Spann-Karin gick till kungs och fick rätt
Släktband22 Joulu 2014

Spann-Karin gick till kungs och fick rätt

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun.

Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt.

Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin.

- Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk.

Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år.

- Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade.

- Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk.
Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak.
Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen.

De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin.

- Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till Dalarna. Det sägs att hon bar hatten både i potatislandet och på högtider. Hemma i sockenkyrkan kunde nu Jan och Karin flytta fram till de fina platserna i kyrkan, de som var avsedda för riktiga hemmansägare.

Strax söder om dalarnas gräns, en bit in i Västmanland, bor en av Spann-Karins ättlingar, Kerstin Söderström med sin man Hans. Det var här, mellan Norberg och Sala som Spann-Karins släkt hamnade till slut. För trots Karins långa kamp för gården i Spannbyn, så blev släkten inte kvar så länge berättar Hans Söderström.

- Det var några år efter Karins år bara, som gården gick ur släkten. Varför vet vi inte riktigt, men vi vet att en av Karins söner och hans barn kom hit ner till den här byn och bosatte sig här. Och sedan blev familjen kvar, säger Hans.

- Spann-Karin var min farmors morfars farmor och sedan jag var barn har jag hört min pappa och min farmor prata om Spann-Karin och Spann-byn, fyller Kerstin Söderström i.

- Som barn visste jag inte mer än att det stod för något väldigt bra, men det var först som vuxen som jag läste vad en annan ättling till Karin skrivit om henne – och då förstod jag plötsligt hur det hängde ihop.

Karin tror på det mesta av det som brukar berättas om Karin.

- Jag tror ju att hon gick till Stockholm och jag tror att hon träffade kungen personligen. Sen det där med hatten det ställer jag mig lite tvivlande till. Men jag tycker att det är ett väldigt bra slut i alla fall på den kamp som hon förde i så många år – att hon fick känna att det var värt allt arbete. Någonstans i protokollen kalls Karin ”trätlysten” men det tror inte Kerstin på.

- Nej, skrattar hon, hon var nog bara envis, riktigt envis. Hon ville ju ha rätt. Hon visste att hon hade rätt till gården! Men det är klart ett fruntimmer som stod på sig hon fick väl det epitetet.

Spann-Karin lyckades bevisligen få tillbaka gården. I Husförhörslängden så har man strukit ordet kolare och skrivit till hemmansägare vid Jans namn. Och i protokollen står det att Spann-Karin lämnat både skriftliga och muntliga redogörelser, vilket skulle kunna betyda att hon faktiskt var i Stockholm och träffade kungen. Historien om den höga hatten däremot, lär aldrig kunna varken bevisas eller motbevisas. Men Bisse Falk i Norrbärke tycker att man inte ska förkasta sanningshalten bara för att man inte kan bevisa allt med dokument.

- Jag tror mycket på muntligt berättande, och jag tror ju att eftersom det finns så mycket belagt, som man vet stämmer så kan mycket av historien vara sann. Bisse Falk menar att detaljerna om till exempel cylinderhatten kanske i själva verket är det som gör att berättelsen har kommits ihåg genom århundradena.

- Om hon inte hade haft de där attributen så hade hon kanske glömts bort, nu blev det ju inte så. Och historien om den fina platsen i kyrkan stämmer sannolikt också – som hemmansägare hade de rätt till en finare plats.

Den här sortens historier spelar en viktig roll i bygden, tror Bisse Falk.

- Det är aldrig rätt att vara den som är nedtryckt, och en sån här historia kan tala om att det finns en liten strimma av hopp. Även om det inte var så många som tog chansen att strida för sin rätt så kan det ha varit skönt att veta att någon tog möjligheten och näpsade bruket.

Vad finns kvar i arkiven?

Att gå till Kungs var många gånger det sista halmstået för den som ville söka om nåd eller upprättelse. På Riksarkivet i Stockholm finns långa korridorer fyllda med skrivelser från människor som ville ha kunglig hjälp för att ändra eller lindra tidigare domar eller beslut.

Anna- Karin Hermodsson som är arkivarie har tagit hissen ner i arkivet, till plan fem, många gånger för att hantera de här handlingarna.

- Här förvaras Justitierevisionens arkiv som har mycket handlingar från Högsta Domstolen med föregångaren, Justitierevisionen. Men också en del andra typer av arkiv som innehåller material där människor sökt nåd eller besvärat sig över tidigare beslut. Och här finns material från 1600- talet och framåt, berättar Anna-Karin Hermodsson.

- Möjligheten att skicka in besvär, nådeansökningar etc började formaliseras i och med att Svea hovrätt kom till 1614. Svea Hovrätt skulle döma Kungens dom och redan efter ett år så kom en ny rättegångsförfattning som sa att om det hände något som gjorde att man kunde ändra domen, så hade man möjlighet att begära revision eller nåd.

Det här gör att vi har en hel del handlingar kvar som har med revision eller nåd att göra.

Anna-Karin Hermodsson har lagt fram många dokument på ett av borden nere i arkivet. Hon förklarar hur handlingarna systematiserats på Riksarkivet.

- Man har lagt handlingar från 1600-talets slut fram till 1980-talet i två huvudserier. Dels det som kallas för "revisionsakter" vilket är civila tvistemål vilket leder till dom. Den andra serien heter "utslagshandlingar" och är de resterande handlingarna, dvs besvärs- och nådeärenden, alla livstids- och dödsdomar plus en mängd administrativa mål.

- Det här gör att det är ganska lätt att hitta ett ärenden, berättar Anna-Karin Hermodsson.

Bland de handlingar Anna-Karin tagit fram finns karduansmakargesellen som inte ville arbeta kvar hos arbetsgivaren och Olof Norman som 1764 ville gifta sig med sitt halvsyskonbarn. Just ansökningar där man ville få tillåtelse att gifta sig innan 21 år är en stor och vanlig post bland dessa dokument.

Och så tar Anna-Karin fram ett nådeärende, en tjock akt, från livstidsfången Anders Pettersson Ting 1886 från Centralfängelset i Landskrona. Han blev häktad 1854 och dömdes därefter för poströveri och mord. Under alla år skickade han nådeansökningar och fick till slut efter 31 år förskoning av Kungl. Maj:t.

Sammanfattningsvis säger Anna-Karin Hermodsson att karaktären bland dokumenten är mycket blandad, och att det inte bara är de värsta brotten som finns bland de här handlingarna.

- Det är även småfolket som av olika anledningar ifrågasatte beslut som var tagna av lägre instanser.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Chris smugglade ransoneringskuponger

Chris smugglade ransoneringskuponger

Chris Frykholm lämnade sin man och började umgås med Klarabohemerna i 40-talets Stockholm. Christina Kellberg ville veta mer om sin mormors liv som fick ett sorgligt slut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Christina, Chris, Frykholm kommer till Stockholm under andra världskriget vill hon slå sig fri. Hon lämnar sin man och börjar umgås med Klarabohemerna och har drömmar om att börja skriva. Men en dag grips hon av polis för att hon stulit ransoneringskuponger. Hon döms till fängelse och när hon kommer ut är hon sig inte lik. Hennes liv slutar tragiskt med ett självmord och släktforskaren och journalisten Christina Kellberg växer upp utan att ha fått veta så mycket om sin mormor. I Släktband berättar Christina om sin mormor Chris liv.Medverkande: Peter Bennesved, idéhistoriker.Programmet är gjort av Freja Lantto Heldebro.Källor: Christina Kellberg (2011), Kupongtjuven: min mormors förlorade heder

23 Joulu 202424min

Lilly Ström valde ett liv på havet

Lilly Ström valde ett liv på havet

Lilly arbetade ombord på fartyg i början av 1900. Hon lämnade bort sina döttrar, men behöll kontakten tills hon dog i lungsot ombord på ett fartyg. Kerstin Winell har forskat på sin mormors mor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sundsvallskvinnan Lilly Henrietta Ström valde att leva sitt liv på havet i början av 1900. Hon lämnade bort sina döttrar för att arbeta ombord på fartyg tills hon dog i lungsot vid Englands kust. Släktforskaren Kerstin Winell har forskat på sin hemliga mormors mor och berättar hennes historia.Medverkande: Melissa Rydqvist, arkivarie på Sjöhistoriska museet. Programmet är gjort av Freja Lantto Heldebro

16 Joulu 202424min

Soldaten Sven Ahl och döden

Soldaten Sven Ahl och döden

Den unge soldaten Sven lämnar fru och ett litet barn efter sig när han insjuknar och dör i Stralsund. Sven hann varken kriga eller se sin son växa upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Soldaten Sven Ahl från Småland var bara 22 år gammal när han dog i svenska Pommern. Charlie Karlsson har forskat på sin farmors farfars far och hans ättlingar. Han fann en historia om en ung man som gick från bondson till soldat för att sedan lämna en fru och en son efter sig i ett oroligt Sverige. Källor: Intervju: Hugo Nordland, fil dr i historia, redaktör bokförlaget Historiska Media Litteratur: Hugo Nordland (2015), Känslor i krig - sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788-1814, Agerings bokförlag. Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet – döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska Media Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

5 Helmi 202424min

Rika Maja – kvinnan som vägrade erkänna staten

Rika Maja – kvinnan som vägrade erkänna staten

Rika Maja skulle bli berömd för att vägra erkänna den svenska staten och som aldrig släppte den samiska tron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Släktband börjar med berättelsen om den forne nåjden Rika Majas som levde mellan 1661 och 1757 och slutar ungefär 200 år senare med fyra bröder i Malå som tvingas överge sina marker när nybyggarna kommer. Jörgen Stenberg i Malå älskar att släktforska och genom jojken så har han fått liv i namnen han har hittat. Källor till programmet:Intervjuer:Olle Sundström, docent i religionshistoria vid Umeå universitet, redaktör för bland annat De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016), Artos. https://www.umu.se/personal/olle-sundstrom/ Krister Stoor, universitetslektor i samiska vid Umeå universitet som bland annat studerat jojk. https://www.umu.se/personal/krister-stoor/ https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2%3A140651/FULLTEXT01.pdfGudrun Norstedt, skogshistoriker vid Umeå universitet som studerat samisk användning av mark och resurser i äldre tid. https://www.umu.se/personal/gudrun-norstedt/ Litteratur: Lennart Lundmark (1998), Så länge vi har marker – samerna och staten under 600 år, Rabén Prisma Lennart Lundmark (2008), Stulet land – svensk makt på samiskt land, Ordfront Lilian Ryd, artikel i Populär Historia 2015:9, Kampen om Lappmarken - samernas historia s.18-30Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

29 Tammi 202424min

Djurläkaren som slutade resa

Djurläkaren som slutade resa

Andreas Wilhelm Roos var en resande djurläkare i Norge och Sverige under 1800-talet. Han var ofta i klammeri med rättvisan. Innan hans död levde han som bofast och resandearvet nämndes aldrig i släktforskaren Thomas Lindgrens familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Släktforskaren Thomas Lindgren upptäckte sin resandesläkt när han på äldre dagar började släktforska. Det slutade med en bok om Andreas Wilhelm Roos som levde mellan 1818-1872 i Sverige och Norge. Han försörjde sig som korgmakare och resande djurläkare och fick 16 barn med sju kvinnor. Andreas Wilhelm valde till sist att bosätta sig i Jämtland. Det här är en historia om en mans liv på vägarna och kampen om att överleva och försörja sin familj. Källor till programmet: Boken ”Djurläkaren som slutade resa” av Thomas LindgrenIntervjuer:Bo Lindvall, släktforskare, författare till Anor från landsvägen – Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket (2014), Sveriges släktforskarförbundBritt-Inger Hedström Lundqvist, ansvarig utgivare magasinet Dikko, om resandekultur och romsk kulturhttps://dikko.nuLitteratur:Gunborg A Lindholm (1995), Vägarnas folk – de resande och deras livsvärld, Etnologiska föreningen i VästsverigeÖvrigt:Bohusläns museum:https://www.bohuslansmuseum.se/livet-pa-vagen/https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/snarsmon/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

