I missionärens fotspår

Tomas Hedberg fann förra vintern den dagbok som hans farfar missionären Enok Hedberg skrev mellan åren 1905- 1909 i Indien. Eftersom Tomas är mycket intresserad av släkthistoria bestämde han sig för att renskriva dagboken tillsammans med sin son Andreas Hedberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

-Även om inte dagboken är skriven varje dag så ser man att den ligger nära händelserna, säger Tomas.

Den är nästan skriven i stenografistil, snabbt och flyktigt. Och den ger en detaljerad bild om livet som missionär vid förra sekelskiftet.

Enok föddes i Småland i en fattig backstugefamilj. Av de sju barn som föddes i familjen kom fyra av barnen att bli missionärer.

Vid sin första missionsresa till Harai träffade Enok sin första hustru Emma Malmros. Han skriver i dagboken den 15 november 1905;

”Den 15 ds var den för mig oändligt viktiga dagen i mitt lif. Jag blef då i äktenskap förenad med min Emma. Sedan dess ha vi haft en skön tid tillsammans. Till hvilken välsignelse en kvinna kan vara för en man har jag aldrig förr anat.”

Vid en malaria attack 1908 födde Emma en dödfödd son. Några dagar senare avled Emma i sviterna av malaria och troligtvis en förgiftning i samband med förlossningen.

”Den 19.10.08 Emma är ej mer. Jag är allena . Det är rysligt. Kan icke uthärda att stanna här. En blytyngd vilar över bröstet.”

Emma och hennes son begravdes på missionsstationens tomt i Indien.

I samband med tolkningen/ renskrivningen av dagboken har Tomas och Anderas blivit mer och mer intresserade av Enoks liv som missionär. De har därför planerat en resa till Indien där de ska följa i Enoks fotspår. Ett av målen är att finna Emmas grav.

Resan kan du följa genom att klicka på den här länken .

”De fyra sista åren har varit en brytningstid för mig som aldrig förr. Allt har vacklat under mina fötter. Det värsta är, att jag försummat bänen och umgänget med Gud. Han har nu salgit mig, slagit mig hårt. Men jag hoppas slagen har drivit mig i riktning mot hans famn.”

Enok reste först med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och senare med Alliansmissionen.

De flesta svenska missionärerna var verksamma inom tre större organisationer. Dessa var Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Centralprovinserna (eller Madhya Pradesh som det heter idag), Alliansmissionen i västra Khandesh och Svenska kyrkan i Tamail Nadu .

Vill man ha detaljer om någon särskild missionär är det i regel bara att höra av sig till dessa organisationer. EFS i Uppsala har till exempel en missionsintendent anställd.

De flesta av dessa organisationer har brevarkiv där man kan hitta mycket information. För att komma åt dessa arkiv måste man besöka organisationen.

Har man en släkting som varit verksam i Alliansmissionens regi har man dessutom en annan möjlighet. Sällskapet fungerade så att varje missionär hade en understödjande kommitté som han själv satte samman. Till dessa skrev missionären brev.

Många av missionärerna var etnografiskt och filologiskt intresserade och skickade hem mängder av föremål till museer i Sverige. Så gjorde även Enok Hedberg. Han skickade allt från oxkärror till krukor och leksaker till Etnografiska museet i Stockholm. Och den ersättning han fick för föremålen gick till missionen.

I museets dolda vrår

Föremålen i våra museer har samlats in för att kunna visa hur människor levde förr. Givetvis är de flesta av föremålen från den region eller trakt museet ligger i och ska bevara minnen från. Men precis som i fallet med den indiska samlingen finns på många av landets museer saker från världen utanför.

Ett sådant museum är Göteborgs stadsmuseum. Där finns rätt många föremål från det område som idag är Iran och Irak, berättar Marie Björk som är enhetschef för samlingarna där.

