Torpare i strid för åborätt

Under den här säsongen ligger Släktbands fokus på människors grundläggande behov. Ett av de var jorden som också var förutsättningen för att få mat på bordet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Och när jorden var det man levde av så uppstod också konflikter. En av de platser där konflikten aldrig kom att lösa sig var, och är faktiskt fortfarande, i Väster Silvberg i södra Dalarna.

Dit lockades under tidigt 1600-tal nybyggare med kungliga garantier. En av dem som kom dit var anfader till släktforskaren Bengt Grufman. Han hette Anders Jonsson och byggde sig ett torp som kom att heta Grufmanstorp.

Bengt Grufman har letat i arkiven och bland annat funnit det ursprungliga dokument där kung Carl IX högtidligt lovar att de som slår sig ner på berget får bygga sig ett torp och att dom och deras ättlingar ska få bo där för alla framtid. Bengts förfader byggde sig ett torp som hette Grufmanstorp, och där fick de det som kallades Åborätt.

Åborätt, det är en gammal juridisk term, som innebar en slags besittningsrätt. Den som fick åborätt, fick rätt att bo på och bruka en annan persons mark. Åborätten kunde gälla för en viss tid, eller livet ut för den som fick den, men det var inte helt ovanligt att man skrev in att rätten gällde också för kommande generationer som skulle få lov att fortsätta bo och bruka samma ställe, i evärdeliga tider, som man sa. En ärftlig besittningsrätt, med andra ord.
Den som innehade åborätten skulle betala det arrende man kommit överens om, hålla fastigheten i stånd, och bruka marken på det sätt man hade kommit överens om.

Bengt Grufmans förfäder blev alltså lockade till Väster Silvberg i södra Dalarna med en ständig åborätt som lockbete, och dessutom skattefrihet i sex år, eftersom kronan behövde deras tjänster.

-Det fanns ju gruvdrift i samhället och mina förfäder blev framför allt kolare, berättar Bengt. Men de var inblandade också i själva järnhanteringen. En av dem fick kunglig tillåtelse att sätta upp hyttan på orten.

Det var ett 30-tal familjer som kom till Väster Silvberg i början av 1600-talet, som byggde sina torp och bröt mark att odla. Men trots att de hade
papper på att de lugnt skulle få bruka marken och bo i sina torp så började snart bråken.

Berget var ju kronans från början, men 1629 gav drottning Kristina det i gåva till greve Jacob de la Gardie, och en bit in på 1700-talet så såldes marken vidare, med rätt att ta ut skatt. Och det är med det köpebrevet som bekymren startar för torparna som bodde där.

-Problemet var att det aldrig skrevs in i det köpebrevet att torparna på berget hade speciella rättigheter, säger Bengt. Den första tvisten startade 1733, då adeln ville ha ett rejält arrende i form av dagsverken.

-Min förfader Lars Grufman förde talan för sig och ytterligare 18 torpare, och det var nu rättsapparaten började snurra.

Första ronden gick till torparna. De fick rätt i att de inte skulle behöva betala arrende. Och inte nog med det –de blev undantagna från roteringsplikten, dvs de kunde inte längre plockas ut för krigstjänstgöring. Nu surnade den förlorade parten till.

-Omedelbart efter att bönderna fått roteringsfrihet så begärde adeln att de skulle betala skatt för sin roteringsfrihet, berättar Bengt.

Den här gången var det torparna som förlorade, och som tvingades betala skatt för sin roteringsfrihet. Så här höll det på, på Silvberget. Torparna blev gamla och deras barn tog över, och också på andra sidan tvisten byttes generationerna ut. Det enda som var beständigt var tvisten. När femte generationens torpare, Jan Erik Grufman tar över en bit in på 1800-talet, så gör han det efter sin morfar, och Jan Erik hamnar i strid också han.

Ägarna till Väster Silvberg visar nu plötsligt upp en lagfart på Grufmanstorpet. Marken var ju ofri, men själva huset ägdes av Grufmanssläkten, och nu påstår bergets ägare att de köpt också själva torpet av Jan Eriks morfar. Eter långa förhandlingar i rätten vinner till sist Jan Erik Grufman, rätten avgör att köpebrevet är falskt. Men lagfarten får adelsmannen ändå behålla. 1879, tre år efter att lagfarten godkänts lyckas man ändå komma åt Jan Erik. Han var nämligen inte född inom äktenskapet och en oäkting kan ju inte kräva att få ärva som vanliga barn, ansåg man.

-Han hade ju rätt i sakfrågan, men tvingades i alla fall att lämna torpet, säger Bengt Grufman.

-När man läser igenom det här blir det klart att mycket vill ha mer, säger han. Han har en lista på alla dem som hans egna förfäder slogs emot. De har fina titlar, kammarherre, Baron, Riddarhusdirektör osv och ändå vågade torparna ta striden.

-De kände väl att de hade rätt, och hoppades nog att de skulle få bo kvar, tror Bengt.

Släkten Grufman var inte de enda som bråkade om åborätten på Väster Silvberg. I den allra första processen var det 19 torpare som protesterade, men sakta men säkert försvann den ene efter den andra. Än idag finns det ättlingar till de gamla åborättsinnehavarna från 1600-talet i ett av de ursprungliga nitton torpen – och striden om det huset är inte klar ännu, ärendet ligger hos Högsta domstolen. Det gamla Grufmanstorpet ligger kvar, idag ägs det av bruket på orten, och Bengt Grufman har varit där och tittat.

-Det är intressant att försöka tänka sin in i hur det var den där gången de först kom dit och skulle bygga sig ett hem mitt i skogen, slutar han.

Torparförsvarshandlingar

Det flesta torp har inte lika omständliga och krångliga ägandeförhållanden. Torparna hade i många fall ett tydligt dokument som beskrev deras rättigheter och skyldigheter. De kallades för torparförsvarshandlingar och finns fortfarande kvar i våra arkiv.

Göran Stenmark som är arkivhandläggare på Riksarkivet SVAR i Ramsele har plockat fram ett par av dessa torparförsvarshandlingar.

- Torparförsvar har förvillat många som felaktigt tror att de har att göra med soldatforskning, berättar Göran Stenmark som nu och finner dessa handlingar i arkiven.

Torparförsvar var ett bevis eller kontrakt som visade att man hade rätt till torpet och kunde försvara sin rätt att bo på torpet.

- Kontrakten kunde behövas exempelvis om ett hemman, som hade ett eller flera torp under sig, såldes. Då kunde torparen behöva visa att han hade rätt att bo där till den nye ägaren.

Torparförsvarshandlingarna var vanliga från 1760- talet fram till 1840- talet. Efter det började man prata om torparkontrakt, berättar Göran Stenmark.

Arkivtips

Torpare ansökte om torparförsvarshandlingar hos landshövdingen och idag finns originalen i Länsstyrelsens arkiv på respektive Landsarkiv.