Utländska rötter och döden förr

I väldigt många släkters historia finns berättelser om barn som lämnats bort till fosterfamiljer. Skälen har varit många, men ofta har det handlat om unga ogifta mödrar som av skam inte kunde behålla barnet. Vid sekelskiftet 1900 fanns en mängd institutioner som tog hand om och placerade ut de här barnen. Och de behövdes för barnen var många och efterfrågan var stor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Huldas hemlighet Ett av alla dessa barn föddes den 5 februari 1906 på Södra barnbördshuset i Stockholm, och fick namnet Karl Uno. Hans mor Hulda var ung och ogift. Hon födde pojken långt från hemmet, hon lämnade bort honom på egen hand och hon levde med sin hemlighet hela livet. Birgitta Renström Linde i Alingsås är dotterdotter till Hulda. Det var när Huldas dotter, Birgittas mor låg för döden, som Birgitta först fick en aning om Karl Unos existens. Plötsligt så sa mamma: Du Birgitta jag vill inte dö nu, för jag har fått höra att jag skulle haft en bror. -Och det var då jag blev nyfiken och började släktforska, berättar Birgitta Renström Linde. Hon hittade till slut hela historien, men hennes mor fick inte leva så länge att hon fick veta om sin bror. -Hon fick dö nyfiken, konstaterar Birgitta, som insåg att det som hon fått reda på om sin mormor inte stämde riktigt. Birgitta Renström Lindes mormor Hulda Johansson föddes i en liten by i norra Värmland 1881. Hon blev ganska tidigt faderlös, och när hon var i 20-årsåldern gav hon sig iväg till ett samhälle i Sigtuna-trakten, där hon fick anställning på ett apotek. Men efter några år så hände det som inte fick hända ogifta kvinnor – hon blev gravid. Birgitta ser i arkiven hur mormor Hulda försöker ordna sitt liv. Den senare delen av graviditeten tillbringade hon i Stockholm, och där föddes också barnet, en liten pojke.Huldas dotterdotter följde henne i arkiven, via asylen för ensamma mödrar tio dagar efter förlossningen. Där stannade hon en månad, och efter det hade hon turen att bli amma. -Hon blev amma nummer 37 på barnhuset, säger Birgitta, som kunde se att Hulda därifrån fick hjälp att finna ett fosterhem åt sin lille pojke som betalning för att hon ställde upp som amma. Den nyfödde sonen, som i kyrkböckerna enligt tidens sed kallades oäkta, fick heta Karl Uno. Han placerades i ett fosterhem, som märkligt nog låg i samma samhälle där Hulda blivit gravid. Birgitta Renström Linde har försökt pussla ihop en bild av hur han hade det, utifrån från vad hans barn senare har berättat, men också från de anteckningar som finns bevarade. Barnhuset kontrollerade nämligen en gång om året hur han hade det i fosterhemmet, och det finns journaler från dessa besök. Då satte man noggranna betyg på barnet och hemmet han kommit till. Den första anteckningen är skriven då Karl Uno var ett och ett halvt år: 30 november 1907 Föräldrarna barnlösa. Gossen har haft lungkatarr men är nu frisk och duktig men något blek.BetygFosterhemmet BaFosterhemmet: BaVitsord i hemmet: AVård: BaHälsotillstånd: B Åren går, och ingen har något särskilt att anmärka på. När Karl Uno är 6 och ett halvt år har hans fosterfamilj fått två biologiska barn. Gossen välvårdad och finkammad. Allt väl. Fam. nu 2 egna barn 1 och 3 år. Några år senare har något hänt. Plötsligt är Karl Uno inte alls välartad längre, utan kallas både styvsint och trotsig. När han är 11 skriver man att han snattar och är lögnaktig, och besökaren utbrister: En förskräcklig pojke att ha. Fula later. Men året därpå är allting bra igen, Karl Uno betecknad som ordentlig, han konfirmeras och börjar jobba för sin far. -Det var inte raka spåret för honom, utan han hade nog ett ganska svårt liv, vad man kan se, konstaterar Birgitta Renström Linde. -Han har berättat för sina egna barn att han var mycket strängt hållen som barn, och han fick börja tidigt att arbeta som lärling hos fadern som var murare. Hon tror inte att det fanns särskilt mycket kärlek i fosterhemmet.-När man läser journalerna så ser man ju att det aldrig var någonting som barnhusets inspektorer frågade efter. -De gjorde säkert så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade, fortsätter hon. Fostermamman var pingstvän och hade en mycket sträng moral. Vad jag förstår så upplevde inte Karl Uno att han fick så mycket kärlek som han behövde, säger Birgitta. Han visste om att han var fosterbarn, och han kände det också. För sina egna barn berättade han om hur olika han och de biologiska barnen behandlades av föräldrarna. -Det var ju en annan tid än vår, och många fosterbarn hade det ju mycket värre. På något sätt så tror jag att Huda ändå tyckte att det hela var väl ordnat, funderar Birgitta. Det man såg till vid den här tiden var ju att barnet fick mat, husrum och skolgång. -Men man såg ju väldigt mycket till nyttan med saker och ting. Idag ser vi ju på barn på ett annat sätt, det är ju alldeles klart. Men även om Karl Uno visste att han var fosterbarn så tyder ingenting på att han själv visste vilka hans biologiska föräldrar var. Hans fosterföräldrar kände till Hulda, hennes namn står i alla de journalanteckningar som finns bevarade, och Birgitta tror att hon och barnets fosterföräldrar i alla fall kände till varandra. Men det verkar inte som att de någonsin berättade för Karl Uno om hans biologiska mamma. Och också Hulda höll tyst om sin stora hemlighet i alla år, vem som var barnets far berättade hon aldrig för någon. Hon flyttade hem till Värmland igen, där hon med tiden gifte sig och fick en dotter, Birgittas mamma, 11 år efter Karl Unos födelse. Huldas barnbarn Birgitta, har under sitt letande, ändå insett att det nog egentligen fanns ganska många som visste om det bortlämnade barnet, inte minst Huldas man, men ingen sa något, särskilt inte till den lilla flickan som ständigt längtade efter syskon, ovetande om att hon hade en bror.-Jag tror att Huldas man, min morfar, visste om att det fanns ett barn, säger Birgitta Renström Linde, som senare förstått att det fanns släktingar i Värmland som visste om det.-Så det var inte det att man inte visste, utan att man visste men höll tyst om det. Birgittas mamma fick ju aldrig veta att Karl Uno fanns. Om hon hade fått veta så hade hon tyckt att det var helt fantastiskt att ha ett syskon, tror Birgitta. -Men jag tror också att hon hade varit väldigt besviken på sin mamma som aldrig berättade on honom. Hon hade förstått Hulda, men han hade velat ha haft sin bror. Birgitta minns när hon själv var liten och bråkade med sina syskon. Mammans argument för att få dem att sluta var ständigt detsamma: -Var glad att ni har era syskon. Jag har aldrig haft några syskon och det hade jag gärna velat haft för då hade jag lärt mig att ta för mig i livet! Fosterbarnsindustri eller människokärlek Fosterbarnsindustri eller människokärlek är namnet på ekonomhistorikern Johanna Skölds avhandling som handlar om varför så många barn fosterhemsplacerades kring sekelskiftet 1900 och vilka motiv deras fosterföräldrar hade. Idag arbetar Johanna Sköld som forskare vid Tema Barn på Linköpings universitet. - Redan 1894 tillsattes en statlig utredning med uppdrag att granska vad som hände med de små fosterbarnen. Man hade då upptäckt att många barn dog i sina fosterhem. I synnerhet var dödligheten hög för de utomäktenskapliga barnen vilket oroade läkare och andra, berättar Johanna Sköld. Utredningen ledde till den första Barnavårdslagstiftningen i Sverige varav en av de tre lagarna blev lagen om forterbarnsvård. Den kom 1902 och syftade till att skydda fosterbarnen fram till 7 års ålder. Men det var skillnad på hur det gick till när barnen skulle placeras ut, berättar Johanna Sköld. Det fanns både informella privata arrangemang