Brännvinskriget som knäckte Axel Qvist

Vid några tillfällen har det utbrutit strider om alkoholförsäljning i vårt land. I folkmun har de kallats för Brännvinskrig och ett av dem pågick i Eksjö i slutet av 1800-talet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Så länge det har funnits brännvin och sprit har det också funnits åsikter om hur nyttigt det varit att dricka och också vem som skulle få lov att tillverka och sälja.

Brännvinskriget i Eksjö rörde två lokala krögare anklagade varandra för att sälja sprit utan tillstånd och vid fel tider på dygnet, och det var när släktforskaren Bengt-Ola Morgny sökte spåren efter sin farfars morfar i arkiven som han upptäckte att hans anfader varit en av parterna i Brännvinskriget i Eksjö.

Men han fann också ett liv fyllt av ambitioner, lånekaruseller och alkohol. Ett liv som till sist blev ganska sorgligt.

År 1834 föddes, Axel Qvist som son till en duktig sockerbagare. Han växte upp i Uddevalla där han fick gå i läroverk och blev med tiden bokhållare, och det var i den rollen han fick sina första anställningar, först i Göteborg och därefter i Norrköping.

Axel hade ambitioner och ville komma upp sig i samhället och kanske var det därför han snart engagerade sig i olika ordenssällskap, som W6 och Frimurarna.

Tillsammans med en ordensbroder startade han i Norrköping redan i 25-årsåldern ett bolag som tillverkade och handlade med tyger

- Det gick bra för honom, berättar Bengt Ola Morgny. Han hade 36 anställda och klarade ut denna tekniskt avancerad hantering trots sin unga ålder. Men företaget krävde stora investeringar och det var sannolikt där hans stora lånekarusell startade. Han var engagerad i ordenssällskapet W6, och det gav hon ett kontaktnät. Ordensbröderna blev hans främsta långivare.

Företaget gick bra i flera år, men det amerikanska inbördeskriget ströp tillgången på bomull och tiderna för klädfabrikanterna i Norrköping blev svåra. Axel Qvist lyckades dra sig ur företaget innan det gick i konkurs, men efter denna period i livet blev han aldrig mer skuldfri.

Han tog sig till Stockholm där han startade på ny kula, nu som grosshandlare, men efter bara några år gick det så dåligt att han måste ge upp också det företaget.

Nu flyttade han istället hem till Uddevalla, fortfarande med fordringsägare i hasorna som ville få sina skulder betalda.

Det hindrade inte Axel från att ta nya lån, och han gjorde som han gjort tidigare, han lånade pengar av sina ordensbröder den här gången för att bli grosshandlare i vin sprit och öl.

- Han köper in ett stort parti av fina viner, whisky från England, Sherry från Spanien och mycket annat. Alkoholen får en stor roll i Axels liv.

- Unga män vid den här tiden drack ju mest hela tiden när de träffades, och samma sak rådde inom ordenslivet, säger Bengt Ola Morgny.

Axel Qvist såg bra ut, han var noggrann med sin klädsel och han hade fantastiska polisonger. Han hade stor framgång bland kvinnor, och fick minst fyra utomäktenskapliga barn. Ett av barnen var en flicka som hette Bertila, och som blev mamma till Bengt Ola Morgnys farfar, men barnens mammor stod längre ner på samhällsstegen och ansågs sannolikt inte vara något passande parti.

Så när Axel 1875 gifter sig första gången, så är det med en kvinna ur societeten. Hon var visserligen frånskild, vilket inte sågs med blida ögon, men hon hade varit borgmästarinna och hon hade god ekonomi. Under ett par år lever nog makarna ett gott liv i Uddevalla, då hans affärer som grosshandlare fortfarande går bra, och ordenslivet blomstrar. Under den här perioden får han i sin egenskap av frimurare träffa Kung Oscar II inte mindre än två gånger.

- De hade ett typiskt nyrikt hem, säger Bengt Ola Morgny, där det bland annat fanns en flygel i jakaranda. Hans fru hade pengar med sig i boet, och 1876-77 då upplever nog Axel sitt livs höjdpunkt. -Han klarade till och med av att betala tillbaka en del på sina skulder. Men 1877, bara två år efter bröllopet, så dog hustrun. Nu var Axel änkling och hans affärer gick allt sämre. Fordringsägarna knackade på dörren och Axel betalade med det enda han hade, nämligen sina flaskor med vin och sprit.

