Sjuk och bortlämnad

Sjukdomar har genom tiderna krävt dramatiska åtgärder. Den som drabbades av till exempel pest, spetälska eller syfilis- det vill säga sjukdomar som då inte gick att bota- flyttades bort från sitt hem och och invanda miljö. I slutet av 1700- talet och under 1800- talet blev samhällets insatser mot sjukdomarna allt mer intensiva och speciella sjukhus byggdes för att isolera de sjuka. Under 1800- talet växte till exempel speciella sanatorier upp dit man förde människor med lungtuberkulos. Sjukdomen kallas också för tbc och skördade i mitten av 1800 talet drygt fyra miljoner människor i Europa. Det är den farsot som krävt flest dödsoffer genom historien även om man räknar in pesten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Långt in på 1930 talet dog nära tio tusen svenska i tbc varje år. En av de många drabbade var Ragnhild Stenmark som bodde i Gårelehöjden i Ångermanland.

Göran Stenmark är barnbarn till hennes bror.

- I min släkt har man varit väldigt mån av att lyfta fram saker och berätta om gammalt, berättar Göran Stenmark. Men en sak jag inte kände till förrän min egen pappa fann ett papper för några år sedan efter farmor och farfar. Det visade sig vara en dikt som farfars syster Ragnhild hade skrivit när hon var 17 år 1927 och där tog avsked av sin pojkvän eftersom hon visste att hon snart skulle dö i tbc.

Göran Stenmark undrade varför ingen visat honom dikten tidigare. Troligen var det så att de i tidigare generationer pratade om det mesta, men när det gällde sjukdomar och elände ville de helst inte lyfta fram, det skulle glömmas bort.

Ragnhild Stenmark föddes 1912 i byn Gårelehöjden utanför Junsele. Hon var en av 15 syskon och drabbades i tbc som många andra under den här tiden. Hon behandlades bland annat på sanatoriet i Apelviken, som Äppelviken kallades, i Halland, hon var på sanatoriet i Sundsvall och även på den lilla sjukstugan i Utanede socken vid Edsele i Ångermanland. Slutligen dog Ragnhild på sanatoriet i Örnsköldsvik 1929 17 år gammal.

Vad var då familjeberättelsen om Ragnhild? Allt som berättades var att hon hade haft lungsoten tidigt, berättar Göran Stenmark, som också frågat grannar och andra som inte haft något mer att berätta.

För Göran Stenmark blev kombinationen av dikten som Ragnhild skrev till sin pojkvän på dödsbädden och det faktum att han inte visste något om Ragnhild en drivkraft att ta reda på mer om henne.

Ragnhild Stenmark föddes som nummer sju i syskonskaran. Föräldrarna Alma och Sven Stenmark var båda födda 1884 och fick från 22 års ålder ta hand om den allt mer växande barnaskaran. De levde trångt, vilket också framgår i de dokument som läkarna skrev.

Redan vid 14 års ålder kom Ragnhild som patient till Äppelvikens, eller Apelvikens, kustsanatorium vid Varberg i Halland. Där vistades hon nästan ett år långt borta från familjen i Ångermanland.

Det verkar som om hon fick åka hem ett halvår innan det var dags att läggas in på nästa sanatorium som blev Sundsvall. Dit kom hon mitt i sommaren 1927 bara 15 år gammal. Ett och ett halvt år senare flyttas hon till ålderdomshemmet i Junsele där hon vårdas under tre månader.

Den 26 april flyttas hon sedan till Utanede sjukhem för tuberkulossjuka i Edsele socken alldeles i närheten av hennes hemby. Utanede sjukhem var en liten vårdanstalt i en trävilla med plats för 20 patienter.

På Landstingsarkivet i Härnösand arbetar Erik Norgren och har en alldeles speciell historia att berätta om Utanedes sjukhem som har sin början på ett annat sanatorium.

- Ett av mina märkligaste arkivfynd var när vi skulle hämta hem de äldre handlingarna från Österåsens sanatorium. Österåsen ligger norr om Sollefteå högt uppe på ett berg och byggdes i slutet av 1800- talet efter modell av ett 1600- tals slott, så det är otroligt vackert inramat, berättar Erik Norgren.

Sanatoriet drevs privat men togs över av Landstinget på 1980- talet för att göras till hälsohem, berättar Erik Norgren.

- Ingen hade plockat reda på de handlingar som tillhörde sanatoriet, så för några år sedan när vi från Landsarkivet skulle se vilka handlingar som fanns kvar visades vi ner i några smala trånga kulvertar med lågt i tak. Där i ett övergivet badrum fanns arkivet som vi började plocka reda på.

Men utanför badrummet i kulverten stod några gamla igenspikade trälådor. Men hjälp av kofot lyckades Erik och hans kollegor från arkivet bända upp lådorna som visade sig innehålla journalhandlingar från just Utanedes sjukstuga.

- Handlingarna var jättesmutsiga verkar ha stått där väldigt länge med tanke på att tidningspapperen som omslöt handlingarna var daterade från 1950- talet.

Det finns mycket av den här typen av material som fortfarande ingen upptäckt. Inom arkivens värld är det inte alltför ovanligt att vi får in den här typen av material säger Erik Norgren.

Vad hände då med handlingarna? Jo, de blev omhändertagna och rengjorda av Landsarkivets konservatorer, för de var väldigt smutsiga men inte fuktskadade, berättar Erik Norgren.

- Det roliga i sammanhanget var att det spreds ett rykte bland arkivpersonalen som vi var tvungna att avfärda. Man var lite rädd att det skulle följa med en tbc smitta med de skitiga journalerna. Jag skickade ut ett lugnande meddelande internt om att det inte fanns någon risk att smittan följt med handlingarna.

- Det visar på något sätt vilken makt våra föreställningar om tuberkulosen som härjade i vårt land fortfarande har om oss. Att vi fortfarande är rädda.

Erik Norgren hade aldrig hört talas om Utanedes sjukstuga innan han fann handlingarna i kulverten. Men det fanns många av den typen av mindre sjukstugor som idag är okända, berättar Erik Norgren.

Och det är just från sådana små ställen som handlingar och journaler försvunnit.

Efter vistelsen på Utanedes sjukstuga fick Ragnhild vara hemma på Gårelehöjden vid Junsele i 5 månader. Men i mars 1929 då Ragnhild var 17 år flyttades hon till tuberkulossjukhuset i Örnsköldsvik där hon vårdades i drygt tre månader innan hon dog den 12 juli 1929.

Göran Stenmark vars farfar var syster till Ragnhild bor idag på den gård där Ragnhild växte upp. Han berättar att det idag finns få minnessaker kvar efter Ragnhild, men bland det lilla finns en anteckningsbok.

- Det finns en liten rolig sak i anteckningsboken, hon hade humor och skriver:

Ett tok kan bli klok
om man läser i Ragnhild Stenmarks anteckningsbok
För där finns guld och diamanter i alla hörn och kanter

Vid Ragnhilds sista vistelse hemma på gården i Gårelehöjden skrev hon en dikt till sin älskade några veckor innan hon reste till den sista sanatorievistelsen i Örnsköldsvik där hon nästan på dagen fem månader senare dog.

Dikten skrevs av Ragnhild Stenmark den 14 februari 1929 i Gårelehöjden och har tonsatts av Lena Eriksson från Näsåker.

Lyssna till Ragnhilds farväl:

Kom yngling sista gången till mig, sitt här invid min sida,
min bortgångs stund vill jag hos dig du älskade förbli.
I dina händer låt min hand tills den blir kall få vila,
och led mig du till fridens land, dit snart min själ skall ila.

Jag är beredd till gravens ro dock än tillbaka vända,
en suck till dig tack för den tro tack för vart hopp de lända.
O sköna Tröst att få bo kvar uti ditt trogna hjärta.
Nu graven mindre fara har den döden mindre smärta.

Jag är dig kär, jag ser ditt väl, du skall mig länge sakna.
Mitt minne ofta för din själ skall klagande uppvakna.
Fastän sin fröjd ej blivit hålt de trogna löftesorden,
huru uti ditt öga föll, en sista blick på jorden.

Säg ej att du mig följa vilja vill nej dina dagar höra
ditt fosterland den ära till, jag skall ditt hopp ej störa.
Blott minns mig som en ungdoms dröm, den tiden besannat om hälsning.

Du gav vad jorden skönast har en kärlek sen som våren
men himlens gåva bättre när en grav i ungdomsåren
farväl en vingad lilja fri, jag lyfter från min stängel.
Jag fick ej här din maka bli, jag blifver där din ängel.

Nya sjukdomar "farligare" än gamla

Att bygga särskilda sjukhus för människor som drabbades av smittsamma och kroniska sjukdomar var inget nytt. Redan under medeltiden flyttades människor bort när de drabbades av till exempel spetälska eller pest, och också syfilis var en sjukdom som tidigt hanterades på institutioner. I början av 1800-talet infördes en kurhusavgift, vilket kan beskrivas som den första vårdskatten i Sverige. Och 1875 kom en ny hälsovårdsstadga som sa att kommunerna skulle ansvara för att bygga särskilda epidemisjukhus.

Men det var ändå stor skillnad på hur man hanterade och försökte skydda sig från olika sjukdomar. Två sjukdomar som under 1800-talet slog samtidigt och med nästan samma symptom hanterades helt olika av samhället. Det handlar om dysenteri och rödsot:

Dysenteriepidemier tillhörde det som människor under 16-17 och 1800-talen levde med. Sjukdomen kallades rödsot i folkmun, den var och förblev framför allt en landsbygdsplåga som skördade många dödsoffer vid varje utbrott. Den som fick rödsot drabbades av svåra diarréer och uttorkning.

Precis den sortens effekt på kroppen, hade också koleran som kom till Europa på 1830-talet. Men trots likheterna i sjukdomarna så blev samhällets insatser mot den nya sjukdomen helt annorlunda. Det visar forskning som Helene Castenbrandt gjort. Hon är medicinhistoriker vid Göteborgs universitet och hon har kunnat jämföra samhällets försök att skydda sig mot dysenteri med de insatser man satte in mot den nya sjukdomen koleran.

Rödsoten var ett så vanligt inslag i livet att man hade accepterat den och sett den som något som man inte kunde skydda sig emot utan bara fick genomleva.

När koleran kommer till Europa så var det en alldeles ny sjukdom i Europa, som genererade en annan typ av reaktion.

-Dels en stor skräck, men också en känsla av att ”det här nya kan man nog värja sig emot”, säger Helene Castenbrandt.

Hon har studerat hur det var 1857, då Jönköpings län, drabbades av både en dysenteriepidemi och det första kolerautbrottet. Inte minst har hon studerat tidningarna från den tiden.

-Det blir tydligt att det är koleran man rapporterar om men inte dysenterin.

-Det är anmärkningsvärt eftersom drygt 4000 personer dog i dysenteri det året, medan det dog knappt 200 i kolera. Trots att det kommer in rapporter från landsbygden som visar att rödsoten är på väg att bli katastrofal så är det ändå rödsoten som tidningarna fortsätter att skriva om.

-Det här säger nog mycket om vilket intresse och vilket fokus man hade på koleran. Koleran VAR den stora skräcken, man VAR rädd för koleran och man hade nog ändå inte klart för sig att dysenterin skulle komma att bli den stora dödaren det året, säger Castenbrandt.

-Men man kan också tolka det som att läkarna var mer intresserade av koleran och rapporterna utifrån Europa sa ju att det var det man skulle vara rädd för.

-Jag tror det spelade stor roll också dels att man var så van vid rödsoten, och dels att det var en landsbygdsplåga som inte alls drabbade städerna lika hårt, säger Castenbrandt.

Om att komma nära människor från förr

Peter Englund, svenska akademiens ständige sekreterare, skrev sin doktorsavhandling om 1600-talet och också som historieförfattare har han ägnat sig mycket åt samma tidsepok. Han har, precis som andra arkivletare en vilja att verkligen förstå hur människor kände och tänkte i gångna tider och det är ofta de oväntade arkivfynden som gett honom den bredare, fylligare bild av människorna från 1600-talet.

-Jag tycker nog att jag förstår dem lite bättre än jag gjorde när jag började och det berodde nog på att jag efter en tid vidgade mina källkategorier väldigt mycket.

-När man blir sittande med bara en källkategori så finns det en stor risk att man ”skådar Atlanten genom ett sugrör” och man bara får en skärv av verkligheten.

Peter Englund berättar att han under sitt avhandlingsarbete vidgade sina källor, för att det var både viktigt och roligt.

-Jag tillbringade en hel termin med att läsa mig igenom Svenska Vitterhetsarbeten med 22 volymer med svensk poesi från 1600-talet.
Men det räckte inte med det, han läste också mycket dagböcker, liksom vanlig skönlitteratur, han lyssnade på musiken från den tiden och läste till och med kokböcker.

-Jag ville bekanta mig med så många olika källkategorier som möjligt. Och det var givande för alla de där bilderna kompletterade varandra.

-Jag vet inte om jag kan säga att jag kom innanför pannbenet på 1600-talsmänniskan, men jag förstår dem ändå rätt bra. Det som handlar om sinnesstämningar och sätt att tänka, det tar ett tag innan man sätter sig in i oavsett vilken tid det rör sig om, och för att komma dit krävs en bred beläsenhet – inte bara en källkategori utan hela spektrumet.

Det gäller att vara öppen för det oväntade när man söker i arkiven. När Peter Englund höll på med sin avhandling stötte han på en källkategori som han inte ens visste fanns, nämligen bröllopsdikter.

Det är tillfällighetsdikter som ofta är grötrimmade och rätt ekivoka.

Just bröllopsdikterna kunde han faktiskt aldrig använda, men han fann också begravningspoesi.

-De innehöll ibland bådepersonalia liksom beskrivningar av hur folk dött. Det gav nycklar till mer vetande.

Den som har gjort ett riktigt lyckat arkivfynd minns det väl. Så är det också för Peter Englund.

-Jag minns när jag läste ett tal som Axel Oxenstierna höll för en holländsk handelsdelegation.

-Allt föll på plats. Helt plötsligt så gick min avhandling ihop, patiensen gick ut!
Men det är ändå ganska sällan som den där sortens förklarade ögonblick inträffar.

-Väldigt mycket handlar ju om ett ihärdigt traskande i arkiven, ett traskande som är ganska oglamoröst, slutar Peter Englund.