och formella. - De privata arrangemangen gick ofta till så att mamman satt ut en annons i dagspressen eller så annonserade fosterföräldrar efter barn. Det kunde också vara folk i nätverket, grannar släktingar eller andra som tog emot barnen för pengar. - När det gäller den formella fosterbarnsvården som tillhandahölls av olika typer av utackorderingsinstitutioner; barnhus, barnhem fattigvården osv såg det lite annorlunda ut. - Där var det förutom annonser vanligt med lokalombud som rekryterade fosterhem. Om det ena var bättre än det andra är svårt att säga, berättar Johanna Sköld. Men när barnen hamnade under en formell utackordering fanns ändå tillsyn. Å andra sidan är det oklar om barnen blev besökta i sina fosterhem. Det fanns många motiv att ta emot fosterbarn. Men efterfrågan av fosterbarn kring sekelskiftet 1900 var betydligt större än tillgången på fosterbarn. Johanna Sköld har framförallt studerat Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå i Stockholm och i deras handlingar syns att det kom förfrågningar från många fler än det placerades ut. -Det är en kombination av orsaker till varför folk ville ha fosterbarn. Dels kunde det handla om att de ville etablera en familj, att de inte hade egna barn. En annan anledning var att familjer behövde arbetskraft. - Jag kunde se att många som hade egna småbarn efterfrågade flickor från sex sju års ålder till tolv år. De ansökningarna avslogs ofta eftersom de menade att flickorna troligtvs skulle användas som barnpigor. Dessutom var efterfrågan hög på flickor och tillgången låg. -Pengarna var också ett viktigt inslag eftersom de fick betalt att ta emot fosterbarn. De fick mer för små och mindre för äldre vilket byggde på en förståelse att de ju äldre barnen blev desto mer arbete skulle de kunna utföra i fosterhemmen och därmed betala av en del av kostnaderna för sitt eget uppehälle. De som tog hand om pojkar fick mer betalt vilket hade att göra med hur efterfrågan såg ut, berättar Johanna Sköld. Hur vanligt var det då att de biologiska föräldrarna ville hämta tillbaks sina barn? Johanna berättar att hon sett några sådana fall. I sitt material från tidigt 1900- tal rör det sig om ca 20 fall av runt 130 utplacerade barn. - Men det var inte självklart att föräldrarna skulle få tillbaka sina barn. Det bedömdes av utackorderingsbyråns inspektörer om föräldrarna levde upp till de förhållanden som skulle gälla för att barnen skulle få komma tillbaks. Handlingarna som Johanna Sköld tittat i är framförallt skrivna av barnavårdsinspektörer och fosterhemsinspektörer, dvs vuxna människor med myndighetsperspektiv och gör att det är svårt att höra barnens röster. Handlingarna ger lite utrymme för de egna barnens reflektioner, men ibland finns brev bevarade som gör att man kan få syn på dilemman som var aktuella. -Det finns däremot en indirekt ingång till att förstå hur barnen hade det genom att se hur de handlade. Till exempel om barnen rymt eller protesterat på ett visst sätt. Det är svårt att säga hur vanligt det var att barn flyttade från fosterhem till fosterhem. Men det finns sådana fall. - Men det behöver inte betydda att barnen varit bråkiga. Barn som var sängvätare till exempel, lämnades gärna tillbaka eftersom det blev mycket arbetssamt. De barnen blev oönskade. Men även fosterlegan, dvs det de fick i ersättning för barnet, kunde vara anledning att lämna tillbaka barn. Lyssna till Johanna Sköld Allt ryms inte i ett program. Därför finns här mer att lyssna till. Klicka på länkarna: Handlingar i Stockholms Stadsarkiv Lars Asklund är första arkivarie på Stockholms Stadsarkiv. Han berättar att det kommer många frågor från allmänheten som rör fosterhemsplaceringar och biologiska föräldrar. - Det är ju sekretess på det här materialet, men den enskilde får ju se uppgifter som gäller en själv. Men om materialet är yngre än 70 år måste vi underöka om det finns uppgifter om andra i materialet som måste tas bort om vi inte får tillstånd från vederbörande, berättar Lars Asklund. - Vi har mycket rikt material här i Stadsarkivets filial i Frihamnen. - Framförallt är sociala akter och sjukhushandlingar vi har här, och mycket är bevarat från 1900- talet. När vi kommer längre tillbaka i tiden är det lite glesare med det som dokumenterades och bevarades. Först från 1800- talet och framåt blir materialet rikare. I ett register letar Lars Asklund fram ett fall han haft som ärende tidigare. Det gäller en person som söker uppgifter om sin mor och mormor. Modern är född på Allmäna barnbördshuset i Stockholm i början av 1900- talet, och när vi tittar i förlossningsjournalen ser vi att kvinnan som får barnet är 26 år. Hon var sömmerska. - Modern och barnet kommer till Barnasylen, en institution som fanns för att modern skulle kunna hämta igen sig lite, berättar Lars Asklund. Kanske fanns det ingen som kunde hjälpa den här kvinnan. Lars Asklund tar fram förlossningsjournalen, - Det kan vara intressant för släktforskare att veta att det vid den här tiden aldrig stod namnet på fadern i förlossningsjournalerna. Det är först senare som de dyker upp, och då nämns mannen med sitt yrke och inte namn. - Här står det till exempel att pappan till barnet är mejerielev. Det här barnet utackorderas och hamnar på ett barnhem på söder som bibelkvinnan Elsa Borg stod för. Tyvärr finns inga arkiv från dessa hem bevarade berättar Lars Asklund. Senare ser vi att ärendet tas till en byrå i Stockholm som heter Barn och Hem. En syster till modern har hört av sig dit. Och här står faderns namn, vilket visar att det finns många vägar att söka efter fadern, berättar Lars Asklund. Anteckning från organisationen Barn och Hem rörande modern: Anmälande sjukbiträde undrar om hennes systers barn skulle få kunna komma till Örby spädbarnshem som hon hört talas om. Barnet är en månad för tidigt född och modern ammar det. Modern kom till Stockholm i september i år för att ingen i hennes hemtrakt skulle få veta att hon väntade ett barn och har under tiden bott hos anmälaren. Moderns far är förrådsman och hennes mor är död sedan 7 år. Fadern är mycket sträng i moraliskt avseende och därför vågar hon inte berätta om barnet för honom. Sedan hon blev i grosess har barnets fadern skadat huvudet, spräckt det och är ej tillräknelig. Därför vågar hon inte ställa något krav mot honom emedan han då endast skulle gå och tala om saken för vem som ville höra på. Anmälaren lämnar mycket goda vitsord om systern och vore glad om byrån på något sätt skulle hjäla dem. Lars Asklund bläddrar vidare och ser att mamman senare blev ett fattivårdsärende. Hon har fått en hel del understöd. Hur det gick för kvinnan senare får vi inte veta i de här handlingarna. Då utan måste gå vidare och forska i andra handlingar. Allmänna barnhuset arkiv på nätet Allmänna barnhusets arkiv, vid Stockholms Stadsarkiv, är ett viktigt arkiv när man söker efter personer. Det är inte ovanligt att finna barn som är inskrivna där. Allmänna barnhusets rullor 1798-1907 har digitaliserats och indexerats. Genom att klicka på länken kan du söka i registret som har mer än 66 000 bilder. I rutan för barnets namn kan man exempelvis skriva in ett årtal för att på så sätt se alla barn som skrevs in det året. Det är inte alltför ovanligt att barnet noteras som död en tid efter att de varit hos fosterföräldrarna. Se bild nedan. Lilla Hemmet Lilla Hemmets arkivhandlingar är en mycket liten del av alla handlingar som finns på Stockholms Stadsarkiv. Lars Asklund berättar att han ömmar för detta lilla arkiv och har sett till att det fyllts på med handlingar allteftersom. Lilla Hemmet på Kungsholmen tog emot barn som föddes med syfilis. På bilden nedan syns några av barnen uppställda i maskeradkläder.

1 Loka 201224min

Under hösten kommer vi att höra berättelser om människor i gamla tider som av olika anledningar var tvungna att lämna sina hem och sin invanda miljö. Ofta var det sjukdomar, fattigdom, krig eller annan utsatthet som låg bakom deras öden. Några av de mest utsatta grupperna var barn och gamla. I väldigt många familjer finns det berättelser om minderåriga som lämnades bort och gamlingar som hamnade på undantag eller fattighus. Arkiven är fulla av noteringar som visar hur samhället hanterade dessa människor, och de handlingarna kan hjälpa oss att förstå hur deras liv blev där de hamnade. Släktforskaren Lena Landstedt Hallin använde sig av många journalhandlingar när hon ville veta mer om vad som faktiskt hade hänt hennes farfars far Per Johan Landstedt. I början av 1900- talet hamnade Per Johan på Piteå Hospital under dramatiska former. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. -Det första jag slås av när jag tittar på bilden på farfars far Per Johan Landstedt är att han nästan ser ut som bilder jag sett på Gustaf Fröding när han sitter på sin säng och är alldeles galen. Lena Landstedt Hallin blev intresserad och ville veta vad Per Johan hade dött av. Hon hade länge hört berättats om honom och i släkten sa de att: En Per Johan, har var ju tokig! I kyrkböckerna fann Lena så småningom anteckningar som antydde att han varit schizofren. - Eftersom jag själv är läkare tänkte jag att det är var ju spännande och intressant men en svår sjukdom. - Men ju mer jag fördjupade mig i den här historien desto mer fick jag veta i de utförliga journalanteckningarna från olika sjukhus och hospital. Piteå Hospital den 26 oktober 1917 För omkring ½ år sedan med allt mer tilltagande nedstämdhet, som så småningom antagit sådana former att han måste vårdas och vaktas. Han ansåg under vistelsen i hemmet att allt gick på tok, att länsman snart skulle komma och taga honom för diverse obestämda förbrytelser. På sista tiden vårdats hos en broder där han varit mycket orolig, velat springa ut och kasta sig i älven, yttrat att han varit tvingad att taga livet av sig. -När man begär den här tvångsintagningen den 23 oktober 1917 är den underskiven av hustrun, en halvbror, en halvsyster och en kusin. Dessutom måste prästen skriva under och säga att det var trovärdiga personer. Så regelverket var ganska strikt, berättar Lena Landstedt Hallin. Vem var då Per Johan Landstedt? -Han var en man som föddes i moderns andra äktenskap. Hon gifte om sig och fick några barn som alla dog i späd ålder. Kvar blev han och en syster och tre halvsyskon som kom att spela en stor roll i hans liv eftersom de kom att ta hand om honom när han insjuknade. Per Johan blir blir nybyggare i Norrfors vid 23 års ålder. Där råkar han 1892 ut för en svår olycka då han blir klämd i ett grustag och får ett stort stenblock över sig. Han hade blivit så svårt söndertrasad i underlivet att när han vid 37 års ålder gifte sig viskade folk i kyrkbänkarna och trodde att paret aldrig skulle kunna få några barn. - Sen fick de bara nio barn, så det gick ganska bra ändå, berättar Lena och skrattar. -Men jag har hittat en annan sak som jag inte forskat så mycket om, men som kan ha bäring på hans historia. Lena berättar att Per Johan gifte sig i maj 1895 och att det sedan i husförhörslängden i juli samma år av Skellefteå Häradsrätt för vårdslöshet mot borgenärer är dömd till fängelse en månad. - Det kan kanske ha betydelse för när han blir sjuk dyker historier om fängelser och länsman som ska komma och hämta honom upp i hans föreställningsvärld. Upplysningar angående person för vilken sökes inträde å offentlig eller enskild anstalt för sinnessjuke Den sjukes hälsotillstånd och lynne före sjukdomens utbrott: Något sjuklig särskilt efter det han för omkring 25 år sedan blev mycket illa klämd vid ett ras i en grusgrop. Har ägt förståndets fulla bruk och varit väl begåvad samt livlig. Sjukdomens förhållande efter utbrottet: Den sjuke har ansett sig inte efterlevat lagen i många avseenden och påräknat rättsligt ingripande, för vilket han uttalat fruktan. Har uttalat hotelse om att taga sig av daga. Under våren 1917 och sedan början av juli måst ägnas tillsyn. Har vistats i hemmet samt nu senast hos en broder. - Så han tas in och där upprättas en läkarjournal där hans liv beskrivs noggrant. Och det görs en lång beskrivning av hans psykiska status. Även tankeverksamheten skulle beskrivas. Läkaren skriver bland annat att han grubblar över ett straff för att han varit barbarisk eftersom han tror att han dödat hustru och barn. - När jag började läsa det här insåg jag att Per Johan nog inte var schizofren utan djupt deprimerad. Hade han tagits in på sjukhus idag hade han antingen fått medicinering eller elchocker. - Han blir alltså inlagd i oktober och nästa gång det skrivs något om honom är i maj, sju månader senare. Och då står det att han inte visat någon som helst förändring och vårdas alltjämt på den lugna övervakningssalen. Så jag som hade en bild av att det här var en tokig gubbe får helt plötsligt en helt annan bild av någon som ligger i en säng och bara vill dö. Efter ett drygt år anser läkaren på Piteå hospital att han blivit bättre och permitterar honom på försök. Strax därefter blir han utskriven. Piteå den 10 juni 1919 Genast efter hemkomsten sämre, blev dyster och nedstämd, orolig och sorgsen. Ville skada sig och försökt ta livet av sig genom hängning. Bara några månader senare känner familjen att det inte längre går att ha Per Johan i hemmet. De kontaktar prästen igen och i tvångsintagningshandlingarna uttrycker hustrun och två av sönerna att Per Johan är i trängande behov av vård på hospitalet. Därför beslutas att Per Johan ska eskorteras till Hospitalet av några nära släktingar. Men på vägen tar följet en paus och helt plötsligt är Per Johan försvunnen. Lena Landstedt som hört historien sen hon var ung spelade in hennes släkting Einar vars far var med på resan till hospitalet försommaren 1919. Där berättar Per Johans sonson Einar om den dramatiska resan då Per Johan vid en rast på vägen till Hospitalet smitit iväg och krupit långt in under ett ladugårdsgolv. - Han kröp så långt in att de var tvungna att bryta upp golvet för att få ut honom. Och när de får upp honom sa han: Men ni kunde väl ha låtit mig få dö! Lena säger att om sällskapet inte hittat honom hade han säkert bara legat kvar där och tynat bort. - Och det var egentligen det han gjorde, fast det tog längre tid. I juni 1919 blev han inlagd och låg i en säng fram till dess att han dog 1 januari 1925. Per Johan hade ramlat och brutit lårbenet. Lena bläddrar fram en journal från Piteå Lasarett dit han kom efter att ha brutit benet. Där skriver de: Ytterligt utmärglad redan då han insändes från Hospitalet. Vägrade ofta att äta. Avtynade och dog. -Han dör egentligen en sorts svältdöd och tynar bort. Och han är bara 66 år gammal. Det är väldigt sorgligt, säger Lena Landstedt Hallin. I Lenas familj har man inte pratat mycket om Per Johan, vilket är typiskt med tanke på synen på sinnesjuka förr. - Det är vanligt att man söker förklaringar. I Per Johans fall finns flera noteringar om att det var olyckan och också att han blev förkyld vid fisket några år tidigare. - När man tittar i de förtryckta pappren som läkarna skulle fylla i om patienten ser man myndigheternas förslag till orsaker som kunde ha framkallat sjukdomen. Sorg och bekymmer, oro, skrämsel, motgångar, hat, vrede, hämnd, felslagna förhoppningar, olycklig kärlek, sömnlöshet, fallande sot, febersjukdom, havandeskap, genomgången barnsäng, förlängd digivning eller yttre våld är några av de förslag som ges av myndigheterna. Svårt att avgöra vem som var sjuk Under 1800- talet växte det fram en stark tro att det faktiskt gick att bota psykiska sjukdomar. Så i den nya lagen satte man därför upp två kriterier för vilka som skulle tas in på hospital. De som vårdades där skulle antingen bedömas som möjliga att bota, eller vara farliga för sig själv och andra. Cecilia Riving är historiker vid Lunds universitet och har forskat om psykiatrin under andra hälften av 1800-talet. Hon har läst massor av intagningshandlingar för att se vilka skäl det fanns för att tvångsvårda människor likt Per Johan Landstedt. -Oftast var det den typen av beteenden som gick ut över omgivningen, våldsamhet är det allra vanligaste, säger hon, och fortsätter. Man tar ofta upp att någon varit oregerlig eller farlig, kanske tänt på hus eller det allra grövsta, gett sig på sin familj. På den här tiden klassades ofta ett besvärligt beteende som tecken på psykisk sjukdom. Det berodde på att läkarna var skyldiga att ta in personer som ansågs farliga eller omöjliga att hantera i sin omgivning på hospitalen. Men för att ta in dem så måste personen kallas sjuk.Det här gör att det är svårt, kanske till och med omöjligt för en nutida betraktare att avgöra vilka patienter som verkligen var psykiskt sjuka och vilka som togs in för att de var våldsamma eller besvärliga. Det finns de som har försökt att avgöra om det verkligen handlade om sjuka personer eller om det bara handlade om tidens moral som var avgörande. -Men det blir nästan meningslöst att försöka göra den sortens analyser, säger Cecilia Riving, eftersom allt som definierades som sociala avvikelser som man inte kunde hantera hemma, det formulerades som sjukdomstillstånd i intagningshandlingarna och registrerades som det av läkarna. Läkarna hade ju skyldighet att ta hänsyn till detta eftersom farlighet var ett kriterium för att bli intagen på hospital. Vad som var socialt accepterat var väldigt olika beroende på om man var till exempel kvinna eller man, fattig eller rik, barn eller vuxen, därför var det som var att betrakta som avvikelser också olika beroende på vem det gällde. Det allra konstigaste skälet för att ta in någon på hospital, som Cecilia Riving stött på var en kvinna som ansågs för ful.-Man menade att hennes utseende kunde vara farligt för gravida och andra lättrörda, berättar Riving. -Det är väldigt lätt att göra sig lustig över hur märkligt allting var då, men poängen är ju att vi förstår hur föränderligt synen på psykisk sjukdom är. Jag är övertygad om att vi om hundra år kommer att se på vår tid med lika stor förvåning och löje, säger hon. De Klass- och könskillnader som fanns i samhället i övrigt fanns också på hospitalen. Men det var inte självklart så att en man med hög samhällsstatus kunde klara sig undan tvångsvård: -Nej det är verkligen inte så enkelt, säger Cecilia Riving, som stött på många ur de högre klasserna i sitt forskningsmaterial. Fördelningen mellan kvinnor och män är också ganska jämn.-Däremot kan man ju konstatera att de rika hade fler alternativ att välja på, som privatläkare och vilohem. Det fanns också på flera hospital första-, andra- och tredjeklassavdelningar.Ingen skulle kunna spärras in på hospital utan anledning. Därför måste det vara fler än en person som låg bakom en ansökan om intagning. All psykiatrisk vård vid den här tiden var tvångsvård, frivillig intagning kom inte förrän en bra bit in på 1900-talet.-Det fanns olika regler för intagningen, och de förändrades hela tiden eftersom detta var en ganska ny verksamhet för utvecklades hela tiden, säger Cecilia Riving. Fram till 1858 måste alla patienter genomgå en tre månaders provkur för att man ville se om de var behandlingsbara, innan de togs in. Efter 1858 års lag så gällde att man alltid skulle bifoga ett prästbetyg och ett läkarintyg. På så sätt skulle man undvika att ta in folk på orätta grunder. Man kan ju undra hur stor del avvården som egentligen gick ut på att hålla besvärliga människor borta från sin närmaste omgivning, men det är svårt för att inte säga omöjliga att säga, menar Riving.-De källor vi har kan aldrig svar på de frågorna. De uppgifter som finns i intagningshandlingarna är ju skrivna för att personen det handlar om ska tas in, och då låg det ju i människors intresse att formulera tillståndet så allvarligt som möjligt för att han eller hon skulle bli intagen.-Därför kan vi aldrig veta om det som står i handlingarna är sanningen om den intagnes beteende eller om man har broderat ut det.-Jag kan inte säga att det finns så många anledningar att misstänka att man har ljugit, men hur det var, det kan vi ju aldrig få svar på, slutar Cecilia Riving. 2008 disputerade Cecilia Riving på sin avhandling om vården av psykiskt sjuka under 1800-talet. ”Icke som en annan människa. Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft”. Det finns mer att läsa om den här: Historikerbesök i Släktband Många släktforskare berättar om sina arkivfynd på hemsidor bloggar eller i böcker. Och många av dom läser sånt som är skrivet av professionella forskare. Under hösten kommer två av våra mest lästa historiker att finnas med här i Släktband. Dick Harrison och Peter Englund. De kommer att berätta om sina erfarenheter av arkivforskning och också om hur de gjuter liv i människor från förr i sina böcker. Först ut är Peter Englund som menar att det stora intresset för att söka sina rötter bottnar i en drivkraft som alla bär med sig. -Jag tror att den impulsen är helt ofrånkomlig, och jag tror att den är mycket mänsklig, säger han. Jag vill nog påstå att det inte finns någon kultur som saknar driften att ta reda på varifrån man kommer. I många kulturer finns ju dyrkan av förfäderna som en slags proto-religion, varur så mycket annat stiger. Peter Englund menar att sökandet efter sina rötter i grunden är en existentiell fråga. -Man söker svaret på sin egen gåta. Den personliga nyfikenheten paras sedan med en massa andra former av nyfikenhet, men ytterst handlar det om den egna existensen. Det kan finnas skillnader i hur amatörer och historiker av facket söker i arkiven, men det är inte givet, tror Englund. -Jag har snubblat över amatörer som har haft en kolossalt utvecklad vetenskaplig instinkt. Han menar att den består i att leta efter fakta utan att bry sig om vart dessa fakta leder en. -Om det så är ner till helvetets portar, säger han för att göra det alldeles tydligt vad han menar med en grundläggande vetenskaplig inställning. -Jag har dessvärre inte heller haft problem med att hitta vetenskapare som inte har den där instinkten utan istället går till källorna med en väldigt fast föreställning om vad de ska hitta och där det handlar om att bara att sortera in materialet i givna askar. -Men genomgående är det givetvis så att om du har en akademisk skolning så är du utrustad med vissa instrument som ger dig hjälp på vägen. Om han har ett gott råd att ge så handlar det om att ha ett öppet sinne. -Ja, det är där allting börjar, oavsett varifrån man kommer in i sina utforskningar. Ett öppet sinne krävs för att du ska kunna göra både vetenskap och andra former av undersökningar.

24 Syys 201224min

Flytt varje år. Släktband om de som flyttade årsvis för att byta jobb och bostad, om inrikespass och flyttningsbetyg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

21 Marras 201124min

Hur visste man vem som var vem? Släktband om Anna Maria Åhrman som utgav sig för att vara man, och om hur människor identifierade sig på 16- 17 och 1800- talen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

14 Marras 201124min

Resa till kriget. Släktband om adelsmannen Giovanni Battista Pinello som gjorde militär karriär under stomaktstiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

7 Marras 201124min

Smuggelresor. Släktband om smugglardrottningen Johanna Hård som levde på västkusten i början av 1800- talet, och också om smugglarnas och tulltjänstemännens historia vid den tiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

31 Loka 201124min

Mystiska försvinnanden och märkliga uppdykanden. Släktband om svensken Peter Brown som fick Victoria korset, men också om andra som försvunnit och som ibland eftersöks i våra arkiv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

24 Loka 201124min

Slitsamma vägarbeten och långvariga konflikter. Släktband om böndernas ansvar för väghållningen förr och de konflikter det kunde medföra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

17 Loka 201123min