- Under en period får han en ny stämning nästan varje dag från sina fordringsägare. I Notarius Publicus arkiv kan man se hur de gör ideliga försök till utmätningar hos Axel. Slutet kommer när Vin & spirituosaaktiebolaget från Stockholm kommer för att göra en inventering, och upptäcker att det saknas massor med varor. Det blir konkurs för Axel Qvist men han går vidare i livet med hjälp av en ny kvinna. Det är en av hans fordringsägare i konkursen, restauratrisen Klara Wennermark som kommer till hans räddning. Hon har sedan några år tagit över stadshotellet i Eksjö och drivit det med stor framgång.

Axel och Klara gifter sig, och Axel flyttar till Eksjö där han i princip lever på Klara.

- Jag misstänker att de helt enkelt gör en affärsuppgörelse som går ut på att Axel sköter bokföringen för Klara, hon efterskänker hans skuld, de gifter sig och hon kan fortsätta sin självständiga verksamhet, funderar Bengt Ola Morgny.

Det går väldigt bra för Klara, så bra att hon 1885 kan köpa Järnvägshotellet i Eksjö.

När Klara köpte järnvägshotellet lämnade hon över Stadshotellet till en person som hette Fahlberg. Det var han som till slut ska starta det stora brännvinskriget som drev bort makarna Qvist från Eksjö.

Järnvägshotellet hade inga spriträttigheter. Klara hade tillstånd att sälja öl och vin, men om någon kund ville ha en snaps till sillen, då fick restaurangen skicka iväg en springpojke som med kundens pengar i fickan skaffade vad kunden ville ha.

Stadshotellet, där Fahlberg styrde, hade däremot spriträttigheter. Efter klockan 19 på kvällarna kunde man som kund där beställa in starkvaror från hotellets eget lager.

1888 utbryter striden mellan de båda restauratörerna I centrum för den rättegång som till slut avgör saken, står vittnesmålet från en ung student. Han berättar hur han varit inne på Järnvägshotellet där han träffade på Axel som satt och drack med några vänner. Studenten bad Axel om att få köpa sprit, och han fick också med sig en flaska fin cognac. Han hävdar själv att han köpte den, medan Axel framhärdar i att han bara varit snäll och lånat ut den. Han skriver ett mycket upprört brev till studenten.

Nu fordrar jag, Ett: Att Ni genast sänder mig en halfbutelj fin cognac Två: Tillskrifver Kamrer Åkerblom at Ni ljugit, ty jag vill med ed bekräfta, att Ni fått låna cognac men aldrig betalt. Jag är frimurare och begår inga brott, men Eder skall jag ihågkomma så länge jag lefver.

I rätten försöker Axel hävda att det ju är hans hustru som driver hotellet och att han är att betrakta som privatperson i sammanhanget, men stadsfiskalen hävdar att det är just såna som Axel som ska sättas åt, som säljer sprit olovandes.

Klara försvarade sin heder och sitt järnvägshotell genom att i sin tur anklaga Fahlberg för att sälja brännvin på otillåtna tider.

Till Herr Stadsfiskalen Som till min kunskap kommit att Källarmästaren C.Fahlberg å härvarande stadshus försäljer spirituosa på tider då utskänkning är förbjuden, och serkildt på sön & helgdagar, så får jag härmed angifva förhållandet hos allmänna åklagaren med begäran att nämnde Herr Fahlberg måtte kallas att inför vederbörlig domstol stånda ansvar för lagöfverträdelsen, synnerligast som olaga utskänkningen har skett med Herr Fahlbergs fullständiga kännedom.

Eksjö den 28 Mars 1888 Clara Qvist

Rättegångarna fortsätter i högre instans, och till slut bestämmer rätten att makarna Qvist gjort sig skyldiga till olaga utskänkning, och de straffas båda två.

- De fick betala 120 kronor vardera i böter och därtill totalförbud att sälja alkohol, vilket ju är en dödsstöt för ett hotell, berättar Bengt Ola Morgny. -Så Klara är tvungen att sälja hotellet men hon är en god affärskvinna och säljer det för 30 tusen kronor och hade köpt det för 19 tusen, så hon gjorde en gid vinst.

Makarna Qvist flyttar därefter till Stockholm, och alkoholen tar över Axels tillvaro mer och mer. När han dör 1899 skriver kyrkoherden ”Död av hjärtlidande och kronisk alkoholism”.

Sina många barn utom äktenskapet träffade han sannolikt aldrig, och i de båda äktenskapen föddes inga barn.

Spår av vin och sprit i våra arkiv

I mitten av 1800-talet försökte man reglera spritförsäljningen för att hålla nere konsumtionen. Och som ett led i det bildades kommunala icke-vinstdrivande bolag som hade kontroll över spritförsäljningen.

Eva Lenneman som är intendent på Spritmuseum i Stockholm har plockat fram ett kontrakt som skrevs 1886 mellan Stockholms eget utskänkningsbolag och en vinhandelsfirma i huvudstaden.

- I det här kontraktet kan man läsa att Stockholms utskänkningsaktiebolag överlåter en rättighet till änkefru Jenny Nydahl att sälja vin och sprit i hennes butik vid Stureplan 2 på Östermalm i Stockholm.

I kontraktet kan man läsa att hon betalar en försäljningsavgift på 2000 kronor per år och även att om hon överträder de bestämmelser som är fastslagna har bolaget rätt att återta rättigheten.

Jenny Nyström drev en minuthandel som det kallades på den tiden och som motsvarar en lite finare affär för vin och utländska spritsorter.

- De här vinhandlarna hade inte rättigheter att sälja vanligt brännvin, utan den rättigheten behöll brännvinsbolagen själva. De sålde framförallt det här lite mer exklusiva sortimentet. Men de hade också egentillverkade varor. Och då var det framförallt punsch som var väldigt populärt vid den här tiden.

- Kundkretsen i den här typen av butik var framförallt lite mer välbeställda personer.

Det som dracks i Sverige vid den här tiden var framförallt brännvin, upp till 90 %, berättar Eva Lenneman. Och drack man vin var det framförallt starkvin.

Vinhandelsfirmorna höll framförallt till i städerna och var inte vanligt ute på landet.

- Det som hände i Sverige vid den här tiden var att stora delar av landsbygden mer eller mindre torrlades. Och det var särskilt svårt att få tag på brännvin i Norrland dit många unga män kom för att arbeta.

- Och det hänger ihop med att lagstiftningen 1855 gav kommunerna rätt att bestämma vilka som skulle få tillstånd att sälja och servera sprit.

Förbudet ledde till att den illegala hanteringen ökade. I Norrland blev droppkrögeriet vanligt vilket betydde att det på apoteken såldes droppar som var en blandning av sprit och eter, exempelvis Hoffmans droppar.

- Sen drack man dåliga viner som kallades bludderviner och var safter som spritades upp på olika sätt.

Lönnbränningen ökade också, dvs hembränning.

- Man får skilja mellan husbehovsbränning och hembränning. Det låter lika men husbehovsbränningen var den legala bränningen som kunde göras i Sverige fram till 1860 då den förbjöds. Medan hembränning är den illegala hembränningen.

Eva Lenneman tar fram prislistan från Nydahls som visar fina viner, champagne mm. Den dyraste flaskan champagne kostade 11 kronor vilket idag motsvarar ca 740 kronor.

- Punsch som var mycket populärt fick spännande namn, och det gällde att sticka ut med roliga namn och spännande etiketter. Ett av namnen var Expositionspunschen som togs fram i samband med Stockholmsutställningen 1897. Andra namn var järnvägspunsch, bilpunsch, telefonpunsch och Drottning Viktoriapunsch.

Den siste ägaren av Nydahls hette Rudolf Nydahl. Han har berättat att det fuskades ganska mycket när det gällde cognac. Firman köpte in cognac med mycket färg och smak och drygade ut med mycket enkel fin sprit.

Inte vem som helst kunde starta en firma liknade Nydahls.

- 1855 reglerades både tillverkning försäljning av brännvin i en ny lagstiftning. Och än i dag finns många av de bestämmelserna kvar och man känner igen principerna.

- För att få sälja och servera brännvin måste man söka tillstånd hos kommunen. I städerna hade rättigheterna ofta överlåtits till särskilda bolag som sålde och serverade utan privat vinstintresse och är föregångarna till dagens Systembolag.

- Men sen kunde bolagen i sin tur överlåta rättigheterna till privatpersoner mot en avgift, som till exempel Nydahls. Bestämmelserna sa också att man skulle vara av god frejd, ett gott rykte, man skulle kunna räkna och skriva.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Malin Avenius
slaktband@sverigesradio.se