Saimi och såren efter det finska inbördeskriget 1918

Under drygt tre månader stred grannar, släkt och tidigare vänner på olika sidor i det blodiga inbördeskriget. Först nu har tiden blivit mogen för att räkna dödsoffren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sveriges gränser har inte alltid sett ut som de gör idag. På vår östra sida fanns från 1200-talet och fram till för dryga 200 år sedan den östra rikshalvan, det vill säga Finland.

Vi har med andra ord en lång gemensam historia. Och i dagens program ska vi ta oss över till Finland för att höra berättelsen om en kvinna som bröt mot många av sin tids normer. Hon valde att som en av få kvinnor delta i det korta men oerhört blodiga och förödande finska inbördeskriget. Kriget började i januari och pågick mindre än fyra månader i början av 1918 och splittrade landet.

På ena sidan stod de röda som fick ett visst stöd från Ryssland och på den andra sidan de vita som bland annat fick sitt stöd från Tyskland.
I maj samma år stod den vita sidan slutligen som segrare. Men med totalt cirka 37 000 dödade var det givetvis många oavsett färg som var förlorare - alla finländare berördes av kriget antingen direkt eller indirekt, genom dödade släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Byxgardisten Saimi Forss

I sydvästra Finland ligger det före detta brukssamhället Billnäs. Vid tiden för förra sekelskiftet bodde där över 600 personer, varav Saimi Forss var en.

Kring bruket hade det bildats ett eget litet samhälle där bruksarbetarfamiljerna levde och arbetade. I det samhället växte Saimi upp och upplevde som ung kvinna de turbulenta åren i Finland under 1900-talets början. Som arbetare sympatiserade hon med den röda sidan i inbördeskriget. Men olikt de flesta andra kvinnor på den tiden valde hon att aktivt ta ställning och anslöt till det röda gardet, den socialistiska röda kamporganisationen som stred mot de vita skyddskåristerna. Hennes uppgift där var att jobba som kokerska.

Hon var en kvinna som var mycket stark och hade starka opinioner. Hon var jättesnäll och hon kände alla, alla kände henne. Och hon tog alltid hand om alla.

Kirsi Lindroos, Saimis barnbarn.

Kirsi Lindroos bor i Billnäs, samma plats som hennes farmor växte upp på. Hon var själv bara sju år när farmor Saimi dog, men har ändå klara minnen av kvinnan som under hela sitt liv bröt mot normer och gick emot det förväntade.

På ett fotografi från våren 1918 poserar Saimi som rödgardist. Hon var 20 år gammal och hade blivit rödgardist, alltså anslutit till de rödas stridande styrkor.

På bilden är Saimi klädd i lång kjol och kappa och på hennes arm syns den röda bindeln som tydligt signalerar att hon är rödgardist.

- Hon var ju hemskt modig. Hon var ju bara 20 år när hon var med i röda gardet och där fanns inte många kvinnor, och hon var en av dem. Och jag måste säga att en tjugoårig kvinna på den tiden var ganska sällsynt att se i en sådan aktivitet. Hon ville påverka framtiden, hon vill kämpa för arbetarnas rättigheter och hon var mycket stark med sina principer, fortsätter Kirsi.

År 1918 började med inbördeskriget som delade Finland i röda och vita. De flesta röda var arbetare och socialdemokrater, de flesta vita tillhörde överheten och städernas medelklass.

Som arbetare var det nog alltså rätt självklart för Saimi, hennes familj och bekanta på bruket, att ställa sig på den röda sidan. Men att hon, som ung kvinna för snart hundra år sedan, skulle gå med i det röda gardet, som alltså var de röda beväpnade trupperna, var inte alls lika självklart.

1918 fanns det i Billnäs över 200 rödgardister och verksamma i den lokala röda rörelsen. Av dem var bara fyra stycken kvinnor. Vad det var som fick just Saimi att ta steget och bryta mot det normala och vanliga mönstret är svårt att veta, men Kirsi minns en farmor som under hela livet gick emot det förväntade och ständigt bröt mot normer. Det var således hon som tog initiativ till skilsmässan från sin förste make, Ohlin, som hon fick sina tre barn med, av vilka Kirsis pappa var yngst.

- Det var också modigt gjort att hon ville ha skilsmässa från sin man som inte tog hand om sin familj. Och det var inte lätt på den tiden för en kvinna att göra en sådan sak med tre barn.

Efter skilsmässan valde Saimi att byta bort ex-makens efternamn och tog i stället tillbaka sitt flicknamn. Även det en aktiv och stark handling som tyder på självständighet och mod, menar barnbarnet Kirsi Lindroos.

- Det berättar också något om hennes egen vilja och att hon ville sköta sina egna saker.

Ekonomin var knapp och för att klara sig sålde Saimi under någon tid alkohol i sin kaféverksamhet. Alkoholförsäljningen var inte tillåten och ledde faktiskt till att Saimi hamnade i fängelse för en tid. Under tiden togs hennes barn omhand, och den som ställde upp och skötte barnen under tiden var ex-makens syster.

- Hon hade alltså så bra kontakt och vänskap med förra mannens syster, att denna kom och hjälpte henne, berättar Kirsi.

Med hemma i köket hos Kirsi i Billnäs finns också Matias Kaihovirta. Han är Kirsi Lindroos svärson, men också historiker vid Åbo akademi och författare till en avhandling om folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs i början av förra seklet.

Matias berättar att följderna för de kvinnor - precis som för männen - som varit aktiva som rödgardister kunde bli riktigt allvarliga både under och efter kriget.

Saimi var ju kokerska i röda gardet, vilket i sig var en ganska typiskt kvinnlig uppgift, att en kvinna blir kokerska eller sjuksköterska och har de här mer moderliga uppgifterna. Men det, att hon gick med i röda gardet blev åtminstone efter inbördeskriget en plump i protokollet, kan man säga. Det var också en sak som det inte pratades så mycket om därför att det var lite skamligt. Men Saimi fick ju inga konsekvenser jämför med vad kvinnor kanske kunde få vid den här tiden.

Matias Kaihovirta.

Han berättar om romanen Varghyndan från 2005, skriven av den finska författaren Leena Lander. Trots att boken är en roman ger den en bild av förhållandena under inbördeskriget och hur det kunde gå för kvinnor som stred i kriget.

- De här kvinnorna som tog till vapen, det gick väldigt illa för dem och de blev bestraffade. Det ansågs som lite konstigt att de bröt mot den tidens könsnormer, att man tog till vapen som egentligen var något som bara männen skulle göra. Man kallade dem på vitt håll för byxgardister för att de hade byxor på sig. En kvinna skulle ju ha kjolar och klänningar på sig.

I Matias avhandling finns en kopia av den svartvita bilden på Saimi Forss, den där hon tillsammans med en annan kvinna poserar med en röd bindel om armen för att visa att hon var rödgardist. Bilden är väldigt kontroversiell i hans ögon.

- Att hon poserar med sitt röda band i en fotostudio och vill berätta att det här är något hon gör som kvinna, går med i röda gardet. Väl medveten om att det är lite provokativt att bryta mot tidens normer och föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt.

- Och att hon står tillsammans med en annan kvinna, att det är två systrar kan man säga. De är ju förstås inte riktiga systrar, men ändå så här att ”vi två kvinnor står tillsammans här och nu”, säger han.

Krigsmånaderna och tiden efter inbördeskriget var svåra. Finlands folk delades i två grupper, de röda mot de vita, och båda sidor gjorde sig skyldiga till ohyggliga lidanden hos motståndarna. Saimis egen bror var en av alla tusentals röda som dog i de vitas fångläger. Men kriget övertygade också Saimi om möjligheterna att förändra strukturer.

- Jag tror att hon fick en erfarenhet av att man kan påverka sin, och hela brukets och samhällets, framtid. Hon hade lärt sig ganska mycket om hårda tider och kunde vara lycklig när det kom bättre tider - men det hade varit mycket allvarliga och svåra tider, säger Saimis barnbarn Kirsi.

Men trots de upplevda orättvisorna och de många döda var hemskheterna ändå inget som det pratades om särskilt vitt och brett. I stället blev inbördeskriget en känslig fråga, svår att prata om utan att uppröra och riva upp sår.

Att hålla tyst blev ett typiskt beteende i den tidens Finland, där livet bara skulle gå vidare efter kriget.

Kirsi Lindroos egen far berättade knappt något alls om kriget för sina barn, berättar hon. Det berodde förmodligen på att hans mamma, Saimi, själv inte delade sina krigserfarenheter med honom eller de andra barnen.

- Efter inbördeskriget så talade man inte ur förlorarnas perspektiv om saken, och det enda sättet som man kunde hantera det på var att inte tala alls. Kanske i förtroget sällskap, med släktingar och vänner, kunde man minnas vad som hade hänt och det som man upplevde som orättvist, säger Matias Kaihovirta.

Tiden mogen för att registrera de krigsdöda

Det finska inbördeskriget satte djupa spår hos befolkningen och det är egentligen först nu, nästan hundra år efter kriget, som tiden blivit mogen att upprätta register över de som dog på de båda sidorna.

Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och fick ett regeringsuppdrag som gick ut på att göra en databas över de som stupade.

Släktband träffar Lars Westerlund på Riksarkivet i Helsingfors där han visar databasen "Krigsdödade i Finland". Länk till databasen finns längst ned på denna sida.

Kriget var förödande. Det dog 37 000 och 100 000 människor satt i fångläger under den där sommaren. Som sådan var det en hemsk händelse, en social katastrof, i Finlands nationella liv. Men det räcker inte med det, utan det hade också den effekten att det klöv det finländska civilsamhället.

Lars Westerlund.

De röda som hade någon delaktighet i kriget blev en pariaklass i Finland och klyvningen bestod ända fram till 1960-talet när man började göra upp med den här händelsen, berättar Lars Westerlund.

Av de 37 000 stupade tillhörde närmare 30 000 den röda förlorande sidan. Men exakt hur många som stupade var och är fortfarande oklart. Det var först när databasen med krigsdödade stod klart som man närmade sig sanningen.

- Man visste helt enkelt inte hur många personer som hade dött i det här kriget och under vilka förhållanden. Det har tidigare gjorts flera ansatser att studera den här frågan men först under 1990-talet blev det möjligt att genomföra.

Projektet organiserades som en statlig kommitté som verkade under fem och ett halvt år.

Uppgifterna till databasen har hittats i över 70 olika källor, bland annat kyrkoherdarnas statistiska noteringar från de då 632 församlingarna. Men ändå saknas uppgifter om ett hundratal stupade, säger Lars Westerlund.

Bland de stupade var tillhörde ungefär 30 000 den röda sidan och de efterlämnade mer än 20 000 änkor och många barn. Många av dem visste inte vad som hade hänt med sin man, far eller bror. Därför fyller databasen en viktig funktion säger Lars Westerlund.

Databasen har blivit som ett minnesmärke för många eftersom de anhöriga inte ens haft någon grav att gå till.

De allra flesta som dog var finskspråkiga, men en mindre sak är att ungefär 2 000 svenskspråkiga miste livet 1918 och av dom var 1 200 på den röda sidan och 700 på den vita. Den bild som förmedlats tidigare har varit att de svenskspråkiga i huvudsak tillhörde de vita, men så var det inte, berättar Lars Westerlund och tar fram ett exempel från databasen som handlar om svenskspråkiga Johan Sjöholm som dör 63 år gammal efter fångläger i Danzig.

Lars Westerlund berättar att det här projektet fick stor uppmärksamhet utomlands vilket förvånade honom till en början. De uppskattade och imponerades över att finländarna "vikit ut sitt elände" och några verkade vara intresserade av att själva göra en liknande databas.

På databasens första sida finns två bilder (se ovan i bildspelet) från atDfors. Databasen heter Krigsdödade i Finland och är gratis att använda.

Och på deras första sida finns två bilder som visar en grupp människor som leds fram på en åker för att avrättas. Bilderna tillhör Työväen Arkisto (Arbetararkivet) Helsingfors. Lars Westerlund berättar i en separat ljudfil (nedan) om vad som händer.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Anna-Lotta Hirvonen Nyström
Uppläsning Erpo Heinolainen
slaktband@sverigesradio.se