Stuveriarbeterskor tog plats och fabrikssystrar styrde upp

När kvinnor började jobba i hamnen spreds rykten om att de var osedliga. Men en präst kom till deras räddning. På många industrier jobbade kvinnor som stöttade industriarbeterskorna i stort och smått.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vid förra sekelskiftet började allt fler kvinnor arbeta utanför hemmen. Men många av dom fick utstå både smutskastning och ryktesspridning när de klev in på mansdominerade arbetsplatser. På en del ställen inrättades speciella hjälpare som skulle motverka det, men på vissa platser spreds rykten som började leva sitt eget liv och som var svåra att stoppa.

Lasse Ohlsson är släktforskare med rötterna i Ångermanland och har i kyrkböckerna från Gudmundrå socken funnit en grupp kvinnor som for extra illa av de rykten som spreds om dem över hela landet.

Det här var kvinnor som jobbade med att lasta trä ombord i fartyg som kom till sågverken längs norrlandskusten. De fick olika yrkesbeteckningar som knubbkärringar, splitvedsjäntor, bakpigor, märkflickor, ströjäntor och kaffekärringar.

- De var ofta fattiga och behövde ta de här arbetena som inte hade så hög status, säger Lasse Ohlsson.

Det här arbetena började komma i slutet av 1800-talet i och med att sågverksindustrin expanderade och man hade behov att få snabbare lossning och lassning.

- Vissa av de lättare arbetena fick då kvinnor ta. Och den stora ryktesspridningen kom runt 1905 då doktorinnan Hilda Sjögren från Ramvik som hade gjort en egen undersökning där hon beskrev vilka fasansfulla saker som händer ombord på båtarna.

Hilda Sjögren ansåg att det var ren prostitution på båtarna och att de anställda kvinnorna inte lyfte på en enda brädbit utan erbjöd andra tjänster.

- Det här svartmålade en hel yrkeskår.

Hilda Sjögren tillhörde Vita bandet och hade blivit ledare för det nyinrättade "stuveridepartementet" som i Ramvik i Ångermanland. I rapporten som hon skrev spaltade hon upp ett antal bevis som hon menade skulle bevisa att stuveriarbeterskorna förde ett osedligt leverne, men som också slog fast att detta var ett för tungt arbete för kvinnor.

Rapporten kunde sedan läsas av läsas av landets riksdagsmän och innehöll följande slutsatser;

Det är bevisat att

1. Kvinnor som åtaga sig stuveriarbete, i regel ställes på samma nivå i den allmänna aktningen som de offentliga kvinnorna, samt att de och bliva bemötta som sådana.

2. Det finnes kvinnor i vårt land, som gå ut i stuveriarbete och erhålla sin fulla dagslön, utan att ens taga i en klant, tillbringande sin tid i kajuta och ruff.

3. Det finnes stuveriarbeterskor som under arbetstiden tillsammans med de manliga stuveriarbetarna låta lastrummet tjänstgöra som bordell.

4. Det finnes stuveriarbeterskor som ibland ej blygts att nakna dansa tillsammans med sjömän från de fartyg där de arbeta.

Detta slags kvinnoarbete är en moralisk och fysisk fara, icke blott för individen utan och för samhället. Kvinnor från 12 till 60 år hava samma arbetstid och samma arbete att utföra.

Man har ock exempel på att många minderåriga under detta arbete brukats till samlag, att en tolvårig flicka därvid ådragit sig venerisk smitta, för vilken kurhusvård måste sökas. Ett annat exempel är en 16-årig flicka som under arbetet ombord ådragit sig syfilis.

Rapporten som doktorinnan Hilda Sjögren lämnade ifrån sig byggde dels på brevväxling med stuvare, sågverkschefer och kaptener men också på egen erfarenhet. I två dagar hade hon under antaget namn jobbat som så kallad splitvedjänta och stuvat buntad stav på en ångare vid Kramfors sågverk.

Så här skrev hon i Vita bandets egen tidning 1906;

Då kan ni alla fatta, huru det kändes att som kvinna gång efter annan stå i detta arbete. Det är också med tanken på gångna tunga dagar som jag av hela mitt hjärta ville ropa: Detaljerna måste fram!

Må vi ej ha på vårt samvete att vi ej för alla blottat detta elände, att det ej må kunna sägas, att det finnes mödrar som i okunnighet sända sina barn uti stuveriarbete.

I intervjuer med kvinnor som arbetat som stuveriarbeterskor säger dom att de inte bara hade ett dåligt betalt säsongsarbete utan också utpekades för grovheter som inte var sanna, berättar Lasse Ohlsson.

Några år senare dyker två personer upp, som oberoende av varandra kom att förbättra de kvinnliga hamnarbetarnas rykten.

Den första var prästen Johan Peter Vestin som arbetade i Gudmundrå socken och som gick till källorna för att se om ryktena och utomäktenskapliga barn och könssjukdomar verkligen stämde. Han sammanställde sen en tabell efter att ha noggrant studerat en tio års period i kyrkböckerna.