22 Tammi 202424min

Maria Otilia lämnade sin nyfödda för ett nytt liv i Amerika

Maria Otilia lämnade sin nyfödda för ett nytt liv i Amerika

1899 åker den unga Maria Otilia Johansson från Värmland till Amerika. Hon kan varken språket och ingen väntar på henne när hon kommer fram. Bakom sig lämnar hon sin nyfödda flicka Helga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Charlotte Stodes pappas farmor Helga Nilsson gick bort lämnade hon efter sig två fotografier av en okänd kvinna. Charlotte och hennes pappa började nysta i Helgas liv och fick då veta att Helgas mamma, Maria Otilia, lämnat bort henne och skapat sig ett nytt liv i Amerika. Källor till programmet: Intervjuer: Johanna Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitet https://liu.se/medarbetare/johsk08 https://liu.se/forskning/barnavard-till-salu Lotta Vikström, docent i historia, Umeå universitet https://www.umu.se/personal/lotta-vikstrom/ Håkan Nordmark, historiker och museipedagog, Utvandrarnas hus/Kulturparken Småland https://kulturparkensmaland.se/ Programmet är gjort av Freja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

15 Tammi 202424min

Sjökaptenen som vann över kaparna

Sjökaptenen som vann över kaparna

En decembermorgon 1811 blir sjökapten Anders Hindrikssons fartyg kapat av fransoser, men besättningen lyckades övermanna kaparna och ta galeasen Silvander i hamn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På en resa med galeasen Silvander den 17 december 1811 blev kapten Anders Hindrikssons skepp upphunnet av ett franskt kaparfartyg vid Hallands Väderö. Kaparkaptenen tvingade till sig skeppspapperen och lämnade kvar två beväpnade män ombord på Silvander som beordrades att segla till dansk hamn. Anders besättning lyckades övermannades de två männen och slänga deras vapen i sjön. Vid slagsmålet som följde kastades en av kaparna i sjön och drunknade. Den andre bands fast ombord. Den här historien har Gunilla Andersson från Halland kunnat läsa sig till i förhör som gjordes med hennes anfader Anders Hindriksson, senare Grill, när han kom i land med galeasen Silvander. En spännande berättelse om dåtidens kaparsystem och en modig sjökapten med besättning som lyckades vinna över kaparna. Källor:Intervjuer:Leos Müller, professor i historia, inriktning maritim historia, Stockholms universitethttps://www.su.se/profiles/lml-1.187463Karl Hellervik, intendent/pedagog, Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborghttps://www.sjofartsmuseetakvariet.se/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling

8 Tammi 202424min

Christina – en överlevare i fattigkvarteren

Christina – en överlevare i fattigkvarteren

Hunger, kyla och smuts hör vardagen till i Vita bergen i Stockholm på 1800-talet. Här lever Christina som mister sina män och tvingas lämna bort sina barn. Det är en kamp för ett dräglig liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Christina Wilhelmina Ekström lever ett hårt liv i ett av Stockholms fattigaste kvarter, Vita bergen på söder. Det är 1800-talets andra hälft och här bor människor i trånga skjul med följeslagarna hunger, kyla och sjukdomar. Anne Marie Johansson Hernander har skapat sig en bild av Christinas liv genom sin släktforskning. Christina får flera barn som lämnas bort, hennes män dör men trots det så strävar hon framåt. Vi får en inblick i de fattigaste liv i Stockholm på 1800-talet och kampen för att klara sig som fattig kvinna. Källor:Intervjuer:Johann Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitethttps://liu.se/medarbetare/johsk08https://liu.se/forskning/barnavard-till-saluRebecka Lennartsson, docent i etnologi, forskningschef Stockholms stadsmuseumhttps://stockholmia.stockholm/forlag/forfattare/rebecka-lennartsson/Lena Kallenberg, författarehttp://www.lenakallenberg.com/https://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_KallenbergLitteratur:Ewa Bergdahl (2015), Träruckel, nödbostäder och spisrum – om arbetarnas bostadsförhållanden på Maria Sandels tid, Maria SandelsällskapetArkivhjälp från Riksarkivet i LundProgrammet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

1 Tammi 202424min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
sotaa-ja-historiaa-podi
rouva-diktaattori
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast