Mirakeldoktorns rykte lockade folk från när och fjärran

Dr Ernst Westerlund i Enköping sades kunna bota också de allra svårast sjuka. Det var till honom Algot Johansson sökte sig till när han blev sjuk borta i Amerika.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ett tillfälle i livet när man verkligen behöver hjälp är när sjukdomen drabbar. Det är då man griper efter halmstrån och kan resa hur långt som helst för att söka bot eller hjälp.

Så var det för den unge Algot Johansson som kom från byn Norje i närheten av Sölvesborg i Blekinge. 17 år gammal åkte han, ung och förhoppningsfull till Amerika för där starta sitt vuxna liv.

Hemma lämnade han sex syskon, sin far Johan Trulson och mor Emelie Johansson. Och det var till föräldrarna han skickade sitt allra första vykort.

New York den 24 juni 1913
Älskade föräldrar
Jag ska nu i en hast skriva några rader till eder och låta eder veta att vi har kommit i land men har haft ett svårt väder under den långa resan. Snart får jag väl möta Einar.
Jag får nu sluta för denna gång.
Många kära hälsningar till eder alla
av eder son Algot

Det här vykortet skickade Algot strax efter att han kom till Amerika och New York 1913. Han var 17 år gammal och följde i sin bror Einars fotspår som rest över Atlanten några år tidigare.

De båda bröderna kom att arbeta som jordbrukare i Illinois och skickade som så många andra emigranter hem små hälsningar till familjen hemma i Sverige.

Illinois den 11 november 1918
Dear syster
I en hast skall jag sända dig ett kort (vykort) till svar på ditt som jag bekom för ett par dagar sedan.
Jag mår bra. Hoppas att ni gör detsamma. Varmt är det varje dag så man kan stekas nästan.
Hälsningar till eder alla.
I hast
Algot

Kortet som Algot skickade till sin syster visar två broar med gröna åkrar och ängar i bakgrunden från den lilla staden Monmouth i Illinois där han bodde. Han var 23 år gammal och skrev att hälsan var bra. Men så skulle det inte förbli länge till, för bara två år senare reser han hem till Sverige för att söka hjälp.

Algots sentida släkting Karin Henriksson har genom samlade dokument och forskning kartlagt Algots liv för att se varför han kom tillbaka till Sverige.

- Anledningen var att han inte kände sig riktigt kry. Så han kom hem och då hade man hört talas om Enköpingsdoktorn som även kallades Mirakeldoktorn och det var ju Dr Ernst Westerlund, berättar Karin Henriksson.

Algot reste till Enköping, men där blev ingen bot. Han fick piller för svaghet och blodbrist, ett allmänt piller tror Karin. Och eftersom man inte visste vilken sjukdom han hade fanns nog inte mycket att göra.

Algot återvände sedan hem till Norje som ligger i Ysanes församling.

Karin har en liten anteckningsbok som Algot ägde. Bland annat har Algot skrivit biljetter från Stockholm till Enköping 6 kr.

I den lilla tummade anteckningsboken som Algot ägde skrev han förutom biljettpriset till Enköping också den ordination som Dr Ernst Westerlund eller Mirakeldoktorn gav honom.

Tidigt till bädd
Sent stiga upp
En timmes vila mitt på dan
Äta utan salt och sprit
Hålla på för två år om anfall fortfar

Men det kanske inte var så enkelt för Dr Westerlund att bota Algot, även om han i folkmun kallades för Mirakeldoktorn.

Strax efter besöket i Enköping så faller Algot handlöst ned på gården i sitt barndomshem. Och sentida släktingen Karin Henriksson har tagit fram ett fotografi som visar platsen.

- Det var på den här gårdsplanen han föll och så forslades han mad hästdroska till Karlshamns lasarett. Algot gick bort ganska snabbt när han kom till sjukhuset. Där konstaterade att han hade en hjärntumör.

Mirakeldoktorn Ernst Westerlund

Algot var inte ensam om att söka hjälp hos den kände Dr Westerlund i Enköping. Vid den här tiden gick ryktet om hans mirakelkurer långa vägar.

Och än i dag vårdar man hans minne i Enköping. Inte minst i den Westerlundska gården där han bodde och arbetade. Utanför dörrarna passerar man två stora rosengeranium, krukväxten som fått namnet Dr Westerlunds blomma för att han brukade förorda att man skulle ha just den här väldoftande blomman i sitt hem.