- Han delade upp kvinnorna utifrån börd och fann ingen övervikt varken när det gällde födsel av utomäktenskapliga barn eller veneriska sjukdomar.

Johan Peter Vestin verkar ha ett stort socialt intresse, säger Lasse Ohlsson, och det var nog det som gjorde att han rentvådde kvinnorna.

Men det kom också mer hjälp, från en kvinna som under lång tid intresserat sig för kvinnors arbete.

Hon hette Kerstin Hesselgren och hade fått anställning som yrkesinspektris på nybildade Yrkesinspektionen. Året var 1913 och vid det laget hade skrivelsen från Hilda och Vita bandet tröskats igenom departement och myndigheter och till slut hamnat på hennes skrivbord.

Och som ett led i sin undersökning reste hon upp längs norrlandskusten vid två tillfällen för att träffa stuveriarbeterskorna. Hon kom fram till arbetet visserligen var tungt men inte värre än att en vuxen kvinna skulle klara av det. Och alla rykten om prostitution och nakendans på däcken med sjömän var kraftigt överdrivna.

Allt ledde till slut fram till att Kungl. majt utfärdare nya regler för hur kvinnor skulle arbeta i hamnarna med lastning stuvning och lossning på fartyg.

- Man kan säga att Hildas rapport förkastade en hel yrkesgrupp med grova ord, men å andra sidan startades ett utredningsarbete.

Den här yrkesgruppen har till stor del fallit i glömska, det har inte skrivit kämparvisor och dikter om dem, och kanske det hänger samman med att yrket så småningom försvann.

Fabrikssystrar

Det var inte bara de kvinnliga stuveriarbetarna som skapade oro för hur det skulle gå med sedligheten. Också inom industrin ville man se till att kvinnorna inte skulle få dåligt rykte.

Vid förra sekelskiftet började allt fler kvinnor att arbeta inom de nya industrierna, och ganska snart fanns det på några stora kvinnodominerade industrier en ny yrkeskategori som kallades fabrikssystrar.

Deras uppgift var att hjälpa de anställda kvinnorna att ordna med ekonomiska saker, som pensionskassor och sjukkassor, men de organiserade också barnomsorg, fritidssysselsättningar och såg till att göra arbetsplatsen mer trivsam.

Det första företaget i Sverige som anställde en fabrikssyster var Wettergrens kappfabrik i Göteborg, men den industri som kanske mest förknippats med verksamheten var Tobaksmonopolet som hade fabriker på sju platser runt om i Sverige.

Tobias Karlsson är ekonom-historiker och han har i sin forskning gått igenom Herta Svenssons stora efterlämnade material. Hon var fabrikssyster på Tobaksmonopolet och hennes arkiv finns idag på Kvinnohistoriska samlingarna inom Göteborgs Universitetsbibliotek.

- Det är väldigt mycket bilder på sociala aktiviteter och ganska få bilder som visar hur arbetet såg ut, konstaterar han när vi bläddrar igenom en liten bit av arkivet.

Idén om fabrikssystrar kom ursprungligen från USA och spred till Sverige genom Kerstin Hesselgren, som just blivit chef för yrkesinspektionen. Hon bjöd den person som skulle blir direktör för Svenska tobaksmonopolet på en lunch och övertygade honom om att anställa fabrikssystrar på företagets olika fabriker.

- Hon tänkte nog att fabrikssystrarna skulle kunna bli hennes förlängda arm, säger Tobias Karlsson. Yrkesinspektionen hade ju bara möjlighet att göra vissa stickprov därför vore det bra om det fanns personal i de stora företagen som arbetade permanent med sociala frågor. Vid förra sekelskiftet var det ganska vanligt att industrier hade så kallade intressekontor. De hjälpte sina anställda att betala hyror, skatter och sjukkasseavgifter. På de industrier där man nu anställde fabrikssystrar så placerades deras tjänst på just intressekontoren, och de tog över de ekonomiska uppgifterna. Men man kan se av Herta Svenssons efterlämnade papper att hennes arbetsuppgifter var långt fler än så

- Bland hennes många arbetsuppgifter fanns att hon skulle se till så att arbetsmiljön blev trevligare, att det ställdes ut vaser med blommor i matsalen, att arbetarna fick numrerade handdukar så att de inte blandas ihop, hon tog hand om administrationen av sjukkassan och hon gjorde hembesök hos alla som sjukanmälde sig. -Hon måste ha arbetat otroligt hårt tror Tobias Karlsson.

Herta Svenssons arbete som fabrikssyster började faktiskt innan någon på tobaksfabriken visste om det. Två månader innan hon skulle börja jobba som fabrikssyster tog hon jobb på fabriksgolvet utan att tala om vilken roll hon senare skulle komma att ha.

Under perioden då Herta Svensson arbetade på golvet i tobaksfabriken förstod hon att kvinnorna behövde hjälp med så mycket mer än bara ekonomiska ting. Så när hon startade sin verksamhet som fabrikssyster hände det saker på företaget. Hon startade en barnkrubba, dvs ett daghem för arbeterskornas barn, och på somrarna ordnade man barnkoloni för de barn som annars skulle bli utan tillsyn. Herta Svenssons skriver en rapport över sitt arbete det första året, där hon berättar om ännu fler initiativ:

Under arbetet som fabrikssyster har det mer och mer blivit tydligt att såväl den enskilde av personalen som arbetskåren i dess helhet skulle vinna i hållning och och värde i den mån det gavs möjlighet att efter slutat arbete på fabriken få någon sysselsättning som kunde väcka och tillfredsställa dess kunskapsbehov och giva dem utvecklingsmöjlighet i intellektuellt avseende samt fästa deras intresse vid något annat än de förslösande nöjen som eljest så lätt draga det till sig. Särskilt är detta måhända önskvärt i ett yrke som cigarettindustrin, där själva utbildningen icke kan erbjuda några nämnvärda utvecklingsmöjligheter. Följaktligen vaknade tanken på anordnande av kvällskursen för personalen.

Kvinnorna kunde gå på kvällskurser i allt från sömnad till främmande språk och det bildades sångkörer och man gjorde gemensamma resor. För några av de mest utarbetade kvinnorna ordnade Herta Svensson en veckas vilohem, och i sin rapport argumenterar hon för att alla skulle få samma chans.

Då det under denna sommar tydligt visat sig var en enda veckas sommarledighet betytt för en arbeterskas hälsa och krafter och således också för hennes arbetsprestation, torde det kanske tillåtas, att i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av genomförd semester för personalen, åtminstone en vecka på sommaren.

Någon lagstadgad semester skulle nu inte komma förrän i slutet av 1930-talet, och för att Herta Svensson och hennes kollegor skulle ha framgång i sitt arbete som fabrikssystrar så gällde det att argumentera väl gentemot företagsledningarna. De tog till ekonomiska argument.

- Man tänkte sig att om arbetarna fick det hjälp på det här sättet så kunde de koncentrera sig mer på arbetet och bli mer produktiva vilket skulle öka lönsamheten. -Kvinnor som hade barn som inte fick hjälp med barnomsorg kunde göra ett bättre och effektivare arbete om de fick hjälp med barnomsorgen, säger Tobias Karlsson.

Ett annat viktigt skäl för att styra upp arbetsvillkoren för kvinnorna i industrin, var sedligheten. För precis som när det tidigare hade gällt de kvinnliga stuveriarbeterskorna i Ångermanland så fanns det mycket oro för att kvinnor när de började arbeta som män, skulle ha svårt att bete sig så som man förväntade sig av kvinnor, dvs sedesamt och kyskt.

- Detta fanns i allra högsta grad med bland de motiv som företagen hade för att anställa fabrikssystrar, fortsätter Karlsson. Många av de kvinnor som kom att arbeta i de nya industrierna kom från landsbygden och som inte hade några bra sociala nätverk, vilket man var rädd för skulle leda till osedligt leverne. Det fanns en oro för att det skulle födas barn utom äktenskapet, men också för att unga kvinnor skulle ta efter den livsstil som de arbetande männen hade att använda alkohol och att gå ut och roa sig på kvällarna.

Tobaksmonopolet betraktades som ett mönsterföretag och visade gärna upp sig och fabrikssystrarnas verksamhet på mässor av olika slag. Den fackliga rörelsen var inledningsvis mycket skeptisk till fabrikssystrarnas verksamhet.

- Man såg det till en början som samma slags kontroll över människor som fanns i brukssamhällena, där arbetsgivaren visserligen hade ett stort socialt ansvar men som å andra sidan gav arbetsgivarna en stor makt över sina anställda.

- Fabrikssystrarna fick en slags mellanchefsposition i företagen som gav dem inflytande över vilka som skulle anställas, avskedas och omplaceras inom företaget, och de skaffade sig mycket information om enskilda anställdas förhållandes och den informationen skulle ju kunna missbrukas.

Fackföreningarna misstänkte, ofta på goda grunder, att det sociala arbete som fabrikssystrarna gjorde skulle vara villkorat, så att företaget visserligen ställde upp med en rad förmåner men bara på villkor att arbetarna lät bli att organisera sig fackligt.

-Just i fallet Tobaksmonopolet tror jag inte att det var så, men generellt sett så fanns det sådana tankar bakom de första Intressekontoren, kommenterar Tobias Karlsson. Man hoppades på att detta skulle kunna skapa harmoni mellan arbetsgivare och arbetare och göra arbetarna mindre intresserade av att organisera sig fackligt.

- Däremot tror jag att Herta Svensson och många av hennes kollegor uppfattade sin roll annorlunda, slutar Tobias Karlsson som tycker sig ha sett en genuin vilja att hjälpa arbetande kvinnor hos fabrikssystrarna.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Åsberg, Agneta Johansson och Malin Avenius
slaktband@sverigesradio.se