Krigets härjningar drev gränsborna Olof och Anna på flykt
Släktband4 Tammi 2016

Krigets härjningar drev gränsborna Olof och Anna på flykt

Under 1600-1700 talen utkämpades många strider vid de svenska gränserna. Ärkefienderna var Danmark och Ryssland. Krigen var brutala, människor och boskap slaktades, gårdar brändes och många flydde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Olof flydde kriget – och överlevde

Den här säsongen har Släktband uppbrott som tema. Det har handlat om människor som till exempel brutit upp från sina hem, sitt äktenskap eller invanda mönster.

Flera av dom exempel vi haft uppe har handlat om människor som brutit upp av fri vilja, men i dagens program ska vi berätta om några familjer som drevs på flykt från sina hem och gårdar för att kriget kom.

Under 1600- och 1700-talen utkämpades många strider på svensk mark. I öster mot Ryssland och i den södra landsändan och den västra mot ärkefienden Danmark.

I det här programmet berättar vi om två familjer som drabbades, en av ryssen och en av dansken.

Och vi börjar i Värmland där general Gyllenlöve i slutet av 1600-talet brände ner och slog sönder allt som kom i hans väg. Som i Sillbodal där hans trupper gick in för att förstöra så mycket som möjligt. Inte bara gårdarna och deras livsviktiga ugnar utan också sädesförråd, kläder och kreatur.

Bergerud: Järnen af ugnarne nerertagne
Boda: förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagne
Bön: Ugnarne nederslagne
Gunnerud: all boskap rövad. Ugnarne nederslagne
Hångstad: Husen ruinerade och ugnarne nederslagne, Högsäter: Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat, Klevan: Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne
Olerud: Förlorat 2 hästar och kläder
Sundshagen: Ugnarne nederslagne
Vikene: Förlorat en häst och en not.

Det här är ett protokoll från Häradsrätten i Nordmark som berättar om plundringen av Sillbodals socken 1676. Att ta ner ugnarna, som det berättas om, är sannolikt ett sätt att se till att ingen i den trakten kan få tag i det livsnödvändiga brödet. På det sättet skulle Gyldenlöwes trupper se till att den svenska armén inte skulle kunna ta sig till Norges huvudstad. Det var ju annars Bohuslän danskarna ville ta tillbaka, Värmland var bara en bricka i spelet, där man brände gårdar, dödade människor och kreatur och där de som hade turen att överleva drevs på flykten.

De danska trupperna kom till Värmland i två omgångar, 1676 och så en gång till i en överraskningsmanöver tre år senare.

Den gången gick hären över Östmark, och där bodde bland andra familjen Oinonen.

- De blev ihjälslagna, och hemmanet blev nedbränt, berättar släktforskaren Gunn Höij.

Det är hennes man som stammar från familjen Oinonen, en familj som kom till Sverige från Finland ungefär år 1600. De var kunniga i svedjebruk och lockades till Sverige av kronan. Det var Per Pålsson, den äldste i familjen, som kom först. Till att börja med slog han sig ner i Hälsingland.

– Han var den förste som kom från Finland, då flyttade han till Ockelbo. När hans hustru dog så flyttade han till Östmark i Värmland när han träffade en ny kvinna som lockade honom dit, berättar Gunn Höij.

Familjen hamnade precis på gränsen till Norge på en plats i Värmland som heter Mulltjärn. Per Pålssons barn från första äktenskapet var redan vuxna, en av dem, Per, hade redan själv fru och en son. De följde nu med till Värmland.

Familjen försörjde sig på att bruka jorden där de slagit sig ner. Men när sonsonen till Per Pålsson Oinonen hade hunnit upp i tonåren skulle allt slås sönder. Det var då Gyldenlöwes trupper kom till Värmland för andra gången. Kenneth Larsson är historiker vid Karlstads universitet och han menar att det andra anfallet var mycket mer förödande för värmlänningarna än det första.

– Första gången verkar de ha haft en viss beredskap, medan det kommer helt överraskande andra gången. Därför slog det mycket hårdare, säger han.

Överraskningen fungerade. General Gyldenlöwe själv beskrev förödelsen så här:

I en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5- 6 mild bredde findes ikke 20 huse tillrest.

Möjligen skryter han en smula, generalen, men han hävdar alltså att bara enstaka hus, kanske 20 stycken, fanns kvar längs den värmländska gränsen till Norge efter härjningarna. Både människor och djur hade dödats, gårdar hade bränts ner, och många värmlänningar hade drivits på flykt. Kenneth Larsson tvekar inte att kalla krigföringen den brända jordens taktik.

- Det är helt klart så. Det gällde att få bort alla tänkbara försörjningsmöjligheter både för befolkningen och för den svenska armén.

- Jag har inga siffror men vet att många flydde, andra blev tillfångatagna och transporterade som gisslan till Norge. Jag har ett exempel på en bonde som återkommer till tinget hösten efter kriget, och han beskrivs som ”alldeles utfattig och utan förmåga att försörja sig”. Han och hans son har suttit i fångenskap i 7 månader och en fjärdedels månad. Man gjorde så för att se till att det inte skulle gå att skapa några uppbåd, alltså folk som kunde försvara sig.

En av de många som flydde från kriget i Värmland var sonsonen i familjen Oinonen, den nu femtonårige Olof. Han lyckades ta sig över gränsen till Norge, och där höll han sig undan i fem hela år. När han kom hem var han en vuxen man och gick till tinget för att få tillbaka sin fars och farfars gård.

- Han hade alltså hållit sig gömd i Norge efter faderns död och krävde nu arv till Mulltjärn, berättar Gunn Höij.
Hur det gick till när Olof kom undan, det vet inte Gunn, men gissar att han helt enkelt hade tur och inte var på plats när trupperna kom.

– Gränsbor brukar inte gilla krig eftersom det oftast är de som råkar mest illa ut, så Olof fick säkert hjälp av folk han kände sedan tidigare, kommenterar Kenneth Larsson.
Vid den här tiden var idén om nationalitet mest en sak för adeln och kungahus. För vanligt folk spelade de ingen roll om det var svenska eller danska trupper som härjade.
- Man var först och främst sockenbo, därefter häradsbo och möjligen kände man nåt för länet och landskapet.

Det mest absurda med Gyldenlöwes andra anfall på Värmland, det som bland andra drabbade familjen Oinonen och som var så förödande för vanligt folk, det var att det kom så sent att det inte spelade någon som helst roll för krigsutgången.

– Kriget är förlorat för danskt vidkommande, så möjligen är anfallet i Värmland ett sätt att ge sin fiende en sista knäpp på näsan, tror Kenneth Larsson.
Han har undersökt vad som hände med gårdarna i Västra Värmland efter Gyldenlöwefejden. Han har framför allt tittat i mantalsboken som ju för bok över människors möjlighet att betala skatt. Som exempel tar han fram Silleruds socken, som faktiskt ligger ganska långt österut och alltså inte alls ligger direkt vid norska gränsen

- Där kan man tydligt se hur antalet fattiga, ”vanförde” och även soldater som har behov av hjälp, ökar under de här åren. Antalet fattiga ökar med fyra gånger under 1674-79.

- Jag hittade en anteckning i Häradsrätten 7-8 månader efter härjningarna. Det handlar om en far och son som tagit sig tillbaka efter att ha suttit i fångenskap. Under tiden har deras gård legat ”Öde och osått”. De beskrivs som ”Alldeles utfattige och saknar förmåga att försörja sig själva.

– Domboken är full med såna här exempel på människor som har mist stora värden, allt ifrån att gården är bränd till att man mist boskap eller skörd.

