Hårt arbete på andra sidan sundet

Under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget var det många svenskar som emigrerade. De flesta tog sig till Amerika, men ett annat stort invandrarland som låg betydligt mycket närmare var Danmark.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Man räknar med att runt 100 000 svenskar slog sig ner i grannlandet. Men där möttes de ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på slitsamma jobb med låg status och bostäder med dålig standard. En del valde att åka hem igen, men inte heller det blev särskilt lätt eftersom man i Sverige trodde att de blivit moraliskt fördärvade i grannlandet.

Särskilt svårt var det för de ensamma unga kvinnor som kom hem med ett utomäktenskapligt barn. Det fanns till och med ett uttryck som hette att man gjort en Danmarksresa och då var det just de här kvinnorna man syftade på.

En av de många kvinnor som reste till Danmark under den här tiden var Nilla Wendel. Hennes ättling Anneli Gunnarsson har spårat henne i arkiven.

- Nilla var min mormors mormor. Hon var född i augusti 1853. Hennes mamma hette Elsa och var född i en liten by som hette Näsum vid Ryssberget.

Elsa fick fyra utomäktenskapliga barn och träffade sedan fiskaren Lars Peter Wendel som var före detta artillerist men hade suttit som arbetsfånge i fem år på Malmö Slott som då var ett fängelse. Han hade troligtvis fällts för rån, berättar Annelie Gunnarsson.

- En blåsig oktoberdag 1867 drunknar både Elsa och Lars Peter under en fisketur. Nilla var då 14 år och fick ta hand om sina småsyskon.

17 år gammal åker Nilla till Danmark.

Vad det var som gjorde att Nilla reste till Danmark vet vi inte idag. Men sannolikt var det för att söka arbete, för här i Sverige var det en bristvara vid den här tiden. De flesta som åkte över sundet kom från de lägre samhällsklasserna, ofta söner och döttrar till torpare, inhyseshjon och backstugesittare.

Vad Nilla exakt jobbade med vet vi inte heller, men det mest troliga var att hon fick jobb som piga på landsbygden. Och när hon dyker upp igen i arkiven igen är hon 22 år gammal och har fått en liten flicka, Ida Josefina.

- Och den här lilla Ida Josefina hade fallandesot, dvs epilepsi. Ingen far fanns registrerad utan Nilla åker tillbaka till Sverige och blir inskriven i Mjällby församling 1875. Och i ganska rask takt födde hon barnen Johanna, Per Emil och Julius Alfred Natanael. Och ingen av de här barnen har någon fader enligt dopboken, berättar Annelie Gunnarsson.

- Man behöver ju bara omsätta det i dagens verklighet och tänka hur jobbigt hon hade det med de här barnen när hon åkte runt som piga och inte tjänade mer än till sitt uppehälle.

Hösten 1882 lämnar Nilla bort sin förstfödde son Per Emil till artilleristen Sven Anders Ring och hans hustru, som troligtvis inte var släkt med Nilla. Sen var det tänkt att Julius, som är knappt ett år gammal, ska flytta till en annan fosterfamilj. Men Nilla ångrar sig när hon får ett erbjudande att flytta hem till makarna Ring med alla barnen.

- Vid den här tiden hade Nilla blivit absolverad av kyrkan tre gånger, dvs fick syndaförlåtelse efter födseln av hennes "oäkta" barn.

1883 flyttar makarna Ring med Nilla och alla barnen till Jämshögs socken där Nilla har svårt att få jobb. Hon åker då igen till Danmark och även nu kommer hon hem efter några år med ett nytt barn, en liten pojke. Året därefter dör Ida Josefina i ett epilepsianfall bara tio år gammal. Och två år senare 1888 föder Nilla ytterligare son. Han är svag och dör två år gammal.

Anledningen till att Nilla fick så många utomäktenskapliga barn vet inte Anneli, men kanske var det så att hon blev utnyttjad där hon arbetade som piga, spekulerar Annelie.

Efter några ytterligare år träffar Nilla en 32 år äldre änkeman, torparen Sven Nilsson, som friar till Nilla. De gifter sig och lever tillsammans i tio år innan han dör.

- Därefter flyttar Nilla till Näsum där Nillas mor var född. Där framlevde hon sina sista år och dör 1936 och är 83 år gammal.

Att få lyfta fram en så stark kvinna från släkten, säger Annelie, känns bra. Hon redade ju ut allt och fostrade sina barn till bra människor, avslutar Anneli Gunnarsson.

Fördomar, misstro och arbete

Svenskarna i Danmark möttes ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på de jobb och i de bostäder som ratats av danskarna. Och inte blev det lättare när de kommit hem igen. Svenskar som återvände från Danmark såg man ofta på med misstänksamhet, inte minst kvinnor som likt Nilla som vi hörde om, kom hem med ett utomäktenskapligt barn på armen.

Henning Bender är dansk historiker och har varit drivande i att bygga upp det danska emigrantregistret, och han bekräftar att de det var en ganska stor grupp svenska kvinnor som råkade illa ut i Danmark.

Henning Bender berättar att han, när han var stadsarkivarie i Ålborg, gick igenom källorna för den offentliga bordellen som en gång i tiden fanns i staden och där är det alldeles tydligt att den fick sändningar av svenska flickor, främst från Halland och Skåne. De blev lurade på samma sätt som unga kvinnor från Östeuropa idag blir lurade in i traffickingverksamheten, säger han. Det var inga mängder av kvinnor men jag har definitivt sett exempel på det, säger Henning Bender.

Också de svenska myndigheterna var bekymrade över de svenska flickornas öden i Danmark. I den svenska emigrationsutredningen från 1907 kunde man bland annat läsa det här:

Man betänke emellertid den vanskliga ställningen för dessa stackars flickor, hvilka ensamma och oerfarna kastades in i ett liv och en omgifvning, där löshet och lättsinne i högsta grad florerade. Ett halft års vistelse i Danmark, plägade i allmänhet icke skada; flickorna voro då ännu försagda och höllo sig för sig själfva; men upprepades resorna år efter år, uteblefvo sällan de sorgliga följderna. Flickorna angrepos småningom af pyntesjukan, kastade sig alltmer obekymradt in i nöjeshvirveln och knöto bekantskaper med karlarna, som sedan bragte dem på fall.

De kvinnor som flyttade hem till Sverige igen fick ofta rykte om sig att ha blivit lösaktiga och oregerliga. Det där är inget konstigt menar Henning Bender, det är mer en fråga om skillnad på stad och land, samma slags rykte uppstod omkring de danska flickor från Jylland som tog sig till Köpenhamn för att arbeta en tid. Han nämner symboliken som låg i att unga kvinnor som tillhörde de tjänande skarorna skulle ha sjalett på huvudet för att anses anständiga. Men under inflytande av storstadens annorlunda moral kunde de komma hem i hatt - någon som en gång för alla bevisade hur förtappade de blivit.

I absoluta tal så hamnade de flesta svenskarna i Köpenhamn men det fanns en plats där svenskarna utgjorde ett tydligt inslag, och det var på Bornholm. Vid sekelskiftet 1900 var över 6 procent av öns befolkning födda i Sverige. Så svenskarnas närvaro kändes nog mer påtagligt på Bornholm än på andra ställen i Danmark, tror Henning Bender.

Det var främst folk från Blekinge och Skåne som tog båten över till Bornholm, som ju ligger så nära kusten att man klara dagar kan se den från den svenska kusten. Språket innebar inga stora problem, bornholmarna och sydsvenskarna förstod varandra bättre än folk från Österlen förstod stockholmska, eller för den delen bornholmarna förstod de jylländska dialekterna . Lönerna var mycket bättre i Danmark, och man kunde köpa hus till en rimlig kostnad, och inte minst, säger Henning Bender, så fanns det gott om ensamma unga kvinnor på Bornholm.

Skälet till det var också det emigrationen. Massor av unga bornholmska män hade emigrerat till Amerika, rent procentuellt var det fler danskar från Bornholm som gav sig av än någon annan region i Danmark. Och när så de svenska unga männen kom till ön blev de flesta kvar och gifte sig med bornholmska kvinnor. De fyllde helt enkelt en lucka som hade uppstått.

Många svenskar som kom till Bornholm var stenhuggare från Blekinge. De var eftersökta hantverkare som kunde välja att stanna kvar på den danska ön eller fara vidare till andra stenbrott i Europa. Men många andra förhoppningsfulla svenskar hade sämre förutsättningar. I Bornholms avis kunde man den 1 maj 1890 läsa om hur en last med ovanligt många svenskar , och bland dem många barn, hade anlöpt hamnen.

Svenska tjänstefolk
Under de senaste månaderna när ångfartyget har ankommit från Ystad har det medfört ett stort antal svenska tjänste- och arbetsfolk. Men idag ankom ett rent överväldigande antal, nämligen 112, varav en stor del vallpojkar och vallflickor. Grunden till denna stora invandring av svenskt tjänstefolk måste sökas i den omständigheten att landsbygdsborna i vintras minskade sin stab av arbetsfolk och nu måste vända sig till Sverige för att få folk.

Sannolikt är det Bornholmförfattaren Martin Andersen Nexös beskrivning av det svåra livet för den lille pojken Pelle Erövraren, som har format bilden av hur det var att komma till Danmark och Bornholm som svensk lantarbetare. Han och hans pappa Lasse hunsades och lurades och levde under usla förhållanden, i den skönlitterära boken.

Också på Bornholm fanns mycket fördomar om svenskar, inte minst spred en läkare på ön åsikter om att de var hopplösa när det gällde intelligens, moralitet och renlighet.

Men Henning Bender menar att det var tur för Bornholm att svenskarna kom dit. De var i allmänhet bättre utbildade och duktigare hantverkare än vad Bornholmarna var, säger han, men de svenska invandrarna hade ändå rykte om sig att stå för en massa kriminalitet och andra obehagligheter.

I Sverige diskuterade man emigrationen till Amerika och Danmark. Det var ett problem att Sverige åderläts på så många unga människor, därför var svenska myndigheter särdeles irriterade över de danska agenter som for runt i Sverige och försökte locka svenskar att åka till Danmark.

Det fanns flera olika slags agenter. Rederierna hade sina egna. De skulle locka folk att åka till Amerika via Danmark. Men det fanns också gott om danska agenter i som värvade svensk arbetskraft till de danska industrierna och lantbruken. Den svenska emigrationsutredningen var inte glad åt dem:

Intet under att myndigheterna med bekymmer betraktade hela denna utvandring. Oviljan riktade sig särskilt mot de agenter, hvilka förmedlade anställandet av tjänstehjon i Danmark och hvilka själfva eller genom sina ombud reste omkring i bygderna och genom allehanda förespeglingar och loften lockade till antagande av tjänst därestädes, löften, hvilka, som erfarenheten visade, allt för ofta lämnades ouppfyllda.

Det fanns många rötägg bland mäklarna, bekräftar Henning Bender , de gjorde vad de kunde för att lura svenskarna, och de danska myndigheterna försökte sätta stopp för lurendrejerierna, genom att införa en resegaranti från 1868.

Den som blivit lurad kunde klaga och få ersättning. Men för att det skulle fungera måste man ha koll på vilka som for över haven. Därför bokförde den danska polisen alla personer, oavsett nationalitet, som for från danska hamnar, till alla utländska hamnar, från 1868 till 1935. Och alla dessa uppgifter finns numer i en databas som är fritt tillgänglig på nätet. Där kan man, om man har tur finna svenskar som köpte biljetter av danska reseagenters underagenter i Sverige, och som alltså inte syns i svenska emigrationsregister.

Man hör ofta att Danmark var ett transitland för de svenska emigranterna, att man först tog sig till Danmark för att där tjäna ihop till reskassan, så att man kunde åka vidare till Amerika. Det är sant, säger Henning Bender att det fanns de svenska immigranter som gjorde så, men han konstaterar att majoriteten av dem som kom till Danmark och alldeles särskilt de som kom till Bornholm, faktiskt också stannade där.

Eftersom man i det danska registret kan utläsa vilka personer som var födda i Sverige så kan man se att det var överraskande få som senare for vidare från Danmark till USA, säger Henning Bender. Och varför skulle de egentligen göra det, när det nu fanns så bra möjligheter att leva på Bornholm, frågar han retoriskt.

Men så är det också idag så att de allra flesta familjer på Bornholm har åtminstone någon rottråd i Sverige – och Henning Bender utgör inget undantag hans barnbarns far har ett svenskt namn efter en smed som kom till ön från Skåne 1888.

I det danska Udvandrerarkivet finns en möjlighet att välja svenska som språk.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Patrik Paulsson och Peter Öberg
slaktband@sverigesradio.se