverige. - Just det här fallet är lite unikt eftersom hon hade sån tur. Att det råkade dyka upp en kusin som DNA testat sig utan att hon visste om det, säger Peter Sjölund. Ofta måste man leta själv efter personer som ska testas, eller vänta väldigt länge innan det dyker upp någon nära släkting. Hur gör man då rent praktiskt om man har en fader eller moder okänd i sitt släktträd? - Det beror lite på förutsättningarna, säger Peter Sjölund. Dels kan man fråga sig om det finns någon misstänkt, för i många fall finns det någon som släkten berättat om, till exempel bonden på gården. Och har man en misstänkt gäller det att leta rätt på ättlingar och släktingar till den personen och testa dem. Plus att man måste testa sig själv eller den person i släkten som är närmast den okända fadern. Sen gäller det att avvakta och tolka resultaten och se om släktskapen verkar stämma. - Om det inte finns någon misstänkt är det mycket svårare. Då handlar det dels om att, dels testa sig själv, men även testa släktingar på den okända faderns sida. Om det är till exempel en okänd morfar, är det bra att testa mamma eller hennes syskon, kusiner på mammans sida, så många som möjligt för att sen invänta att det dyker upp en bra matchning som är DNA matchning på nära håll. En DNA match dyker upp i matchningslistan och där är de matchningarna man kan jobba med, förklarar Peter Sjölund. - Har du då testat en kusin på mammas sida och både du och kusinen har personen i matchningslistan då är det bevis för att svaret finns på mammans sida. Och har du testat en tremänning på morfars sida är det ett svar på att matchen finns på morfars sida. Matchningen sker mot alla som testat sig och när resultatet efter provtagningen kommer presenteras en lista som visar vilka du är släkt med och där visas också en beräkning utifrån hur mycket DNA du delar med olika personer och som visar hur nära släkt man är. Om det står femmänning till avlägsen släkting kan man vara släkt för fem, sex sju hundra år sedan. Men längst upp i listan brukar det finnas några som är lite närmare. - Många får tusentals matchningar. Om man har rötterna i norra Sverige eller Finland kan man få 4-5000 släktingar och då är de allra flesta väldigt avlägsna. På frågan om det finns de som är oroliga att det kan komma fram svar som inte är det man tänkt sig, svarar Peter Sjölund att är man orolig ska man inte testa sig. Man måste vara medveten om att det kan visa sig att pappa inte är pappa till exempel. Det händer varje år, men å andra sidan är det åtskilligt många fler som hittar en okänd far än de som tappar en pappa. Hur hanteras det lämnade DNA-provet och kan det komma i fel händer? Peter Sjölund berättar att det finns vissa stora företag i USA som säljer resultaten till läkemedelsbolagen, vilket de också är öppna med. Sen finns det företag som bara behåller resultaten hos sig och bara jobbar med släktforskning. Längre ned här på sidan finns en länk till en sida från Släktforskarförbundet där man kan läsa sig till vilka DNA test som passar till den släktfråga man vill ha svar på. Peter Sjölund har i programmet Tendens-kortdokumentär utförligt berättat om DNA släktforskning. Programmet heter "Mitt DNA och släktingarna på järnåldern" och sändes i maj 2016. Programmet finns lyssningsbart längre ned här på sidan. Vi tar tacksamt emot berättelser om människor och händelser från förr till nästa säsong som börjar sändas i höst. Adressen är: slaktband@sverigesradio.seSläktbandSveriges Radio906 15 Umeå Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

22 Tammi 201823min

Sara dömdes till döden för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Hon lyckades fly till Norge och fick ett nytt liv, men kvar i Sverige fanns fångvaktaren som fick skulden för hennes flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I gamla tider var det inte så vanligt att kvinnor dömdes till döden, men när det skedde så rörde det sig ofta om barnamord. Kvinnorna dömdes för att ha tagit livet av sina egna nyfödda barn. Sara Broberg var en av de kvinnor som dömdes till döden efter att man funnit kroppen efter hennes lille son i ett vattendrag i Dalsland. På sensommaren 1779 skulle hon halshuggas och brännas på bål. Men så blev det aldrig. Hennes ättling släktforskaren Markus Svensson har letat rätt på Saras historia. Han bor på Gotland men har sina rötter i Dalsland. Och där, strax söder om Mellerud alldeles intill Vänern bodde Sara tillsammans med sin man Sven. - De bor på ett ställe som heter Södra Strätet, i ett hus som ligger precis där Dalbergså går ut i Vänern. Där finns det en naturlig hamn och det var vanligt att båtar gick in dit när det blev hårt väder på Vänern, berättar Markus Svensson. - Jag har hittat en text som beskriver Södra Strätet som en slags krog för sjöfarande, och Saras man Sven hade titeln ”traktör”. Sara och Sven gifter sig 1790. Ett år senare föds deras första barn, och tätt på följer ytterligare två. De lever ett, får man förmoda, förhållandevis lugnt liv, tills Saras tillvaro helt kastas över ända i februari 1798. Då omkommer Sven i en drunkningsolycka. Det går inte ens ett år innan nästa dödsfall inträffar, Saras yngsta barn Mattias dör i kikhosta, och våren därpå försvinner Saras sista livlina, när hennes far avlider. Mitt i all denna tragik har Sara hittat en ny man. - Under hösten så har Sara blivit gravid med en Isac Ollendal, en man som kommit sjövägen. Hon blir gravid och man anar att han lovar henne äktenskap. Men han tar värvning och dumpar henne, berättar Markus Svensson. Sara bestämmer sig för att försöka hålla sin graviditet hemlig, men hennes omgivning såg givetvis att hon var ”Rådd med barn” som man ofta uttryckte det. Därför var det inte så konstigt att hon var en av dem man undersökte när man sommaren därå fann ett dött spädbarn som låg och flöt i älven. - Det är två drängar som hittar barnet som ligger och flyter i kanten. De kontaktar kronolänsman som gör en undersökning. Han börjar med att resa runt i socknen och hälsa på alla de kvinnor som sägs vara med barn, och han kan konstatera att de alla har magarna kvar. Det återstår bara Sara, men hon är inte var hemma när länsman kommer.- Men dagen därpå kommer hon tillbaka och då har hon en mindre mage. Länsman lägger ihop ett och ett, det är uppenbart att det är hennes barn, säger Markus Svensson. Sara nekar ganska länge, trots att det är uppenbart att hon burit på barn. - Hon har mjölk i brösten men hävdar att det beror på att hon ammat sin yngste son, han som dog under julen. Hon hävdar också att den stora magen hon hade berodde på att hon haft problem med menstruationen och att det just hade ”släppt”. Jag har aldrig varit rådd med oäkta barn, men vid sistlidne Mikaelitid upphörde min tideräkning eller blodlämning, vilken den 13 i denna månad lossat, varefter min mage blivit mindre än förr. Och, får jag tillägga, att jag kanske kan ha någon mjölk i bröstena kvar sedan mitt lilla barn avled några dagar före sistlidne julhelg. Saras försvar är ihåligt men eftersom hon faktiskt riskerar dödsstraff vill rätten ha ett erkännande från henne. Nu kallar man in hjälp i form av en rutinerad barnmorska som heter Johanna Schmidt. Hon får lov att undersöka Sara och framför allt prata med henne i enrum. När Johanna har undersökt och pratat med Sara ger hon följande rapport: Änkan Sara Maria Broberg befanns några och 40 års ålder, medelmåttig vikt men stark kroppsbyggnad, född och uppfödd i Skaraborgs län - hon är eljest beryktad för lösaktighet, både före, och efter sitt äktenskap, men nekade på det högsta sig vara luder. Sara Broberg gjorde med gråtande ögon och största sinnesrörelse, följande frivillige bekännelse: Att hon i Aug. och Sept. månad förlidet år haft flera gånger olovligt köttsligt umgänge, med herr greve Adolf Frölichs ogifte brännmästare, vid namn Isac Ollendal från Västergötland, varunder de ock skolat tillsagt varandra äktenskap. Men som Ollendal därefter förföll i mycken liderlighet, samt lät värva sig till soldat; så, ehuru hon fann sig av honom barnrådd, beslutade hon, att övergiva honom; och att dölja sitt havande tillstånd och förgöra barnet, så fort det kom till världen. Uppenbarligen så går de in i ett rum, Johanna och Sara, och Johanna lyckas då få Sara att erkänna alltihopa, och vad som händer i det där rummet det vet vi ju inte, säger Markus Svensson. Men det troligaste är väl att hon sagt till Sara att det är uppenbart att hon fött ett barn. - Men nu erkänner hon och berättar. Då hon å torsdagen den 13 dennes kände sin förlossning nalkas, bortsände hon allt tjänstefolket. Därpå gick hon åt drängstugan och gjorde där i hast sin förlossning. Barnet hade liv, men som hennes föresats var, att döda det, klippte hon utaf navelsträngen nära vid dess buk, utan at förbinda den, och sedan blodet däraf förrunnit barnet, så at det avled, utan att hon förövade någon våldsam gärning, sveper hon det samman in i en kjortel och kastar det, utan något sänke, uti älven. Det finns vid den här tiden bara ett enda straff för den kvinna som tagit livet av sitt nyfödda barn. - Sara döms till döden, till halshuggning och efter det ska hon ”å båle brännas”. Hon sitter ungefär en månad inläst på Kronohäktet i Vänersborg. Trots att Sara sitter inlåst i väntan på sin avrättning, är det hon själv som måste ordna allt praktiskt som måste göras, inte minst med barnen. - Hon ber att få några dagars respit för att ordna för barnen. Hon skickar dem till Västergötland, men vart har inte Markus Svensson lyckats utröna, även om han hittar dem senare, som vuxna. Markus Svensson har funnit domen där Sara döms till att halshuggas och därefter brännas på bålet. Han har också sett att domen gått vidare för att stadfästas högre upp i rättssystemet så som ordningen var vad den här tiden, men det hinner aldrig komma någon bekräftelse från högre instans. Sara tar sitt öde i sina egna händer, och försätter samtidigt fångvaktaren Jongberg i knipa det förstår man av den här anteckningen i rättens protokoll: Delinkventen har natten till den 27:e sistlidne Juli på flykten kommit utan att hon ännu hunnit ertappas. Vederbörande fångvaktare kommer härföre att undgå rannsakning och dom vid förordnad slottsrätt, som den tolfte dennes i slikt avseende sammanträdes. - Hon rymmer helt enkelt, och den som får skulden är fångvaktaren. Tyvärr så har jag inte hittat något protokoll från den rättegång då fångvaktaren ska rannsakas, vilket är frustrerande, för det hade ju varit chansen att få veta hur det gick till, säger Markus Svensson. Han har fantiserat mycket om hur Sara lyckades fly. - Hon hade god hand med karlar, så en idé är att hon lyckats förföra fångvaktaren, säger han. Saras flykt väcker många frågor. Kanske är det som hennes ättling Marcus gissar, att Sara förför fångvaktaren. Kanske har hon gråtit sig till att bli utsläppt, eller så har hon bara passat på när tillfälle gavs. Där var historien om Sara länge slut för Markus. Sara var försvunnen, ingenstans fanns några anteckningar om vart hon tog vägen. Men det som traditionell släktforskning går bet på kan ny teknik ibland råda bot på. - Men sen via en grupp på Facebook, man får ju mycket hjälp av varandra där, så hittades hon i Norge där hon bor i Fredrikshald. Hon lever helt öppet under sitt riktiga namn och arbetar som sömmerska i en hantverkarfamilj. Två år efter flykten från dödsstraffet i Vänersborg, finns Sara alltså registrerad i Fredrikshald i Norge. Hon slår sig ihop med en svensk soldat som hon får två barn med, och 1808 föder hon ytterligare ett barn, vars far är en skräddare. Men hon förblir ogift hela tiden. - Hon gifter sig aldrig igen, såvitt jag vet Hon försvinner nämligen igen, efter 1808 hittar jag henne inte. Markus Svensson har lagt ner mycket arbete för att följa Sara, och för att försöka förstå hennes handlingar. - Jag har ju umgåtts mer med henne än en del av mina nu levande släktingar, skämtar han. - Hon har ju gjort något fruktansvärt, men samtidigt så får man någon slags förståelse för hennes handlingar när man sätter sig in i hur hon faktiskt hade det. När så många runt henne dör, och så blir hon återigen lämnad av en man. Man kan ju aldrig försvara det hon gjorde men man kan få någon slags förståelse för henne, slutar Markus Svensson. Fångspillning Markus Svensson har hittills inte hittat några dokument som berättar hur själva flykten gick till. Men klart är att Sara Broberg måste fått hjälp på ett eller annat sätt och vi hörde ju också att fångvaktaren fick skulden för det hela. Vid den här tiden gällde 1734 års lag och där fanns en särskild lagparagraf som handlade om hur man skulle straffa den fångvaktare som medvetet eller omedvetet lät en fånge slippa undan. Det kallades "fångspillning" och straffades hårt. Fångvaktarens ansvar var personligt, det säger Roddy Nilsson som är historiker vid Göteborgs universitet. - I mina studier har jag stött på fångvaktare som blivit dömda för att de släppt ut eller tappat bort fångar. Ett fall från Växjö 1880-tal där en fångvaktare var tämligen berusad och hade glömt att låsa en grind varpå tre fångar smet ut och fångvaktaren fick avsked, berättar Roddy Nilsson. Ordet "fångspillning" kommer från spilla, ödsla bort eller tappa, att man alltså tappar fången, berättar Roddy Nilsson. Vi vet inte hur fångspillningen i Saras fall gick till, om hon rymde från själva häktet där hon satt, eller om flykten skedde under en transport. Men Roddy Nilsson har sett