Förföljd av dåligt rykte
Släktband26 Tammi 2015

Förföljd av dåligt rykte

Genom historien har resandefolket, de som förr kallades tattare, varit hänvisade till arbeten som ingen annan ville ta. De fick ständigt vänja sig vid att ständigt bli ivägkörda. "Tattare" var länge ett skällsord som användes nedsättande om personer som man inte ville släppa in i den sociala gemenskapen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

För några år sedan berättade vi i Släktband om en man som 1824 tillsammans med sin fästmö vandrade från Göteborg till Östersund i hopp om att få jobb där. Men väl framme fick de besked om att omedelbart skull lämna staden.

Historien om Didrik Ahlqvist, som han hette, och hans fästmö kom i dagen när vi på Landsakrivet i Härnösand tittade på inrikes passhandlingar. Men då var vi ovetandes om att det här paret var av resandesläkt.

Arkivarien Louise Nyberg på Landsarkivet i Härnösand fångades av historien om Didrik och hans fästmö. Passhandlingen som Louise Nyberg tog fram på måfå hade legat länge i arkivets gömmor, okänd även för Didriks ättlingar. Därför blev det en stor överraskning för släktforskaren Olof Bergström när han fick höra om Didriks resa.

- Didrik var min morfars mormors far, berättar Olof Bergström.

I Olofs släktforskning kan man läsa att Didrik var valackare, lumpsamlare, volontär, sjöartillerist och huddragare. De yrken som var smutsiga och var vanliga bland dessa, berättar Olof Bergström.

- Sen står det att han suttit på Långholmen, Länsfängelset i Kalmar och fängelset i Linköping. Och ofta åkte han dit för lösdriveri och passlöshet. Fram till 1860 måste man ha inrikes pass för att röra sig mellan städerna.

- De åker in ständigt och jämt, de är ute på vägarna, har ingen bostad och när de vandrar åker om dit för att de inte är skrivna någonstans. Folk vill inte ha med dem att göra och tvärtom.

Olof fick veta att hans anfäder var resande först när han började släktforska vid 25 års ålder. Han och alla syskon hade hamnat i fosterhem och Olof började söka efter sina "riktiga" släktingar, berättar Olof Bergström.

Olof berättar att det nog inte är så ovanligt att resande i sina anor, och att det tystats ned av tidigare generationer.

Anledningen till att Didrik och hans fästmö fick vända i Östersund beror troligtvis på att de var resande.

- Om de fått stanna skulle de blivit skrivna i staden och då hade det följt vissa skyldigheter som exempelvis fattigvård, berättar Olof.

Didrik blev 42 år och hann få elva barn som även de satt inne i fängelse många gånger för lösdriveri.

Carl Hermans klassresa

Didrik delade sitt öde med många andra resande vid den tiden. Men det fanns faktiskt en och annan som lyckades göra en klassresa. En av dem var Carl Herman Erlandsson

De allra flesta av de historier vi berättar i Släktband får vi till oss genom brev från släktforskare i hela landet. Torbjörn Wahlström är en av dem. Han skickade oss ett brev där han berättade om Carl Herman Erlandssons klassresa över många hinder.

När Carl Herman dog så hade han ord om sig att vara en stor spelman, han var bekant med självaste ärkebiskopen Nathan Söderblom, och hans låtar spelas faktiskt än idag av spelmän i Dalarna. Men livet för Carl Herman startade i en uppförsbacke. Som ung vuxen satt han fängslad för dråp, och han hade många hinder att ta sig förbi, eftersom han var av resandesläkt. Torbjörn Wahlström i Linköping är Carl Hermans systers barnbarns barn.

- Han föddes in i en valackarfamilj, berättar Torbjörn Wahlström.

Valackare, en beteckning på hästfolk som också kastrerade hingstar. Det var ett arbete som alla ville ha utfört men som ändå inte var så väl sett. Familjen var musikalisk, pappan spelade fiol, han förde stråken med vänster hand, och han lärde också Carl Herman att spela.
Torbjörn Wahlström sitter vid sin dator hemma i Linköping och visar sina arkivfynd .

Han har tagit reda på att familjen Erlandsson tog sig runt i Norge under ett antal år, i mitten av 1800-talet. Den första anteckningen som Torbjörn har hittat i en svensk kyrkbok är från 1865 – men då har de varit i landet redan ganska länge.

