Torpare i strid för åborätt

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.-Landshövdingen där skriver i en rapport att ”Judarna översvämmar landet”, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

24 Tammi 202224min

Hillar Äro påstod sig leva bland grevar, operettkungar och personer med makt. Men det var bara fantasier för i själva verket satt han i fängelse, arbetade i gruvor och hamnade i koncentrationsläger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Hillar Äro föddes i estniska Tartu 1915. Hans mor var ensam och han fick växa upp bland släktingar.-Han bodde i min mormors familj, Hillar och mormor var kusiner, berättar Filip Laurits. Filip, som bor i Göteborg, har forskat i flera år om sin avlägsne släkting som Filips mormor brukade kalla för Släktens svarta får.Redan som ung hittade Hillar på historier som blev tagna för sanningar. Bland annat berättade han om en europeisk odyssé på 1930-talet där han arbetade för en baron, åkte runt i en Rolls-Royce och umgicks med den europeiska noblessen. Den historien hamnade i en estnisk tidning.Långt senare beskrev han detaljerat vad som sagts och skett i den mytomspunna föreningen Centum som fanns och verkade i Estland under den korta tid då landet var självständigt. Centum var en klubb för den politiska, militära, ekonomiska och kulturella eliten i landet, och det som avhandlades där var ytterst hemligt. Hillar, som vid den tiden kallade sig Lehari i efternamn, hade enligt vad han själv sagt varit tjänsteförrättare i föreningen och visste mycket om vad som sagts där.Ännu en gång blev han trodd. När det gjordes en dokumentär om Centum i estnisk TV för några år sedan var Hillars uppgifter centrala för berättelsen.-Men det forskare och journalister inte vet är ju vem Hillar verkligen var. De vet inte att han i själva verket hette Äro och satt i fängelse under den tid då han påstod sig ha arbetat inom Centumklubben, säger Filip Laurits.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

17 Tammi 202224min

Carl Sederblad Nilsson emigrerade till Amerika och försvann spårlöst. 118 år senare fick hans hans sentida släkting äntligen veta vad som hänt honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Anna Fendin Ahlström har under hela sin uppväxt hört historier om sin farfars farfar Carl Sederblad Nilsson som emigrerade och försvann. Han hade 1901 lämnat sin höggravida hustru Alma hemma i Harstensbo, Karlslunda i Småland för att starta ett nytt liv i Amerika åt sig och sin nyblivna familj. Tanken var att Alma och barnet skulle komma efter när allt ordnat sig i Duluth, Minnesota. Men något hände som gjorde att Carl försvann och släkten har sen dess undrat vad som hände honom. Alma gifte om sig 1911, efter att hennes hennes äktenskap upphävts. I vigselboken står: "Hustrun erhållit tillstånd av S Möre Häradsrätt att ingå nytt äktenskap." Alma fick tio barn med den nye mannen. 14 år senare dödförklarades Carl eftersom man här i Sverige inte fått någon kontakt med honom. Anna Fendin Ahlström började släktforska 2005 och huvudsyftet var att hitta Carl, släktens olösta mysterium som så många gått bet på under årens lopp. Vem var denne man som lämnat en ”Amerikaänka” och son att klara sig själva på en konkursnära gård i Småland. Efter många års forskning hittade Anna till slut spåren efter sin farfars farfar och hon berättar att hennes hjärta nästan stannade. Carl hade suttit inspärrad på ett mentalsjukhus i över 30 år och dog 1946 efter att ha varit dödförklarad i 22 år.Att dödförklara någon på Carls tid tog lång tid. Först måste personen varit försvunnen i över 20 år och därefter tog själva processen ungefär två år. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet. - Det var arvingarna till den försvunne som kunde begära dödförklaring. Det var nödvändigt för att kunna skifta arv och för att efterlevande skulle kunna få en möjlighet att gifta om sig. Om man visste att personen varit ute i krig eller varit med på ett fartyg som förlist kunde processen gå fortare, likaså om den försvunne var över 90 år. Den första lagstiftningen i saken kom 1854 och reglerna har sedan dess varit ganska lika. Den stora skillnaden är att det idag räcker med att personen varit borta i fem år, berättar Elsa Trolle Önnerfors.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

10 Tammi 202224min

Kungen hade förbjudit brännvinstillverkning för husbehov. I två socknar i Kronoberg började en lokal skogvaktare anmäla hembrännare. Det kom att kosta honom livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt: Temperaturen hos allmogen i Långasjö och Ljuders socknar hamnade på kokpunkten, när de förstod att de hamnat på den så kallade ”brännelistan”. Det var så de kallade de anteckningar skogvaktaren Nils Lindström förde över misstänkta hembrännare. Lönen som skogvaktare fick var skral, den bestod oftast av ett litet torp och del i de bötespengar som folk måste betala när de fällts i rätten, berättar agrarhistoriker Örjan Kardell vid Uppsala universitet. Därför var det inte ovanligt att de tog mutor samtidigt som de hade starka skäl att försöka få folk dömda. Kontrollen av hembränning låg inte i skogvaktarens normala arbetsuppgifter, men gav honom en chans till extrainkomster. Soldaten Peter Sibbe blev till sist den som åtog sig att för allas räkning ta livet av skogvaktaren, vilket skedde mitt framför fru och barn.Sibbe flydde från sitt straff och i Småland var det ingen som påstod sig veta vart han tagit vägen. Åtta månader senare dök det upp en soldat i Skaraborg, om vilken man bara visste att han var smålänning.Royny Holmström i Skövde har sammanställt berättelsen om Sibbe, utifrån de fynd som två släktforskare gjort – en som utgick från Småland och som undrade vart Sibbe tagit vägen, och en som utgick från Skaraborg och som inte kunde begripa var den nye knekten kommit ifrån.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

3 Tammi 202224min

Johan August föddes fattig. Men han fick ett arv och en uppmuntrande knuff mot högre studier. Han läste vid Uppsala universitet i 17 år. Hans långa tid som överliggare resulterade i livslånga skulder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt: Harriet Holmgren i Stockholm har letat rätt på historien om sin farmors far Johan August Sjöstrand.Han var son till en fattig ogift piga i Målilla i Småland och hade turen att få en lärare som gav honom lust att studera. Han fick helt oväntat ett arv efter sin biologiske far vilket gjorde att han kunde bege sig till Uppsala för att studera. Där blev han kvar i inte mindre än 35 terminer. När han till sist var klar hade han två akademiska examina varav en var en doktorsavhandling i bagaget. Men han hade också samlat på sig enormt stora skulder. Efter den långa studietiden fick han med tiden en kyrkoherdetjänst och gifte sig med en välbärgad ung kvinna. Han försökte lösa sina skulder genom en satsning på det industriella projektet Mariahissen i Stockholm. Satsningen gick fel och han förlorade allt han ägde.Hans hustrus far, Nils Wadstein, och bror gick nu in och tog över. De lyckades få Johan August omyndigförklarad och försatt i personlig konkurs. Han placerades på ett vårdhem där han dog en kort tid därefter. Personer som blev kvar som studenter under orimligt lång tid brukade kallas för överliggare, och de var ofta personer som stack ut i sin samtid.Henrik Ullstad som till vardags arbetar på Lunds universitetsbibliotek har letat fram uppgifter om en annan överliggare som satte färg på Lund i slutet av 1800-talet. Han hette Erik August Torbiörnsson och var från norra Halland. Hans skrevs in vid universitetet när han var 20 år, och när han dog 49 år gammal stod han fortfarande antecknad som teologie studerande. Han tog aldrig någon examen utan fastnade i den lånekarusell som var vanlig för många fattiga studenter vid den här tiden. När gamla lån förföll till betalning tog man nya lån för att bekosta det hela. Till sist kunde det vara svårt att ens studera. Att hålla lånen flytande blev en heltidssysselsättning.Som kuriosa berättar Harriet Holmgren att Johan August grundade Maria Magdalenas kyrkokör 1887. Maria Magdalenas kyrkokör lär vara den äldsta kyrkokören i Stockholm och en av de äldsta i landet. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

27 Joulu 202124min

Mikaela Valtersson kände aldrig sin biologiska mormor och visste inget om sin mormorsmor. När hon började släktforska fann hon i sin släkt en av 1930-talets stora abortörer i Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Hildegard Lagerlund var bara 13 år när hon måste försörja sig själv. Som 19-åring fick hon arbete som hushållerska hos ett medelålders par. Hustrun i familjen var sjuk och dog inom kort, och Hildegard gifte sig med änklingen Oskar Lagerlund. 1918 dog Oskar i spanska sjukan och Hildegard stod ensam med deras fem barn. Hon hade varit gravid fler gånger med lyckats utföra åtminstone en abort på sig själv.Barnen placerades ut i fosterhem och Hildegard började annonsera att hon tog emot kvinnor som ville vara ”obemärkta” vilket markerade att hon riktade sig till ogifta och gravida kvinnor.Hildegard dömdes två gånger för fosterfördrivning och hennes barnbarnsbarn Mikaela Valtersson har funderat mycket på om hon bara var intresserad av pengar eller om hon ville hjälpa kvinnor i en förtvivlad situation.En annan väg för ogifta gravida kvinnor var att de sista graviditetsmånaderna ta plats som obemärkt hemhjälp eller hyra in sig i en familj, föda sitt barn på ett privat förlossningshem, för att sedan få barnet placerat i fosterhem. Anita Maria Karlsson i Nora har funnit flera förlossningshem i sin egen närhet.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Fanny Rittmo och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

20 Joulu 202124min

Margareta Westerlund stal allt från handdukar till hyvlar och hölass. Innanför murarna på Härnösands fängelse födde hon sin son 1888 och hennes medfångar smugglade brev till henne som ännu finns kvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:När Margareta Westerlund var ung i mitten av 1800-talet hamnade hon ideligen i klammeri med rättvisan berättar hennes barnbarnsbarn Barbro Westerlund i Kramfors. Margareta hade tidigare dömts till böter för att hon bråkat och stulit, men det var när hon stal två lass med hö som hon till sist hamnade i fängelse. När länsman gjorde en husrannsakan hemma hos henne fann han massor med stöldgods från Margaretas tidigare verksamhet; handdukar, hyvlar, fällar och kaffesilver bland mycket annat.Margareta fick ett ganska långt fängelsestraff, ett år och åtta månaders straffarbete, och när hon suttit en tid födde hon sedan i december 1888 sitt första barn, Johan. Gossen fick vara kvar hos henne i fem månader innan han hämtades av sin pappa.Härnösands fängelse hade vid den här tiden hunnit bli ett cellfängelse där fångarna satt isolerade från såväl yttervärld som från varandra. Ändå lyckades fångarna på olika sätt kommunicera, bland annat genom olagligt insmugglade brev.Barbro Westerlund och hennes man var på en loppis för ett par år sedan och fann av en slump en liten låda med brev. Döm om deras förvåning när det visade sig att där låg tre brev som manliga medfångar skrivit till Barbros mormorsmor Margareta!Roddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö berättar att fångarna kunde hålla kontakt med varandra via knackningar i väggarna och genom att smuggla brev med de fångar som fått förtroendet att till exempel dela ut mat. Däremot är det svårare att tänka sig att fångvaktarna deltog i smugglandet. De hade just kommit i åtnjutande av pensionsförmåner och riskerade att helt förlora den förmånen om de ertappades.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

13 Joulu 202124min

Juristen Johannes Heüman drogs med skulder och hade samtidigt fått i uppdrag att förvalta ett stort arv. Frestelsen blev för stor och Johannes förskingrade arvet genom att förfalska en namnteckning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Johannes Heüman föddes 1882 i en kyrklig familj. Hans sentida släkting Jarl Torgersson i Göteborg har sökt rätt på den historia som Johannes familj nog gärna sett glömd.Från Johannes far fanns det en uttrycklig önskan att han skulle bli präst, men sonen vägrade. Johannes ville istället ägna sig åt att skriva artiklar, poesi och romaner. Som en slags kompromiss blev han jurist och en bit in på 1900-talet öppnade han en egen byrå. Men han slarvade med sina klienter och stod flera gånger under konkurshot.1912 fick Johannes i sin egenskap av jurist i uppdrag att förvalta och fördela ett arv i en välbeställd familj. Efter några år insåg dock familjen att juristen Johannes hade förskingrat stora delar av arvet bland annat genom att förfalska en namnteckning.Han var inte den enda som ägnade sig åt förfalskningar vid tiden runt världskrigen. Mats Hayen vid Stockholms Stadsarkiv berättar att det var så pass vanligt att det uppstod ett nytt expertområde, personer som hävdade sig vara experter på att tolka handskrifter för att avgöra om en namnteckning var falsk eller inte.Just Johannes fall väckte stort intresse eftersom det var första gången man hanterade en död persons namnteckning. Om personen var död när förfalskningen gjordes, var den då verkligen att betrakta som en regelrätt förfalskning?Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

6 Joulu 202124min