På nedre våningen hade Dr Westerlund sin mottagning och där träffar vi hans barnbarnsbarn Kristian Lundeberg.

- Här satt doktorn i den ena stolen, och patienten mitt emot. Dörren in till rummet vad madrasserad så att ingen skulle behöva riskera att bli lyssnad på. Och i den stora salen utanför satt folk i trevliga salongsmöbler och väntade på sin tur.

- Doktorn tilltalade patienterna med ”vi” för att skapa samhörighet med patienten, berättar Kristian Lundeberg. Men några mirakler tror han inte att doktorn åstadkom. -Jag tror inte det, skrattar han. Jag kan inte förklara varför de överdrev sådär.

- Men doktorn var duktig på att få folk att använda sina egna inneboende krafter, tror Lundeberg.

Doktor Ernst Westerlund kom som relativt nyutbildad läkare till Enköping när han fick tjänsten som stadsläkare där. Men ganska snart började ryktet om honom spridas och människor kom i hopp om att bli friska, det sägs att han periodvis kunde ha uppemot 350 patienter. Det kom patienter av alla slag, rika och fattiga, unga och gamla, men det var en grupp som han tog sig an på ett sätt som få andra läkare vid den här tiden gjorde, det berättar Kerstin Maurd som är ordförande i det livaktiga Westerlundssällskap som finns idag.

- Kvinnor som hade lite psykiska besvär, vid den här tiden avfärdades man ofta och kallade deras problem för ”underlivslidande”. Men doktor Westerlund tog dessa patienter på samma allvar som dem med fysiska krämpor, och hittade metoder för att kunna hjälpa också de patienterna.

- Han var en människovän som tog sig tid att se till hela människan. Läkare och sköterskor idag brukar tycka att han var väldigt modern.

Doktor Westerlund delade väldigt sällan ut recept på mediciner, däremot gav han folk vad han kallade ”regimer” – en samling regler om hur de skulle leva in i minsta detalj under en viss tid. Hur många steg de skulle promenera, vilken väg de skulle ta, vad de skulle äta och hur mycket och när de skulle sova. Och det gällde att följa de order man fått. Det berättas om en ung kvinna som han påträffade lite längre bort än regimen sagt, hon ville visa sig duktig och gå lite längre, men hon fick sig en skrapa, av doktorn.

En viktig del i behandlingen blev också att sätta patienterna i arbete, i ordentligt, fysiskt arbete.

- Han var ju känd för att han skickade patienter till olika hantverkare i stan för att utföra arbete åt dem, berättar Kristian Lundeberg, och tar exemplet med en patient som skickades till bagaren för att skrapa plåtar men som fick veta att det inte behövdes. ”Då ska jag prata med dem”, sa doktor Westerlund, och nästa dag när patienten kom dit så behövdes plåtarna skrapas. -Antagligen ville doktorn att folk skulle sluta fundera på sig själva och tänka bort självupptagenheten, tror han.

Det verkar som att stora delar av Enköping var engagerade i behandlingen av de sjuka som sökte upp doktor Westerlund.

Det fanns två hotell i den lilla staden, som härbärgerade nya patienter, och droskor som körde dem fram och åter. Stadens hantverkare och näringsidkare fick alltså vänja sig vid att det plötsligt dök upp patienter hos dem som hade fått doktorns order på att utföra vissa arbeten, inte sällan enkla jobb. Det berättas om en fin dam som hade en husjungfru med sig som fick skicka iväg henne och själv göra de sysslor som skulle utföras.

Men den största prägeln på den lilla staden satte nog ändå de många sjukhemmen. Ernst Westerlund var bestämd på att hans patienter mådde bäst av att behandlas i hemlik miljö, och därför såg han till att inrätta sjukhem i massor av privathem. Westerlundska sällskapet har försökt att lista ut i vilka hus de fanns och på en av väggarna i hans gamla mottagning sitter en karta full med röda prickar som allihop markerar var det fanns sjukhem. Och det är många prickar, det fanns mellan 45 och 50 privata sjukhem runt om i staden.

- Och det fanns sjukhem på landet också, berättar Kristian Lundeberg. Alkoholister och andra besvärliga patienter hyrde han ofta in hos sina släktingar utanför stan.

På väggen i ett av rummen hänger ett tidningsurklipp från Svea Illustrerad veckotidning nr 1 1887:

Få läkare torde som doktor Westerlund förstå konsten att från första ögonblicket ingiva förtroende. Men den noggrannhet, med vilken han gör sina undersökningar samt den klarhet och bestämdhet som känneteckna hans ordinationer – egenskaper som ju flere av vår utmärkta läkarkår besitta – förenar han dock ett visst något i blicken, som gör, att patienten känner sig fullkomligt genomskådad och omedvetet inom sig tänker; han ser tydligt hur det står till och skall något kunna hjälpa mig så är det om jag följer hans ordinationer. Och denna tillit gör att patienten gärna underkastar sig hans föreskrifter, huru stränga de ock stundom synas vara.

Svea illustrerad veckotidning nr 1 1887

Kristian Lundeberg träffade aldrig sin mammas far, han dog innan Kristian föddes. Men trots att doktorn var en sådan superkändis i sin tid, så talades det sällan om hans betydelse när Kristian växte upp.

- Det var inte förrän jag som vuxen flyttade till Enköping kom att förstå hans storhet – och det är klart, lite stolt är man ju ändå, skrattar han.

Apotek och mediciner förr

Dr Westerlund lämnade förvånansvärt lite dokument efter sig. Det sägs att han hade ett fenomenalt minne och kanske höll han sitt arkiv i huvudet.

På så sett är ren tur att vi vet vad Algot Johansson fick för ordination av Dr Westerlund.

På apotekarsocieteten i Stockholm finns ett museum där man bevarat föremål från gamla apotek. Och bland pillerburkar och bruna flaskor träffar vi apotekaren Bo Ohlson som säger att Algot Johansson levde i en brytningstid när det gäller mediciner.

- Algot föds ju sista åren på 1800-talet, och precis då, 1886, har man släppt det första helt konstgjorda läkemedlet vilket var ett medel mot feber som fortfarande förekommer.

Bo Ohlson berättar att det framförall är i Tyskland och England som börjar få läkemedelsfabriker vid den här tiden. 1898 gör man det som kommer att kallas Aspirin, det som vi idag känner som Magnecyl, Treo mm.

I den svenska farmakopén, som var en officiell samling av föreskrifter om framställning av läkemedel kommer i sin åttonde upplaga 1901, när Algot är sex år gammal, och där beskrivs det första konstgjorda ämnet som används vid läkemedelstillverkning. Så Algot föds mitt i en brytningstid, berättar Bo Ohlson.

Tidigare användes framförallt växter, ca 70%, som läkemedel. Förutom det används också animaliska produkter, men inte lika mycket som tidigare.

- De värsta grejerna med kraniemossa, rävlunga och gäddtänder har försvunnit. Kvar finns däremot spanskfluga som är en insekt, en skalbagge. Även salter och ädelstenar maldes och användes.

Men det fanns också konkurrens mellan apotek. Bo Ohlson förklarar att det vid den här tiden framförallt fanns apotek i de större städerna som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Linköping och några till.

- Varje apotek var sin egen affärsenhet och konkurrerade. Även smutskastning förekom där anonyma insändare skrev i lokalpressen h kriterade närliggande apotek.

Men hur är det då med bevarade dokument. Kan man spåra vem som fick en viss medicin? Bo Ohlson svarar att det i stort sett inte finns någon möjlighet till det, om inte det finns någon enstaka bunt sparad och inlämnad till något arkiv. Eller i det fall där en forskare i Vadstena funnit vilka mediciner som delades ut till drabanterna till Karl den XII.

1663 slår sig några läkare i Stockholm samman och skapar ett sällskap, ett kollegium. De blir uppmärksammade av Kungliga administrationen och får en sorts myndighetsstatus, utan att egentligen vara det, berättar Bo Ohlson.

Och det blir starten av det som senare blir Sundhetskollegium, Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.

Ett uppdrag som de får är att inspektera apoteken och det är fantastiskt att beställa fram handlingar från Collegii medici på Riksarkivet i Stockholm berättar Bo Ohlson.

- Vissa år är uppåt en sjättedel av handlingarna protokoll från apoteksvisitationer. Där går man igenom i detalj vad som fanns i apotekens lager, hur bra det var skött, om råttorna varit där och insekter angripit.

Det hände att apotek var så vanskötta att innehavarna var blir förbjudna att apotek.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se