- Då hade de bott 14 år i Sverige utan att vara varken kyrkobokförda eller skattskrivna, berättar Torbjörn Wahlström. Och när prästen skrivet om familjen står det ”Valackaren Erlandsson med anhang”.
Pappan försöker aktivt ta sig ur beteckningen som valackare, några år är han skriven som ”arbetare”.

Pappans arbete bestod sannolikt i jobb på någon gård, tror Torbjörn Wahlström. Men trots pappans ansträngningar att få ett högre anseende så dog han 1878 som utfattig backstugusittare. Mamman hade dött några år tidigare och deras barn blev nu antecknade som ”På staden skrivna”, ett sätt att ändå registrera dem som inte var skrivna på en fast adress.

Torbjörn själv stammar från en av döttrarna i familjen, en syster till Carl Herman, så det var egentligen anteckningar om henne han sökte i arkiven. Men hans intresse för Carl Herman väcktes av en liten notering som han fann i en kyrkbok, från 1878. Plötsligt föll ögonen på en liten rad.

- Det var först tredje gången jag tittade i just den boken, då såg jag att det stod: ”2/8 1878, dömd till 8 års straffarbete för dråp i hastigt mod. Finns på Nya Varfvet i Göteborg”.


Det visade sig var svårt att finna den där domen, men det man inte hittar i en källa kan man emellanåt finna i en annan.

- Jag tänkte att ett mord måste finnas dokumenterat någonstans. Så jag rotade i Kungliga Bibliotekets digitala tidningar och i Blekinge-Posten hittade jag den här notisen.

Å härvarande läns cellfängelse hölls i lördags, inför rådstugurätten, rannsakning med vallackaren Karl Herman Erlandsson, häktad för dråp å hästslaktaren Carl Otto Wahlgren. Den dräptes änka och ene son voro närvarande vid rannsakningen, som för övrigt åhördes av så många personer sessionssalen kunde rymma, säger tidningen Upsala.

Erlandsson som icke visade några tecken till rörelse eller ånger, men föreföll slö och liknöjd, berättade, att han och Wahlgren sammanträffat vid 10-tiden på förmiddagen fredagen i förra veckan; att de sedan skilts och träffats flera gånger under loppet av dagen; att de intagit förtäring på olika krogar i staden, senast å krogen längst ned å Svartbäcksgatan; att Erlandsson vid 5-tiden på eftermiddagen följt med Wahlgren till dennes utanför Svarbäckstull belägna bostad för att hämta några saker; att de på vägen råkat i gräl under vilket Wahlgren måttat flera slag med en smällpiska mot Erlandsson; att Erlandsson, då Wahlgren slutligen träffat honom med piskan, i hettan och berusning dragit sin kniv och huggit Wahlgren, utan avsikt att beröva Wahlgren livet. ; att han därefter sprungit sin väg inåt staden, utan att se efter om Wahlgren blivit svårt skadad. Knivhugget måste ha varit mycket kraftigt. Av andre stadsläkarens, doktor Brunnberg, protokoll över rättsmedicinsk undersökning å Wahlgrens kropp, framgick, att det sår som tillfogats Wahlgren var 15 centimeter djupt och gått genom högra hjärthalvan.

Det var alltså ett eländigt fylleslagsmål mellan Carl Herman och en hästslaktare som slutade så illa att Carl Herman dömdes för dråp.
Efter åtta år i fängelse släpptes han ut igen, och fotograferades noggrant inför frigivningen.

Efter något åt flyttar han upp till Hälsingland. Och Torbjörn tycker sig nu se hur Carl Herman, precis som sin far före honom, en gång för alla vill få slut på livet som så kallad tattare. I den första anteckningen om honom i Hälsingland så har han samma status som tusentals andra unga män.

- Då står han antecknad som dräng, och det tycker jag är ett bevis på att han vill ta sig ur livet som valackare, säger Torbjörn Wahlström

Den förre valackaren och numera drängen Carl Herman Erlandsson levde och arbetade i hårt arbet på andras gårdar i ganska många år. Han träffade en kvinna som var änka. Hon hade fyra barn, tillsammans fick de fem till, det blev en stor familj att försörja. Men han klarade det och kunde till och med köpa en liten gård hemma i Uppland.

Och det är hemma på den egna gården när han har passerat 50-årsstrecket som Carl Herman Erlandsson åter tar upp sin fiol och börjar spela på allvar.

Han blev uppmuntrad till det av församlingens kyrkoherde, en man som senare skulle komma att låta höra talas om sig vida omkring, nämligen Nathan Söderblom, som med tiden blev både ärkebiskop och mottagare av Nobels fredspris. Vid den här tiden var Nathan Söderblom kyrkoherde i Heliga Trefaldighetsförsamlingen, där familjen Erlandsson nu bodde.

- Tillsammans med några kända kulturpersonligheter i Uppsala så uppmuntrade Söderblom Erlandsson att delta i en spelmanstävling, och då var Erlandsson redan 52 år.
Detta blir vändpunkten för den tidigare valackaren. Nu börjar han spela sin fiol på allvar och börjar komponera och teckna ner visor, och blev med tiden en rikskänd spelman.

Forskning om resande

Precis som Torbjörn Wahlström berättade är det ofta svårt att finna sina resanderötter i arkiven. Men nyligen kom en handbok som kan vara till hjälp. Den heter "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket" och är utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.

Det pågår en hel del forskning om romer och resandes historia. Inte minst på Hugo Valentincentret vid Uppsala universitet. En av de som arbetar där är historikern Jan Selling. Han menar att de gamla orden "tattare" och "zigenare" ofta blandades ihop och dessutom användes ordet "tattare" ofta som ett skällsord om vem som helt som inte passade in i de gängse normerna.

- De svenska romerna, de så kallade zigenarna, var lätt att utskilja därför att de talade ett annat språk och kanske också klädde sig annorlunda. Men det var inte lika självklart vem som var "tattare", berättar Jan Selling.

På 1920- talet genomfördes en stor utredning där man kom fram till att de flesta så kallade tattare är bofasta.

- Går man ännu längre fram i tiden, till 1940- talet, så genomfördes den allra sista så kallade tattarinventeringen i Sverige då tattare registrerades. Och det är viktigt för att man ser hur starkt det här baserades på rasbiologi.

I utredningen kan man se att det plötsligt är många fler som registreras, men att kriterierna är mycket lösare.

- Man kan inte utgå från att mäta näsor och beskriva hårfärg och annat. Det som står i utredningen är att; vem ska betecknas som "tattare", jo, den som ÄR som en tattare. Alltså en fullständig cirkeldefinition, säger Jan Selling.

- Det gick till så att man frågade lokala präster, poliser, lärare och folk i kommunen och bad dem anteckna vilka som de ansåg vara "tattare". De tillfrågade inte personerna själva.

- Idag kan man nästan le åt detta så absurt är det. Men det som blev kvar är de register som fick konsekvenser för de som fick beteckningen mycket långt fram i tiden, berättar Jan Selling.

Efter den här utredningen fanns det ingen officiell "tattarpolitik" i Sverige.

Går man längre tillbaka i tiden så hade redan Martin Luther en negativ attityd mot "tattare". Och den förste svenska protestantiske biskopen utfärdade förbud mot att präster fick befatta sig med resande och romer. Det kunde innebära att de inte fick gifta sig, döpa sig eller bli begravd i vigd jord.

- På 1700- talet slog det över i motsatsen då det blev tvång att gå i kyrkan, gifta sig i kyrkan osv. Men även då fanns det en religiöst begrundad uppfostrande inställning mot gruppen. Och vissa teologer ansåg att namnet "tattare" skulle indikera ett samband med Tartaros, som angränsar till dödsriket, och skulle då vara ett folk med demoniskt ursprung berättar Jan Selling.

Vad som sen händer på slutet av 1800- talet är diskussionen om lösdriveri. Lagen mot lösdriver kommer 1885. Och vid den tider har det varit en strukturomställning i jordbruket, med missväxt, svältår och emigration. Samtidigt är det en proletarisering på landsbygden med stora skaror av egendomslösa som drar på landsvägarna. Den rotlösa befolkningen sågs som ett socialt hot och det började diskuteras om vilka de mest farliga elementen är.

- Dessutom kommer på 1880- talet en uppflammande nationalism, så man kan säga att det blir en kontinuerlig skärpning från 1880- talet fram till 1920 -talet, avslutar Jan Selling.

Andra Släktband som handlar om resande

Längst ned på sidan finns länk till programmet "Valloner och resande" som sändes 6 februari 2006. Där intervjuas bland andra Bo Lindwall som är författare till "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket".

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Patrik Paulsson
Fiolspelare Olov Öberg
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Kerstin – misstänkt för barnamord

Kerstin – misstänkt för barnamord

Ett spädbarn dör efter en hemlig förlossning 1861 och modern ,Kerstin, misstänks för barnamord. Kerstin hävdar att hon är oskyldig men rätten tycker annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 1861 blir 44-åriga Kerstin Ingemansdotter från Skåne misstänkt för barnamord. Hon har fött en dotter i hemlighet som hittas död i en trälåda på vinden i Kerstins hem. Genom att läsa vittnesförhör och obduktionsprotokoll har Göran Lindahl fått en detaljerad beskrivning om vad som kan ha hänt sin anmoder Kerstin och varför hon agerade som hon gjorde. I det här avsnittet av Släktband får vi följa Kerstin från att en kringvandrande sågskärare dyker upp i hennes by till att hon blir gravid, påkommen efter förlossningen och slutligen ställs inför rätta. Vad var det egentligen som hände den här sjubarnsmodern i nordöstra Skåne?Källor:Eva Bergenlöv, fil dr i historia, disputerade 2004 med avhandlingen Skuld och oskuld : barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800https://lup.lub.lu.se/search/files/61561347/Skuld_och_Oskuld_Eva_Bergenlo_v.pdfPeter Krantz, docent i rättsmedicin, Lunds universitetJonas Kiernander (1776), Utkast til medicinal-lagfarenheten domare til uplysning, läkare til hjelpreda och barnmorskor til underwisning i ämnen, som röra människo-kroppen, tryckt hos Anders Jac: Nordström, Stockholm https://libris.kb.se/bib/19461357Statistik: Justitiestatsministerns underdåniga ämbetsberättelse för år 1861https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/bidrag-till-sveriges-officiella-statistik/rattsvasendet-1830-1912-bisos-b/Övriga källor: Släktband, P1, 2 oktober 2010: Barnamörderskor i 1800-talets Sverigehttps://sverigesradio.se/artikel/4055334Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

24 Joulu 202324min

Tornedalssoldaten som försvann

Tornedalssoldaten som försvann

När Isaac är i 40-årsåldern kallas han ut i krig för första gången, finska kriget. Han tvingas lämna sin hustru och barn för att försvara svensk mark mot ryssen och han kommer aldrig att återvända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Isaac Nilsson Hjorth strider mot ryssen i finska kriget, 1808-1809, då Sverige förlorar en tredjedel av sin landyta. Isaac försvinner spårlöst under strider i Jorois, Norra Savolax, 1808. Kvar i byn Korpikylä blir hans hustru Helena och hans fyra barn. Helena tvingas börja tigga för att försörja familjen och barnen växer upp i ett förändrat Tornedalen då gränsen dras vid Torne älv. Gunilla Hjorth har forskat på sin släkting Isaac och hans familj. Hon ville veta vad som hände Isaac, men det visade sig vara svårare än vad hon först trodde. Historien om Tornedalssoldaten berörde henne starkt.Källor:Intervjuer: Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.https://ericsonwolke.com/om/Litteratur: Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet – döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska MediaBidrag till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik, utgifna af Finska Vetenskapssocieteten, publicerad 1857-1864https://runeberg.org/bfnes/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

18 Joulu 202324min

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Efter en familjekris blir Beata djupt olycklig. Maken, prästen och provinsialläkaren anser att hon har blivit sinnessjuk, hon skickas på hospital. Det ska dröja 45 år innan Beata får komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Beata Hemmingsdotter bor i en vacker liten by i norra Jämtland. En dag lämnar hon hemmet och maken i vredesmod. Något har hänt. Hon vägrar återvända. Synnöve Sundell Bergman hade hört det berättas om hennes morfars syster och ville veta mer. I dokument har hon tagit del av prästen och provinsialläkarens anteckningar om att Beata är sinnessjuk. I början på 1900-talet skickas Beata till sinnessjukhuset Uppsala Asyl. Hemma i byn Görvik finns hennes små barn kvar och Beata ska inte få komma ut förrän 1953. I journalerna från sinnessjukhusen får vi ta del av Beatas liv i hospitalets enkla miljöer. Källor:Intervjuer: Cecilia Riving, forskare i historia, Lunds universitet https://www.hist.lu.se/person/CeciliaRiving/ Thérèse Toudert, arkivarie, Medicinhistoriska Museet i Uppsala https://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/ Litteratur: Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket år 1906 BI.K2.06 - Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso- och sjukvården. II. Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket för år 1906 Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

