Hela Karins familj dog i pesten

Sabina Santessons anmoder Karin stod ensam när pesten dödat hennes familj 1711. Folk dog som flugor och struntade i överhetens krav. De grävde till och med upp sina döda i de särskilda kyrkogårdarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Den första januari voro så många begravne men då dödde folket allra mest. Gud den allra högste, trösta oss som igenleva och förläna oss en salig stund för Jesu Kristi skull allena.

- Den här texten finns i kyrkboken i Backaryd, det är prästen där som har skrivit detta. Just när han skriver det här brevet är hans fru bortrest och när hon kom hem i slutet av pestepidemin så dog hon alla parets barn. Sabina Santesson bor i Hörby, men har sina rötter i Hoby socken i Blekinge, den socken som idag heter Bräkne Hoby. Hösten 1710 slog pesten till här som på så många andra platser i landet. När epidemin var över hade över hälften av befolkningen i Hoby dött. Familjer hade splittrats, sociala mönster hade rivits upp, gårdar hade fått nya ägare, och vanliga människor hade satt sig upp mot både präster och kronan.

Sabinas Santessons egen släkt drabbades av pesten, precis som så gott som varje hushåll under den här vintern 1710-1711, och hon har forskat i vad som hände i Hoby under de här åren. Inte minst har hon följt sin egen anmoder, Karin Bosdotter, vars tillvaro bröts itu när hon förlorade hela sin familj i sjukdomen.

Karin föddes 1687 i Biskopsmåla, en liten by nära kusten, som bestod av bara två gårdar. Hon var dotter till Bo, och hade ett syskon, en halvbror. Karin var mycket ung när hon gifte sig till en bra gård i en by en bit norrut .

- Hon var bara femton år när hon gifte sig med Per Gunnarsson från byn Lillagärde. Per var mycket äldre, närmare 35 år gammal, och han var sannolikt ett bra gifte eftersom han satt på en bra gård.

- Karin hade ju arv att vänta efter sin far, och Per var äldste son i sin familj och skulle överta gården.

Karin och Per gifte sig 1703 och efter något år fick de sitt första barn, en liten dotter. Den flickan dog redan som spädbarn, men paret fick ytterligare två barn under de sju år de levde tillsammans. 1710 sitter alltså den nu 23–åriga Karin som bondmora på en bra gård, och hon väntar sitt tredje barn.

Det är då pesten kommer till Blekinge. Efter den kommer ingenting att vara som förut.

Hur än Karin och Per försökte ställa på sin egen gård, i sin egen värld, så blev de givetvis påverkade av det som hände i länet och landet - och just de här åren var det mycket som hände.

Detta var en svår tid i Sverige. Den svenske kungen Karl XII, befann sig utomlands med sina trupper. Året innan hade den svenska armén lidit sitt stora nederlag vid Poltava. Efter det hade Stormakten Sverige blivit satt under hård press. Den finska landshalvan plundrades av ryska trupper och Sverige förlorade kontrollen över sina östersjöbesittningar. Dessutom passade ärkefienden Danmark på att försöka ta tillbaka de södra delarna av landet. Danskarna hade fått ge sig vid slaget i Helsingborg i februari 1710, men de hade trängt långt in i landet, ända till Karlshamn i Blekinge och man visste ju aldrig när de skulle kunna göra ett nytt försök. Så från att ha krigat i andra länder befann sig plötsligt stormakten Sverige i ett läge där man måste försvara den egna jorden.

I det här läget blev det av avgörande vikt att örlogsstaden Karlskrona kunde försvaras. Men den svenska statsmakten var nog inte riktigt säker på hur trogna undersåtar man faktiskt hade i Blekinge. Så i juni månad det här året, 1710, avkrävdes alla män i länet som var över 15 år, en trohetsed gentemot konungen att som det hette ” Vara Konung Carl den 12te trogen att emotstå fienden.”

Åtta kompanier soldater blev nu placerade i Blekinge, beredda att sättas in i strider om danskarna eller ryssarna skulle anfalla. Men de skulle sannolikt också hålla koll på de vanliga, som man tyckte opålitliga blekingarna. Och det var de vanliga bönderna som tvingades att ta hand om alla dessa mannar. De skulle ge dem husrum och fem mål mat om dagen.

På våren samma år, hade pesten kommit till huvudstaden Stockholm. Alla som hade råd och möjlighet gav sig av därifrån.

Myndigheterna gjorde vad de kunde för att stoppa spridningen av farsoten, men pesten, som redan härjade på andra sidan Östersjön, spreds efter den svenska armens nederlag både med skepp och på land.

- När soldater och civilpersoner började fly från Baltikum och över till Sverige så tog de pesten med sig, förklarar Sabina. Och när soldaterna tar sig hem till sina hemorter spreds den vidare. Till Blekinge kom pesten på hösten. Karlskrona får sina första fall i oktober, resten av Blekinge drabbas på riktigt under december 1710. Därefter fortsätter den under vintern och våren, klingar av på sommaren 1711och tar slut under hösten. - Man kan säga att den pågick under ett år, från höst till höst, och när det var över hade 60% av alla som bodde i länet dött.

Myndigheterna försökte förhindra att pesten spreds, men hade stora svårigheter med att få folk att lyda de nya reglerna, som ofta krockade med vad som ansågs rätt och rimligt.

- Man fick inte resa , det var till exempel förbjudet för blekingar att resa till Skåne, men man gjorde en massa undantag för till exempel militärer och högreståndspersoner. Det fick egentligen inte skulle hållas några ordentliga begravningar, när folk dog skulle de bara grävas ner utan präst och ceremonier. Man fick inte ha några gravöl eller andra sammankomster men inte heller de reglerna åtlyddes. Speciella pestkyrkogårdar anlades men folk ville inte lägga sina anhöriga där.

- Det var oftast bara de riktigt fattiga eller de främmande soldaterna som begravdes där, berättar Sabina Santesson. En av länets präster, Prosten Orstadius skriver om detta i ett brev till Biskopen:

Här dö några fattiga, dels av hunger, dels av smitta, och de frukta mera att begravas i backen än för pest eller döden. Ingen hava de än fått ut, utan de behålla sina döda hemma när de inte får komma till kyrkogården…Smittan, tror jag, skulle genom Guds nåd snart upphöra, om bara folket skickade sig efter tiden och höll sig från varandra. Men de är dels mycket envetna och ställer sig som om allt vore hälsosamt, Gud hjälpe!

Carlshamn den 22 februari 1711

Sabina Santesson tycker att det verkar som att människorna i Blekinge inte gjorde så mycket för att försöka skydda sig mot pesten.

- De råd som myndigheterna gav handlade om att man inte skulle träffa andra, och att man skulle röka enris och svavel. Det fanns också råd om att det var nyttigt att röka tobak och att dricka sprit. - Med tanke på hur folk levde här vid andra tiden då ingen pestepidemi härjade så kan jag gott tänka mig att man tog till sig det rådet – tobak och sprit, kommenterar Sabina.

I Stockholm hade de som kunnat, flyttat från staden. Hovet satt på Väsby kungsgård i Sala, och riksrådet flyttade till Arboga. Men Blekingeborna verkade bo kvar. - Bönderna stannade kvar på sina gårdar, de verkade mer upprörda över bristen på hederliga begravningar.

I Asarum dog den gamle prosten i pesten, och hans tidigare hjälppräst fick ta över hans tjänst. Han skrev till biskopen om sina problem:

Salig prosten försökte på alla sätt övertala allmogen att begrava sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och de vill inte lyda tillsägelser…Bönderna vill att prästen ska tjäna dem men deras egna skyldigheter mot dödsboet visa en del alls inget av.
Asarum den 29 juni 1711

- Bönderna hade ju sin egen ära, och i den ingick man skulle stå vid sin familj och ta hand om sitt. Man såg inte på sig själv på samma sätt som vi gör idag, det var inte alls lika individualiserat, utan man såg sig själv som en del av sin socken, sin plats, berättar Sabina Santesson, och fortsätter:

- Man hade vissa rättigheter, och man ansåg att bara för att det råkade gå en pest så ska inte myndigheterna komma och bestämma vad de skulle göra med sina döda. I Karlshamn gick det så långt att folk gjorde upplopp.

- Folk grävde upp sina döda som lagts på pestkyrkogården och krävde att de skulle begravas på den vanliga kyrkogården, för det var inte hedersamt att begravas hur som helst i backen.

Det var inte bara bestämmelserna om de snabba och förenklade begravningarna som folk bröt emot. I februari 1711 skrev landshövdingen i Blekinge i sin rapport till kungen om hur svårt det var att få folk att lyda:

Friska och sjuka löpa om varandra, dricka gravöl inne hos de döda, ja, de taga också av de Schommerska soldaterna med sig i de inficerade husen, där de sig fylla och frossa, så länge livet dem sitter, så att varken officerare, landsbetjänter eller landshövdingen själva kan dem styra.
25 februari 1711

I november kom pesten till Hoby där Karin Bosdotter och hennes unga familj bodde. Den första som dog i socknen var en 12-årig flicka, och därefter en inkvarterad soldat. Pesten skilde sig från de flesta andra epidemier genom att den inte i första hand slog till mot spädbarn och gamla. Det var istället de unga starka och arbetsföra som råkade värst ut. Så var det också i byn där Karin bodde.

Den första som drabbades var en granne till Karin, och när sjukdomen kommer till hennes gård dör snart hennes man och deras två barn. Karin är gravid, och Sabina tror att hon kanske tar sin tillflykt till sin bror. Syskonen har ärvt sin fars gård, eftersom också fadern dött i sjukdomen. Några veckor senare har också brodern och alla hans barn dött, kvar finns hans fru, Karins svägerska. Så av två hela familjer finns nu två kvinnor kvar, den ena med ett barn i magen. Det blir en pojke, som får lev, och som får namnet Per efter sin far.

- Efter pesten ser man att det sker otroligt mycket bröllop, och om man tittar närmare på dem så ser man hur till exempel änkor gifter sig med drängar, och bönder med tjänstefolk. Det är tydligt att man gifter sig för gårdarnas skull.

- En del giftermål är väldigt konstiga, med dagens mått mätt, säger Sabina och berättar om en kvinna i 70-årsåldern som gifter sig med en ung man, och som skriver ett särskilt testamente där han får gården, eftersom alla hennes egna barn har dött.

Också Karin Bosdotter gifte om sig året efter pesten, och hennes nya man, var precis som Karin den ende som hade överlevt pesten i sin familj. Svägerskan tog över gården i Biskopsmåla och Karin flyttade till sin nye man i en grannby.

- Den nya mannen hette också Per, och med honom fick Karin en son till som fick heta Bo, efter sin morfar.

Paret lever därefter lugnt och länge på gården, de har det ganska bra ställt, och livet verkar återgå till någon slags normal tillvaro – trots att allting hade ändrat sig.

- Överlag så får man intrycket av att socknen har vacklat under pesten, men sedan är det som att de ruskar på sig och återgår till arbetet. De förtröstar på livet och jorden och livet efter detta, slutar Sabina Santesson.

Sabina Santesson har en välmatad hemsida om pestepidemin 1710-11. Länk finns nedan.

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström
Uppläsare Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se