Trots att Olof Oinonen alltså höll sig undan i Norge under flera år, så får man nog ändå utgå från att de flesta värmlänningar som flydde undan Gyldenlöwes trupper tog vägen österut. Det vet man därför att de kom tillbaka efter kriget och krävde att få bosätta sig på sina gamla ställen igen.

När ryssarna kom flydde ålänningarna hals över huvud

Händelserna i Värmland utspelade sig 1679. Om vi förflyttar oss 35 år fram i tiden, till 1714, och till Åland, som då tillhörde Sverige, bodde där vid den här tiden en 12 årig flicka som hette Anna Stephansdotter.

Hon kom att hamna i den stora flykten sensommaren 1714 när i stort sett alla ålänningar som kunde flydde hals över huvud i små båtar mot Sverige. Ryssen hade kommit och ockuperade Åland.

En del av flyktingarna hamnade på Lindingö och Anna var en av dom. När sen ryssarna gav sig av 1721 återvände många till sina hem och gårdar av vilka många blivit plundrade och förstörda.

Men Anna Stephansdotter blev kvar på Lidingö och i dag många år senare bor hennes släkting Jan Malmstedt där. Han forskar i både öns och familjens historia och har bland annat skrivit boken "Lidingöhistorier".

- Man vet ganska lite om henne, men man vet att hon var född på Åland 1702. De flesta av de åländska flyktingarna som kom hit till Lidingö var från socknen Finström och byn Grävström och andra kom från Bamböle. Så en god gissning är att det var därifrån hon kom. Hon bör ha varit 12-13 år när hon kom hit som sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn, säger Jan Malmstedt.

Det var under det stora nordiska kriget som Ryssland angrep östra Sverige, det som i dag är Finland, och bit för bit tog sig längre västerut tills de 1714 angrep Åland. Ockupationen varade i sju år, men det var under de första åren som allra flest ålänningar lämnade gårdar och hem och flydde därifrån. På den tiden bodde det omkring 250 personer på Lidingö, fördelade på ungefär 25 gårdar. En stor skillnad mot dagens över 40 000 Lidingöbor! Det hundratalet åländska flyktingar märktes alltså tydligt och bidrog till en markant befolkningsökning. Flyktingarna fördelades på de olika gårdarna och fick förmodligen hjälpa till med arbetet och livet på dem.

- Jag skulle tro att de var ungefär samma sorts människor som de som bodde här, samma typ av fiskare och småbönder. Det är nog fel att säga att det var en lätt sak att inplacera dem här, men när man tittar på var de hamnade på just Lidingö, så ser man att de placerades ut på öns alla gårdar. Stora gårdar hade fler ålänningar och mindre gårdar hade färre. Man kan ju beräkna att det måste ha varit minst ett hundratal ålänningar som inkvarterades där. Men det var ju människor som kunde det här med fiske och jordbruk, så jag skulle tro att man ganska lätt klarade av att ge dem någonting att syssla med, säger han.

Kanhända kände några av ålänningarna och lidingöborna varandra, eftersom ålänningarna brukade segla till Stockholm för att göra affärer och sälja varor som ved, fisk och fågel.

Väl på andra sidan Ålands hav kunde de åländska flyktingarna andas ut efter en många gånger farofylld och snabb flykt. De som däremot inte lyckades komma undan den ryska framfarten kunde få möta riktigt otäcka öden, berättar Jan Malmstedt. Det var inte ens självklart att överleva själva flykten över havet. I kyrkböckerna står det att läsa om begravningar av flyktinglik, personer som omkommit under flykten. Vintertid hände det att folk förfrös både händer och fötter. Andra lyckades aldrig ta sig västerut från Åland utan tillfångatogs av ryssarna och fördes österut, antingen till Ryssland eller ända bort till mellanöstern för att bli slavar.

”Men i Olofsmässotiden då ingen wiste deraf förrän Fienden war infallen i landet, blef nu så hastigt flyckt, att de som hade fartyg med plats kunde få något med sig undan fienden, men den som icke hade fartyg blef en del af fienden öfwerfallen och på ett grufweligit sätt hanterade en del af dem kom omsider undan med blåtta lifwet till en fremmande ort”

Så skildras de svårigheter och vedermödor, som bristen på lämpliga båtar orsakade ålänningarna, i en åländsk skrivelse.

- Det vet man ju att det var en flykt hals över huvud, mer eller mindre, säger Jan Malmstedt. Det är oerhört dramatiskt att tänka sig in i det.

Och då är det ju inte så konstigt att väldigt få ålänningar, om några, vågade stanna kvar på sina öar under de ryska ockupationsåren. Möjligen stannade någon ålänning kvar och lyckades hålla sig undan ryssarna, men i stort sett tömdes Åland.

– Det är så som man beskriver det, säger Jan Malmstedt.

Slutligen, sju år efter att Rysslands ockupation av Åland inleddes, slöts fred i Nystad år 1721. Det innebar att många ålänningar nu äntligen kunde återvända till sina hem. Men Anna Stephansdotter stannade alltså kvar på Lidingö även efter att freden slutits. Där gifte hon sig med lidingöbon och torparen Erik Olof.
Det fanns givetvis även andra ålänningar som stannade kvar på den svenska sidan av Ålands hav, bland annat några präster som kom att betyda mycket för de åländska flyktingarna genom organiserandet av ett slags flyktingmottagning och flyktingsjukhus.

- En av prästerna, Hedén, var boende på gården Ekholm. Där upptäcker man väldigt många både födda och döda, exceptionellt många för att vara en så liten gård. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att han hade ett flyktingläger och tog hand om sjuka flyktingar och då kan man kalla det flyktingsjukhus i någon mån, fortsätter Jan Malmstedt.

Det åländska flyktingbarnet, Jan Malmstedts anmoder Anna Stephansdotter, levde alltså med sin Erik Olof på Lidingö. Tillsammans fick de flera barn, men endast ett av dem, sonen Olof Erik, överlevde barndomen. Han fick en dotter som fick heta Anna Greta, som i sin tur gifte sig med en viss Petter Malmstedt. Och så kommer det sig alltså att lidingöbon Jan Malmstedt har åländskt blod i sina ådror.

- Det är faktiskt Anna det börjar med, hon är den första jag vet någonting om i min släkt och som går att hitta. Det är en säregen känsla.

Programmet är gjort av:
Elisabeth Renström och Anna-Lotta Hirvonen Nyström
Uppläsare: Lars Carlsson, Jon Agerskov och Lisa Wall
slaktband@sverigesradio.se

Jaksot(260)

Kerstin – misstänkt för barnamord

Kerstin – misstänkt för barnamord

Ett spädbarn dör efter en hemlig förlossning 1861 och modern ,Kerstin, misstänks för barnamord. Kerstin hävdar att hon är oskyldig men rätten tycker annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 1861 blir 44-åriga Kerstin Ingemansdotter från Skåne misstänkt för barnamord. Hon har fött en dotter i hemlighet som hittas död i en trälåda på vinden i Kerstins hem. Genom att läsa vittnesförhör och obduktionsprotokoll har Göran Lindahl fått en detaljerad beskrivning om vad som kan ha hänt sin anmoder Kerstin och varför hon agerade som hon gjorde. I det här avsnittet av Släktband får vi följa Kerstin från att en kringvandrande sågskärare dyker upp i hennes by till att hon blir gravid, påkommen efter förlossningen och slutligen ställs inför rätta. Vad var det egentligen som hände den här sjubarnsmodern i nordöstra Skåne?Källor:Eva Bergenlöv, fil dr i historia, disputerade 2004 med avhandlingen Skuld och oskuld : barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800https://lup.lub.lu.se/search/files/61561347/Skuld_och_Oskuld_Eva_Bergenlo_v.pdfPeter Krantz, docent i rättsmedicin, Lunds universitetJonas Kiernander (1776), Utkast til medicinal-lagfarenheten domare til uplysning, läkare til hjelpreda och barnmorskor til underwisning i ämnen, som röra människo-kroppen, tryckt hos Anders Jac: Nordström, Stockholm https://libris.kb.se/bib/19461357Statistik: Justitiestatsministerns underdåniga ämbetsberättelse för år 1861https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/bidrag-till-sveriges-officiella-statistik/rattsvasendet-1830-1912-bisos-b/Övriga källor: Släktband, P1, 2 oktober 2010: Barnamörderskor i 1800-talets Sverigehttps://sverigesradio.se/artikel/4055334Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

24 Joulu 202324min

Tornedalssoldaten som försvann

Tornedalssoldaten som försvann

När Isaac är i 40-årsåldern kallas han ut i krig för första gången, finska kriget. Han tvingas lämna sin hustru och barn för att försvara svensk mark mot ryssen och han kommer aldrig att återvända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Isaac Nilsson Hjorth strider mot ryssen i finska kriget, 1808-1809, då Sverige förlorar en tredjedel av sin landyta. Isaac försvinner spårlöst under strider i Jorois, Norra Savolax, 1808. Kvar i byn Korpikylä blir hans hustru Helena och hans fyra barn. Helena tvingas börja tigga för att försörja familjen och barnen växer upp i ett förändrat Tornedalen då gränsen dras vid Torne älv. Gunilla Hjorth har forskat på sin släkting Isaac och hans familj. Hon ville veta vad som hände Isaac, men det visade sig vara svårare än vad hon först trodde. Historien om Tornedalssoldaten berörde henne starkt.Källor:Intervjuer: Lars Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.https://ericsonwolke.com/om/Litteratur: Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet – döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska MediaBidrag till Finlands naturkännedom, etnografi och statistik, utgifna af Finska Vetenskapssocieteten, publicerad 1857-1864https://runeberg.org/bfnes/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

18 Joulu 202324min

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Efter en familjekris blir Beata djupt olycklig. Maken, prästen och provinsialläkaren anser att hon har blivit sinnessjuk, hon skickas på hospital. Det ska dröja 45 år innan Beata får komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Beata Hemmingsdotter bor i en vacker liten by i norra Jämtland. En dag lämnar hon hemmet och maken i vredesmod. Något har hänt. Hon vägrar återvända. Synnöve Sundell Bergman hade hört det berättas om hennes morfars syster och ville veta mer. I dokument har hon tagit del av prästen och provinsialläkarens anteckningar om att Beata är sinnessjuk. I början på 1900-talet skickas Beata till sinnessjukhuset Uppsala Asyl. Hemma i byn Görvik finns hennes små barn kvar och Beata ska inte få komma ut förrän 1953. I journalerna från sinnessjukhusen får vi ta del av Beatas liv i hospitalets enkla miljöer. Källor:Intervjuer: Cecilia Riving, forskare i historia, Lunds universitet https://www.hist.lu.se/person/CeciliaRiving/ Thérèse Toudert, arkivarie, Medicinhistoriska Museet i Uppsala https://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/ Litteratur: Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket år 1906 BI.K2.06 - Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso- och sjukvården. II. Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket för år 1906 Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

10 Joulu 202324min

Den druckne 1600-talsprästen

Den druckne 1600-talsprästen

I det kristliga Sverige på 1600-talet härjade prästen Anders Balck. Hans alkoholproblem och ursinne drabbade församlingar, kollegor och inte minst hans familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Prästen Anders Balck levde i slutet av 1600-talet i Uppland. När Peter Siljerud började forska på sin anfader så fann han en otrolig dokumentskatt, bland annat i form av brev till och från domkapitlet i Uppsala. Det visade sig att Anders levde ett hårt liv fyllt av alkohol och våld samtidigt som han skulle predika och vägleda människor. I breven från kyrkoherdar, församlingsmedlemmar och Anders själv så har Peter fått en unik inblick i 1600-tals prästens liv.”Ju fler dagar, ju flere synder”, skrev kyrkoherden Nils Källman om Anders Balck. Trots klagomålen fick Anders fortsätta predika. Tills en dag. Källor till historiedelarna i programmet:Intervjuer:Karin Sennefelt, professor i historia, Stockholms universitet https://www.su.se/profiles/ksenn-1.193167 Alexander Maurits, docent i kyrkohistoria, Lunds universitet https://www.ctr.lu.se/person/AlexanderMaurits/ Litteratur: Göran Malmstedt (2002), Bondetro och kyrkoro – Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press Olle Larsson (1999), Biskopen visiterar – Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhället 1650-1760, Växjö Stifthistoriska Sällskap Arkiv: Kettil Mannerheim, arkivpedagog, Stockholms stadsmuseum Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erlingslaktband@sverigesradio.se

4 Joulu 202324min

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runar Kjellgren har ägnat många år till att forska om sin morfars fars syster Gustafva Kjellgren som föddes 1802 i Timmele strax utanför Ulricehamn. När hon var 18 år följde hon och en annan piga efter gårdfarihandlaren Brita Starkman. Vad som hände sen finns det flera versioner av. Dels den som Gustafva höll sig till och som gick ut på att det var tre män som hade rånat och misshandlat Brita medan Gustafva och hennes kamrat haft en mindre betydelsefull roll. Men domstolen trodde inte på Gustafva, särskilt sedan hennes kamrat erkände brottet.Gustafva blev satt på fästning som så kallad bekännelsefånge, först i Malmö och sedan i Varberg. Nästan varje dag fick hon besök av präster som skulle få henne att erkänna, men Gustafva forsatte att neka.Runar KjellgrenRoddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitet i Växjö säger att det var ett omvittnat hårt arbete för prästerna att få folk att bekänna. - Deras viktigaste roll var att få fram en bekännelse där fången skulle bekänna sina synder. Det var skillnad på det och ett vanligt erkännande, säger Roddy Nilsson. När hon släpptes var 64 år men hon erkände aldrig det brott hon anklagades för. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

4 Helmi 202324min

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt – hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas. I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

28 Tammi 202324min

Julius arvslott splittrade familjen

Julius arvslott splittrade familjen

När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Två släktgrenar efter två bröder kom att bli bittra fiender. Orsaken till konflikten var ett missförstånd som rörde ett arv.I den ena familjen sades det att Julius blivit förmögen i Kanada och att hans efterlevande bror Arvid hade lurat till sig arvet efter honom. Men det fanns inget arv från Kanada. Det enda arv som delats i familjen var det efter Alfred, en bror till Julius och Arvid. Alfred var barnlös och eftersom Julius fått hjälp av Arvid under alla år han bott i Kanada överlät han sin del till Arvid.Julius son och sonhustru kände sig förfördelade och tyckte att Julius del av arvet skulle gått till dom. Åren gick och de båda släktgrenarna hade ingen kontakt med varandra. Det var först när Martina Mullback gifte in sig i familjen som sanningen kom fram och familjerna kunde försonas.Släktforskaren Ted Rosvall säger att arv ofta är orsaken till konflikter i släkter. Inte minst är det drömmen om det stora Amerika-arvet som ställt till det i många familjer. - Jag tror att släktforskare och hembygdsforskare har en stor insats att göra när det gäller att bryta tystnader och få släkters grenar att försonas, säger Ted Rosvall. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

21 Tammi 202323min

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ”zeelänningen” en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

14 Tammi 202324min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
sotaa-ja-historiaa-podi
rouva-diktaattori
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-kirkon-ihmeellisimmat-tarinat
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
tiedetta-ja-sirkushuveja-vanhojen-aikojen-podcast