10 Joulu 202324min

Den druckne 1600-talsprästen

Den druckne 1600-talsprästen

I det kristliga Sverige på 1600-talet härjade prästen Anders Balck. Hans alkoholproblem och ursinne drabbade församlingar, kollegor och inte minst hans familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Prästen Anders Balck levde i slutet av 1600-talet i Uppland. När Peter Siljerud började forska på sin anfader så fann han en otrolig dokumentskatt, bland annat i form av brev till och från domkapitlet i Uppsala. Det visade sig att Anders levde ett hårt liv fyllt av alkohol och våld samtidigt som han skulle predika och vägleda människor. I breven från kyrkoherdar, församlingsmedlemmar och Anders själv så har Peter fått en unik inblick i 1600-tals prästens liv.”Ju fler dagar, ju flere synder”, skrev kyrkoherden Nils Källman om Anders Balck. Trots klagomålen fick Anders fortsätta predika. Tills en dag. Källor till historiedelarna i programmet:Intervjuer:Karin Sennefelt, professor i historia, Stockholms universitet https://www.su.se/profiles/ksenn-1.193167 Alexander Maurits, docent i kyrkohistoria, Lunds universitet https://www.ctr.lu.se/person/AlexanderMaurits/ Litteratur: Göran Malmstedt (2002), Bondetro och kyrkoro – Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press Olle Larsson (1999), Biskopen visiterar – Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhället 1650-1760, Växjö Stifthistoriska Sällskap Arkiv: Kettil Mannerheim, arkivpedagog, Stockholms stadsmuseum Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

4 Joulu 202324min

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runar Kjellgren har ägnat många år till att forska om sin morfars fars syster Gustafva Kjellgren som föddes 1802 i Timmele strax utanför Ulricehamn. När hon var 18 år följde hon och en annan piga efter gårdfarihandlaren Brita Starkman. Vad som hände sen finns det flera versioner av. Dels den som Gustafva höll sig till och som gick ut på att det var tre män som hade rånat och misshandlat Brita medan Gustafva och hennes kamrat haft en mindre betydelsefull roll. Men domstolen trodde inte på Gustafva, särskilt sedan hennes kamrat erkände brottet.Gustafva blev satt på fästning som så kallad bekännelsefånge, först i Malmö och sedan i Varberg. Nästan varje dag fick hon besök av präster som skulle få henne att erkänna, men Gustafva forsatte att neka.Runar KjellgrenRoddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitet i Växjö säger att det var ett omvittnat hårt arbete för prästerna att få folk att bekänna. - Deras viktigaste roll var att få fram en bekännelse där fången skulle bekänna sina synder. Det var skillnad på det och ett vanligt erkännande, säger Roddy Nilsson. När hon släpptes var 64 år men hon erkände aldrig det brott hon anklagades för. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

4 Helmi 202324min

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt – hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas. I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

28 Tammi 202324min

Julius arvslott splittrade familjen

Julius arvslott splittrade familjen

När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Två släktgrenar efter två bröder kom att bli bittra fiender. Orsaken till konflikten var ett missförstånd som rörde ett arv.I den ena familjen sades det att Julius blivit förmögen i Kanada och att hans efterlevande bror Arvid hade lurat till sig arvet efter honom. Men det fanns inget arv från Kanada. Det enda arv som delats i familjen var det efter Alfred, en bror till Julius och Arvid. Alfred var barnlös och eftersom Julius fått hjälp av Arvid under alla år han bott i Kanada överlät han sin del till Arvid.Julius son och sonhustru kände sig förfördelade och tyckte att Julius del av arvet skulle gått till dom. Åren gick och de båda släktgrenarna hade ingen kontakt med varandra. Det var först när Martina Mullback gifte in sig i familjen som sanningen kom fram och familjerna kunde försonas.Släktforskaren Ted Rosvall säger att arv ofta är orsaken till konflikter i släkter. Inte minst är det drömmen om det stora Amerika-arvet som ställt till det i många familjer. - Jag tror att släktforskare och hembygdsforskare har en stor insats att göra när det gäller att bryta tystnader och få släkters grenar att försonas, säger Ted Rosvall. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

21 Tammi 202323min

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ”zeelänningen” en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

14 Tammi 202324min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
sotaa-ja-historiaa-podi
rouva-diktaattori
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast