Rik och fattig i Skåne

Släktbands landskapsupplaga 15 dec 2008 I den här landskapsserien har vi besökt några av Sveriges landskap och regioner och lyft fram historiska händelser som präglat landskapen. Vi har också lekt med de föreställningar som levt genom sekler, föreställningar som handlar om kynnet hos folk i olika delar av landet. Vi har bland annat pratat om sura jämtar, snåla smålänningar, frihetstörstande dalmasar och berättarglada värmlänningar. Nu tar vi oss till vårt sydligaste landskap, Skåne, där invånarna påstås vara både dryga och självbelåtna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Skåne har varit danskt längre än det varit svenskt, och länge levde danska regelverk kvar i landskapet. Den danska adeln hade till exempel betydligt större makt över de lägre klasserna än den svenska adeln.

I boken Sveriges folk från 1918 skriver man så här om förhållandet mellan klasserna i Skåne:

Mellan bonden och hans tjänare är i skåne avståndet större än i kanske någon annan landsdel, tjänarna äro i regel helt och hållet hänvisade till sig själva.

Skånes historia

Sten Skansjö har skrivit boken Skånes historia. Han är professor i historia vid högskolan i Kristianstad och hans bok tar avstamp i själva landskapsnamnet Skåne.

Språkligt sett är ordet Skåne samma ord som Skandinavien. Det berättar Sten Skansjö inledningsvis i sin bok ”Skånes historia”. Skansjö är professor i historia vid högskolan i Kristianstad, och Släktband träffar honom på Landsarkivet i Lund.

-Man härleder ordet Skåne ur ett urnordiskt ord som bör ha varit ”Skathinawjo”, där den första delen av ordet betyder skada eller farlighet, och den andra delen betyder ö eller halvö, berättar han.

Betydelsen av ordet skulle alltså vara ungefär ”den farliga halvön”. Sten Skansjö tror att ordet kan komma av de farliga sandrev utanför Skanör och Falsterbo som flyttar sig med vågor och vindar och som varje sjöfarare måste akta sig för. Med tiden har bygden innanför den farliga kusten fått samma namn.

Sydvästra delen av Skåne är kanske den allra kyrktätaste i Sverige. Sten Skansjö menar att man kan göra en direkt jämförelse mellan goda jordbruksförutsättningar och antalet kyrkor. På de platser där jordarna kunde föda många, fick kyrkorna in större skatter i form av tionde, och antalet kyrkor ökar:

-Det var framför allt spannmålstiondena som spelade roll, och där det var bäst spannmålsjordar där finns det flest kyrkor. Och man kan se hur det är glesare mellan kyrkorna i skogsbygderna norrut, men betydligt tätare i sydväst, på till exempel runt Lund Malmö och Trelleborg.

Det goda jordbruket gav Skåne bra förutsättningar, och landskapet har inte bara gott om kyrkor, här ligger också byarna och städerna tätt. Och så det som är så utmärkande för Skåne – de många Slotten, de flesta av dem från 15- och 1600-talen, den danska tiden:

-Vid den tiden ägde adeln över hälften av alla gårdar här i Skåne, berättar Sten Skansjö. Adeln i Danmark var mäktig, tiden från reformationen fram till slutet av 1600-talet kallas i dansk historieskrivning för Adelsväldets tid. Skåne var i det avseendet bara en avspegling av Danska förhållanden i stort.

De danska adelsprivilegierna var starkare än motsvarande svenska. Adeln byggde upp sina praktgårdar varifrån de styrde sina små samhällen. Ofta kunde flera socknar utgöra den ekonomiska basen för ett slott. De som bodde där var ”hoveripliktiga” vilket betydde att de var skyldiga att arbeta för slottets räkning, förutom att ta hand om den mark de själva förfogade över, men de var i gengäld inte skatteskyldiga till kronan, och, vilket var viktigt vid den här tiden – de kunde inte skrivas ut i de många krigen.

-Det var en stat i staten där kronan inte hade någon insyn, säger Sten Skansjö.

När Skåne blev svenskt efter freden i Roskilde 1658 fick adeln själva välja om de ville flytta till Danmark eller stanna kvar i Skåne – och många valde faktiskt att bli kvar. Allmogen däremot fick vackert sitta där de satt. Bönderna i Skåne var i hög grad beroende av adeln. Andelen självägande bönder i Skåne var mycket låg om man jämför med Sveriges äldre landskap:

-Man har räknat ut att det vid svensktidens början inte var fler än 8 procent av bönderna i Skåne som var självägande, berättar Skansjö. Och det dröjde länge innan de blev fler. Det var inte förrän långt in på 1700-talet då kronan började sälja av sina gods till bönder som de blev fler. Och på Gustav III:s tid så fick bönderna till och med möjlighet att köpa frälsejord, dvs adelsägd jord.

Det skånska källmaterialet är av naturliga skäl till stor del danskt, men mycket finns att finna på Landsarkivet i Lund. Något som är speciellt för Skåne är att det ofta finns nedtecknat i kyrkböckerna hur mycket tionde varje gård betalade till kronan, ett sätt att se hur rika gårdarna var. Men här finns också en alldeles speciell källa, den så kallade decimantboken som Sten Skansjö och en kollega just publicerat i ett praktverk. Den är skriven vid ett speciellt tillfälle 1651, dvs åren innan Skåne blir svenskt, och den är helt enkelt en inventering av alla bönder vid denna tidpunkt.

-Här finns ungefär 18 500 bönder registrerade. By för by och socken för socken räknas alla bönder upp med namn. Man får inte veta vad de betalar i tionde, men man får veta vem som äger gårdarna, om vilka bönder som står för hela eller halva eller till och med mindre gårdar.

Sten Skansjö letar fram Oxie härad, i närheten av Malmö för att visa hur illa ställt det var på vissa av de platser där striderna mellan danskar och svenskar gått hårdast fram – här är det tätt mellan ödegårdarna, en signal om att man inte kan räkna med något tionde på ett bra tag.

-Här har släktforskare en chans att komma ner i liten bit i den danska tiden i Skåne, Blekinge och Bornholm, som tillhörde Lunds stift vid den tiden.

Det var den danske kungen som bestämde att den här inventeringen skulle göras. Kanske hade det blivit extra viktigt att veta vilka bönder man kunde räkna med efter alla krigen, och efter det att Danmark förlorat bland annat Halland efter freden i Brömsebro.

De gårdar som var frälsegårdar och som egentligen tilhörde adeln kunde i stort sett leva utanför myndigheternas kontroll. Men de var trots allt skyldiga att betala tionde till kyrkan, och därmed finns de med i Decimantboken.

-Det är det som gör den här förteckningen så speciell , slutar Sten Skansjö.

I skuggan av ett slott

För bara hundra år sedan behövdes det många anställda för att få allt att fungera på slotten, coh skillnaden på herrskap och tjänstefolk var stor.

Anders Ellerstrand i Ängelholm är ättling till flera arbetare på skånska slott. Han hade tur med sin släktforskning när han ramlade över en färdig släktkrönika som bland annat handlade om livet för de som arbetade under slottet vid slutet av förra seklet.

-Det var när jag besökte min fars kusin i Lund som jag fick syn på ett manus som min farmors syster skrev om sina föräldrar. Det visade sig vara ett refuserat bokmanus som sparats i alla år.

-I manuset ser man att namn och platser bytts ut, men när jag väl lyckades avkoda detta kunde jag använda mig av hennes berättelser i den bok jag själv skrivit om släkten, berättar Anders Ellerstrand.

Huvudpersonen i Anders Ellerstrans bok är smeden Sven Bengtsson Holmberg som till en början arbetade som smedsslärling på slottet Trollenäs. Där träffade Sven Emma Katharina Lundqvist och de båda flyttade till Trolleholms slott där Sven fick jobb som gårdssmed.

-De tydliga klasskillnaderna lyser igenom i det manus jag fann. Arbetarna beundrade och respekterade överklassen och var tacksamma för att arbeta på slotten. Det som också slagit mig är att vissa familjer varkar ha jobbat på slotten i flera generationer.

Anders Ellerstrand är släktforskare sedan många år. Han beskriver att det förutom information från traditionella kyrkböcker finns en annan viktig källa.

-Men man ska inte underskatta vad släktingar har i sina byrålådor. När jag började skriva boken sökte jag upp nu levande släktingar som jag skrev till. En av de som hörde av sig var en släkting i Stockholm som jag aldrig träffat. Han skickade ner en hel låda med värdefulla dokument till mig.

-Jag hade också tur, Trolle Bonde som bodde på Trollenäs under den tid min anfader smeden Sven arbetade där, visade sig ha skivit fyra tjocka böcker om slottets historia. Där omnämns smeden flera gånger.

-En annan källa till information är också slottens egna arkiv, som många gånger finns kvar på slotten. Min farfars morfar var arrendator på Krapperup slott och efter att kontaktat dem satt jag en hel dag i deras arkiv där jag bland annat fann en brevväxling mellan min farfars morfar och baronen.

I boken framskymtar många berättelser och historier.

-De roligaste kanske är spökhistorierna som min farmors mormor Johanna var huvudrollsinnehavare i. När hon var 73 år gammal och besökte hon sin dotter med familj vid jultid. Helt plötsligt, mitt i natten, fick hon för sig att gå hem till Trollenäs slott där hon bodde. Det var mörkt och kallt och ingen belysning fanns ju på den tiden.

-Familjen försökte avråda henne. Nästa dag kom Johanna tillbaks till dotterns familj och berättade att hon hade upplevt något fasansfullt på vägen hem. Under vandringen i skogen hade hon stött på ett liktåg, dvs en kista som bars fram med ett följe av sörjande efter. Efter en stund hade Johanna förstått att det var hennes eget liktåg som hon blev åskådare till, eftersom alla som gick bakom kistan var släkt och bekanta.

-Hon bad sin dotter om att få stanna kvar några dagar, och efter ett par dagar dog hon. Och bars i kista samma väg som hon sett den natt hon vandrade i mörkret.

Anders Ellerstrand har undersökt de delar som går att undersöka i den här berättelsen, och kyrkböckerna visar att hon dog på Trolleholm och är begravd Trollenäs. Hon har med andra ord burits den väg som berättelsen beskriver.

-Bland de människor jag funnit finns en rolig person som är min farmors mormors mor vars bror fick en son som hette Nils Lilja. Han var klockare och förespråkade i slutet av 1800- talet fri kärlek. Han hade själv ett otal barn med flera kvinnor och hade fester långt in på småtimmarna med kulörta lyktor.

-Han skrev böcker som jag funnit på antikvariat. En av dem heter ”Menniskan” som handlar om hennes uppkoms, liv och bestämmelser. Han kom också ut med två böcker om skånes flora. Den är skoj för den är skriven på svenska, inte latin som var vanligt vid den tiden, och beskriver hur växterna kunde användas.

Anders Ellerstrand har en hemsida som bland annat innehåller ett diskussionsforum för släktforskare. Klicka på den här länken och du kommer till hans sida: