Älskade föräldrar- jag har det bra på landet

Anna hade tur. Hennes lärare Agnes Lagerstedt var pionjär och tog med magra och bleka barn ut från stan till skärgården. Där startade en av Sveriges första barnkolonier.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Under slutet av 1800-talet var nöden och fattigdomen i Sverige stor. Många svalt och i städerna bodde de fattiga ofta trångt och mörkt. De barn som växte upp i de här ohälsosamma miljöerna blev så småningom uppmärksammade både av myndigheter och privata välgörare.

Anna Johansson och hennes lillebror Otto var två bleka och taniga stadsbarn som skickades iväg från sin familj för att få äta upp sig på landet. Brevväxlingen mellan barnen och deras släktingar var under den här tiden intensiv.

Stockholm den 14 juni 1885

Lilla älskade kusin Anna,
Det är så tomt efter dig härhemma så det kan du ej tro. Roa dig nu duktigt medan du är ute i fria luften på landet, och ät och drick bra, så du blir tjock och fet som jag är. Jag hoppas att du har roligt där borta i Tulka eller vad det heter. Adjö med dig min lilla kusin, lev väl och krya upp dig riktiga tag och skaka Stockholmsdammet av dig.

En kyss från din tillgivna kusin Signe

Anna Johansson hade den stora turen att få komma på sommarkoloni, en alldeles ny möjlighet för barn som hade det svårt vid den här tiden. Det var hennes lärarinna Agnes Lagerstedt som tog med sig Anna och några andra barn som behövde frisk luft och ordentligt med mat.

Ann- Charlotte Münger är barn och ungdomsforskare vid Linköpings universitet och hon har gått in i arkiven för att se hur barnen på kolonierna egentligen hade det och vem Agnes Lagerstedt var.

- Hon föddes 1850 i Askersund och hennes far var provinsialläkare, så hon föddes rakt in i den borgerliga klassen, den som var på framåtskridande i mitten av 1800-talet.

Agnes flyttade tidigt till Stockholm och började arbeta som folkskollärarinna. Samtidigt som hon var lärarinna startade hon upp den allra första sommarkolonin, moderkolonin, ifrån Stockholm.

- Det som drev henne var engagemanget för de fattiga, berättar Ann-Charlotte Münger. Agnes var ju också med att starta upp Svenskt Arbetarhem, som skaffade bostäder till arbetarklassen.

Hon ville rädda och lyfta arbetarklassen ur armodet och det hon arbetade med var en typ av framtidsprojekt och inte bara verka i det lilla med korgar, utan hon ville arbeta på längre sikt.

Agnes såg de fattiga, klena och sjuka barnen i skolan, varav Anna Johansson var ett av dessa barn.

Hon har lämnat efter sig mängder av brev och andra dokument som nu fyller ett helt bort hemma hos hennes barnbarns barn Anders Classon.

I en liten hög för sig själv finns de brev som Anna och hennes familj skickade till varandra den där sommaren 1885 då hon som 12-åring var på kolonin i Tulka i Roslagen.

- I breven beskriver hon sig själv som ”inte frisk” och på den tiden var det väldigt viktigt att vara frisk. Den som sa att hon inte var riktigt frisk den skickade en viktig signal, säger Anders Classon. När Anna var liten bodde familjen på Ladugårdsland i Stockholm, en stadsdel som idag tillhör Östermalm. Men vid den här tiden var detta inte en stadsdel för fint folk.

- Nej, Ladugårdsland som det då hette var väldigt fattigt, det låg utanför Stockholm. De flesta av de pampiga byggnader vi tänker oss idag de kom till senare, säger Anders Classon.

Annas pappa var gårdskarl, ett arbete som inte gav någon hög status, men eftersom familjen bara hade två barn, Anna och hennes lillebror Otto, så gick det hyggligt trots allt.

- Med bara två barn blir ju försörjningsbördan lättare.

Anna började skolan när hon var åtta år, och hon hamnade i Ladugårdslands Folkskola. Där arbetade en lärare med stort socialt patos. Hon hette Agnes Lagerstedt, och hon gjorde hembesök hos barnen och förstod hur de hade det, och bestämde sig för att ta med sig några av dem ut på landet. 1884 hyrde hon för första gången ett stort hus i Roslagen och tog med sig en grupp barn, och året därpå var det så Annas tur att få följa med.

- Hon blev väl uppmärksammad av Agnes Lagerstedt, som såg att hon såg blek och tanig ut, tror Anders Classon.

Tulka den 15 juni 1885

Älskade pappa och mamma samt bror! Nu vill jag skriva några rader till min snälla mamma och pappa samt bror och höra hur ni mår. Jag har hälsan och mår så bra.

På resan hade vi så roligt, vi fick kaffe på båten och jag låg i samma hytt som fröken. Nu håller de på att baka, vi får snart nybakat bröd. Kommer ni snart ut till mig? Fröken Lagerstedt frågade om ni inte kommer ut till mig. Jag och en flicka till städar fröknarnas rum, jag ligger i en säng i köket. Vi har en gunga på gården, den har vi gungat sönder flera gånger.

O! vad det skulle vara roligt om Otto kunde få komma ut till mig – och pappa och mamma också - men att Otto skulle få komma ut, det kunde vara möjligt.
Mamma lilla, hälsa min älskade pappa och bror Otto samt övriga släktingar och vänner.

Min adress är Tulka, Häverö
Tecknar vänligen mammas och pappas dotter.
Anna Johansson

I ett av breven berättar Anna om hur hon och tre barn till får göra en utflykt.

Tulka den 30 juni 1885

Älskade föräldrar samt bror

Tack snälla mamma och pappa för alla brev och allt det som var i paketet. Alltsammans som låg i paketet smakade så bra. Nu ska jag tala om för eder att vår värd har satt upp en flaggstång på gården och vi har börjat bada. I fredags hade vi så roligt – Fröken Pålman, våran jungfru Lina samt jag och en flicka till och två gossar reste till Sjöbo. Först rodde vi från Tulka till Ronöholm, sedan åkte vi på ångaren Roslagen till Hallsta. När vi kom till Hallsta fick en av gossarna gå och köpa mjölk så drack vi mjölk och åt det bröd vi hade med oss. Sedan for vi från Hallsta på tåget till Skebobruk. När vi hade sett det fick vi se en stor park som var så vacker och ett stort drivhus.

Snälla mamma och pappa hälsa till alla! Och Otto – kom snart och hälsa på mig! Fröken Lagerstedt vill bjuda Otto hit 14 dagar om torsdag, som är den 16 juli. Jag önskar att han ska komma och då kommer jag och möter honom om jag är frisk.

Nu slutar jag mitt brev för denna gång, min penna går så illa
Tecknar eder dotter
Anna Johansson

Hon känner sig nog ändå ganska ensam på kolonin, tror Anders Classon, och hon längtar efter sin bror. -Till slut så pratar hon helt enkelt omkull fröken Lagerstedt, så att hon lovar att Otto ska få komma ut till landet också han under några veckor. Hon skriver själv några rader i ett av breven hem till Annas föräldrar i Stockholm.

Anna tycker jag, ser friskare ut nu och om nätterna sover hon lugnt och gott. Hon ligger ensam, men så att jag ser och hör henne. Jag tror att det var bra för Anna att komma ut. Otto är välkommen att komma den dag Anna skrivit.

Bed Gud för oss!
Agnes Lagerstedt

Otto kommer mycket riktigt ut, och man anar att han roar sig ordentligt. Han skriver också hem, bland annat om hur han mött en tjur.

Älskade föräldrar,

Nu vill jag skriva några rader till eder och fråga hur ni mår. Jag mår bra samt har hälsan. Jag satt uppe hela natten på båten. På båten kastade de raketer. Jag var med och klädde båten med löv. Anna och fröken Lagerstedt var och mötte mig vid Ronöholm. Förra fredags var jag till posten, det är tre fjärdingsväg dit. Där var jag och en annan gosse i fara för en tjur. Jag hoppade över ett staket och rev sönder mig. Den andra gossen höll på att bli stångad.

Tack för edert välkomna brev (…) Nu får jag sluta mitt brev för denna gången.

Tecknar vänligen edert barn Otto Johansson Bergendorf

- Man märker att Anna och Otto hade väldigt roligt ute på kollo, säger Anders Classon, inte minst för att de glömmer att skriva så ofta som deras mamma tycker att de bör göra.

Stockholm den 30 juli

Mina älskade barn!
Ni måtte hava mycket roligt tillsammans, då ni kunnat glömma hemmet. Vi har väntat mycket på brev från Eder, och jag tycker att ni båda kunde skrivit ett litet brev tillsammans och låtit oss veta hur ni har det där ute på landet. Signe har väntat mycket på brev från dig Anna, ty du lovade att skriva till henne ”nästa gång”, men det blev ej något av.

Jag hoppas kära Otto och Anna, att ni är mycket tacksamma, snäll och lydiga emot den snälla fröken Lagerstedt. Skriv nu snart och låt oss veta när du kommer Otto ifall din resa ej redan är bestämd till lördag.

Och hälsa fröken Lagerstedt och säg att vi äro mycket tacksamma för ditt vistande därstädes.

Ni förglömmer väl aldrig att dagligen tala med eder käre Fader och Gud, vår Herre Jesus Kristus, ty utan honom varder vi fördärvade. Till sist en hjärtlig hälsning till fröken Lagerstedt från pappa och mig. Många hälsningar och kyssar till eder våra älskade barn,

Från eder Pappa och Mamma

Anna stannade på Tulka-kolonin hela sommaren, Otto var där under cirka tre veckor, och det verkar ha gjort dem gott.

- De fick ju leka självständigt, bada och ro och göra utflykter. De fick en upplevelse som man annars absolut inte kunde få som fattigt stadsbarn.

Anna och de andra barnen som Agnes Lagerstedt tog med sig ut på de första sommarkolonierna valde hon ut själv bland barnen i sina egna skolklasser. Men inom bara några år så följde andra efter hennes exempel, och antalet sommarkolonier ökade explosionsartat. Och nu blev det möjligt också för barn från andra städer än Stockholm att få komma ut på landet, berättar Ann-Charlotte Münger.

- Redan året efter Agnes Lagerstedt åkt ut med sina 20 barn blev det en stark rörelse med en strid ström av koloniföreningar. Och på 1930-talet var det som mest barn från Stockholm ute på sommarkolonier.

Det blev också ett stort urvalsarbete, berättar Ann-Charlotte Münger. Först plockade lärarna ut de som de ansåg vara i behov, sen blev det en läkarundersökning och då valde man barn som hade en god prognos.

Vid den här tiden pratade man utifrån plantmetaforen, dvs den goda plantan. Växten behövde bra växtgrund för att växa och bli till en bra samhällsmedborgare. Och kollot blev den goda plantjorden, plantskolan.

Och därför behövde barnen en god prognos så att det fanns möjlighet till förbättring. Sp barnen fick inte vara sjukliga, däremot klen och sjukliga.

Svensk Läraretidning 1889
Frågan är ju icke att endast giva ett större eller mindre antal barn tillfälle att få på landet tillbringa ett par angenäma månader och att skaffa dom ett sommarnöje.
Här gäller det något vida viktigare, att taga hand om små plantor som av brist på vård och näring hålla på att tvina bort, samt om möjligt giva dem en växtkraft som kan med tiden göra dom till starka och fruktbärande växter.
Man har ju såsom i en redogörelse säges, grundad anledning att bidraga till att av dessa svaga barn göra till kropp och själ sunda män och kvinnor, då mycket tyder på att de annars skola bliva allt annat än detta, eller nedstiga i tidig grav.

- Det här var ju något som fördes fram av läkarkåren och också politiskt, för nu började det komma en politisk rörelse för det här med sommarkolonier. Men när man väl går ner i arkivmaterialet och tittar på verksamhetsberättelser som inte var offentliga där bland annat föreståndarnas egna berättelser finns, ja då får vi en helt annan bild, säger Ann-Charlotte Münger.

- På kolonierna fanns döende barn och de som definitivt inte hade goda prognoser, men där jag tror att de som valde ut barnen inte hade bilden av en god folkhälsa utan de valde barnen utifrån rent humanitära skäl.

I dokumenten kan man läsa om barnens vikt. När de åkte ut till kollot vägdes och mättes dem, och sedan mättes de igen vid avfärden. Dessa listor publicerades också, och ju bättre viktkurvorna var desto bättre var det att få välgörenhetspengar.

Katarina församlings skollovskoloni 1892

Avresan från Stockholm skedde den 15 juni och efter 8 veckors vistelse återkommo barnen till huvudstaden.

Att de betydligt vunnit i hälsa och krafter framgick tydligt av deras friskare utseende och livligare lynne. Före och efter resan vägdes barnen, viktökningen ses av följande tabell.

Per 8 år
Vikt vid avfärden 17,7 kg, vikt vid hemkomsten 18,5 kg, ökad vikt 0,8 kilo

Arvida 8 år
Vikt vid avfärden 19,5 kg, vikt vid hemkomsten 22,5 kg, ökad vikt 3 kg

I slutet av 1800-talet var mathållningen i Sverige oerhört bekymmersam, berättar Ann-Charlotte Münger. Det var ju svält på många håll och de här barnen hade levt med svält under perioder.

- Och man arbetade mycket för att få upp barnen i vikt, och det var mycket tung mjölmat de gav barnen. Barnen fick grötmedaljer, grötpeng och viktpeng, allt för att barnen skulle äta bra.

- Men det finns också berättelser från en del kollon att barnen åt till de kräktes, man fick inte gå från bordet och till och med att toaletterna eller dassen låstes när de skulle vägas ut, så att de inte skulle bli "lättare".

Mjölken var viktig och central, medan däremot kaffet var förbjudet för barnen att dricka och stod nära arbetarklassen. Kaffet ansågs vara farligt och det fanns många debatter som handlade om den hälsosamma mjölken och det farliga kaffet.

Kan man då uttyda vad barnen tänkte? Ja, målet var ju att förbättra barnens hälsa men också att ge barnen en moralisk skolning. Så det fanns ett starkt drag av fostran och barnen protesterade på sitt sätt.

- De levde ju sitt eget liv på kollo. På de offentliga arenorna såg man barnen, men de hade ju lika många arenor utanför där personalen inte såg vad de håll på med. Och det fanns alltid några barn som skickades hem och som de hade problem med. En del kallades för smyg-as och vanartiga.

- Just vanartiga barn och tuberkulos var bland de största riskerna att få ut på kollo, säger Ann-Charlotte Münger.

Om man vill söka efter dessa handlingar finns de på de flesta kommunarkiv.

Hur gick det då för kollobarnen Anna och hennes bror Otto?

Det blev inga fler somrar på koloni för dem. Deras far har fått ett nytt jobb och med det följde en liten lägenhet i en annan del av stan och därmed byte av skola.

När Anna blev vuxen gifte hon sig och fick två barn Hennes man Oscar lyckades hyra ett vackert hus åt dem, i det som då var en lantlig miljö i Bergshamra i Solna. Men om Anna fick hälsan tillbaka av lantluften när hon var liten flicka, så blev hon som vuxen sjuk av det lantliga huset. -I sovrummet i det där huset, som kallades Ryska villan, fanns det åtta lager med arsenikfärgade tapeter, berättar Anders Classon. Under mitten av 1800-talet så användes arsenik i en speciell grön tapet som kallades Kejsargrön. Poängen med arseniken var att tapeterna inte skulle blekas av solen. De här tapeterna blev oerhört populära, men 1876 förbjöds de eftersom man hade upptäckt att människor blivit förgiftade av dem, och länge efter det stämplades tapeter med orden ”Arsenikfri”, och man började tala om ”giftgrön” färg.

Det här var känt bland läkare och myndigheter, men vanliga människor, i det här fallet Annas familj, hade ju som hyresgäster ingen aning om vad som fanns på väggarna i huset där de bodde.

- Hon fick en diffus arsenikförgiftning som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån och dog bara drygt 40 år gammal 1913, slutar Anders Classon.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Erika Libeck-Lindahl, Edith Lindahl, Eva Eneqvist, Malin Avenius och Viktor Åsberg
slaktband@sverigesradio.se