Revansch för oskyldigt dömde Salomon

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vändpunkter

Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst.

Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven.

Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man.

Salomons revansch

Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld.

Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig.

- Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död.

- I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri.
Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda.

- Han kallade fängelset för ”skolan”, det kanske var för att han fick lära sig svenska där.

Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883.

Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna.

Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan.

Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.

Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig:

- I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i ”synd” och alla deras barn står antecknade som ”oäkta”.

- Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter:

- Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag.

Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden.

- Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för ”långtarmssekten” för att han tyckte att de åt folk ur huset.

Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret.

Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården.

Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen.

- Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset.

Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen:

En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden.

Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om.

Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk.

Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus.

- Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen.

- Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri.

- Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen.

Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare.

Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat ”Ur vägen fattiga!”

- Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri.

Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades ”Monka Husrivaren”.

- Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. ”Russinkunder vill jag inte ha!”, lär han ha skrikit.

Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom.

- Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter.

- Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig.

Lag för oskyldigt dömde

Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits.

Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 1886

1§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.

Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år.

Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta.

- Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena.

- Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor.

- Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad.

Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt.

Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor.

Domstolshandlingar i arkiven

- Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling.

Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen.

- Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare.

När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet. När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna.

- Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt.

- Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll.

- De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom.

Men hur man formulerar sig kan vara skillnad.

- Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet.

Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson.

Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på?

- Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare.

- I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant.

Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna.

Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen

För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade.

Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade.

Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat.

- Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven.

Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare.

- Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden.

- Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Hasse Stenudd och Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se