Tvingad till ett liv på bordell

Historien om Margareta Klipper som lurades bort från hemmet och hamnade på en fransk bordell har berättats i långa tider på öarna i Göteborgs norra skärgård. Om den är sann vet ingen, men säkert är att den har fungerat i avskräckande syfte. Runt förra sekelskiftet gjordes stora ansträngningar för att unga kvinnor inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Historien om Margareta Klipper

Det berättas att Margareta Klipper var en kaptensdotter som kom från Instön, en ö innanför Marstrand. När hon förlorade sina föräldrar och sin bror hamnade hon på Björkö, lite längre söderut längs kusten. Där på en plats som heter Björkö huvud, kom hon i tjänst som piga hos en annan gammal Instö-bo, Anders Svensson. Hos honom och hans fru fick Margareta bland annat den viktiga uppgiften att ta hand om familjens lille son Alexander.

Historien om Margareta Klipper och hennes hemska öde är som ett skillingtryck. Själva kulmen på berättelsen är placerad i augusti 1789. Bengt Knutsson som är hembygdsforskare på Björkö kan berättelsen väl.

-Den här dagen i Augusti 1789 var Margareta ensam hemma, eftersom hennes husbondefolk hade gått iväg till grannarna tillsammans med barnen, berättar han.

-Hon satt på farstutrappan när det kom två sjömän vandrande upp från hamnen vid Björkö huvud och de frågade om de kunde få köpa lite mjölk och ägg. De två berättade att de kommit till Björkö med ett franskt skepp som låg nere i hamnen, och efter en stund erbjöd de henne att följa med ner för att titta på skeppet. Det gjorde hon, och det visade sig vara ett fint fartyg med ett överdåd av lyx. De samma sig nere i salongen och hade trevligt, när det plötsligt kom en man och sa att de genast måste ge sig av till Kalvsund, som ligger ett par kilometer från platsen där de satt.

-Men när de närmade sig Kalvsund påstod de plötsligt att de inte kunde gå in till Kalvsund utan genast måste ge sig av till sin hemmahamn i Normandie.
Det går förstås riktigt illa. Berättelsen om Margareta Klipper fortsätter med hur hon själv förstår hur illa det är ställt.

När hon kom till Frankrike förstod hon att hon kidnappats och blivit föremål för vit slavhandel och skulle hamna på ett glädjehus, berättar Bengt.

Hon arbetade på den franska bordellen i ett par år, när en kapten vid namn Paul Sand fick höra talas om henne och köpte henne fri.

Efter ett år gifte de sig, de fick flera barn, och med tiden barn-barn. Det äldsta barnbarnet hette Edmund Sand och han blev lots i den franska hamnen Rouen. Och så kommer dagen då han ska lotsa ett svenskt fartyg in till kaj.

-Edmund hörde att de talade svenska på båten, och snart stod det klart att den svenske kaptenen var från Björkö. Edmund bjöd hem honom för att han skulle få träffa sin svenska farmor Margareta, som blev överlycklig för att få livstecken hemifrån.

Den svenske kaptenen, som sägs ha hetat Sven Nilsson, berättade för Margareta om allt som hänt hemma på Björkö under alla år hon hade varit borta. Hon fick veta att Alexander numer var en viktig man i Öckerö socken, med uppdrag som nämndeman och som därtill ägde nästan hela Björkö huvud. Kaptenen fick också med sig presenter hem till Björkö. Det var två stycken mangelträ. Det ena skulle Alexander ha, och det andra Alexanders äldsta dotter Anna-Britta.

-Och det lustiga är att de här båda träna finns kvar än idag, berättar Bengt Knutsson, och tillägger skrattande:
-Och det är väl det som gör att historien är sann – eller?

Vi åker tillsammans åker Kerstin Lännerbo på gården Björkö Sörgård, för att titta på en av de här franska gåvorna som hon har kvar hemma hos sig. Kerstin är ättling till Alexander och hans äldsta dotter.
Det är ett fint mangelträ med årtalet 1719 ordentligt inkarvat och Kerstin vårdar det ömt.

-Det har alltid funnits här. Min mamma berättade att det var från Frankrike och att det kommit hit som ett livstecken från Margareta i Frankrike.
Kerstin har aldrig använt mangelbrädan, men hennes farfar hade den alltid stående vid spisen och använde den för att skära sin tobak på baksidan. Och det är inte till salu, svarar hon bestämt.
-Jag har inte råd att skänka det till hembygdsföreningen ens en gång, säger Kerstin Lännerbo.

Bengt Knutsson visar mig platsen där Margareta Klipper skulle ha bott. Så vi traskar tillsammans längs en grusväg, ner till en havsvik vid Björkö huvud. Han pekar på en plätt och berättar att där bodde Nathan Odenvik, en ättling till Alexander, och den som har skrivit ner berättelsen om Margareta Klipper. Bengt berättar att Alexander har många släktingar på ön.

-Jag skulle tro att det finns 4-500 stycken. Och på hela ön bor det bara ungefär 1500 människor, säger han.
Nu är Nathan Odenviks hus borta, bara stengrunden finns kvar. Likadant är det med Alexanders gamla hus, bara stenkistan i botten ligger kvar på marken.

Jag frågar om en av de många konstiga detaljerna i historien, nämligen vilket språk de pratade med varandra, de som kom från skeppet och Margareta, för det påstås att de kunde prata obehindrat med varandra.

-Ja det sägs ju att de pratade svenska, men jag har också funderat mycket på det. Det är ju lite märkligt egentligen?

Ja, det är mycket i den här historien som är märkligt. Den är full av detaljer men när man kollar dem lite mer ingående så finns det gott om luckor.

En del av dessa luckor kanske Hjördis Dangardt på den lilla ön Fjällsholmen kan täppa till. Hennes ö ligger mitt emellan Instön och Björkö, och Hjördis Dangardt som är en mycket rutinerad släktforskare som vet allt som är värt att veta om livet på de här öarna i gamla tider.



Hon har försökt utröna hur mycket som går att belägga i arkivmaterialen av den här berättelsen.

-Jag har kunnat belägga att Anders Svensson flyttade från Instön till Björkö huvud, och namnen på hans fru och barn stämmer också, berättar hon.

-Men med Margareta Klipper är det värre. Det finns ingen med det namnet vare sig på Instön eller Björkö, och det går heller inte att hitta några personer som skulle passa in på hennes förmodade familj. Men att folkbokföringsmaterialet haltar under den här tiden är inte så konstigt.

-Det gäller att komma ihåg att detta var en mycket märklig tid här på kusten, berättar Hjördis Dangardt.

Två olika omständigheter sammanföll. Dels pågick en av de riktigt stora sillperioderna, och dels pågick den så kallade Port Franco, frihamnsperioden, på Marstrand som ligger nära alla dessa öar. När sillen kom till västkusten så kom också folk hit, i stora skaror från hela landet, i vissa socknar både dubblades och tredubblades befolkningsmängden.

Ovanpå det hamnar Margareta Klipper-berättelsen alltså mitt i Porto Franco-tiden på Marstrand. Det var en tid om nästan 20 år då staden var fri från alla de restriktioner som annars rådde i landet. Här rådde handels- och religionsfrihet. Här fanns inga skråbestämmelser och dömda brottslingar fick leva och verka på ön. Också öarna i Marstrands närhet påverkades av porto-franco bestämmelserna som avskaffades efter 20 år för att det blev för svårt att hantera situationen på ön.

Men det finns ytterligare skäl till att Hjördis Dangardt tvivlar på historien. Just den här sommaren var Sverige i krig, och det låg örlogsfartyg och vaktade längs med kusten.

-Jag ifrågasätter hur en båt kunde komma in till Björkö för att sedan ge sig av igen utan att någon hindrade dem, säger Dangardt. Utanför Björkö låg örlogsfregatten Venus för att bevaka kusten.

-Jag förstår inte att Margareta skulle kunna sitta och titta på et fridfullt hav när det i själva verket var jättemycket rörelse på havet här ikring, säger hon.

De båda mangelträn finns kvar på öarna skulle ju ha varit hemförda till Björkö av en kapten som hette Sven Nilsson och var från Björkö Sörgård.

-Sven Nilsson i Björkö Sörgård finns inte, säger Hjördis Dangardt bestämt.

Hon har letat i allt tillgängligt folkbokföringsmaterial och också letat efter folk som hetat Sven eller Nils och som skulle kunna vara far till Sven Nilsson, men inte ens det finns.
Också Bengt Knutsson är lite försiktig. Historien låter helt otrolig så därför låter den ju osann. Men, säger han, var kommer mangelträna ifrån då?

-Det brukar ju vara så med alla såna här gamla historier att någonting brukar vara sant i dem. Men vad som är sanning och inte, det är ju svårt att säga, slutar Bengt Knutsson.

Föreningen Vaksamhet

Den här typen av historier berättades mycket runt förra sekelskiftet. Vissa var säkert sanna medan andra diktades upp för att skrämma unga kvinnor så att de inte skulle ge sig av hemifrån.

Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel, det som Margatera Klipper råkade ut för.

Flera föreningar, både i Sverige och utomlands, arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Ann Hallner som är doktorand i historia vid Stockholms Universitet har i sin forskning bland annat stött på föreningen Vaksamhet.

- Föreningen Vaksamhet startade 1903 i Stockholm och fick en filial i Göteborg lite senare, berättar Ann Hallner.

- De samarbetade med flera nationalkommittéer mot vit slavhandel som fanns i Europa, Nordamerika och Sydamerika.

Anledningen till att Vaksamhet startade består av två berättelser berättar Ann Hallner. Den ena är från England där många av den här typen av föreningar fick sin början.

- Där började man prata om vit slavhandel redan i slutet av 1870- talet efter att ha upptäckt att många engelska unga flickor hade kidnappats eller förts till Belgien. För att undersöka om det var sant köpte journalisten W.T. Stead en 13- årig oskuld från landsbygden för fem pund. Flickan såldes sedan till en bordell där journalisten föreställde en köpare. Historien skrevs i tidningen Pall Mall Gazette och fick stor uppmärksamhet. Resultatet av uppmärksamheten gjorde att samtyckesåldern från 13 år till 16 år och fick också ringar på vattnet i Sverige.

1899 var det en stor konferens i London med många europeiska representanter, bl a 15 svenskar som tog med sig många tankar hem och startade föreningen Vaksamhet.

Den andra början på historien är att i Sverige hade redan Fredrika Bremer förbundet i mitten av 1880- talet sett den här typen av kvinnlig arbetskraft som flyttade utomlands. De gjorde egna undersökningar men kunde inte bevisa att kvinnorna hamnat i prostitution men att de hamnat i ett osedligt leverne och många kom hem med så kallade oäkta barn och hade blivit utnyttjade.

Hur arbetade föreningen Vaksamhet praktiskt?

- De kallade sig själva för en kamp- och skyddsorganisation.

Målet var att påverka lagstiftningen och dessutom arbetade de mycket med information, berättar Ann Hallner.

De föreläste om vit slavhandel och försökte påverka myndigheter. De hade dessutom ett stort nätverk utomlands så att kvinnorna kunde vända sig till Vaksamhet när de sökte en tjänst utomlands som kunde telegrafera och ta reda på om arbetsplatsen var en "riktig" arbetsplats.

Hur kända var de?

I kvinnorörelsekretsar var Vaksamhet kända. De jobbade hårt med att föreläsa, men kände sig ganska motarbetade för att myndigheter och även en stor del av allmänheten tog inte problemet på allvar.

- Dels erkände myndigheterna inte alltid att det fanns en vit slavhandel men framförallt att den inte ägde rum i Sverige. De försökte inleda samarbete med polisen men där fanns inget intresse för frågan.

Vaksamhet och andra liknande föreningar avrådde kvinnor från att resa utomlands. Vit slavhandel och emigration kopplades ihop och skrämde de högre samhällsklasserna som ansåg att Sverige utarmades på ungdom.

- Det var framförallt arbetarklassens kvinnor som låg i farozonen, särskilt gruppen tjänarinnor som arbetade i andras hem.

Hur vanligt var det så att kvinnor hamnade i vit slavhandel?

- Det är omöjligt att säga och det är också en av anledningarna till att föreningen Vaksamhet hade svårt att få fram sin sak, berättar Ann Hallner. Det var svårt att få fram siffror precis som det är idag då vi pratar om trafficing.

- Jag har tittat på svenska polisutredningar från den här tiden och det är inte ett enda fall där de kunnat fälla någon för vit slavhandel. Men tittar man i USA finns det många fall där människor fälldes, bland annat en svensk man som det går att läsa om i Stockholmskällan.

Se på handlingar från Stockholmskällan och läs mer om:

- Det var också så skamfyllt så att även när det uppdagades fall med vit slavhandel kan man läsa i polisrapporterna att flickorna inte ville vittna eller försvann. berättar Ann Hallner.

Vad hände då egentligen med den 13- åriga flickan från England?

- Hon hette Eliza Armstrong och blev nog inte sexuellt utnyttjad eftersom den första kunden var journalisten som skrev artikeln.

Men hon visste ju inte om det utan trodde att det var på riktigt. De hade också undersökt hennes oskuld hos en barnmorska och blivit utsatt för detta.

- Hon skickades till Frankrike där Frälsningsarmén tog hand om henne. Hon kom tillbaks till England och hennes pappa stämde journalisten som fick sitta i fängelse några månader. Anledningen till att flickan såldes var att den alkoholiserade mamman behövde pengar, avslutar Ann Hallner.

Läs mer om:

Lyssna även till:

Rådgifvaren 1909

Föreningen Vaksamhet delade ut skriften Rådgifvaren 1909 till unga kvinnor och skrev så här i den:

”’Rådgifvaren’ är skrifven i syfte att tjäna dig, som nu skall lämna hemmet för att förtjäna ditt bröd bland främlingar. Den är utgifven af föreningen Vaksamhet, som grundades i ändamål att skaffa dig skydd och hjälp i de städer och på de orter, dit skickelsen för dig, vare sig i ditt hemland eller i utlandet.” s. 3.

Tydligt att de absolut inte rekommenderar att man far utomlands, och om man gör det är det endast de kristna kvinnoorganisationerna eller skandinaviska präster som är att lita på. Man skall heller inte lita eller fråga män (om de inte är poliser) om någonting.

”Du är ung och oerfaren, du har intet begrepp om världens ondska och de snaror, som kunna läggas för dig. Akta dig särskildt för obekanta, som vilja locka dig från din plats och erbjuda dig en enligt deras utsago både bättre och lättare anställning. Många unga flickor har gått förlorade just på detta sätt. Följ därför aldrig obekanta personer, som vilja anvisa dig bostad och söka skaffa dig tjänst!” s. 5

”Var alltid försiktig och tillbakadragen; stifta ej för hastigt bekantskaper. Välj med omsorg ditt umgänge och var ej förtrolig med kamrater eller dem du arbetar tillsammans med, förrän du fullt försäkrat dig om deras redbarhet och goda karaktär.” s. 5.

Förespråkar flit, att inte sträva efter mer betalt eller lättare jobb, att be till Gud, att vara vänlig och tjänstvillig och tacksam. S. 5-6. Känns som om man vill göra det lätt för arbetsgivarna. Klart drag av disciplinering och kontroll.

En del pratiska råd vid resa om baggage och var man förvarar sina pengar, samt att man bör sitta i damkupé. Männen nämns egentligen aldrig, men att de är det stora hotet är väldigt tydligt.

”Beflita dig om ordning och renlighet. Kläd dig nätt, men anspråkslöst, och sätt upp ditt hår enkelt. Bär du håret krusadt eller med lugg och valkar, kan du lätt ådraga dig dåliga och opålitliga människors uppmärksamhet och därigenom gå miste om goda platser och aktningsvärda bekantskaper. Låt icke narra dig att slösa penningar på onödigt prål för att kunna täfla med andra; var istället sparsam och gör det till regel att lägga af en bestämd del af din lön.” s. 6.

”En enkel, anständig klädedräkt och ett lugnt, höfligt sätt äro undgängligen nödvändiga för hvarje kvinna, som reser ensam. Hon kommer då ej att väcka uppmärksamhet och gör på samma gång ett godt intryck på sådana medresande, som kunna vara henne till verklig hjälp och trefnad.” s. 10. Är uppenbart att det är kvinnan som ska anpassa sig och förändra sig så hon inte verkar lockande eller sticker ut. Mannens ansvar adresseras inte, inte heller hennes föräldrars.

”Ingen har bättre utsikt att reda sig i Amerika än en frisk, redbar och duktig flicka, som kan och vill utföra vanliga husliga sysslor.” s. 12

”Till slut ännu några råd till dig, unga flicka, hvart du än ämnar sig å utrikes ort, till hvilket främmande land eller till hvilken världsdel du än må begifva dig.//

Förbehåll dig att få gå i kyrkan åtminstone hvar fjortonde dag. Är du på en ort eller i en stad, där det ej finns någon skandinavisk församling, så besök den protestantiska gudstjänst, som hålles på stället; du lär dig nog efter hand att förstå det främmande språket. Tar du in på ett ”hem” eller ”härbärge”, så deltag i de upbyggelsestunder, som där hållas. Blygs ej att visa din gudsfruktan, hvilken ställningar de personer, hos hvilka du tjänar, än må intaga till kristendomen. När du är ledig om söndagarna, så uppsök någon kristlig för-/ening af unga kvinnor. Sådana föreningar finnas numera nästa öfverallt. […] Akta dig för skvaler och onödigt prat. Läs ej dåliga böcker, som väcka orena tankar och göra dig missnöjd med din ställning samt ingifva dig begär efter skadliga förströelser. De kristliga föreningarna, tillhandahålla goda och nyttiga böcker, som du kan få låna.//

Akta dig för ytliga, dåliga nöjen, gå aldrig till andra ställen, än där du kan hafva dig Gud med dig. S. 13-14.

Sedan är det en lång lista med lämpliga härbergen, föreningar eller personer i olika städer runt om i världen. KFUK är den flitigaste nämnde föreningen i Sverige och i en del andra av länderna. FBFs placeringsbyrå nämns också. S. 16-53.

Arkivens dag

Till sist ett tips till alla som blivit är redan är intresserade av att leta i arkiv. Lördag den 10 november är det Arkivens dag vilket betyder att många arkiv öppnar sina dörrar med utställningar, föreläsningar och visningar i arkiven. Temat i år är framtiden!

Läs mer:

För 15:e året i rad firas Arkivens dag runt om i Sverige med öppet hus, föreläsningar och visningar. Arkivens dag har sedan 1998 arrangerats i Sverige som ett nationellt arrangemang för att väcka intresse för arkivens verksamhet. Sedan 2001 firas Arkivens dag i samtliga nordiska länder och vart 3:e år har de nordiska länderna ett gemensamt tema för dagen.

Framtiden... Hur ska vi bevara vår samtid? Vem bestämmer vad som ska sparas? Vilka tekniska svårigheter måste vi övervinna nu när foton och handlingar oftast är digitala?

Framtidsplaner som inte blev av visas på många ställen, till exempel i Ockelbo där du kan se på Ralph Erskines förslag till en skolbyggnad - skolan blev byggd men inte enligt förslaget.

Stockholm lockar dig med jakten på spökraketer och Lund med science fiction-serier.

I Göteborg får man veta mer om 2000-talets folkbokföring och framtidens släktforskning och i Eskilstuna resonerar man kring vilka spår som blir kvar i arkiven.

Vill du skicka en hälsning till framtiden kan du göra det i Visby genom en tidskapsel som kommer att förvaras i arkivet.