-Vid slutet av 1800-talet fanns det en idé om museerna som det utvidgade klassrummet, och därför samlades mycket föremål in. Den som bodde i Sverige skulle på det sättet få en bild av världen utanför, berättar Marie Björk. Många av föremålen har flyttats över till etnografiska museet, ändå finns det gott om föremål kvar.

-Och det intressanta idag är ju att när samhället förändrats och det flyttar hit många människor från till exempel Iran och Irak så får samma föremål en helt ny betydelse, fortsätter hon.

-Man kan inte veta vilka frågor framtiden kommer att ställa till föremålen.

Men de allra flesta föremålen på våra museer har givetvis samlats in från närområdet

I Göteborgs stadsmuseums faktasal kan man med datorns hjälp söka sig ner i föremålssamlingarna. Marie Björk letar sig fram i en databas som heter Carlotta. Där kan man söka efter olika föremål, men man kan också söka på olika personnamn som är knutna till föremålen. När hon slår på måfå på namnet Karl Karlsson får hon träff på en trollknuta, ett garnnystan med en sten invirad i mitten, ett föremål som man fann i en skorstensstock och som förmodligen skulle bringa tur till det småländska hus där den påträffades.

-På det här sättet kan man som släktforskare leta efter en släktings namn, och har man tur så får man träff på det. Men man kan också söka på en gård, socken eller härad och se vilka föremål som kommer från det aktuella området.

Karl Karlsson är ju ett vanligt namn men man kan i databasen också kolla var han kom ifrån och på så sätt försäkra sig om att det är rätt person man funnit.

Mattias Bäckström är idéhistoriker och håller på med en avhandling som berör våra museer. Han menar att datoriseringen av museernas samlingar gjort det möjligt för släktforskare och personhistoriker att återfinna föremål som de egna släktingarna använt.

-Man kan om man har tur faktiskt få tag i föremål som mormors far faktiskt brukade, säger han. Om man har hållit till i alla skriftliga arkiv i sin släktforskning och kan komplettera det med fysiska föremål, det måste vara häftigt, säger han.

Föremålen kan lära oss mycket om till exempel vilka traditioner som fanns i olika socknar, men också vilken status ens släktingar hade – det syns på föremålens utformning menar Mattias Bäckström.

-Museernas samlingar byggdes upp för att ge en generell bild av livet i olika trakter, men med modern datateknik kan vi idag använda dem för mer privata sökningar, efter ting som låg nära våra egna släktingar, säger han.

-Det är ett helt nytt sätt att använda museerna! utbrister Mattias Bäckström.

Självklart ska man ha tur om man ska hitta föremål på museerna som direkt går att koppla till den egna släkten – men det är väl värt ett försök tycker Marie Björk.

-Det är väldigt bra att vända sig till ett museum för även om det inte är alldeles rätt ställe så är museifolk duktiga på att lotsa vidare frågor av det här slaget. Det är ju så vi är vana att arbeta, säger hon.

Människor med högre status i det gamla samhället har givetvis varit olika angelägna att lämna in sina saker till museer Har man präster i sin släkt så är ofta chansen större, för de har varit duktiga på att dokumentera sina föremål.

Privata samlingar kommer oftare från högreståndshem. Men runt förra sekelskiftet pågick å andra sidan ett aktivt arbete för att dokumentera den gamla bondekulturen, och också i de samlingarna finns det uppgifter om vem som har brukat föremålen, och hur.

Stadsmuseer, länsmuseer och Nordiska museet har föremål som kan vara intressanta för släktforskare.

Genom att gå in på kan man söka efter förmemål i flera olika museers arkiv.

Vill du gå in i föremålsdatabasen Calotta direkt klickar du på den här länken;

-För att inte tala om alla hembygdsföreningar, tillägger Mattias Bäckström, där finns ofta mycket att hämta.

Ett sista tips kommer från Marie Björk:

-Många av föremålen på museerna går att söka via sökmotorer på Internet som Google, säger hon. Det kan vara ett bra sätt att börja leta!