att just fångtransporterna var en svag länk i kedjan. - Det var en företeelse som var väldigt vanlig, att man fraktade fångar mellan olika inrättningar, mellan fängelser, mellan häradsrätter och mellan olika anstalter. Man använde häst och vagn och oftast var det bönder som gjorde detta i skjutstjänst. En bit senare in på 1800-talet kom också en yrkesgrupp som kallades gevaldiger och som hade ansvar för fångtransporterna. I regel hade de fotbojor, men det är möjligt att kvinnor inte ansågs behöva bojor, säger Roddy Nilsson. Fångtransporterna tog ibland tog en sväng förbi krogen. Roddy Nilsson har sett flera exempel på det när han studerat handlingar från Växjö fängelse från 1800-talet. Sven Widell inkom den 18 oktober av kronolänsman Hjertqvist och förd av fjärdningsman P A Magnusson med skjuts från Wislanda. Fången Widell var vid ankomsten drucken. Vid Nöbbeled gästgiveri hade fångföraren för fångens räkning och för fångens penningar inköpt en liter brännvin som de gemensamt förtärde under resan till staden.Axel Rask inkom den 13 november. Både fånge och fångförare druckna vid ankomsten. Fången hade förtärt öl i Emmaboda samt efter ankomst till staden druckit 4 supar och 2 flaskor öl.Albin Salomonsson ankom hit igår kl 4 på eftermiddagen av kronolänsman Portén, men var då så överlastad och oregerlig, att han ej kunde mottagas här, utan avfördes till polisfinkan där han kvarblev till idag på morgonen, då han härstädes avlämnades. Vid förhör idag med fången uppgiver denne att han icke av fångföraren Nilsson erhållit någon mat, och att han för egna penningar i Ljungby inköpt 1 liter konjak samt 3 flaskor öl, vilket fången och fångvaktare Nilsson gemensamt förtärt under resan. Den sista avrättningen för barnamord i Sveirge skedde 1830 och dödsstraffet avskaffades 1861. - Barnamord reglerades i en särskild lagstiftning som gick tillbaka till 1600-talet, och senare forskning har visat att det var ett tämligen rättsosäkert system där moderna beviskrav inte uppfylldes, berättar Roddy Nilsson. Längre ner på sidan finns två extra ljudfiler där Roddy Nilsson berättar om ett alldeles speciellt arkivfynd han gjort och också en ljudfil om vad som finns i fängelsearkiven. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erika Libeck Lindahl, Patrik Paulsson och Viktor Åsberg slaktband@sverigesradio.se

15 Tammi 201824min

Sara blev änka i unga år. Två av hennes barn fick stämplen "mindre vetande" och "trög". När hon sedan fick ett utomäktenskapligt barn blev hon för alltid beroende av andras hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I det gamla samhället var det vanligt att en åldrande förälder skulle försörjas och tas om hand av sina barn. Men om barnet själv behövde tas om hand även som vuxen blev situationen annorlunda. Så blev det för Sara Persdotter som födde två barn som i kyrkböckerna kallades för "mindre vetande" respektive "trög". Och Saras tillvaro blev ännu svårare genom att hon i hela sitt liv blev övergiven av dem hon var beroende av, och som skulle kunnat innebära ett tryggare liv för henne. Sara föddes i Norge 1780 men växte upp i Arjeplogs församling. Familjen var nybyggare och på gården fanns flera generationer. Men när Sara var 11 år förändrades hennes tillvaron drastiskt då hennes pappa Per Jonsson lämnade och det fastän det var planerat att det var han som skulle ta över gården. Det berättar Ida Lejon som är ättling till en av Saras söner. - Per Jonssons föräldrar som äger nybygget hade skapat ett förgångskontrakt där det stod att Per skulle ta hand om sina föräldrar när de blev äldre och få ta hand om nybygget. Men eftersom Per stack skrev dom över kontraktet på dottern. Det blev Saras faster som tog över gården och i förgångskontraktet kan man mellan raderna skymta hur besviken fadern Jon Persson är över sonens svek. Såsom jag Jon Persson och min hustru Marta Olofdotter i Arieplog för wår sjukdom af ålderdomsbräckelighet skull sedan wår son Per Jonsson uphäfwit det med honom förr ingångna Contract och flyttat ifrån oss samt därigenom lemnat oss utan alla hielp nu icke lengre förmå uppehålla wårt nybygge. Altså återkalla wi hermed den öfwerenskommelse, som med wår son Per Jonnson skrivit, at han ingen rättighet derefter mera har at fordra. Samma år som Saras pappa försvann lämnade också mamman gården, och därmed hade familjen splittrats. Men Sara stannade kvar på nybygget fram till dess hon fyllde 18 och då tog tjänst som piga, först i Sverige och sedan i Norge där hon också mötte sin Anders Olsen. - Hans pappa var länsman och hade säkert en hög status i området. Sara och Anders fick fyra barn, men det äldsta barnet dog som liten. De andra barnen var Peder, Eva och Anders. Och när Anders, den yngste, föds 1811 står Anders som avliden i kyrkboken. Sara väljer då att flytta tillbaka till Sverige och Peder lämnas kvar i Norge. Hon har med sig Anders som är ett år och dottern Eva står noterad som "mindre vetande" och "vanvettig" vilket visar att hon har någon typ av handikapp, säger Ida Lejon. - Det kanske fanns en förhoppning om att hon skulle träffa en ny man i Sverige som kunde vara pappa till hennes barn, men så blev det ju inte. Sara träffade i och för sig en ny man, drängen Olof Isaksson från Björkholmen vars far var klockare och med det också han kommen från en väl ansedd familj. Sara och Olof får sonen Johan i september 1816 fastän de inte var gifta och i kyrkboken står den lille Johan noterad som oäkta. Men bara tre månader efter att barnet fötts gifter sig Olof med en annan kvinna och lämnar Sara ensam med de tre små barnen. Saras situation ansågs vara så svår att den togs upp på sockenstämman i Jokkmokk den 24 november, bara två månader efter att Johan fötts. Om utfattiga Norrska Enkan Sara Greta Pehrsdotter yttrade Allmogen, på Pastors gjorda ömma föreställningar, sig villig, att vid alla sammankomster nästkommande år, 1817, söka att en hvar, efter råd och tillfälle, stödja henne och hennes barn med lifvets näring. Saras försörjning blev nu hela socknens ansvar och hennes situation var verkligen eländig. För inte nog med att Olof hade bara övergett Sara. Hans nya kvinna var gravid när Sara födde sitt barn. Och kanske var det närheten till Olof och hans nya familj som gjorde att Sara valde att resa vidare trots pastorns goda föresatser att hjälpa henne. Sara och hennes tre små barn flyttade igen och i kyrkboken står det noterat att hon var ledig till äktenskap. - Det måste ha varit tufft och det fanns ju inget att falla tillbaka på. Hon flyttar till Sävast och fick väl hyra in sig i en stuga där hon stannar till sin död 50 år senare. Eva bodde hela livet med sin mamma och dog på fattighuset. Anders stämplades för stöld och med tanke på att de fick fattigunderstöd i så många år, fanns det inte medel att ta hand om alla, säger Ida Lejon. - Han ansågs inte heller kunna jobba bra och försvinner från hemmet. Lösa Drängen Anders Öström i Säfvast är född år 1813, at han genom sin vårdslöshet saknar tillbörlig Christendoms Kunskap och derföre icke begått herrans Nattvard. Han har altjemt drifvit omkring, är känd för både trög och oskicklig till arbete, hvarföre ingen vill taga honom i sin tjenst. Socknen bestrida honom försvar, med anhållan, at han måtte få plats vid något publiqt arbete. Ida har inte kunnat finna vart Anders tog vägen, men han verkar inte ha återvänt till sin mamma. Så kvar i stugan var Sara och hennes dotter Eva, som var stämplad som mindre vetande, och sonen Johan. Som husfattig, dvs de som hade bostad men saknade medel för uppehälle fick Sara pengaunderstöd och utsädeskorn från fattigvårdskommittén. Ida har sett att Sara fick mer underhåll ju äldre hon blev. Först 1859 började församlingen diskutera om de skulle upprätta en fattigstuga, och det var till den Eva flyttade när hennes mor Sara dog. Saras berättelse är alltigenom sorglig, men det fanns ändå en ljuspunkt i familjens liv, och det var sonen Johan som släktforskaren Ida Lejon stammar från. - Han hittade sig en tio år äldre hustru och fick fem barn, varav en av döttrarna är Idas anmoder. Han fick ett soldatkontrakt med ett eget torp med tillhörande mark och fick namnet Rolig. Förgångskontrakt I det här avsnittet av Släktband berättar Ida Lejon om ett så kallat förgångskontrakt. Förgångskontrakt innebar att ägaren till en fastighet skrev över fastigheten på en annan person, oftast en son, mot att den gamle ägaren fick bo kvar på gården i resten av sitt liv. Normalt fanns det i kontraktet stadgat till exempel hur mycket utsäde, spannmål, mjölk och ved som den gamle ägaren hade rätt till varje år. Samma slags eller liknande kontrakt kallades vid olika namn i olika delar av Sverige. Förgångskontrakt var namnet som användes i norra Sverige. I södra delen av landet var den vanligaste benämningen Undantagskontrakt och i vissa fall Födorådskontrakt. I Finland heter kontraktet Sytningskontrakt. De kallades ”mindre vetande", "fånar" och "idioter” Saras dotter Eva stod antecknad som "mindre vetande" i kyrkoboken, en term som antyder att hon hade någon form av funktionsnedsättning. Och hon levde ju också hela sitt liv på fattighuset där hon dog 1878, 70 år gammal. Många barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dom hamnade i fosterhem, men det var nog inte aktuellt för Eva eftersom hon sannolikt inte kunde bidra med arbete i en familj. Det säger Roger Qvarsell som är historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet. -Det genomgående mönstret var att de som tog emot fosterbarn ville ha friska, starka och arbetsföra barn. Ofta hade fosterfamiljerna inga egna eller bara få barn och behövde den extra arbetskraft som ännu ett barn innebar. Det innebar att barn med olika handikapp bara mycket sällan blev fosterhemsplacerade. Istället blev de föremål för fattigvården i sina socknar. - I Evas fall fanns det ju faktiskt ett fattighus. Det var vanligt att det var de lite mer välbeställda socknarna som hade egna fattighus, annars blev fattighjonen hänvisade till så kallad rotegång eller liknande. Så det varierar kraftigt hur fattigvården är organiserad i olika delar av landet, säger Roger Qvarsell. När man råkar på personer som Eva i gamla arkivhandlingar kan man bli en smula förskräckt över terminologin. Hon kallades ju ”Mindre vetande” annars ser man ofta benämningar som ”Fånig, Idiot och Sinnesslö” användas, inte minst i husförhörslängderna. Men det gäller att inte lägga nutida värderingar på de där orden, säger Roger Qvarsell. - De där nedsättande värderingarna är en del av det historiska materialet, och vi kan inte avstå från att använda dem om vi vill förstå hur samtididen såg på människor med psykiska handikapp, säger han. - ”Fånig” ”Stupid” och ”Idiot” var medicinska termer och de användes framför allt om dem som blev kvar på de hospital som långsamt omvandlades till sinnessjukhus från 1823. Då beslöt riksdagen att man skulle inrätta stora centralhospital bara för de som kallades sinnessjuka. - Men det fanns kvar personer som hade en medfödd svaghet och som man betraktade som ”obildbara”. Den gruppen kategoriserades som ”fåniga”, som var den mildare formen, ”stupid” som var lite allvarligare och ”idiot”, som var den allvarligaste varianten. - Benämningen ”idiot” levde kvar hela 1800-talet, när man inrättade stora så kallade ”idiotanstalter” för de med de svåraste utvecklingsstörningarna. Synen på personer med psykisk funktionsnedsättning har skiftat. Under upplysningstiden på 1700-talet ville man gärna tro att människan var bildbar och kunde lära sig saker utifrån sina egna förutsättningar. Men en bit in på 1800-talet börjar man att betona arvet mer, och då blev det avgörande hur skadan uppstått – om den var medfödd eller förvärvad, - Vid mitten av 1800-talet konkurreras upplysningsidéerna om att alla är behandlingsbara ut av en mer pessimistisk syn på möjligheten till behandling. Med start i Tyskland skedde en uppdelning mellan dem som man såg som ”Obildbara” och dem som var ”Bildbara”. Man inrättade särskilda skolhem och liknande där de ”bildbara” skulle få lära sig tillräckligt mycket för att kunna klara sig själva i någon mån. - De kunde få lära sig vissa hantverksyrken, kanske kunde de klara att bli konfirmerade. Det första skolhemmet av det här slaget inrättades på Nya Varvet i Göteborg 1868. Ända från slutet av 1500-talet och framåt så sker det en långsam förflyttning av ansvaret för de svaga i samhället, från familjen till det allmänna. Men den här utvecklingen gick långt ifrån spikrakt - när samhällsekonomin blev ansträngd, så fick familjerna rycka in igen- Den första gången staten går in med någon slags hjälp är i slutet av 1500-talet då sårade soldater fick en viss hjälp. På 1600-talet är det föräldralösa barn som första gången får stöd, och på 1700-talet är det de sjuka barnens tid. Under 1800-talet sker stora satsningar på sinnessjukvården. Familjeansvaret varierar över tid även i lagstiftningen. - Det stora bakslaget kom med fattiglagstiftningen 1871, berättar Qvarsell. Då lades huvudansvaret på familjerna igen, och skälet till det var att antalet fattiga i slutet av 1800-talet var så stort. Det fanns inga förutsättningar för de små socknarna att klara fattigvården. Det här var tiden då de svåra nödåren drabbade landet, den stora emigrationen gjorde att landet fick en ofördelaktig ålderssammansättning på landsbygden. De unga flyttade till städerna eller till Amerika och kvar blev gamla, sjuka och små barn, och det gjorde att fattigdomen ökade ganska kraftigt. Trots att det alltså fanns perioder då staten, samhället, av ekonomiska skäl var tvunget att dra tillbaka sitt ansvar för de svaga, så fanns ändå ett stort behov av att veta hur många människor som faktiskt var i behov av hjälp och stöd. Så, två gånger under 1800-talet så gjorde staten stora utredningar om fattigvården och i båda fallen kom det att handla ganska mycket om människor med olika funktionsstörningar. Första gången var 1826, då prästerna ombeds att rapportera hur många personer det fanns i deras socknar, som inte klarade sig på egen hand. De som redan var på olika institutioner hade man ju förstås koll på, men hur många som togs om hand av sina familjer, det visste man inte. - I slutet av 1800-talet gjorde undersökning nummer två och den var ännu mer väldokumenterad, och det var e undersökning av alla psykiskt sjuka och utvecklingsstörda som inte fanns på någon institution utan ute i socknarna. Den gången kom man fram till att det fanns 13 000 i hela landet. Den här undersökningen blir grunden för de nya institutioner som byggs upp, asyler och skolhem, för olika grupper. Man byter namn på dem vid flera tillfällen, från ”asyl” till ”idiotanstalt”, ”hospital” och ”sinnessjukhus”. - Dels ville man nog komma bort från den nedsättande stämpel som de här namnen innebär, men ibland har det också handlat om att verksamheten har ändrat inriktning och arbetssätt, och det har man velat markera genom att byta namn på institutionen, säger Roger Qvarsell. - Namnbytena markerar både att attityden redan har ändrats, men är också försök att aktivt påverka attityder gentemot de psykiskt sjuka. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Anders Wikströmslaktband@sverigesradio.se

8 Tammi 201824min

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar. Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor. Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde. Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke. – Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall. – När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet. – Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen. Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten. – Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall. Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning. – En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för. År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall. – Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning. – Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten. Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans. 1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland. – De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall. – Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror – och sen blir utbryter krig. Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv. – Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler. Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift. – De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist. Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken. Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn. Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia. – Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall. – Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling. Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset. – Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken. – De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter. I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till: Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: ”Man ska inte hållas med tjuvnad!” Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred.Urtima ting, Ume Häradsrätt 10 juni 1820 Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus. Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel.--Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall. Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit. Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst. – Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden. Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg. Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat. Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig. Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt: – Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk – att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock. – Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm. – Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem. Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet. – Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv. Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge. Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland. Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt. För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus. – Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med ”Hard-Brexit”, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen.Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder. – Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström. – Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi. Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra. – Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna. Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk) Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf. – Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna. – På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder – Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland. Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva. Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet. – Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström. – På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått. Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären: Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning. När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga.Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter.Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter. – Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström. – Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna: Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen. Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström. – Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet. Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större. Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige. – Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm. – Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla NordlundUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

1 Tammi 201824min

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag. Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre. Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska. Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman. Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder. Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk. - Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter. - Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog. Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna. - Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs – en social nesa av stora mått. - Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i – hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja. Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem. Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen. Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt. - De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i. - Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett. Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren. Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan. - Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten. - Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling. Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll. - Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan. Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder. Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på. Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav. - De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta. På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England. Kära Henrik Signe och GustavJag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla! Saknade av er fader Charles C Nilsson Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket. - Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling. - Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner. I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit. - Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling. Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop. - Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda? Mycket vardagsdramatik i polisprotokollen Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen. Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven. På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie. De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas - Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler. Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med. - När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken. Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade. - Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott. Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad. Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland. Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin. Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark. - Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941. De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna. Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.B SkoglundÖstersund den 17 december 1941 - Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman. I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat. Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland. Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna. I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra. - Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset. Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad. Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet. Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Blomberg och Lennart Palmslaktband@sverigesradio.se

25 Joulu 201724min

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade ”Döda dem!” men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder – Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ”förhatlig balttysk”, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ”arisk rensning”. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ”ariskt renrasiga”. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ”examen” som ”ariskt renrasig ” i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier. Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ”Ingen”, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ”demokratisk” som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet – dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erica Dahlgren och Erika Libeck-Lindahlslaktband@sverigesradio.se

18 Joulu 201724min

Anna Lovisa fick flera utomäktenskapliga barn som hon tvingades lämna bort. När hon sen fick ett dödfött barn gömde hon det. Efter upptäckt och dom lyckades hon tack vare en präst ta sig till England. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den här säsongen berättar vi om människor från förr vars liv på olika sätt tog nya vändningar. Många av historierna handlar om människor som inte själva hade så stora möjligheter att påverka sin situation. Och inte alltför sällan var det händelser som i gamla tider kunde innebära att hela livet kantrade, som till exempel för de kvinnor som fick utomäktenskapliga barn och möttes av samhällets fördömande. Dagens huvudperson heter Anna Lovisa. Hon fick flera barn utom äktenskapet. Barn som hon ofrivilligt tvingades lämna bort. Och hade det inte varit för en ovanligt godhjärtad präst hade hon sannolikt slutat sitt liv i total vanära. Släktforskaren Maude Svensson nystade upp historien om Anna Lovisa. - Anna Lovisa var min mormors pappas äldsta syster. Hon föddes 1856 i Skallsjö i Västergötland. När Anna Lovisa är 20 år ger hon sig iväg hemifrån. Men hennes liv blir inte enkelt. När hon är 22 år får hon sitt första barn. En liten pojke som hon döper till Hugo Birger. Men eftersom hon är ogift tvingas hon lämna bort honom till sina föräldrar som nu bor i Finnerödja och själv söka jobb i Stockholm. Där hinner det inte gå mer än två år innan historien upprepar sig. Hon föder sitt andra utomäktenskapliga barn, en gosse som får namnet John Einar. Han blir placerad i ett fosterhem i Uppland medan Anna Lovisa söker jobb i Småland. Men hon är barnkär och vill gärna ha sonen intill sig. Så när hon får jobb som barnsköterska på Åminne bruk flyttas sonen och hamnar hos familjen Schytt i Forsheda, som visar sig vara en bra fosterfamilj och som bor i samma socken som Anna Lovisa. - De har inga barn själva och han kommer till slut att bli stins. Allt verkar vid det här läget bra. Men någon har fått veta att Anna Lovisa är mamma till Einar och blir därför kallad till enskild skrift inför prästen. Dessutom blir hon av med jobbet. En vecka efter att Anna Lovisa stått inför prästen och bekänt sina synder flyttar hon tillbaka till föräldrahemmet i Finnerödja. Men där ser hushållet annorlunda ut. Mamman hade dött och pappan gift om sig med en 20 år yngre kvinna. Anna Lovisa blir inte hemma länge. Hon söker nytt jobb och flyttar till Göteborg där hon får arbeta som piga. - Vad jag förstår får hon slita mycket och en dag ramlar hon på deras vind när de håller på med tvätten. Det står beskrivet i en polisrapport, berättar Maude Svensson. Efter fallet blir Anna Lovisa sjuk och då berättar hon för husmor att hon är gravid. Hon får omedelbart sparken, men får stanna i 14 dagar eftersom dom har en till stortvätt. - Efter barra några dagar får hon värkar och får hjälp av en annan huspiga att ta sig till Järntorget där hon kan ta en droska till sitt rum som hon hyr på Karl Gustavs gatan 43 i Göteborg. I polisförhören kan man läsa att det är sent på kvällen som Anna Lovisa reser hem. Vid niotiden på aftonen hade Anna Lovisa Eriksson gående begivit sig till Jerntorget därifrån den tilltalade i droska ensam åkt till den förhyrda bostaden. Den tilltalade kände under vägen födsloplågor och lade då en underkjortel på golvet av droskan och lät fostret nedfalla å kjorteln, varefter den tilltalade lindat kjorteln omkring fostret som varit döfött. - Och så går hon in i sitt rum och tittar på fostret. Hon ser att det är ett dödfött gossebarn. Den tilltalade undersökte efter framkomsten till bostaden fostret som befunnits vara ett gossebarn. Följande dag på morgonen inlindade den tilltalade fostret i ett gammalt lintyg och nedlade detsamma i en henne tillhörig koffert. - Och så låser hon kofferten. Nästa dag är hon dålig och kommer inte ut ur rummet. Värdparet blir oroliga och går in till Anna Lovisa som säger att hon har tandvärk. Efter två veckor tar hon ut fostret från kofferten och lägger några tidningar runt knytet. Hon beger sig till Brunnsparken där hon tar en spårvagn. När hon hoppar av promenerar hon mot Mölndalsån där det fanns ett ställe utmed landsvägen som hon kastade i fostret. Sen åkte hon hem, berättar Maude Svensson. - Hon hade tidigare erkänt att hon var gravid och folk började undra var barnet var. Någon anmäler henne till polisen och den 23 april 1890 kallas hon till förhör på polisstationen och en rättslig process påbörjas. Så småningom döms Anna Lovisa till böter och straffarbete. Maude Svensson får frågan om hon tänker att Anna Lovisa tog livet av gossebarnet. - Jag vet faktiskt inte vad man ska tro, och kanske det inte är så viktigt. För mig är det viktiga att hon hade ingen chans. Hon var en stark kvinna som kämpade och ville säkert ta hand om sina tre pojkar, men samhället då tillät inte det. Det görs så småningom en utförlig utredning där polisen åker till den plats där Anna Lovisa uppgett att hon lagt fostret. - Och där hittar de flera foster, varav ett var vid livet när det lades i vattnet. Åklagaren uppger att det uti stadens närhet hittats åtskilliga döda foster, vilket ett enligt obduktionsprotokoll varit vid liv vid födseln, kunde vara det ifrågavarande fostret. - Och då säger åklagaren att man kan inte utesluta att just det fostret var Anna Lovisas. Och hon kunde inte bevisa att det inte var hennes. Straffet för Anna Lovisa blir åtta månaders straffarbete plus att hon ska betala böter till hennes två vittnen, familjen hon hyr hos. De ville inte vara vittnen och ville ha två kronor var som kompensation för att det var en obekväm situation. De två kronorna sänks till en och femtio, vilket blev tre kronor totalt. - Jag vet inte om hon var i fängelset. Jag har letat och inte lyckats hitta henne i någon fångrulle. Däremot kan jag se att drygt fyra månader efter domen, den 31 oktober 1890, genomgår hon absolution i Masthuggskyrkan. Där arbetade just då en mycket folklig och populär kyrkoherde som hette Edvard Osterman. Den folkkäre kyrkoherden Edvard Osterman gav alltså Anna Lovisa absolution, eller syndernas förlåtelse. Men inte bara det. Maud Svensson har i sin forskning sett att han också verkar ha velat hjälpa Anna Lovisa till ett nytt liv. Till exempel avstår han från att skriva något om brottet i kyrkboken. Däremot antecknar han att hon ska flytta till England och ger henne det nödvändiga flyttbeviset. Men varför hon flyttar vet inte Maud Svensson. - Första gången jag kan se ett bevis på att hon är i England är i november 1893 då hon står antecknad som medlem i den lutherska kyrkan i London. Där står att hon arbetar som hembiträde på Abbey road 66. Anna Lovisa blir kvar i London, och 1897 kommer hennes förstfödde son Hugo Birger emigrerar till England. Han söker upp sin mamma som bor i Putney, en stadsdel i London, och bosätter sig där. - Men han är färgad av tiden och erkänner aldrig att Anna Lovisa är hans mamma. Maude Svensson säger att trots att det är en sorglig historia speglar det en väldigt stark kvinna som verkligen kämpade. Än idag vet inte Maud Svensson hur Anna Lovisa såg ut. Men hon är en av de två kvinnor som syns på gruppfotot. I samband med sin forskning fick Maude Svensson kontakt med sin engelska gren av familjen. Även de syns på bild. Så här skriver Maude Svensson om gruppbilden: Fotot är taget när familjerna träffades mer än hundra år efter Anna Lovisa emigration. Fotot är taget i Gamla stan utanför Munkbrogatan 6 där Anna Lovisa jobbade mellan november 1880 och maj 1881 hos kafèidskerskan Törnros. På fotot syns Hugo Freeman som är barnbarns barn till Anna Lovisa boende i England, Hertha Svensson som är Maudes mamma och vars morfar var Anna Lovisas broder, Maude Svensson som bor i USA och längst till höger Vivien Sheffield som också är barnbarns barn till Anna Lovisa och bor i England. Innan släktforskningen kände ingen i Maudes släkt till att det fanns en stor familjegren i England. Edvard Osterman - de fattigas beskyddare Det är givetvis svårt att veta hur det hade gått för Anna Lovisa om hon blivit kvar i Sverige, men samtidens dom var hård över kvinnor med utomäktenskapliga barn och hennes liv var redan på väg i en nedåtgående spiral, så risken för att hennes liv hade slutat på samhällets botten var stor. Men Lovisa hade turen att få hjälp av prästen Edvard Osterman i Göteborg som utfärdade det flyttbevis som gav henne chansen att starta ett nytt liv i England. Vem var han då prästen Osterman? När vi försökte hitta svaret på den frågan fann vi en mycket kontroversiell präst som var så oönskad av de högkyrkliga inom stiftet att de till och med tog till röstfusk för att hålla honom borta från tjänsten som kyrkoherde. Att det var just honom Anna Lovisa sökte upp var säkert ingen tillfällighet. Hans rykte att ta parti och strid för de fattiga var vida känt. Idag är det däremot få som kommer ihåg honom. Edvards barn-barn Per Olof Osterman bor i Uppsala. Han har mycket att säga om sin berömde farfar, men historien om Anna Lovisa var ny för honom:- Ja, jag har inte hört den förut men det stämmer ganska väl med de skildringar jag funnit i min släktforskning. Han beskrivs som initiativrik, men han var också uthållig. Han var varmt religiös och rätt tidigt, redan som student så ägnade han sig åt ungdomsverksamhet, och det fortsatte han med hela sin prästerliga gärning. Ungdomar och fattiga, det var hans fokus, konstaterar Per-Olof Osterman. Edvard föddes 1843, och kom från ganska enkla förhållanden, hans föräldrar arrenderade ett jordbruk. Han gick i läroverk i Göteborg, och när han är klar med det for han till Karlstad för att arbeta i en butik, för han skulle bli handelsman. Men Edvard bytte bana. Han begav sig till Uppsala för att läsa teologi, och när han var 30 år gammal var han färdig. Han fick ett jobb i en nybyggd och oansenlig kyrka i Göteborg, Johanneskyrkan, men han var ännu inte prästvigd. Biskopen i Göteborg var schartauan, det vill säga, han tillhörde en sträng inomkyrklig riktning som periodvis varit stor i Göteborgs stift. Edvards familj däremot var frireligiös, och präster inom stiftet kunde inte ha en sådan bakgrund, menade biskopen, som vägrade prästviga Edvard. Men det var nog inte bara hans föräldrar som var problemet, tror Edvards son-son Per-Olof. - Biskopen hade dessutom uppmärksammat Edvards predikningar i Johanneskyrkan, och de föll inte i god jord, eftersom farfar inte alls delade den schartauanska uppfattningen. - Resultatet blev att Edvard inte fick prästvigd i Göteborg, fortsätter Per-Olof. Istället blev det biskopen i Skara som prästvigde honom 1876 Edvard Osterman hade uppmärksammats av liberala krafter i Göteborg och han fick direkt efter sin prästvigning arbete som företagspräst på Carnegiebruken, den stora porterbryggaren i hamnen, en väldigt speciell tjänst, där han främst skulle tjäna arbetarna på bruket. Det var nog ingen tillfällighet att det blev just han som fick den tjänsten, tror hans sonson. - Han hade gjort sig känd redan i tiden i Johanneskyrkan för sina varma predikningar, inte minst bland kvinnorna. Ja, Edvard Osterman var populär bland människorna i Masthugget, då en fattig stadsdel där det främst bodde arbetarfamiljer. Så när man skulle bilda en ny församling i Masthugget i början av 1880-talet var han en självklar kandidat till jobbet. Men valet blev en utdragen process kantad av en rejäl skandal. Såhär skrev Göteborgs Handels- och sjöfartstidning om saken: Men nu skulle det visa sig, av vilka olika element församlingen var sammansatt. En valkamp uppstod både före och vid kyrkoherdevalet med thy åtföljande besvär, som gjort församlingen riksbekant och som låtit henne i närmare sex år vara utan kyrkoherde. Ja, det tog nästan sex år innan valet kunde avgöras och Osterman installerades som kyrkoherde. Först såg valet ut att gå hans väg. Efter provpredikningar på vintern 1882 vann Osterman över sin närmaste konkurrent, men det valet ogiltigförklarades efter att man upptäckt ett fel i röstlängden. Så valet gjordes om, och Edvards konkurrent, en schartuan som hade biskopens gillande, vann nu med nästan 100 rösters övervikt. Men det visade sig vid en kontroll att flera hundra röstsedlar hade förfalskats. Återigen skrev tidningen om saken: Denna kyrkovalshistoria utgör ett mörkt blad i svenska kyrkans historia. Såsom man finner av berättelsen förvandlades nämligen efter det man prövat röstsedlarnas äkthet, hr Ostermans minoritet av 77 röster till en majoritet av 233 röster. Icke mindre än 305 röstsedlar voro således ogiltiga. Och hvad innebär detta? Fråga dem som undertecknat namnunderskrifterna under edlig förpliktelse!Och ändock lefva vi ej i ett land, där man ej får hylla satsen att löfte ej behöver hållas mot en otrogen. Och ”Otrogen” är naturligtvis hvarje annan än den renlärige schartauanen. Valet underkändes återigen, och till slut fick Osterman tjänsten. Nästan sex år efter att de första provpredikningarna hållit installerades Osterman i februari 1889. Det verkar som att han varit noga med att inte blanda sig i striden själv: - Man påpekar överallt jag har läst att han höll sig utanför striden, säger Per-Olof, som tror att en av de saker som irriterade de högkyrkliga var att Edvard ville engagera andra än bara prästerna i det kyrkliga arbetet, han arbetade för att diakonin skulle ta en större plats. Edvard Osterman startade något som idag sannolikt skulle kallats ett församlingshem. Det fick namnet Hyddan och verksamheten kom att skötas av diakoner. Hyddan behövdes, för den nybyggda Oskar Fredriks kyrka som var enormt pampig ansågs av många församlingsbor för fin för dem – de ville inte gå dit eftersom de saknade fina kyrk-kläder. I herdaminnet, de speciella böcker som berättar om kyrkans män och hur de verkade, så beskriver man verksamheten i Hyddan under ett år då många hade det svårt. Det var långa rader av hungriga människor som under vintern 1909 en tid bortåt dagligen bespisades med gröt och mjölk i Hyddans samlingssal. Gröten kokades i flera hundra liter på Gibraltar, Sahlgrenska sjukhuset och ålderdomshemmet och forslades sedan rykande varm till Hyddan, där den utportionerades till alla som ville ha. En pojke som inte tyckte att han passade i Hyddan eftersom han suttit inne tre månader, fick svaret: `det gör ingenting, det är just sådana som de vill ha.` Efter hans död erkände även Stifts-tidningen att Osterman blev, kanske mer än någon annan prästman här i Göteborg, väl förtrogen med den fattigare befolkningens lekamliga nöd. Den här beskrivningen är gjord samma år som Edvard Osterman dog, 1909. Han arbetade kvar i Oskar Fredriks kyrka ända fram till slutet. - Ja, han är 66 år så när som på en vecka när han dör i en brusten blindtarmsinflammation, berättar hans son-son. Begravningen blev en speciell hyllning till den populäre prästen. - Man blir förvånad när man ser bilderna på liktåget. Det är stora folkmassor som samlats, de lär vara flera tusen, det är fem vagnar med kransar och blommor som följer likvagnen fram till begravningsplatsen. - Det var stor uppslutning också bland prästerskapet, det påpekas särskilt att nästan alla stiftets präster var med. Men trots att Edvard Osterman var så populär i sin tid så pratades de inte mycket om honom under Per-Olofs uppväxt. - Dels var det ju länge sedan han dog, min egen far vara bara sju år när Edvard dog, säger Per-Olof och tillägger: - Och frågar man ingenting får man ju inga svar. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

11 Joulu 201723min